vanligadagarstankar

Jag tänker faktiskt klaga lite nu, och kasta skit! Men jag har tänkt på det länge, så det är inget oöverlagt skit i stundens hetta....Jag tycker på riktigt det jag tänker säga!

 

Jag har förmånen att få leva i en hockeyfamilj! Nåja, förmån och förmån.....ibland känns det kanske inte så värst förmånligt....men oftast är det faktiskt det! Eftersom Mr Right är både lagledare och materialare i stadens J20 Elit-lag så har Mr Right GANSKA mycket att stå i. Har jag märkt. Det vore jättetrevligt om andra också skulle märka det och kanske bistå Mr Right lite grann, men det kommer inte att hända så det är meningslöst att ödsla tid på att önska sig sådant.

När Mr Right och jag bara var "vänner" så insåg jag ganska snabbt att det faktiskt var lite synd om honom. Han skulle hinna med så mycket, och mellan varven hade han en jättegnällig och krävande "flickvän". Fråga inte mig, jag vet inte vem hon var :) Han var ensamstående med hus och allt vad det innebär. Han hade ett barn som åt (äter) lagade måltider FLERA gånger om dagen. Han skulle hinna införskaffa material till måltiderna. Och laga dem. Han jobbade 100% utanför hemmet. Och han tillbringade 3-4 timmar per dag i hockeyvärlden. Nu i efterhand fattar jag inte hur han ens lyckades klämma in mig nånstans där emellan, och inser att det var annat som fick bli eftersatt. Som sömnen till exempel. Stackars Mr Right. I alla fall led jag så med honom så vid något svagt tillfälle (förmodligen för att få någon egen vilja igenom)  lovade jag att i framtiden skulle jag minsann alltid stå vid hans sida och hjälpa honom.....Ja, ja, jag vet...ibland säger man FÖR mycket.....

 

Men nu när vi är mer än bara vänner så har jag ju insett att för att vi ska få någon som helst kvalitetstid tillsammans, vilket är ett stort önskemål hos oss båda fortfarande (vi ser ju om några år....) så är det bra om jag kan hjälpa till med något. Andra, normala, par tillbringar sin kvalitetstid med restaurangbesök eller utlandsresor. Vi sammanställer lotterier och planerar inför kommande matcher. För övrigt så är det ju vintertid man åker till utlandet och eftersom vintertid är lika med hockeysäsong så finns det ändå inte på världskartan att vi skulle åka nånstans. Ens en helg. Men ja, Förare har valt själv och Förare valde rätt. Tycker hon än så länge :)

 

Jag har ju varit i denna världen tidigare, när den yngste sonen spelade, och har lite erfarenhet av ideellt arbete för föräldrarna. Trodde jag! Nu märker jag definitivt skillnaden mellan ett U12 och ett J20. När ungar spelar i t.ex U12 är dom SMÅ, och föräldrarna liksom bara fattar att dom behövs för att hela hockeykarusellen ska kunna snurra vidare. Man tog arbetsschema för kiosk, speaker, utvisningsbås och annat på allvar. Och stod det på schemat att det var den här mamman som skulle jobba så gjorde hon det, och kunde hon inte så ordnade hon med ett byte. Själv. Alltså inte bara DEN HÄR mamman, utan det gällde alla föräldrar, och det funkade. Fick man en lottlista i handen så sålde man lotterna. Och fick man en Newbodykatalog i handen så sålde man för Newbody. Det var liksom bara så. Givetvis var det inte roligt någonsin, men det var underförstått att man hade ett litet barn som bara ville spela hockey, och hade man en gång gett sig in i det så var det bara att gilla läget och stödja barnet och föreningen på bästa sätt. Man förstod att föreningen inte bajsade pengar och skulle ungarnas verksamhet kunna bedrivas vidare så var det bara så här.  Såklart fanns det alltid ett par stycken som fick tvingas och mutas och hotas för att sköta sin del, men på det stora hela var dom få. På den tiden. Det var som självklart att man deltog aktivt i sitt lilla barns intresse.

 

Dom flesta som spelar i dagens J20 är min unges gamla lagkamrater, dom som fortsatte att idogt träna och såg till så föräldrarna aldrig skulle sakna aktivitet under helgerna.....Åren har gått och dom flesta har fyllt 18, alltså blivit "vuxna" och i samband med detta tycks det ha hänt massor. Ungefär som följer....

På måndag är spelare "Preben" 17 år, bor hemma, har mor, far och syskon, går i skolan och hela familjen jobbar ideellt för att Preben ska kunna spela i föreningen som inte bajsar pengar. På tisdag fyller Preben 18, men bor hemma, har mor, far och syskon, går i skolan och föreningen har fortfarande inte börjat bajsa pengar, men nu plötsligt säger familjen "nu är Preben vuxen, nu får han lösa det där med kiosk och sekretariat själv om han vill fortsätta spela"....Vad exakt som förändrades i Prebens liv var att han säger en annan siffra när någon ber om hans ålder, men i övrigt ser hans värld ut som den gjorde på måndagen. Nu är det inte alla familjer som säger så här, men dom finns, och bara det gör dem för många! Hur tänkte familjen att Preben skulle lösa det själv? Genom att kuta upp och sälja kaffe mellan bytena i en match? Eller be svärföräldrarna som han sett två gånger och ännu inte sagt "godmorgon" åt? Eller måste han helt enkelt sluta med hockeyn för att han inte har någon familj som backar upp honom längre? Efter att ha spelat, uppbackad, i större delen av sitt liv.

 

Det värsta med alla dom här föräldrarna är att dom verkar leva efter teorin "nån annan får göra det". Ungefär som jag har förklarat för mina tonåringar skulle jag vilja förklara för dessa föräldrar att "du tycker det är svintråkigt att göra det här, men din insats innebär att du gör det en gång, varför tar du för givet att någon annan ska tycka det är kul att göra det för alla, många gånger"....Men i de fall jag tagit det med tonåringar har det gällt saker som att bädda en säng eller lämna sin smutstvätt på avsedd plats. Och det har faktiskt varit lättare än att få vuxna föräldrar att fatta grejen!!

Det är dryga 25 spelare i laget, och det behövs runt 10 personer till kiosk, sekretariat och annan verksamhet under en match. Varför faller det sig alltid så, nu med de "vuxna" spelarna, att det är samma personer som nästan tvingas (för att dom inte kan säga nej) att ställa upp match efter match. Medan det alltid är samma personer som kommer till ishallen med åsikten "jag är väl här för att se hockey, inte jobba". Samma stackare som måste ställa upp på alla matcher, i stället för att ALLA delar det mellan sig och får nån enstaka gång var. Jag förstår inte hur man tänker när man tänker så, att det är så tråkigt så man inte har nån lust att hjälpa till, men man förutsätter att "nån annan" vill ta det tråkiga! Och när man säger "men NEJ, jag tänker inte stå i kiosken, vi har faktiskt jättemycket att göra hemma".....det får mig rätt ond och grinig....ALLA har väl mycket att göra hemma numera! Varför är just nej-sägarnas göromål viktigare än andras!? Och att ofta bara utebli, ibland med kort varsel, och lämna en lagledare att ringa runt och tjata på folk för att få ihop det som är ett MÅSTE.....Det är ett så omoget och hänsynslöst beteende. Visst, vi i min hockeyfamilj får ju kvällarna att gå.....Eftersom det blir vi som får försöka hitta någon som inte kan säga nej.....

 

Det känns som om mycket är på väg att bli så, man tänker bara på sig själv och man gör inget för någon annan om det inte är roligt. Inte bara i hockeyvärlden, utan i världen i stort. Man tar för givet att det finns "nån annan" som ställer upp. Man rycker på axlarna åt att man kanske sätter någon i skiten rejält genom att utebli, eller bara vägra vara med att dela. Det är i många fall så vi lär våra barn också. Om dom tycker det är tråkigt att plocka undan efter sig när dom ätit så gör någon annan det. Eller om dom tycker det är tråkigt att städa sitt rum så gör någon annan det också. By the way, vi som har söner som vi lär på det sättet....gör inget skoj med sonens rum när han flyttar ihop med sin första flickvän....han är tillbaka hemma innan tapetklistret under dom nya tapeterna torkat.....eftersom det inte finns flickor idag som fortsätter städa upp efter sönerna som tycker det är tråkigt......Och Prebens föräldrar lär ju Preben att man inte behöver ställa upp på någon annan om man inte har lust! En del Preben:ar kanske lär sig att man inte ska bete sig så, en del Preben:ar kanske blir helt tvärtom eftersom dom vet hur det känns att vara den där "nån annan". Men många Preben:ar blir precis som sina föräldrar. Hemska tanke.

 

Jag menar inte att man hysteriskt måste rusa runt och tänka på andra hela tiden, hjälpa till överallt där det behövs. Men normal hänsyn, om man är delaktig i en grupp t.ex, man drar sitt strå till stacken för att man bara ska göra det. Man gör det i en familj och man gör det på sitt arbete. Man ska inte förutsätta att det alltid finns någon annan där och tar sånt som man själv inte har nån lust med! Om det skulle utgå ersättning till dem som ställer upp så skulle det garanterat finnas många som plötsligt har både tid och lust och ork. Hur funkar det? Varför får man mindre att göra hemma om man erbjuds betalt för att stå i kiosken på en hockeymatch? Det är alltså knappast fråga om att man har så mycket att göra hemma, det är bara helt enkelt så att vi inte hjälper någon gratis. Man har dock inga problem att vara med att dela på frukterna av andras arbete.....

I vår grupp har en försäljning (för att få in pengar till bland annat mat under bortaresor) just avslutats. Många har sålt jättemycket och hela resultatet var mycket bra. Men en del, ganska många, har inte sålt EN ENDA SAK, och alltså inte dragit in en krona. Dom tycker det är okey. Uppenbarligen. Men tycker dom att det är okey att dom sedan under bortaresorna får stå för sin egen mat? Och om dom ändå får vara med och dela på "frukterna", eftersom det är svårt att dela lite hit och dit i ett lag....hur kul är det för dem som jobbat in allt? Vad lär sig dom som inte ansträngt sig ett dugg? Jo, att det faktiskt funkade med konceptet "någon annan" fixar.....Dom som å andra sidan jobbat duktigt lär sig visserligen att det ju för en del funkar att bara glida med på andras vågor, och dom tänker säkert att dom också skulle kunna göra så. Men dom kan inte, dom har ett samvete som säger åt dom, gång på gång, att man inte gör så. Åt det hållet går mycket av samhället idag och det är rätt skrämmande.Att man inte visar andra mer hänsyn än så, tar sin bit av bördan så den blir lättare för alla i stället för jättetung för några. Man gör inget som inte betalar sig i cash i fickan. Att få betalt i tacksamhet är inget värt. Det känns ganska sorgligt.

 

Men ni vet....."what goes around, comes around"....så dom utan samvete får nog tillbaka en vacker dag! Det kommer den dagen när dom behöver någon som fixar och jag skulle inte tro att kön av frivilliga ringlar så lång......

 

Jag har många historier i huvudet, som rör människor jag känner, och har i min närhet. Jag vill verkligen påpeka att jag inte lämnar ut deras liv utan att ha pratat med dem först! Det är inte så att de får ta del av mina tankar först när de är publicerade här. Mer hänsynsfullhet än så har jag! Så ni är medvetna om det bara....

 

Jag har en man i mina tankar! Och det är inte Mr Right! Nå...han finns alltid där, men nu får han dela mitt middagstomma huvud med en annan man som besöker oss ibland. Han är inte min vän från början, jag kände inte honom alls, men hade  hört talas om honom. Han är Mr Rights vän och har av naturliga skäl nu också blivit min. Och han är en vän man vill ha omkring sig, för att inte säga, det är en ära att ha honom som vän. Det låter ganska högtravande, men i vissa fall kräver vardagssituationer och liknelser lite högtravande ord! Ungefär som att man i vissa fall verkligen får och måste svära för att omgivningen ska förstå att det är seriöst menat det man säger....Men att ha lärt känna honom har då lärt mig både det ena och det andra och det är positivt! Jag hade varit en "mindre människa" utan de aha-upplevelser jag fått genom att prata med honom!

 

Vi människor kan vara ganska trångsynta, och har väldigt liten världsbild, även om vi gärna tror att det inte är så. Men jag erkänner, utan omsvep, att det gäller även mig. Innan jag träffade Honom, Mr Rights och min numera gemensamme vän, första gången hade jag en hel rad förutfattade meningar om honom. Nu i efterhand kan jag peka finger åt mig själv och påpeka att ingen av dessa meningar hade någon grund i vad jag verkligen visste, vad som var kallt fakta, det var bara baserat på vad jag sett och hört. Ungefär. Och jag skäms så jag rodnar när jag tänker på det! Jag hoppas Gud förlåter mig! Jag har faktiskt berättat detta för Honom, vännen, inte Gud, och han skrockade vänligt, och sa att jag inte är den första, och inte den sista. Han har förlåtit mig. Och eftersom min religiösa läggning är ganska måttlig så är det nog viktigare än det med den där guds förlåtelse-grejen.

 

För ganska många år sedan var han en aktiv och fartintresserad ung man i sina bästa år. Jag har förstått att han var omgiven av vänner och inte alldeles impopulär bland damer. Han hade ett fullvärdigt liv. Så kom en dag som säkert var som alla andra dagar för många, men som förändrade hans liv från en sekund till annan. Han kommer inte ihåg själva händelsen, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Är det bra eller dåligt att inte minnas en händelse som stjälper hela den grund man byggt sitt liv på? Jag vet inte. Det är säkert lika bra, som dåligt, beroende på hur man mår för dagen.

 

Han råkade ut för en trafikolycka, en mycket svår sådan, och under en tid var det högst ovisst om han ens skulle överleva. När det väl stod klart att han skulle överleva, så stod det också klart att han troligen skulle bli sängbunden, svårt hjärnskadad, och möjligen, eventuellt, kanske kunna föra sig i rullstol någon gång långt bort i framtiden. Om man stannar vid det en stund, så har vi pratat om det, och kommit fram till att alternativet "sängbunden" skulle ha varit ett öde, värre än döden. Jag vet inte om jag verkligen förstår det i ordets rätta bemärkelse, hur skulle jag kunna göra det som aldrig varit i den situationen, men jag "förstår" det med min begränsade erfarenhet på området. Det kan vara att man tänker "man lever ju i alla fall", men är det att "leva"....ligga till sängs och vara beroende av andra människor för de enklaste vardagsbestyr?

 

Under en lång tid var Han det. Beroende av andra människor för allt det enkla, som vi alla gör utan att tänka oss för. När jag tänker så, så känner jag en enorm tacksamhet över att jag fixar mina vardagsbestyr själv och att jag har många vardagsbestyr att fixa! Även det en läxa, var nöjd med det du har, det finns sådant som är värre!

 

Så småningom tränade han upp sig i rullstol och det ansågs som en bedrift. Han har berättat för mig att han sagt åt sjuksköterskorna som gav honom rullstolen, att "den här var inte bekväm, här tänker jag inte sitta länge", och att de gett honom lite svaga leenden, men skakat på huvudena. Misstroget och sorgset.

Sen följde en LÅNG tid av rehabilitering, och hur kan man annat än beundra honom för hur han kämpat, och jobbat, och svettats för att komma framåt! De timmar han ägnat åt träning går inte att räkna längre. Och hur lätt hade det inte varit att lägga sig ner och säga "det här går inte". Han säger att alla som har sagt så åt honom, "det går inte", har gett honom den styrka, och det jävlar-anamma han behövt, för att visa att "det går fan visst också"! Och föreställ er känslan, jag kunde känna den när han berättade det, att kunna GÅ in på återbesök och se sköterskorna som skakat på huvudena! Det är inget som man kan jämföra med andras glädje och stolthet för att dom orkat springa 4-tullars eller köra två pass på Everybody efter varann. Det är något så mycket mer outstanding! Han var dömd till sängläge, och han traskar!

 

Visst är han skadad, det är inte fråga om annat. Han har svårt att gå. Han har en arm som inte fungerar. Han har ett skadat tal, det går lite långsamt när han pratar och han sluddrar lite grann. Han har en del ofärdigheter som inte alla andra har. Och där stannar så många upp, och fokuserar, lägger märke till vad han INTE kan. Vad han har svårt för. Varför är vi så? Varför har vi en förmåga att nästan alltid tvärnita först vid det som är negativt, och det som inte är bra!! Och fastna där! Jag var också fast där innan jag fick nöjet att lära känna honom. Jag hade också fokuserat på alla dom saker som inte låg på hans plussida. Naturligtvis tyckte jag också, som så många andra, att det var otroligt imponerande det han åstadkommit. Men ändå....man hade sin förutfattade mening....och när man hör "hjärnskada" så tolkar man det på ett sätt som jag inte ens vill skriva ut i ord.

 

Men allt det han har då? Allt det som är positivt! Han GÅR, mot alla odds så GÅR han! Han kan köra bil (och har en ganska flådig sådan också....som han tvättar så ofta så jag får skratta åt honom för det.....) Han har en arm som fungerar. Han kan sköta sitt hushåll själv, han städar och lagar mat och gör upp eld och allt det vi andra gör. Vi har pratat om det också, hur enkelt det skulle kunna vara för honom att bara lägga sig och säga "jag kan inte städa badrummet, eller byta sängkläder"....och låta nån annan ordna det för honom. Men så gör han inte. Han gör det själv. Och som han säger, det går, det tar lite mer tid än vad som anses normalt, men å andra sidan har han inte bråttom någonstans. Han tränar varenda dag, varenda morgon, men för honom är det livsnödvändigt, inte bara av kosmetiska skäl. Även om han inte direkt tycker att hans magrutor är till nackdel :) Han sköter alla sina vardagsbestyr själv. Mot. Alla. Odds. Och han som inte skulle kunna resa sig ur sängen ens, som det spåddes för länge sen!

 

Även om hans hjärnskada gjort hans tal sluddrigt, och  hans tankeverksamhet lite långsam, så är han fortfarande HAN där inne. Han pratar och berättar, han har en sjukt rolig humor, och han är ibland lite för rapp i käften....Man behöver inte prata med honom som om han vore 2 år gammal, man kan skoja och babbla hur mycket som helst och han är med. Han är varm och vänlig och han tycker om att få en kram när han kommer, och när han åker hem. Han tycker om människor. Ibland har han det tufft, svårmodet sätter in emellanåt, och vem skulle inte ge efter för det ibland. Vem skulle inte förbanna den dag som förändrade hela ens liv. Även om man glädjer sig åt det man lyckats med, så naturligtvis måste man få sörja det man en gång haft. Han pratar så öppet och rakt från hjärtat, så man kan inte annat än ta det så tillbaka, rakt in i hjärtat.

 

Han kan vara ledsen för det han saknar i sitt liv, och ändå så glad för det han har. Och han kan vara ledsen för det vi andra kan vara, så trångsynta. Vi tror att han är dum i huvudet bara för att han är långsam, vilket han defintivt inte är. Snarare tvärtom. Han bemöts som höggradigt berusad för att hans tal är skadat, vilket aldrig heller stämmer för han dricker inte. Han har tappat en hel del av sina gamla vänner, men visst också vunnit en del nya. De han tappade var nog inga riktiga vänner ändå, hur kan de ha varit det när de försvann då han behövde dem som bäst....Det är ju inte bara hans kroppsliga funktioner som slagits ur spel, och förändrats från en sekund till annan, det är ju hela hans liv. Allt det som var han. Så många, och så mycket, som ingick i hans liv är bara borta. Samtidigt som han ska lära sig att leva om från början, hitta en glädje i att göra det, ska han tvingas sörja det som var hans liv tidigare. 

 

För mig är han en vardagshjälte. Att se så mycket positivt med sitt liv, trots att det är en skugga av det han haft. Att kämpa för att klara av och orka vardagliga saker, som tidigare kom så naturligt av bara farten. Att bli sedd som mindre vetande, och glodd på för de synliga men han fått, när han fortfarande är sig själv inuti, och medveten om det som syns. Att vara den han alltid varit i själen, och ändå bli sedd som någon helt annan. Det måste göra ont så in i helvete! Hur kan man vara annat än en hjälte när man går vidare i livet med de oddsen! Och vi andra....som alltid först ser det han inte kan, inte är, inte gör.....i stället för det han kan, det han är och det han gör..... Att vi faktiskt vet att det finns människor under synliga "fel och brister", det VET vi, men ändå beter vi oss ofta som om vi glömt att den människan troligen både ser och hör alldeles utmärkt. Det är nog så att det inte är han, och andra i samma situation, det är "fel på"! Det är oss andra det är fel på. På riktigt. För att vi inte tänker längre än näsan räcker och för att vi skapat en modell för vad som är "normalt" som är alldeles för trång för verkligheten. Fy skäms på oss. Jag skäms då i alla fall. Jättemycket.

 

Och du, min vardagshjälte.....din bil ÄR jävligt snygg....jag håller med dig....Men MÅSTE man tvätta den typ hela tiden....:)