vanligadagarstankar

Det känns som att det kanske kommer att göra det och det är anledningen till att jag finner ro att dela med mig till er. Det hade ju varit trevligt om jag känt samma ro att delge er trevliga upptåg och roliga händelser i min vardag, såsom att jag målar om något eller fått skitmånga poäng på ett ord på Wordfeud, men det här blir väl bättre än inget. Om inte annat, som alltid, får jag tömma mitt huvud på, mycket länge, insamlade bokstäver och tankar.

Jag är fortfarande hemma, och om någon sagt detta åt mig när jag gick hem för så länge sen så hade jag seriöst skrattat ihjäl mig. Eller, det hade jag nog inte, jag var inte så lagd för skratt då, nu, kanske aldrig, men jag hade aldrig haft det som ett alternativ. Så lite man vet om allting och ingenting. Men nu kanske det händer saker och även om jag försöker att inte ta ut någon glädje i förskott för att fallet blir så mycket större när saker inte går min väg, så känner jag en slags stilla glädje. Nästan som att jag inte vågar tänka det för att det kanske försvinner då.

Jag var till Kalix i veckan och fick ADHD. Alltså, någon form av ”humor” har jag kanske kvar eftersom jag tycker det låter rätt lustigt när man säger så…. Men det är faktiskt så. Jag åkte som jag, som en helt obegriplig person och kom tillbaka med adhd och en massa aha-tankar som är begripliga. Det kan ju tänkas att man låter än mer galen än vanligt, men ni fattar inte hur glad jag är över att jag fått ADHD!!! Eller….nu är det ju knappast så att jag fick det i onsdags, ni kanske känner till att det inte är en virus som kommer lite nu och då och när som helst. Men jag fick den bekräftad i onsdags och fast jag förstår att det kanske är något man ska känna sig ledsen över, så känner jag bara en oerhörd lättnad. Äntligen fattar jag vad det är för fel på mig. Äntligen har jag något som jag förstår. Och äntligen har jag fått piller som lagar det. Jag blir mer tårögd över detta faktum än mina tre barnafödslar gjorde mig.

Nu förstår jag varför jag blir så oerhört pressad inne i min själ, varför mitt inre roterar så vansinnigt fort åt fel håll. Naturligtvis har jag misstänkt det en tid, men nu vet jag. Jag förstår varför jag kan arbeta så lugnt, snabbt och säkert med något som ingen annan än jag regerar över, sådant som jag själv styr, och som jag planerat att göra. Jag förstår varför min inre roterande själ går fullständigt i spinn när det sätts krav på mig av andra, när jag inte kan följa min egen plan, när det dyker upp något oförväntat, och när kraven blir lite svåra att leva upp till. I stället för att kunna andas lugnt och prestera, blir jag alldeles….jag vet inte vad….hysterisk inuti….på nåt vis, och handlingsförlamad. Det bästa sättet att förklara det är att hela världen snurrar i sakta mak åt höger, lugnt och fridfullt, medan mitt inre fullkomligt skenar åt vänster. Det blir ett sådant kaos så kaos är bara förnamnet. Men nu vet jag varför. Nu vet jag helt säkert varför. Och det gör mig alldeles tårögd.

Nu förstår jag varför min vardag är som den är. Som jag sa åt mina två bästa vänner (skrev….dom behagar sola sig i Thailand medan allt detta pågår….) när jag viker tvätt så har jag tre högar. En för var boende i hushållet. Jag viker i ordning, per person.  Och ni förstår inte vilket kaos och vilken känsla av stress som skapas om jag råkar ta person 1:s strumpor när jag egentligen håller på med person 3. Eller om jag har en tid att passa, eller väntar gäster. Jag SÖKER saker som MÅSTE göras innan detta och även om jag kommer på två saker, typ gå och släcka i tvättstugan och ta på mig en tröja, så blir jag alldeles uppe i varv även om det finns två timmar tid till att hinna detta. Jag blir oerhört stressad om kvällarna om jag vet att jag har något att göra nästa dag. Det kan vara allt från planerad storstädning till att gå och posta ett brev, eller ringa ett samtal. Jag kan inte sova och vaknar ur mardrömmar om hur jag inte hinner, eller misslyckas. Inte sällan stiger jag upp klockan mitt i natten för att hinna sitta och vänta på att jag kan ta itu med de stordåd jag planerat. Om jag planerat något som inte blir av, av anledning som jag inte ställt till med, så är en naturkatastrof i Asien en piss i havet jämfört med den katastrof jag upplever. Jag skrämde Mr Right en gång. Vi skulle köra vänner till ett flyg och hade bestämt (jag hade bestämt) att vi skulle komma iväg tidigt för att hinna ta en skogspromenad med deras hundar innan. Vi försov oss. Inte så att de på någorlunda vis riskerade att missa flyget, långt därifrån. Men vi skulle inte hinna ta ut hundarna. Jag grät och den hysteri jag uppvisade tydde nästan på att jordens undergång var nära. Jag hade inte planerat att försova mig och jag hade definitivt inte förberett mig på det. Det här är bara axplock ur hur min själ roterar när något, eller inget, händer.

Att börja rotera inuti på morgon för att man vet att man måste åstadkomma något på kvällskvisten….det är ganska tröttsamt. Att hela tiden försöka tänka på olika lösningar för att få slut på roterandet. Att hela tiden känna att någon, eller jag själv,  har ett krav på prestation och samtidigt känna att det kravet är övermäktigt eller åtminste svårt att leva upp till. Att hela tiden ha ett rus inuti. Att alltid behöva ha full koll, veta vad som ska hända, vara den som styr över vad som ska hända, och när, att alltid ha pedantisk ordning…..bara för att få ett lugn i kroppen. Det är inte lätt. Det är inte heller lätt att få andra att förstå det och jag inser varför jag alltid haft förståelse för min yngste sons gärningar i livet. Jag HATAR när folk säger ”men lämna det där, det kan du göra en annan dag”. Nej. Jag kan inte göra det en annan dag, för jag har bestämt att det ska göras nu. Jag hatar när jag kommer på en fyndig idé och det inte går att genomföra genast. Om jag exakt nu får en tanke om att jag borde gå på Ikea eller flytta en tavla så kommer inte mitt inre att vila från den tanken förrän jag gjort det. Jag fungerar inte som ”oj, det skulle vara rätt fint att flytta den stolen dit och den blomman hit nån gång”….jag fungerar ”oj, det skulle vara rätt fint att flytta den stolen dit och den blomman hit OMGÅENDE”. Mina tankar far oavbrutet. Kors och tvärs och jag tror jag blivit en mästare på att tänka i förväg för alla. Om inte annat så har jag det kravet på mig, jag själv har lagt den ribban. Mina tankar är inte sorterade och jag märker ibland att jag uttalar dem högt och ingen fattar varken början eller slut för jag säger bara halva tankar. Jag upplevs som att jag hör dåligt, men det gör jag nog inte av det skälet att det är ett fel på mina öron. Jag hör dåligt för att jag inte fokuserar på det som sägs. Jag kanske tänker på vilken färg jag ska ha på gardinerna i gillesstugan om ett år….eller så körde en bil förbi….hur ska jag kunna höra vad andra säger just då!

Och omgivningens inställning. Suck. Jag ser ut som vanligt, naturligtvis gör jag det, det är inte lepra jag lider av. Hur kan jag se ut som vanligt och samtidigt påstå att jag inte är frisk! Ja, jag vet inte. Hur kan jag? Jag kanske borde be om ursäkt för att jag inte ser sjukare ut, men om ni tittar noga har jag åldrats ganska mycket på kort tid. Om ni tittar noga så är sömnbristens mörka ringar under ögonen i alla fall väldigt påtagliga. Och om ni analyserar mina göranden utan att färga dem med egna åsikter så kanske ni får en aha-upplevelse ni också.

Efter alla samtal jag haft under lång tid med medicinskt kunniga personer så har jag förstått mycket av saker jag gör, saker jag gjort och varför jag reagerar som jag gör, varför jag roterar. Den här sista bekräftelsen, att jag faktiskt har en bokstavskombination, kom liksom bara som pricken över i. Jag vet varför jag är bra på att förtränga sådant som inte är trevligt, jag vet varför jag inte kan fokusera på sådant som är viktigt, jag vet varför mitt inre är i ett sådant kaos så jag inte kan hantera vanliga, normala åtaganden som andra har som prio 1. Och tänk, tänk om alla i min omgivning skulle kunna förstå varför, också veta, och ta mig utifrån det och inte utifrån sin egen uppfattning om hur alla ska fungera. Vi föds inte i en mall. Inte heller dör vi i en. Och snälla alla. Jag har verkligen försökt. Så till den milda grad att jag faktiskt inte orkade längre.

Men i förra veckan var jag i Kalix och fick det klart för mig. Jag får/bör/ska medicineras och halleluja, jag är på väg upp ur gropen. Kanske. Hoppas jag. För att få dessa mediciner, det är liksom inget som de bara skriver ut som en godispåse direkt, fick jag genomgå diverse provtagningar. Allt är finfint. Hjärtat klappar på och blodtrycket är som blodtryck ska vara. Vikten var ju ingen höjdare och sköterskan log förstående när jag sa ”du får titta på siffrorna på vågen, jag vägrar”…..Det visade ju sig att hon inte fattade för hon läste högt…..Jag tror jag borde köra lite påse-diet ett tag nu….. Att sedan försöka frammana minnet av trevliga festkvällar med tjejkompisar i tonåren, när man klämde in sig på en minimal toalett och utan problem kunde utföra sina behov….funkade verkligen uruselt när man som 50+ måste göra det samma, utföra behov på en minimal toalett, medan en sköterska står och tittar på en för att kunna intyga att resultatet verkligen är mitt och ingen annans…… Att under de där festkvällarna i tonåren ”ramla” ut ur en minimal toalett i en stor klunga var inte heller något som generade en, men jag kan garantera att det kändes extremt genant att stillsamt kliva ur en toalett tillsammans med en sköterska, bärandes på min lilla mugg, och mötas av andra patienters förvånade blickar….Jag vet inte om jag kände någon, jag var alldeles för illa berörd för att titta ordentligt, men om någon såg mig…. De gör så där för att dessa mediciner inte skrivs ut om man fifflar i sig lite narkotika då och då och för att kontrollera det kommer sådana urinprovstagningar med mycket kort varsel (jag antar att man inte ska hinna rena sig eller nåt) och ska göras med en sköterska närvarande. Också en upplevelse, det förstår ni som känner mig, att behöva kissa i en mugg med publik för att kontrollera om jag har narkotikaproblem….. Jag förmodar att det inte hittades något sådant i min mugg för en dag senare fick jag ett recept. Men ja, jag hann blir orolig för att de två Ipren jag tagit dagen innan kunde vara något otillåtet….

Det här är så märkligt. Jag tog en tablett min första morgon och jag var ganska tveksam till om det skulle vara nåt, den ska verka direkt, men det trodde ju jag knappast på.  Det här är inte klokt och det är så märkligt, en sån underlig känsla, så jag vet inte ens om jag kan börja beskriva den. Jag är fortfarande jag. Känner mig som jag. Pratar som jag. Jag är jag. Men mitt inre….det är så stilla!!! Det är helt lugnt. Inte lugnt som i apatiskt, eller nerdrogat. Bara lugnt. Jag vet inte ens om jag vill prata om det, för det känns som att jinxa och plötsligt tar det kanske slut! Jag är lite på högvarv, känner mig väldigt pigg och är extremt på gång hemma med en massa projekt. Jag har alltid varit det men jag är något mer sån nu, de senaste dagarna. Men den där stresskänslan, den finns inte. Jag vill göra en massa saker, och jag kan tänka ”jag ska göra någon gång”. ”Omgående” är borta. Jag fick inte ens panik när jag tjorvade om ordningen på tvättvikningen! Det är så otroligt konstigt och så otroligt skönt. Det är som om nån hängt upp hela mig på en galge så jag liksom bara behöver hänga med och inte behöver gå för egen maskin. Eller som när man stänger av fläkten efter ett långkok, det blir så vansinnigt tyst! Och inte på något sätt så det blir tyst och stilla för att jag känner mig slö, drogad, påverkad eller apatisk. Bara tyst och stilla i själen.

Kan det vara så enkelt. Kan det verkligen vara så enkelt, att jag med dessa små (svindyra) piller kunnat forma mitt liv på ett annat sätt. Det är seriöst inte klokt. Det är ta mig fan inte klokt att det var så enkelt. Visst har dessa små under-piller, som nästan står i neonupplyst glasskåp hemma nu, biverkningar. Låt oss hoppas att inte de drabbar mig för mycket. Jag märker redan av sömnsvårigheter och har svårt att somna, och vaknar fruktansvärt tidigt. Jag tror att det var morgon för mig idag, samtidigt som det var morgon för mina vänner i Thailand…. Jag har länge, länge haft problem med sömnen, men tidigare stördes den av min oro i kroppen, min känsla av att sömn var slöseri med tid. Nu vaknar jag bara. Det känns bara….som att jag vaknar helt enkelt.

Det är en överdrift att påstå att jag nu, omgående, efter några dagars medicinering, känner att jag kan återgå till det andra kallar normalt liv. Nej. Jag blir rädd, inte stressad, rädd inuti att en massa krav just nu blir för mycket. Jag hoppas att jag ska få lite mer tid, att landa i det här nya, vänja mig vid den här känslan. Det är inte min sak att avgöra, men jag hoppas. Det är ju också så att det är först nu, med ett lyckopiller till frukosten, som jag kan sätta igång och bearbeta allt som varit tungt, allt jag inte kunnat hantera. SÅ lyckliga är dom inte så man liksom bara gör ett lappkast från ganska mörkt till total happiness. Men nu kan jag i alla fall tänka klart. Nu kan jag tänka framåt. Inte lång tid framåt, men i alla fall någorlunda framåt, som typ till nästa vecka eller så. Och jag blir inte ens stressad i själen och börjar rada upp måste-göras innan ”framåt” är här.

Det är fan inte klokt. En liten tablett och livet verkar vända. Varför, varför, varför tog det så lång tid för mig, för andra, för alla, att komma fram till det här. Det är något som gör mig sorgsen, samtidigt som jag vet att min mormor sagt att allt händer av en anledning, och att allt som händer lär en något. Sant. Men vissa lärdomar hade varit bra mycket roligare att läsa sig till än lära sig genom att uppleva. Hur många såna här som jag finns det och hur många måste vänta alldeles för länge på hjälp!? Hur många orkar inte vänta. Om man väntar på något gott så väntar man aldrig för länge…..jo det gör man.

Väntan på sådant här är alldeles för lång. Jag är så tacksam att min är över.

Hon säger att hon inte kan vara med på mötet, ser på mig lite ledsamt, och så undrar hon ”vad känner du inför det här mötet”….. Det är Monika som frågar, ”min” psykolog. Min första reaktion är ”NEJ! Du MÅSTE vara med!!, det är ju DU som vet hur jag mår, du vet det bättre än nån annan, och jag ville att DU skulle berätta det för alla andra när dom ifrågasätter mig!!!” Men jag inser att det Monika måste göra i stället är mycket viktigt och jag har andra i ”mitt” team som får hjälpa mig att prata.

Varför känns det som att jag behöver någon som hjälper mig med orden? Jag är inte direkt mållös när det kommer till kritan, jag saknar inte förmåga att uttrycka mig, och jag är faktiskt 50 år gammal och stor nog….Men jag vet hur jag kan bli, om jag ifrågasätts, om jag måste argumentera för att bli lyssnad på. Jag tappar talförmågan och alla kloka argument bara försvinner. Jag har argumenterat om tidrapporter till exempel, när de inte varit till belåtenhet i alla lägen, och jag vet att jag inte klarar av att vara så stark och säker på min sak i dagsläget när det kommer till ”argumentera”. Även om jag, som med tidrapporterna, vet att jag har rätt.

Det är därför jag nu väljer att skriva. OM det där mötet skulle mynna ut i att jag tappar talförmågan, så har ni det här. Jag saknar inte förmåga att uttrycka mig i ord, och när jag får göra det här hemma i min trygga värld, utan någon som argumenterar emot, så kan jag skriva vad jag känner inför mötet. Fruktan. En stor skräck. Jag har redan mött er alla under nätter då jag fått någon timmes sömn. Ni finns i mina drömmar. I mina mardrömmar. Så vad känner jag inför mötet? Skräck. Ren och skär skräck. Och om det är något jag inte vill vara med om så är det just det här mötet.

Jag behövde Monika. Men jag har de andra, fullkomligt fantastiska människor som jag borde ha mött för länge sen. Som förstår att jag inte valt det här tillståndet, som förstår att det finns en väg ut och som har verktyg att hjälpa mig. På sätt och vis kan man säga att jag lagt mitt liv i deras händer….och även om det låter dramatiskt så är det faktiskt så. Jag litar på dem, min ”sov-tant” Pia, Mika, Eila och min läkare. Och Monika. Tillsammans har de vänt mig åt rätt håll och tack vare den förståelse jag känner, de verktyg de ger mig, ser jag att jag kan fortsätta gå åt rätt håll. Utan dem hade jag vänt tillbaka för länge sen.

Det här tillståndet är inget jag hamnade i under en kafferast. Jag har mycket idogt jobbat mig ner i det under många års tid. Jag har byggt upp ett inre av sådan stress så det blivit ett normalt tillstånd för mig. Alltid ligga steget före, alltid vara bäst och duktigast, alltid måna om andra, alltid känna mig otillräcklig, alltid oroa sig för allt som kan inträffa och som inträffade, och alltid ha dåligt samvete för att jag säkert är dåligt på något sätt. Det bästa sättet att förklara mitt tillstånd är att jag gått ner mig i en grop. Trappsteg för trappsteg.

Människor som känner mig kan säkert minnas nu i efterhand hur jag stegvis förändrats. Det började med lite vag nedstämdhet, jag kanske tystnade lite, jag själv märkte att jag fick anstränga mig för att fokusera, koncentrera och för att få något gjort. Jag fattade beslut som inte varit mina bästa, som kan ångras djupt men som inte kan ändras. Jag blev sjuk om och om igen. Alltså, det var inte mitt tillstånd som började där. Det var slutet som började där, med dessa trappsteg neråt. Det blev tungt att arbeta. Kraven på effektivitet och förmågan att leverera blev svåra att nå upp till. Jag hade minnesluckor, jag kunde inte tänka klart. Och när jag insåg att jag inte kom ihåg, och när jag inte kunde tänka, så blev jag ju än mer stressad inuti. Tystnade ännu mer. Blev ännu tröttare. Kroppen började klaga, med smärtor, infektioner, alla slags smittor som man kunde tänka sig. Jag började få attacker som skrämde mig halvt till döds de första gångerna. Jag trodde det var hjärtinfarkter! Nu har jag fått förklarat för mig att det är panikångest. Hur många är det inte som använt uttrycket ”jag fick panik”….. Eller hur….om man haft en panikångestattack i sitt liv så använder man aldrig mer såna uttryck. Det är det mest smärtsamma och skrämmande jag kan tänka mig, och jag skulle hellre föda 400 barn utan smärtstillande än ha en panikångestattack. Så gräsligt är det. Dom går över. Om man går ut i förrådet eller tvättstugan eller någonstans där man får vara i fred, på toaletten på jobbet till exempel, så går dom över. Om man kryper ihop lite och försöker andas lugnt. Då går dom över. Men dom lämnar efter sig en förlamande trötthet, som i de värsta fallen hållit i sig många timmar. Och dom lämnar efter sig en ännu större oförmåga att prestera. Vilket skickar en tillbaka i nästa attack. Och så är cirkeln igång. Jag pratade inte med någon om dem, jag försökte ibland, men jag hittade inte orden, och det kändes inte bra att klaga. Och de var lite belagda med skam. Panikångest får man om man är ett psykiskt vrak på riktigt…..Jag ville inte vara ett psykiskt vrak!

Sen var det bara att kliva steg efter steg neråt. Om någon skulle fråga mig när jag mådde till nästan 100% bra sist, så kan jag säga att det minns jag faktiskt inte! Det här tillståndet har tagit mig många år att nå. Jag minns inte när jag mådde bra. Det värsta är att jag blivit så van vid att känna mig så här inuti så det blivit ett normalt tillstånd för mig. Det har blivit JAG. Att stressa inne i själen all vaken tid har blivit så JAG så ärligt talat kan jag säga att jag nog inte ens ville förändra det. Varför skulle jag vilja förändra det som är JAG?! Allt det jag stressade över, det var så JAG så det blev ”tillfredsställande”. Jag ”mådde bra” av att ligga steget före, jag ”mådde bra” av att ha allt gjort innan någon ens efterfrågat det. Och jag har blivit en mästare på att dölja hur jag mår egentligen. Jag har blivit en mästare på att le och prata, göra och dona, ligga steget före och vara så duktig så änglarna gråter. Medan det inre roterat i ljusets hastighet åt fel håll. Och skickat mig in i ensamma rum för att försöka att med lugn andning få panikångesten att vända bortåt.

Vad orsakade det här? Det vet jag inte. Jag vet vad som nu drabbas av det, som får lida på grund av mig.  Vetskapen om att min familj far illa på grund av mig, av min oförmåga att vara den duktiga mamman, plastmamman och sambon, och att mitt arbete som jag värdesätter så högt far illa på grund av mig, är outhärdlig och något som jag inte vill tänka på. Det är så vanligt att man tar arbetet som en orsak till dessa stressrelaterade tillstånd, men i ärlighetens namn….En människa består av så många delar, både privat och i arbetslivet. Om alla delar innebär någon form av stress så är det ju svårt att peka finger på vilken del exakt som blev för mycket. Allt blev för mycket. Och sedan finns det ju vissa områden som är lättare att ”skylla på” än andra. Jag vill inte ens försöka reda ut orsaken, jag tycker det räcker att veta att mitt inre är en roterande bomb och en död själ.  Jag är en person, med ett liv, som består av miljoner känslor, händelser, intryck, situationer. Allt blev för mycket. Punkt.

Vid något tillfälle någonstans innan det här gick för långt blev jag ifrågasatt av andra. Jag kallar det ”ifrågasatt” även om det gjorts ihärdiga försök att övertyga mig om att det var för min skull det gjordes. Att det inte var ett ”ifrågasättande”, det var månande om min hälsa. Mina sjukdomstillfällen har varit många och varje sådant har gett mig dåligt samvete, fått mig, duktiga Anna, att må ännu sämre och naturligtvis blev jag ännu mer sjuk av det. Jag upplevde att jag blev ifrågasatt, jag blev skamsen, oerhört ledsen och lite arg. Min roterande själ har ingen förmåga att hantera kritik, kritik gör den än mer roterande och skickar mig ytterligare ett steg ner i gropen. Det spelar ingen roll vilken sorts kritik det gäller, inom vilket område, all kritik är av ondo för kritik innebär att jag inte lever upp till någons förväntningar och då är jag dålig. Jag borde kanske för länge sen ha försökt prata med dem som står mig närmast. Jag vet att de hade hjälpt mig, jag vet att vi kommit till en lösning. Men det är ju ett av de problem jag har, jag ville inte prata om det, det hade varit som att erkänna att jag kanske inte är så bäst ändå! Att jag verkligen inte duger.

Mina trappsteg ner i gropen. Jag hann inte nå botten, där man är bortom hjälp och möjligen död. Jag vet inte ens hur det gick till, men jag fick en tid till en läkare och nu i efterhand så känns det som att det var ungefär dit jag höll ihop och när jag gavs tillfälle, med sjukskrivning, att stanna upp och känna efter så orkade jag inte längre. Jag tror att jag nått botten om jag inte fått hjälp nu. Det var nog bara en tidsfråga. Det gör mig rädd att tänka på att jag kanske skadat mig själv för livet med mitt ohälsosamma rusande inre. Det gör mig rädd att tänka på hur ett sådant här tillstånd påverkar kroppen på olika sätt, att det faktiskt är farligt om det går för långt. En period var jag rädd för att somna för jag hann tänka på kvällen, ”tänk om jag inte vaknar”. Det har lättat, jag försöker låta bli att tänka på det, men ja, tankar som dessa gör mig fortfarande rädd. Jag har mycket att vakna för, jag vill vakna varje morgon.

Jag har avverkat alla slags stadier i en människas mående under den här tiden. Jag är fullkomligt utmattad, trött, det går i alla fall som en röd tråd genom hela mitt liv. Det spelar ingen roll om jag sover om natten eller inte, jag är utmattad ändå. Vissa nätter sover jag nån timme, få nätter sover jag 8-9 timmar, och många nätter sover jag inte alls. De vakna nätterna föregås av ett roterande inre som bara inte klarar av att ta det så lugnt som man måste för att överhuvudtaget kunna sova. Jag har så mycket att göra, jag är så sen, jag hinner inte, jag har glömt något…..vem kan sova när sådant roterar i själen? När jag sover så drömmer jag mardrömmar, i vilka jag alltid är försenad eller har glömt att göra något. Jag kan FLYGA ur sängen mitt i natten med en känsla av att ”stiger jag upp nu så hinner jag……” Jag vet aldrig vad jag ska hinna, men att fortsätta sova efter det uppvaknandet är totalt omöjligt. På Movägen kokas morgonkaffe mycket ofta vid 3-4 tiden…..

Jag går upp i varv av minsta småsak. Jag kan känna en oerhörd inre stress av så små saker så det nästan är skrattretande. Panikångestattackerna har planat ut lite, men de förekommer och de föranleds oftast av någon bagatell. Jag försöker välja mina strider, jag undviker situationer som kan kännas påfrestande, men vardagen innehåller alla slags händelser och om man inte kan säga i förväg om man kommer att explodera inuti av att någon ätit upp de ägg man tänkte ha till middag, eller om det behövs en större katastrof….Då är det svårt att undvika något! Den största skillnaden mot tidigare i livet är att detta inte är roligt längre! Den inre stressen som varit min största morot, som varit så JAG, och som varit det som drivit mig och fått mig att känna att jag har roligt (?!?!) är inte rolig längre! Den känns ohälsosam och den driver inte mig. Den gör mig fullständigt utmattad, och vad som kan anses som positivt är att den oftast gör mig så utmattad så i stället för att GÖRA som jag tidigare gjorde, så lägger jag mig och vilar. Det kanske låter märkligt, men jag upplever det som ett steg uppåt ur gropen att jag inte längre tycker att det är roligt att ligga steget före och att vara bäst och duktigast. Kanske jag håller på att bli en lagom, som kan drivas på vid behov? Det är ändå tungt att inte kunna förutsäga vad som ska få mig att gå i spinn, det är tröttsamt att försöka tänka på det hela tiden. Men jag tar mig framåt, det går framåt.

Jag tycker inte om för mycket ljud och ljus och människor mer än vid väl valda tillfällen, som jag kan planera och förbereda mig för. Det känns som att jag behöver ladda upp och veta om något i god tid för att jag ska orka med det. När det inträffar något plötsligt så blir det tvättstugan nästa för att andas lugnt och kanske gråta lite…..Oanmälda besök eller förändrade planer som jag inte haft vetskap om i förväg, är som en smärre katastrof. Jag som alltid ansett mig vara en ganska trevlig och social person, som haft lätt att umgås med vem som helst har blivit förändrad. Jag hoppas det är tillfälligt för sån här vill jag inte vara!

Jag har varit så oerhört nedstämd och ledsen så det går inte att beskriva. Det drabbar min familj, naturligtvis tror de att de är orsaken till att jag är som förkrossad av någon slags sorg. Jag kan gå undan och gråta hejdlöst i tid och otid. I dessa fall kan jag inte ens se vad som föranledde detta. Det bara kommer över mig. Under perioder har jag inte känt någon som helst glädje över något. Jag har varit i situationer som jag vet att jag borde glädjas åt, som jag vet att jag skulle glädjas åt, och jag har försökt anamma en sådan känsla. Men den når inte ända in. Ingenting har varit roligt, och de få saker som fått mig att känna livsuppehållande vilja har jag vårdat ömt. Få tillfällen som betyder mycket. Den här sorgen inuti är så svår att beskriva. Jag går nästan sönder. Hur kan man känna sig så ledsen utan orsak! Det har blivit lättare, jag går framåt, och givetvis känner man sig gladare och gladare om man inte känner sig ledsen hela tiden.

Jag vet inte om ni andra ens kan försöka förstå…..men när jag träffade Mika, min sjukgymnast, för att tala om hur jag skulle stärka min onda rygg…..och fick en känsla av ”det här ska bli roligt”…..Viken känsla! Att verkligen känna, ända in i själen, att något skulle bli roligt! Dessutom kändes det, när han talade om kroppen, att det skulle vara roligt (och behövligt) med MER fysisk aktivitet! Nu är jag förväntansfull och hoppas att han ska säga inom kort att jag kan få använda mig av gymet på Sjukgymnastiken!!! Ni fattar kanske inte, men det är en helt otrolig höjdare att jag känner så. Det kan vi tacka Mika för, jag vet inte vad han gjorde eller sa, men han inspirerade mig! Kanske, med mer fysisk aktivitet, jag kan komma till någon slags spiral uppåt i stället för nedåt.

Men herregud, människa…..har det inte blivit bättre alls? Så säger faktiskt folk. Och det är ju oerhört uppmuntrande. Inte. Ja, jag har blivit bättre. Som ni alla vet så går det bra mycket fortare att falla än att klättra….Och mitt fall ner i gropen, visserligen med hjälp av trappsteg, var ingen match alls. Det var bara att go with the flow och inte tänka på vad jag gjorde. Nu ska jag upp. Och nu måste jag tänka på vad jag gör. Hela tiden! Om man tänker sig min grop med trappsteg neråt, så dunsade jag ner ett efter ett steg i taget. Jag nådde inte botten, mitt team hann in innan dess. Men nu ska jag upp på andra sidan. Först ska jag nå det positiva steget som motsvarar det negativa på ner-sidan. När jag kommit dit ska jag vänja mig, hitta nya vägar och komma fram till hur jag kommer upp till nästa positiva steg. Det är inte bara att gå ett steg i taget, varje steg upp tar mycket längre tid och kräver mer arbete med den döda själen och det roterande inret. Ibland har jag fallit tillbaka och då kräver det ännu mer ork för att ta sig tillbaka. Vissa perioder är ett steg upp och två ner. Ibland funkar det att ta en Sobril (psyk-medicin…..) och jag finner ork att ta det där steget uppåt igen. Ofta vill jag inte ta en Sobril utan kämpar på av egen kraft. Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att det gick jävligt fort att åka ner, och det är ett sjuhelvetes jobb att ta sig upp. Om ni ursäktar att jag svär!

Vad som i dagsläget tyder på att jag är på väg upp är småsaker. En del kan jag inte sätta fingret på, dom bara är. Men stress, ett roterande inre, är inte roligt längre, och driver inte mig. Det är ett steg upp. Jag vill aldrig bli en person, tror inte att jag kan det heller, som inte sporras av lite för mycket att göra. Men jag vill lära mig att sporras av det, inte dö i själen och explodera i ett roterande inre. Det håller på att hända. Jag behöver inte göra allt idag, och jag kan faktiskt vila mellan mina aktiviteter. Nu är ju dom av hushållelig karaktär, men någonstans måste man ju börja! Jag har lärt mig att vissa saker kan man lämna medan man tittar på tv i stället, eller går ut med låne-hundarna. Det känns…..skönt…..och skrämmande! Det är ju inte riktigt JAG. Men jag har lätt för att halka tillbaka från det upp-steget…..I min tankeverksamhet känns det som att jag måste börja jobba heltid efter vårt möte och jag har redan hunnit tänka på saker man gör under våren som ”jag måste hinna innan jag börjar jobba”. Jag har också hunnit tänka att ”men ge dig nu för helskotta, du kan göra dem i oktober om det nu är så himla viktigt”…..

Ett positivt tecken är också att jag ser fram emot, och skulle vilja, idka mer fysisk aktivitet. Det är nyttigt för själen och min något mumin-mamma-liknande kroppshydda….Det känns skönt att jag faktiskt tycker det ska bli roligt. Att det är roligt. Att något överhuvudtaget får mig att reagera på ett positivt sätt!

Jag blir inte sjuk hela tiden heller. Visst har jag en förkylning som hållit i sig väldigt länge nu, men det är så många gånger lättare än för ett år sedan. Jag har inte ont överallt, delvis tack vare Mikas träningsprogram, men det är också som att kroppen lite grann slappnat av. Jag har fortfarande ont i huvudet, ögonen, och en mängd ”konstiga” saker, men det har blivit så mycket bättre! Jag får fortfarande feber oftare än andra, men inte på långa vägar som tidigare. Och de magsjukor jag så ofta drabbades av……var det verkligen magsjuka…..eller var det ett uttryck för ångest?

Vill jag börja jobba då? Här kommer vi till det mest skrämmande med hela mötet. Jag ser alltså framför mig, i mina mardrömmar och i mina panikångestattacker, hur jag åläggs börja arbeta heltid. Det här är också det som är svårast att förklara, både i skrift och i tal. Jag är uppfostrad i ett arbetarhem, man jobbar först och sen leker man. Och jobbar man inte så ska man ha dåligt samvete. Det är något som är bland det svåraste att förlika sig med, att man är en människa av värde även om man inte klarar av att fokusera, koncentrera sig och att vara en tillgång i arbetslivet. Det är svårt att förklara för Försäkringskassan hur vårt arbete fungerar, men där kanske representanter från min arbetsgivare kan vara till någon hjälp. Det är mycket viktigt att jag klarar av att jobba snabbt och effektivt, samtidigt som det ska blir fruktansvärt rätt och jag ska klara att hoppa mellan olika uppdrag utan att tappa fokus och koncentration, eller behöva gå på toaletten och rotera i mitt inre. Arbetsuppgifterna är lika för de olika uppdragen, men det kräver ändå en tankeverksamhet, som jag saknar, när man ska växla mellan dem.

Nej, helt ärligt, jag vill inte börja jobba ännu. Det låter alldeles fruktansvärt och jag är säker på att min farfar roterar i sin grav snabbare än mitt inre när han hör det…. Jag vill arbeta. Jag älskar mitt jobb, jag hoppas och tror jag är bra på det och att jag är en stor tillgång när jag fungerar. Min stora skräck under denna period då jag gått nerför trappstegen, och när jag varit hemma, är att jag ska bli uppsagd på grund av det här. Det skulle krossa mig fullkomligt. Om det är något jag vill, så är det att komma tillbaka till mitt arbete. Men jag är också rätt intelligent i alla fall och kan ärligt säga att nej, jag vill inte det JUST NU. Jag är inte färdig. Jag vill inte halka nerför trapporna i rasande fart igen, inte nu när jag är på väg att bli hel på riktigt. Jag har varit här tidigare och jag vet att jag inte skulle ha varit här nu, om all denna hjälp jag får idag, kommit in när jag var här förut. Jag vet att jag är här igen snart om jag ”tvingas” in i något som ger mig en stor, tjock, krampande, roterande boll i mitt inre. Jag är inte lat. Ingen som känner mig skulle kunna påstå något sådant. Jag vill inte låta lat och jag kan lova er att det inte är någon behagfull ledighet jag vill förlänga. Det finns inget behagfullt i min ”ledighet”. Men bara tanken på att kliva upp om morgnarna, efter en kanske sömnlös natt, och för det första ge mig ut bland människor, för det andra kanske vara den som en kund möter på kontoret, och för det tredje…..prestera! Effektivt! Det kan låta vansinnigt men periodvis, särskilt nattetid, känns den där döden som ett bättre alternativ. Vifta inte bort det. Jag menar det. Och det är faktiskt första gången jag ”säger det högt”.

Jag vill ha känslan av att det är min hälsa som spelar roll. Jag vill känna att någon bryr sig. Jag vill ha tid att komma ur det här en gång för alla. Jag vill vara den som bestämmer, så att jag har saken under kontroll, så att det inte dyker upp några oförutsedda händelser som gör mig sämre. Jag vill överleva, jag vill ha hjälp för att överleva för att jag har så mycket att leva för. Jag har en underbar familj som ibland driver mig till vansinne och oftast är det bästa som finns. Anton ska ta studenten. Erica tar examen i Kalmar om ett år. Daniel och Evelina har förlovat sig och ska säkert gifta sig så småningom. Simon och Lydia har flyttat ihop. Andreas och Petra som studerar så flitigt och även där är examen i antågande. Någon kommer att göra mig till farmor eller plastfarmor, och mormor. Och jag har en sambo som är det bästa som hänt mig. Jag vill vara med. De behöver mig ännu. Jag behöver att de behöver mig. Jag behöver tid att bli ett JAG som orkar överleva för min skull. För allas skull.

Ovanstående var tankar inför ett möte med min arbetsgivare, Försäkringskassan och mitt team på Vårdcentralen. Jag kände sån oerhörd skräck inför mötet av någon anledning. En skräck som nu lämnat mig. Det gick bra, jag möttes av precis det jag behövde och vi kom fram till en fortsatt vårdplan. Ingen tvingar mig till något och det är jag som bestämmer. Vi gör det här i min takt. En tid efter mötet var jag fullkomligt slut och mådde sämre än någonsin, det var som om det sista eländet skulle sugas ur mig på något sätt, för att kunna vända åt rätt håll med full fart. Och det har vänt. Med hjälp av mina närmaste, mitt team, vårens första solstrålar och den vila jag får ta mig, så vänder det. Jag är fortfarande alldeles slut, trött, stora delar av dagen. Men de stunder då jag känner energi så känner jag verkligen energi på riktigt. När jag tar mig för något så sker det med entusiasm och inte för att jag måste. Jag känner en skillnad. Tack och lov!

Det finns fortfarande människor, en del som borde stå en nära och en del som bara är avlägsna bekanta, som inte förstår en bokstav av det här. Det finns fortfarande människor som kan säga saker som i slutänden betyder "ta dig samman". Det finns fortfarande människor som inte förstår hur man kan gå ner sig i något som gör att man inte hanterar sitt liv som de själva skulle. Det är såna som borde hamna här själv i åtminstone en dag för att inse att "ja, jag skulle då aldrig....." inte är användbart förrän man gått några mil i andras skor......De tar inte min energi alls längre, och det känns som ett steg uppåt. Det finns händelser i livet, det finns människor omkring en, som man inte kan förändra eller påverka och att inte ens försöka är ett sätt att välja strid. Man kan gå ner sig i ältande kring vad andra tycker, hur andra anser att man borde vara, eller ha varit, och det enda resultatet är att man gör just det. Går ner sig. I något som inte kan förändras. Historien kan inte skrivas om, men jag har framtiden i min hand och den är min. Tillsammans med mina nära och kära. Det känns skönt att jag kan tänka så, att jag har en framtid! Det, om något, är ett tecken på att jag tar trappstegen uppåt nu i stället för att krascha neråt.

Om jag vore en drama queen skulle jag brista ut i ett ”åh min gud, vad har hänt med min själ”….Och så skulle jag slita lite hår kanske. Möjligen fälla en tår eller yla lite dramatiskt. Nu är jag ingen drama queen så att bara sätta sig ner och känna sig fullständigt förlamad av utmattning verkar vara en mer ”Anna-ig” lösning. En person som kunde ha stått mig närmare,  har vid några tillfällen sagt att jag är hysterisk. Det är nästan så jag, trots mina släckta sinnen, känner lust att skratta åt det. Jag tror, om man känner mig, kan kalla mig mycket, men jag tvivlar starkt på att ”hysterisk” hör dit. Det kanske är en tolkning som färgats av den ”någons” eget sinnestillstånd. Jag blir inte hysterisk. Jag kan bli hysteriskt förbannad, hysteriskt ledsen, hysteriskt irriterad, hysteriskt frustrerad, men just ”hysterisk”….skulle inte tro det. Men om jag vore en drama queen så skulle jag kanske bli lite hysterisk nu. Det kanske skulle underlätta om man kunde bli bara "hysterisk" och inte hysteriskt utmattad i själen.

Nå, hela själen är inte fördärvat förlorad. En del av mig lyckas hålla Anna upprätt. Om det är med hjälp av stark ryggrad, efter att ha burit barn och matkassar i många år, eller om det är med hjälp av min förmåga att byta vägbana i tankegångarna, det vet jag inte. Men det funkar rätt bra, när man känner nån slags panik sprida sig i kroppen, att tänka ”men jag byter mattor i tvättstugan eller hänger upp en grej i ett fönster”….och så gör man det….och plötsligt har man annat att tänka på. Jag vet inte om det är så lyckat, om det räddar min själ, men när man känner att själen är på väg att förloras så är det ett sätt att bibehålla någon slags ro. Om man kommer ur det här tillståndet av förlorad själ och känner sig som om man har ett flyt i livet, då kan man tillåta sig att tänka i stället för att hänga grejer i fönstret. Idag, när man inte klarar en enda motgång utan att känna lite av ”suicid benägenhet” så är det bättre att byta mattor. Att börja tänka just nu skulle förmodligen utmynna i att det är jag som hänger i fönstret till sist.

Alla dessa krav. Jobba fortare. Jobba hårdare. Lär dig allt nytt. Tänk på alla andra. Hinn med det som måste hinnas med. Få ihop familjen. Var snäll. Kom hit. Gå dit. Var tydlig. Var duktig. Var den som binder ihop säcken och får alla andra att må gott. Klara av alla problem och hitta lösningar NU. Eller igår. Känn dig så eländig som det bara går eftersom du säkert gjort något fel nån gång. Ta skit för det är du säkert värd. Säg inte emot för det är du inte värd. Bara ge och ge och ge. Och det som jag klarar dåligt just nu….”men tror du MITT liv är så lätt då, tror du inte JAG har problem, tror du JAG mår så himla bra alltid”….när andra kastar det tillbaka mot mig, när jag vid ytterst sparsamma tillfällen försöker förklara hur jag mår. Det är det värsta. Naturligtvis fattar jag, trots min förlorade själ, att andra har det jobbigt. Men hur det kan förväntas att jag ska tänka på det också medan jag försöker hålla mig själv kvar på körbanan…det förstår jag inte. Och när jag inte klarar av det förväntade, att tänka på alla andras liv och leverne, så ska jag verkligen sjunka i ett hav av dåligt samvete för det. Jag klarar inte av det där ”jo jo, du har det jobbigt, men JAG då”….Jag är ledsen, för jag brukar klara av det, jag brukar tänka på hur alla andra har det. Men just nu orkar jag inte. Just nu vill jag säga "men JAG då".

Små detaljer som man som människa borde ha lärt sig att ta, det har jag också fått mig kastat i ansiktet. Men om man är allergisk mot hårdnat klimat och snabbare tempo. Vad gör man då? Om man en gång brakat så ihop så ens kropp och själ signalerar FARA och släcker ner alla system så fort något kör ihop sig. Vad gör man då? Vad gör man när man inte orkar, kan eller vill förklara sig för alla. När man bara släckt sin själ och försöker skita i alla yttre omständigheter för att man måste släcka sin själ för att överleva FARAN. Hur får man andra, som kan rycka på axlarna och säga ”mitt liv är inte heller så lätt”, att förstå att jag inte väljer att lägga mig med näsan i vädret, men när kroppen släcker alla system så finns det inte många alternativ! Hur får man andra att förstå att bara för att man orkar ta en promenad, eller handla mat, eller gilla allt på Facebook, så betyder det inte att man fungerar som man vill och borde fungera. Vissa saker gör man för att man försöker upprätthålla någon slags normalt beteende för att rädda den där själen. Hur får man andra att förstå att det upplevs som FARA i kroppen att bara ringa ett samtal. Hur får man andra att förstå att det här är inget man vill själv, det här är inte ett tillstånd man väljer för att få vila sig lite på soffan. SÅ roligt är det inte. Hur får man andra att förstå något alls när man inte förstår det själv.

Det värsta är skuldkänslorna. Jag borde inte lägga mig här och tappa min själ. Jag borde dra mitt strå till stacken, göra det som förväntas av mig, ta del av samhället som en god medborgare och hålla alla människor omkring mig glada och nöjda. Klarar man inte av det, så är man bara helt fel. Och om man är helt fel så är man bara så värd att känna sig som en skurk, förlorare, dålig medmänniska. You name it. Och när man börjar tänka på det, att man inte deltar i samhället, gör det som förväntas så mår man ju mycket bättre. Inte. Något som också får mig att hänga upp saker i fönstren eller byta mattor är tanken på om jag verkligen är så slut i själen som jag tror. Jag kanske bara är lat! Det är kanske inte så jobbigt som jag själv tror och om jag bara gör det en del, kanske mindre vänligt sinnade, sagt åt mig, tar mig samman, så kommer jag att resa mig ur askan som nån slags ny Anna med lösningar på allt. Också en tanke som får en att må bättre. Inte. Lika lite som de som känner mig kan kalla mig ”hysterisk” så kan någon kalla mig ”lat”. Jag vet ju det. Att jag verkligen inte är lat. Men att veta att det säkert finns de som tänker så om min så kallade tappade själ….Det är rätt oskönt faktiskt.

Ibland när det känns rätt ruttet så brukar jag tänka så…”Ta dig samman, din lata jäkel, och gör det som faktiskt förväntas av dig”…Och då svarar min kropp, som vädrat FARA, med att knyta ihop mitt inre, från halsen ner till midjan ungefär, i en hård knut som roterar fortare än huvudet hinner med, åt fel håll. Jag vet nu inte vilket håll som är rätt, men det känns som fel håll. Det där som roterar. Och det är så sammanknutet i den där knuten så jag får gå undan och andas i långsamma, djupa andetag för att knuten hotar att kväva mig. Och det gör fysiskt ont. Första gången det hände var jag säker på att jag fått en hjärtinfarkt. Att då skrämmas upp av den tron i det läget gjorde det hela ännu värre, och jag kan lugnt säga att inte ens barnafödande känns så fysiskt smärtsamt. Så går det när jag försöker tänka att jag ”ska ta mig samman”, dra mitt strå till stacken, vara en god medborgare och medmänniska. Jag får ett rejält systemfel av det.

Jag förväntar mig inte att någon ska förstå det, som inte själv upplevt det, jag hoppas mest att jag själv ska förstå det genom att sätta det på pränt.  Och för ordningens skull, för att de mindre vänligt sinnade ska förstå, så reagerar faktiskt min kropp med detta systemfel även om det är inför roliga saker jag försöker ta mig samman. Bara för ordningens skull, så ingen mindre vänligt sinnad kan påstå att jag blivit arbetsskygg på gamla dar. Det här systemfelet inträffar när jag försöker tänka mig att ta mig samman i vilket fall som helst, inför vilken situation som helst, nytta eller nöje. Och för ordningens skull bör jag tillägga att jag har dagar då det här inte inträffar alls. Mina dagar är inte normala längre. Dom kan svänga från normalt välbefinnande till nattsvart sorg, och tvärtom, på en huvudskakning. Från att ena minuten blinka ”error” inifrån och ut så kan det kännas som att "nå, det här går väl också". Och från ingenstans, t.ex av bara tanken på att ”nu är det dags att kolla över middagsplanerna” kan det där stora systemfelet burna in i mig med den där smärtan som får mig att gå undan för att andas. Jag tror inte jag inbillar mig det här. Eller, jag hoppas att jag inte gör det, för i så fall är det ju än värre än jag trott!

Det är inte roligt att veta att det finns dom som faktiskt inte förstår det här alls. Att det finns dom som tror att man bara vill vila för att det är så skojigt. Det finns dom som förstår fullkomligt, som varit här själv och som vet hur man känner sig när själen dör och det inre roterar åt fel håll. Sen finns det dom som inte förstår själva grejen, som inte upplevt det själv, men som förstår att lägger jag mig så är det för att jag behöver det. Det finns också dom som tror att dom förstår, som tror att deras stressade tillvaro ju är minst lika stressad, och som tror att den stress dom upplever är lika illa som min stress. Det dom inte förstår är varför dom står upp medan jag tappat min själ. Och då hör dom egentligen till kategorin som inte förstår det här alls. Det som är sorgligt är att de flesta inte kommer ihåg att vi är olika individer, att ingen av oss är den andre lik, och att det som drabbar andra hårt kanske bara blåser förbi mig, och det som drabbar mig hårt är en skitsak för andra. Det är sorgligt och konstigt att så många ändå tror att deras sanning är allas sanning. Det är tufft att veta att man säkert inte levt upp till allas, mer eller mindre, outtalade önskningar om mitt förväntade beteende, hur jag borde göra och inte göra. Att det inte ens räcker med att försöka säga att jag har en döende själ, det är inte gott nog, det där "jamen jag då" är starkare än vetskapen att mitt eventuella handlande, det jag gör och inte gör, det jag tar till mig och inte tar till mig, det jag tar åt mig och inte tar åt mig, kan bero på att mitt inre signalerade FARA och slöt sig. Det är tufft att veta att man inte lever upp till alla andras förväntningar, fast man försökt förklara att det just nu är väldigt svårt.

Mitt i det här nattsvarta eländet har jag Mr Right. Mitt ljus. Mitt liv. Det vore väl som en rätt dålig romantisk bild av verkligheten att påstå att mitt liv med honom inte påverkat mitt varande just nu. Det är inte lätt att göra en familj av två. Mycket har fallit på plats och det mesta är som vi vill ha det, men såklart finns det fortfarande sådant som får mig att tappa fotfästet. Det här var inte alldeles lätt, vem trodde att vår sammanslagning skulle blåsa förbi som en sommarlätt, havsdoftande bris. Men vi går framåt med små steg, och i ärlighetens namn kanske det inte är så enkelt för hans familj att jag är/har en stark vilja med krav på vissa rutiner som kanske inte faller alla i smaken….Så även om jag vet, har förstått, har fått lära mig att vår sammanslagning innebär att även jag måste rucka på lite ordningar jag vill leva efter, så betyder det ju inte att det för själen varit alldeles enkelt att göra allt det.

Men i vår sammanslagna tillvaro av olika rutiner och olika sätt att leva känner jag mig idag mer trygg än någon annanstans. Det är här jag behöver vara just nu. Det är här jag får vila min själ och kanske hitta tillbaka till den också. Mr Right är inte typen som pratar om själsliga problem så väldigt gärna, han är en rätt normal karl om man så säger, men jag känner hans omsorg om mitt välmående. Och eftersom jag inte heller är den typen som pratar om mina inre kriser i onödan så känns det just nu bara som en lättnad att jag har någon som visar mig kärlek, värme och omsorg i handling i stället för att hålla på och ”prata ut” i tid och otid. På något märkligt sätt så tror jag min själ väntade med att krisa ihop sig tills jag fanns här, hos honom, för att min själ visste att jag skulle vara bättre rustad nu. Utan honom hade jag inte ens hängt fönsterprydnader och bytt mattor, utan honom hade den där ”suicida benägenheten” varit ett faktum. Så även om jag är typen som kan bli hysteriskt förbannad (observera, inte hysterisk i det ordets bemärkelse) om hushållets medlemmar inte gör som jag vill, och Mr Right är typen som aldrig blir förbannad överhuvudtaget, så är vi varandras typer ändå. Nå, han har ett halvtaskigt arbetshumör när nåt strular till sig….men annars….Det enda jag känner här hemma i mitt hem är trygghet och fast förvissning om att jag är värd väldigt mycket även om själen försvunnit och orken inte räcker till.

Så man har kraschat tidigare och lärt sig…ingenting….Nu, under den här kraschen har jag fått det förklarat för mig, faktiskt nästan med bilder, hur jag en gång utvecklat en allergi mot stress och att det i resten av mitt liv inte kommer att fungera om jag utsätter mig för det. Jag har fått rätt bra information om hur man kan dö av det här om man inte ger kroppen den chans till återhämtning som den behöver. Jag behövde inte höra att man kan dö av det här, men nog är man osannolikt världsfrånvänd i sådana fall! ”Nå inte händer det mig”. Om jag nu nån gång ska dö, vilket ju lär vara oundvikligt, så skulle jag nog hellre göra det lite senare i livet och kanske av någon annan orsak än att jag tillät mig att rotera i själen för att jag fick två saker att göra, eller tänka på, nästan samtidigt. Ett mer piffigt avslut på livet kanske. Jag vet inte om jag lärt mig det ännu heller, att det här är farligt på riktigt, jag vet inte om jag någonsin kommer att lära mig att lugn på ytan inte är samma sak som lugnt inuti. Kanske Mr Right kan lära mig det genom sitt lugn. Kanske jag kan lära mig det om jag ger det en chans. Det är inte helt lätt att sluta rotera inombords när man gjort det i så många år. Det har blivit en del av mig. Men förut gjorde det inte ont, det kändes inte som en infarkt, och jag är skrämd av den smärtan. Jag är skrämd av känslan att jag måste anstränga mig för att kunna andas normalt.

De första dagarna av min sjukskrivning var jag extremt uppe i varv. Och dum som få. Jag var full av tro på att jag skulle vila mig lite i form, samtidigt som jag skulle finnas till hands för mina kollegor om dom behövde mig, och jag skulle passa på att göra så mycket roliga saker så att själen skulle få nog. Ha. Det gick ett par dagar på soffan. Jag fick anstränga mig till mitt yttersta för att göra det man faktiskt måste i ett hushåll. Mat och tvätt och sånt. Sen kom ett stadium när jag kunde ha sovit klockan runt. För att följas av någon slags komaliknande vaket tillstånd, där jag nu befinner mig. Jag brottas hela tiden med min oro i kroppen över att inte få något gjort, mitt inre roterar, systemfelen avlöser varann på löpande band, men det finns ingen ork. Jag har nått en punkt då enbart tanken på kollegorna, och mitt arbete, får mig att gå ut i förrådet för att andas lugnt. Mitt egenvärde har tagit stryk av allt ”ingeting”, så jag har haft ett terapeutiskt samtal med mig själv och ”vi” kom fram till att jag skulle ha som målsättning att varje dag göra EN sak. Om jag bara gjorde EN sak varje dag så skulle jag få vila resten av dagen. Och så har jag gått nu en tid. Jag gör EN sak om dagen som jag måste göra, sen vilar jag. Om jag orkar göra två, eller fyra eller fler, så gör jag det. Men jag måste göra minst EN. För att jag behöver känna mitt värde. Men jag kan inte tänka på mitt arbete utan att rotera. Tyvärr är det ju där dom största kraven ställts på mig, och nu befinner jag mig i ett tillstånd där jag bara inte KAN tänka på det ens. Jag kan känna dåligt samvete över att jag inte finns där, jag kan känna empati för mina kollegor som får fylla upp för mig, jag kan känna en vilja att komma tillbaka dit. Men just nu kan jag inte ens tänka på hur det är att leva i den kravfyllda miljön. Jag som måste ladda i två dagar för att dammsuga hela huset. Det är också skrämmande. Eller är det normalt. Att man behöver flera dagar på sig att göra så basic saker, sådant som gått på rutin i hundra år. Det är konstigt, märkligt och skrämmande. Jag har så mycket att lära mig, det är så mycket jag borde förstå. Tills jag gör det så är det nästan bara att göra som min läkare säger. Vila. Glöm krav. Glöm måsten. Håll huvudet kallt så slutar det inre att rotera, och systemfelen löser sig själv.

En del vet inte ens att jag är sjukskriven. Främst de som står mig närmast, hur märkligt det än må låta. Vill jag skydda dem? Kanske. Jag har försökt komma fram till hur jag ska berätta det utan att låta som om det är ett större problem. Jag vet inte varför jag inte kan låta som om det är ett stort problem, eftersom det faktiskt är det, eller kan bli det. Men det känns som en överbelastning  att prata om det. Om jag ska berätta det så måste jag vända ut och in på mig själv,  eller visa upp en klämkäck fasad. Jag vill varken det ena eller det andra. Jag är hemma en tid nu, det räcker som information. Hoppas jag. Men det är nog så att de jag bryr mig mest om vet mycket lite, eller inget alls. Det är dem jag värnar om, som jag vill ha nära mig, som ska hållas utanför, därför att jag behöver dem som de är när de beter sig normalt. Jag behöver en normal familj som gör som vanligt och inte tassar på tå för att hålla mig lugn.

Några få vet, några vet exakt varför, därför att dom måste veta det, eller för att de har den positionen i mitt liv, eller jag i deras, så att jag inte bara kan försvinna. Jag antar att det finns de som borde stå mig närmare som vet, utan att ha visat någon form av reaktion. I såna lägen är det kanske positivt att själen kan stänga av vid behov....De var då inte så nära som jag önskade och då kanske det är lika gott att hålla dem i från sig nu och i framtiden, utöver vad nöd och artighet kräver. Och vårda de relationer som är till ömsesidig glädje, relationer där det finns plats för andras sanningar. Det finns såna också och de som inte hör dit har fått veta det.

Jag ligger på min soffa och tar itu med en sak varje dag. Ett hinder att hoppa över får räcka just nu. Jag tar en dag i taget. Bilder från världen strömmar ur tv:n och jag vet att det finns dom som har det värre. På riktigt. Som inte ens säger "jamen jag då". Det känns skönt att jag kan känna för dem, att min själ har kvar såpass mycket liv så jag känner för frusna, våta barn som separerats från sina anhöriga av en storm. Det känns skönt att jag kan känna. Kanske det är för att de är så långt ifrån mig, för att det inte finns någon risk att någon av dem tittar på just mig och säger "kom med en lösning, gör det här, ta hand om detta, det här är ditt ansvar". De tittar på mig genom tv:n, men jag kan fortfarande välja om jag vill känna, vill hjälpa, eller om jag vill förlora mig i min döende själ. Det är riktiga barn, med ledsna ögon, men hur hårt det än låter så finns de ju inte på riktigt i min vardagliga verklighet, och mitt inre behöver inte signalera FARA. Så hemskt det låter, så hemskt att världen blivit sådan att vi som måste stänga våra själar ens existerar. Att det finns så många med ett inre som går i försvar och vädrar FARA så fort något, stort eller smått, inträffar.

Men jag är tacksam för att min själ visade att den var döende, att mitt inre signalerar FARA i god tid. Annars kanske jag bara kört på i min körbana, och till sist gått hädan med ett inte alltför piffigt avslut!

”Får jag ha kvar mitt rum?”…” Min dotter såg frågande på mig. ”Vaddå, får jag ha kvar?” tänkte jag, uppriktigt oförstående inför hennes fråga. ”Ja, får jag ha kvar mitt rum fast jag inte bor här?”….Hon var på väg att flytta till staden i andra änden av landet när denna fråga dök upp. Det känns som om det var så länge sen, och jag vet inte varför tanken på detta plötsligt dyker upp hos mig. Nu, när hon ju är hemma över sommarlovet. Kanske för att hon varit hos sin pappa en tid och det känns i modershjärtat att det är dags för byte av boende, det är dags att komma hem till mamma. Eller så dyker bara tanken upp i huvudet därför att mitt huvud fungerar så, det dyker upp väldigt osorterade tankar ibland, och jag har slutat att bromsa dem.

Jag stannar till ibland och tittar in i hennes rum som om jag skulle få se henne sittandes där på sängen med datorn framför sig, och det blonda håret i en slarvigt uppsatt knut, klädd i myskläder, extremt fula joggingbrallor, och yllesockar på fötterna. Jag stannar till ibland vid dörren till hennes rum för att fråga ”vad gör du”, och det kan gå nån sekund innan jag minns att hon inte bor där inne längre. Hon bor i andra änden av landet. Hon sitter på en säng nån annanstans och jag vet inte ens hur hennes mysbrallor ser ut.

Hennes breda säng med det tjocka, vadderade lila överkastet och dom många mjuka kuddarna i olika naturnyanser är inte kvar. Den flyttade med henne, och ersattes av en praktisk bäddsoffa. Den skulle hon aldrig ha valt om hon fått möjlighet! Den går att sova i, men skillnaden mot hennes stora, fluffiga säng som var som hennes eget lilla bo, är markant. Den ser precis ut som den är, vald av praktiska skäl, inte någon mysfaktor alls. Hon gillar mys, och lite sorgset tänker jag att vi borde kanske ha köpt en ny säng åt henne ändå. Hon kommer ju hem ibland, hon behöver ett litet bo då. Hon kommer aldrig att kunna bygga ett bo i den där praktiska soffan.  Hon kommer säkert inte att klaga, men något mysigt bo kan den soffan inte bli.

Ibland sätter jag mig där inne och känner. Känner in hennes lite sorgsna glädje över inredningen, som valdes av henne själv , efter min separation från barnens pappa. Mina ögon far över  tavlorna med vackra, lila, blommotiv. En av dem vägrade att hänga rakt i vår gamla lägenhet, och den vägrar fortfarande. Jag har gett upp försöket att peta den till rätta. Och nu börjar det kännas som att den ska vara sned.  Det är ett tecken, den ska vara sån. Naturligtvis finns det en rimlig förklaring, något med upphängningsanordningen på baksidan. Men jag väljer att tro att det är någon som vakar över oss som petar den sned hela tiden.

Hon är ingen ordningsmänniska och jag saknar Mount Klädhög och Mount PrylarÖverallt. Det är för städat här inne.  För att få lite användning av hennes stora garderob som lämnades halvtom städade jag upp där. Jag har vikit alla kläder i prydliga högar och jag tyckte om att sitta där inne och pyssla med hennes kläder. Det kändes nästan som om hon var där. Garderoben var en total katastrof, oredan var total, och nu ångrar jag nästan att jag städade upp där. Nu ångrar jag att jag vikit alla kläder för att få mer plats. Det var så hon, hela den där katastrofen. Doften av hennes favoritparfym ligger som ett lätt, tunt moln över rummet, en kvarglömd, nästan tom, flaska finns där för mig att sniffa på. Och morgonrocken hänger kvar på sin krok med doften av nyduschad dotter, som hon lämnade den efter sig. Den är inte så snygg längre, börjar se lite bedagad ut, men hon tycker om den och den fyller sin funktion.

Jag stryker med fingrarna över min farfars gamla, spröjsade stugfönster som blivit en spegel. Rättar till fotona som sitter i spröjsarna. Hon som liten, en midsommarkrans på huvudet, skrattande i en gunga mot fotografen.  Det silar ett stilla morgonljus genom de tunna, ljusa sommargardinerna och hela rummet är så tyst. Så städat. Så olikt henne. Men ändå så HON. Kvitton och biljetter i en liten skål, och jag vet att jag inte får slänga något. Det är minnen, sådant som sorterades vid flytten till ”ska inte med men får inte slängas”. Och hur skulle jag kunna slänga något där inne, det är saker som hon samlat på sig, som jag klassar som skrot, men det är hon.

Jag är säker på att jag skulle hitta långa, blonda hårstrån om jag skulle gå igenom hela rummet med lupp. Hon tappar så mycket, det är otänkbart att normal storstädning kan eliminera dem. Nu skulle jag nästan bli glad om jag hittade en hel härva blont hår att få stryka handen över.  Hur kan man sakna lösa hårstrån? Men tro mig, det kan man. Man kan till och med sakna lite tjurigt morgonhumör, och bristande intresse för samtal med mamma :)  Man kan känna att det är bättre om hon är där, i sitt rum, och är tyst, än att hon är så långt borta. Det är såna gånger, när man saknar så mycket, som man går där i rummet och stryker över sakerna och tar in doften av henne som finns kvar. Det är såna gånger man inser att ja, du får ha rummet kvar, i all oändlighet, för jag skulle inte klara av att tömma det och göra det till något annat. Det är det som finns kvar av henne här hemma, långa tider på året när hon bygger bo i sin säng långt borta. Det är ett rum som jag behöver för att känna mig nära henne. Så ja, du får ha kvar ditt rum. Alltid.

På den där skrivarkursen som jag så glatt gav mig i kast med ska man beskriva en bild. Och så visar dom en hel hop med bilder som inte säger mig något alls. Tack och lov uppmuntrar de en till att "se egna bilder". Och det gör jag. Eftersom jag inte har tid att både skrivarkursa och blogga så tänkte jag helt smart att jag lägger upp samma saker här som jag gör där :) Två flugor på smällen alltså :) Så här är "min bild".....

Vad ser jag på bilden? Jag ser en bild framför mig på tre små ungar. På en enkel träbänk i ett hav av sommarblommor  som jag borde veta namnen på. De är en aning uppklädda och ser glada ut. Det är min bild.

Och jag inser nu att jag inte kan skriva så som alla verkar kunna….”Det var en gång”-sättet är ingenting för mig. Och jag lutar åt att redan lämna det här med skrivarkurs och fortsätta ägna mig åt att skriva på mitt vis på min blogg. Sen tänker jag att det ju ändå är nåt tusental som är medlem på den här kursen….jag kanske kan skriva på mitt vis och hoppas på att ingen märker att jag inte klarar av ”det var en gång”. Så jag smyger in en story om min bild och skriver för min egen skull.

Tre små glada barn. Lite trevligt klädda, och det ser fint ut. Ingen vet att vi nästan fick strypa en av dem för att få på henne en klänning. Eller att en av grabbarna klentroget tittade på skjortan och i det närmaste fick spöas in i den. Ja, några vet ju förstås. Vi var ett helt team av släktingar som fick jobba oss halvt från vettet för att få EN bild på de tre ljuvliga syskonen. De ler in i kameran. Lillemans leende är äkta. Han log alltid och ingen visste riktigt varför. Att vi fick honom att le trots skjorta är en bedrift jämfört med att bestiga Mount Everests topp. Storebror leende ser ganska äkta ut! Jag är nu i efterhand, 18 år senare, lite förvånad över att det ser så äkta ut. Det kändes allt annat än äkta vid tidpunkten för fotograferingen. Lilltjejens leende är allt annat än äkta och alla som känner henne ser att hennes gröna ögon är ilskna som bin.

Vi var ute i stugan hos mina föräldrar. Det är nästan 18 år sen och det var en underbart vacker sommardag. Med i bagaget hade vi skjortor och en liten sjömansklänning och min bror med kamera. Han skulle ta några fina bilder som gamla släktingar kunde glädjas åt. Som sagt fick vi in princip nita hela högen för att få in dem i dessa finkläder. Det är så än idag med lilleman. Vi för en dialog just nu angående kostym på hans studentfirande om en månad. Han är lika klentrogen inför detta faktum som han var inför skjortan då för länge sen. Han som vandrat skitig och trasig genom livet har meddelat, ganska bestämt, att han hellre dör än tar kostym på sig. Ungefär som han sa då för 18 år sen. Och min enda dotter….som jag så glatt försökte pressa in i en klänning…..ylade och skrek att hon ville ha ”shortsarna” på….Vi vuxna svettades ymnigt trots den lätta sjöbrisen.

Nästan moment var att placera dem lite vackert på en bänk. Storebror vägrade att sitta bredvid lillebror och tösabiten vägrade att sitta bredvid storebror och lillebror vägrade att sitta överhuvudtaget. Han ville ”hoppa i bänken”.  3, 2 och 1 år gamla….En moders tålamod var något prövat och det var säkert tur för deras fortlevnad att en mild mormor var i närheten med sitt oprövade tålamod.

Vi hade gjort et t mastodont misstag. Vi hade sagt ”vi ska ta EN bild”. Det var ju käckt tänkt av oss att en inbilla oss att EN bild skulle bli DEN bilden som man ville dela med äldre släktingar. Där storebror nyper lillebror och lillasyster/storasyster bölar som en vanhelig för att hon inte fick ha shortsarna på. Min bror hade föresatt sig att ta en hel rulle. En 34-bilders rulle. För att få större svängrum att sortera ut böl- och nypbilder. När vi kom till bild 3 ungefär så var det mutor och hot som gällde och eftersom man inte skulle svära inför småbarn fick jag väsa mellan tänderna åt min stackars bror….”men ta dom fucking jävla bilderna nångång”….. Mormor bibehöll lugnet och utan henne hade jag troligen brukat våld och burit hand som om jag blivit skvatt galen.

Det är min bild. Den är vacker och mina tre älsklingar ser glada ut. Sommarblommorna runt bänken är otroligt vackra och man kan se att det är en varm, härlig dag ute i skärgården. Vi fick flera fina bilder som delades ut bland glada äldre släktingar och tåldes att ramas in. Min bror överlevde. Barnen överlevde. Jag överlevde. Och idag, när jag ser de där tre surpupporna skratta med varandra och trivas i varandras sällskap önskar jag att jag vetat då för 18 år sen att de skulle komma att göra det så småningom. Vad jag förstod redan då, och som står glasklart idag, är att lillebror aldrig kommer att ta en kostym på sig. Inte ens för en bild vid sin student. Och idag fungerar varken hot eller mutor. Men jag behöver ingen sådan bild. De bilder jag har i huvudet på dessa tre är vackrare än någon kostymbild någonsin kommer att bli.