vanligadagarstankar

På förekommen anledning (det var en som sa att jag ju har så stora barn) så började jag fundera på om dom nånsin blir så stora så man kan släppa allt och bara vara.....Dom ÄR stora, men kommer man nånsin till den punkten då man slutar fundera, oroa sig och tänka på hur de har det? Kommer man nånsin dit där man känner att NU kan jag sluta lägga mig i allting? Eller till en dag när man tycker att det är ok att man inte träffar dem dagligen? Ja, jag är då inte där ännu! Så ni vet det, barn, som eventuellt läser det här.....

 

Om jag börjar med den som kom sist. Det är ju trevligt för honom om han kan komma först nu, även om det är i ett sånt här sammanhang. Han har haft det "lite" jobbigt, och skoltiden har varit ungefär som en berg-och dalbana placerad i ett pariserhjul på ett zoo med vilda djur.....Något upp och ner och håll andan, med andra ord. Man har som pratat med varenda lärare som någonsin beträtt hans klassrum, i vilket syfte som helst. Men pratat med dem har jag. Det har varit telefonsamtal och samtal öga mot öga och mail och gud vet allt, säkert via kanaler som ännu inte ens är uppfunna. En del lärare vet jag inte ens vad dom hade för roll i hans liv känns det som.

Så fyllde han 18. Pang sa det bara. Så kom ett meddelande från skolan att från och med den dagen så skulle dom prata enbart med honom och om han godkände min inblandning så var det okey, inte annars. Det kändes ju väldigt märkligt. Säkerligen är det lagstiftat om saken, men det kändes ändå väldigt märkligt. Om dom har haft 11-12 år på sig att prata med honom och förmodligen vid detta laget insett att det hjälpler föga....så hur kan någon ens tro att det skulle funka att han från en dag till en annan plötsligt blir mogen nog att hantera sina skolkriser.....Nu godkände han min inblandning, så jag pratar fortfarande med alla lärare, dock i något mindre utsträckning. För konstigt nog så mognade han lite över den där natten mellan 17 och 18 och fixar sin skola relativt hyggligt. Det finns säkert föräldrar ute i förskingringen som skulle slita sitt hår om deras ungar "fixade det" som min lilleman, men jag är jättenöjd. Vi har varit med om värre :)

 

Men jag kan inte föreställa mig en värld där jag skulle sluta fundera över hur det går för honom. Kommer jag nånsin att bli så o-mammig så jag tror att han fattar själv när det är dags att lägga sig, duscha, borsta tänderna, äta eller ta itu med något? Han fattar ju det själv förstås, men vill jag ens bli så o-mammig? Vill jag låta bli att städa hans rum och se till så han har rena, fräscha sängkläder? Bara för att han är stor? Vill jag låta honom själv ta hand om sin tvätt och väckning? Vill jag att han ska köra bil i nattmörker länet runt eller kan det hända honom något under såna turer? Kan han bli så stor så jag släpper det? Knappast :) Inte så länge han bor under mitt tak i alla fall. Även om väckningen nu ganska ofta, nästan jämt, överlåtits på flickvän :) Nu är det ju inte så att han saknar förstånd att ta hand om allt det där själv, men det känns som om modershjärtat vill vårda och ha omsorg om honom och då blir det så där.....Mycket av hans mognad kom nog med gudasända flickvännen! Jag är inte så förtjust i henne bara för att hon har ordnat till lillpojken lite, hon är en person som man inte kan vara annat än förtjust i annars också! Men nog har hon varit bra för honom, tack gud för henne....

 

Så länge han bor under mitt tak....leder mig in på mitten. Tösabiten som inte bor under mitt tak. Buhu, buhu. Hon nöjde sig inte ens med att ordna ett litet kyffe på hemorten så jag hade kunnat fortsätta hålla lite koll och höra från kommunmedborgare hur det går för henne. Åh, nej. Hon drog iväg till andra änden av landet, Kalmar. Kunde lika gärna ha varit Kina. Hur länge tänker jag dagligen fundera på om hon fått mat i sig, om den var väl sammansatt ur smak- och näringssynpunkt och om hon är trött när hon kommer hem från skolan och skulle behöva någon där som har middagen på bordet? Hur länge ska jag lida med henne som måste ta hand om sin tvätt och städning själv? Hon är inte heller på något vis o-kapabel att ta hand om sig själv, men även i detta fallet så har den här mamman tyckt om att ge lite extra omsorg.  Haft middagen klar när hon kommit hem från jobbet, sett till så det finns sånt balsam hemma som hon vill ha, tvättat och vårdat hennes kläder, kommit ihåg att träningskläder inte ska tvättas med sköljmedel, och handhaft så lunchlådan stått färdigpackad i kylen om morgnarna.....

 

Det kallas curling, gör det inte? Men jag tycker om curling. Jättemycket. Och jag kan få lite fukt i ögonen när jag tänker på det lilla livet som läser, och läser, och läser och ibland har så mycket, och så är inte mamsen där och kan underlätta med markservice. Hur länge kommer jag att känna så? Hur länge kommer jag att oroa mig för att hon är ute och joggar efter mörkrets inbrott, att något kanske händer henne? Hur länge kommer jag att såras å hennes vägnar (så djupt så man nästan känner lust att knäcka nackar), när någon sårar henne? Och som nu, när hon ska ut och resa och själv bara ser allt det roliga med Thailand....kommer jag alltid att känna ett hugg av oro att det ska hända henne något när hon reser? Ett hugg av oro som förstärks därför att jag inte fått krama hejdå innan hon åker, inte fått ha henne nära på så länge! Måste jag se filmen Taken i slow motion några gånger så jag vet hur jag ska hantera det om hon skulle råka ut för något....Thailändare och övriga världsmedborgare, jag bara säger en sak, ni har inte träffat mig men om ni rör min tös så kommer ni att få göra det, och tro mig....ni kommer inte att överleva det mötet! Så känns det!

 

Kommer det alltid att kännas så, eller blir man liksom van vid att dom far och flänger och utsätter sig för livsfaror som nattlivet i Thailand, eller joggingspåret i Kalmar? Det kanske är lite för att hon är tjej, kanske man oroar sig mer som tjej-mamma? I alla fall skulle jag vilja att hon kunnat läsa det hon ville här hemma, så man hade fått fortsätta se till så hon har allt hon behöver. Även om hon tycker att hon har det nu, men hon kanske inte kommer ihåg hur gudomligt det var med moderliga omsorger :) Det är tur hon har sin "fruga"/sambo/bästis med sig där nere. Det verkar vara ordning på henne, hon kan också ta reda på sånt som var man tar sprutor inför en resa och annat som morsor brukar ha koll på. I brist på mig, mamma, så har hon sin bästis, lill-mamman, med sig och det känns ändå lite lugnande. Men....hur länge ska jag oroa mig för allt som kan hända när jag inte har koll på alla hennes förehavanden? Ni får gärna läsa och tänka "inte underligt att den ungen for till Kalmar, med en sån morsa"....så är det inte alls, visst inte mitt hjärta?

 

Är det annat med första barnet? Eller är det för att han både är kille och är äldst. Mycket är det nog för att han inte inger en annat än ett lugn för att han klarar sig bra utan en. Och mycket förmodligen för att han har en fantastisk flickvän sen länge, som lite grann fått ta över min omsorgsroll i hans liv. Han hade väl också sina skolår under vilka man slet sitt hår, och pratade med alla lärare och undrade om det någonsin skulle bli något av honom. Det lugnade sig något när han träffade Henne och när han senare fyllde 18 så var det exakt så att han mognade över natten. Och i hans fall tycker jag att det gick precis så fort och smärtfritt! Det räckte med att han fyllde 18!

 

Men ändå, trots att dom nu har ett eget boende, och egna inkomster, så funderar man....Har dom ätit? Är dom trötta efter jobbet och kastar ihop nån skitmat som inte ger dem vad de behöver? Han jobbar kroppsligt, tänker han på att fylla på med rätt energi så han orkar. Hinner dom med tvättstuga och städning? Klarar dom sig ekonomiskt? Men jag erkänner, och det beror troligen på flickvännen, att oron för hans välbefinnande och hans dagliga göromål, är långt mindre än för de andra två. Eller, egentligen beror det nog på honom. Han är så smart, klok, och lugn och man kan inte oroa sig för honom, för han själv verkar inte orolig. Men även om ett barn beter sig så, lugnt och o-oroligt, slutar man nånsin fundera på hur barnet har det egentligen? Och även i detta fallet så vaknar mördarlusten i en när någon sårar honom :/ Den instinkten lär nog inte upphöra förrän jag drar mitt sista andetag! Han är i alla fall en lisa för själen, min store lille son. Han fattar beslut som man inte behöver känna "men gud, unge, vad fan tänkte du på"....Han firar inte sina ledigheter så man behöver oroa sig för att något ska gå på tok. Han sköter sitt jobb och han är så....fantastisk. Han är snäll och vänlig och han behandlar sin flickvän just så som flickvänner ska bli behandlade. Men ändå, om jag fick en krona för varje tanke jag under dagen sänder honom, skulle kronorna rassla in i en väldig fart.

 

Numera är det väldigt sällan vi sluter samman för familjemiddagar. Dels därför att lilleman inte är hos mig varje vecka, dels för att tösen är så långt bort och dels för att storeman har sitt eget hem. Mr Right och tillhörande bonusbarn har haft så mycket under vintern med hockeyn så gemensam middag har inte direkt varit någon fråga med prioritet i vårt hushåll. Jag saknar det. Väldigt mycket. Nästan på gränsen till att en skvätt lip vill komma ur mig. För nåt år sen så åt vi middag tillsammans, jag och ungar och tillhörande respektive, så gott som varje kväll under "mina" veckor. Och jag saknar det så det gör ont! Jag saknar hur vi pratade och skrattade länge, avhandlade vad alla gjort och vad alla skulle göra. Det är en bit med deras steg in i vuxenlivet som jag inte ville förändra. Kommer jag någonsin att förena mig med den nya situationen att familjemiddagar bara inträffar ibland? Knappast. Möjligen det faktum att det är enklare (och billigare) med middagar nu, då vi inte är så många, men det uppväger inte det faktum att det var stunder som jag inte vill avvara. I det fallet är dom inte stora nog, i det fallet är dom mina pyttesmå bejbisbarn och dom vill behöva ha familjemiddagar! Mamman behöver då det i alla fall!!

 

Jag är jättegammal och mina småttingar börjar också nästan vara jättegamla. Men ändå, de känns som så små. Det känns som att om inte ens jag tänker på dem hela tiden, funderar över deras välbefinnande, oroar mig över att något ska hända dem, vem skulle då göra det?! Och om jag slutar tänka på allt det där så kanske det går åt helvete för dem allihop. Och hur skulle man kunna sluta tänka så, vilja ta hand om dem, eller oroa sig för att de inte kan ta hand om sig själv, när man gjort det i hur lång tid som helst. Mammor har väl ingen on- och offknapp? Det går väl inte bara att slå av strömmen vid en viss tid i livet? Man hoppas ju på att man ska kunna slå av strömmen nån gång, men jag tror faktiskt inte att man kan det! Jag tror att jag kommer att oroa mig för dem alla även när de börjar närma sig medelåldern, om jag då fortfarande är med på banan. Det är ju jättejobbigt att vara mamma när ungarna växer upp och en halv livstid av omsorg, oro, funderingar och närmare umgänge bara liksom ska ta slut.  Blir dom någonsin stora nog så man tycker att det är dags att det ska ta slut? Inte mina i alla fall!