vanligadagarstankar

Hon säger att hon inte kan vara med på mötet, ser på mig lite ledsamt, och så undrar hon ”vad känner du inför det här mötet”….. Det är Monika som frågar, ”min” psykolog. Min första reaktion är ”NEJ! Du MÅSTE vara med!!, det är ju DU som vet hur jag mår, du vet det bättre än nån annan, och jag ville att DU skulle berätta det för alla andra när dom ifrågasätter mig!!!” Men jag inser att det Monika måste göra i stället är mycket viktigt och jag har andra i ”mitt” team som får hjälpa mig att prata.

 

Varför känns det som att jag behöver någon som hjälper mig med orden? Jag är inte direkt mållös när det kommer till kritan, jag saknar inte förmåga att uttrycka mig, och jag är faktiskt 50 år gammal och stor nog….Men jag vet hur jag kan bli, om jag ifrågasätts, om jag måste argumentera för att bli lyssnad på. Jag tappar talförmågan och alla kloka argument bara försvinner. Jag har argumenterat om tidrapporter till exempel, när de inte varit till belåtenhet i alla lägen, och jag vet att jag inte klarar av att vara så stark och säker på min sak i dagsläget när det kommer till ”argumentera”. Även om jag, som med tidrapporterna, vet att jag har rätt.

 

Det är därför jag nu väljer att skriva. OM det där mötet skulle mynna ut i att jag tappar talförmågan, så har ni det här. Jag saknar inte förmåga att uttrycka mig i ord, och när jag får göra det här hemma i min trygga värld, utan någon som argumenterar emot, så kan jag skriva vad jag känner inför mötet. Fruktan. En stor skräck. Jag har redan mött er alla under nätter då jag fått någon timmes sömn. Ni finns i mina drömmar. I mina mardrömmar. Så vad känner jag inför mötet? Skräck. Ren och skär skräck. Och om det är något jag inte vill vara med om så är det just det här mötet.

 

Jag behövde Monika. Men jag har de andra, fullkomligt fantastiska människor som jag borde ha mött för länge sen. Som förstår att jag inte valt det här tillståndet, som förstår att det finns en väg ut och som har verktyg att hjälpa mig. På sätt och vis kan man säga att jag lagt mitt liv i deras händer….och även om det låter dramatiskt så är det faktiskt så. Jag litar på dem, min ”sov-tant” Pia, Mika, Eila och min läkare. Och Monika. Tillsammans har de vänt mig åt rätt håll och tack vare den förståelse jag känner, de verktyg de ger mig, ser jag att jag kan fortsätta gå åt rätt håll. Utan dem hade jag vänt tillbaka för länge sen.

 

Det här tillståndet är inget jag hamnade i under en kafferast. Jag har mycket idogt jobbat mig ner i det under många års tid. Jag har byggt upp ett inre av sådan stress så det blivit ett normalt tillstånd för mig. Alltid ligga steget före, alltid vara bäst och duktigast, alltid måna om andra, alltid känna mig otillräcklig, alltid oroa sig för allt som kan inträffa och som inträffade, och alltid ha dåligt samvete för att jag säkert är dåligt på något sätt. Det bästa sättet att förklara mitt tillstånd är att jag gått ner mig i en grop. Trappsteg för trappsteg.

 

Människor som känner mig kan säkert minnas nu i efterhand hur jag stegvis förändrats. Det började med lite vag nedstämdhet, jag kanske tystnade lite, jag själv märkte att jag fick anstränga mig för att fokusera, koncentrera och för att få något gjort. Jag fattade beslut som inte varit mina bästa, som kan ångras djupt men som inte kan ändras. Jag blev sjuk om och om igen. Alltså, det var inte mitt tillstånd som började där. Det var slutet som började där, med dessa trappsteg neråt. Det blev tungt att arbeta. Kraven på effektivitet och förmågan att leverera blev svåra att nå upp till. Jag hade minnesluckor, jag kunde inte tänka klart. Och när jag insåg att jag inte kom ihåg, och när jag inte kunde tänka, så blev jag ju än mer stressad inuti. Tystnade ännu mer. Blev ännu tröttare. Kroppen började klaga, med smärtor, infektioner, alla slags smittor som man kunde tänka sig. Jag började få attacker som skrämde mig halvt till döds de första gångerna. Jag trodde det var hjärtinfarkter! Nu har jag fått förklarat för mig att det är panikångest. Hur många är det inte som använt uttrycket ”jag fick panik”….. Eller hur….om man haft en panikångestattack i sitt liv så använder man aldrig mer såna uttryck. Det är det mest smärtsamma och skrämmande jag kan tänka mig, och jag skulle hellre föda 400 barn utan smärtstillande än ha en panikångestattack. Så gräsligt är det. Dom går över. Om man går ut i förrådet eller tvättstugan eller någonstans där man får vara i fred, på toaletten på jobbet till exempel, så går dom över. Om man kryper ihop lite och försöker andas lugnt. Då går dom över. Men dom lämnar efter sig en förlamande trötthet, som i de värsta fallen hållit i sig många timmar. Och dom lämnar efter sig en ännu större oförmåga att prestera. Vilket skickar en tillbaka i nästa attack. Och så är cirkeln igång. Jag pratade inte med någon om dem, jag försökte ibland, men jag hittade inte orden, och det kändes inte bra att klaga. Och de var lite belagda med skam. Panikångest får man om man är ett psykiskt vrak på riktigt…..Jag ville inte vara ett psykiskt vrak!

 

Sen var det bara att kliva steg efter steg neråt. Om någon skulle fråga mig när jag mådde till nästan 100% bra sist, så kan jag säga att det minns jag faktiskt inte! Det här tillståndet har tagit mig många år att nå. Jag minns inte när jag mådde bra. Det värsta är att jag blivit så van vid att känna mig så här inuti så det blivit ett normalt tillstånd för mig. Det har blivit JAG. Att stressa inne i själen all vaken tid har blivit så JAG så ärligt talat kan jag säga att jag nog inte ens ville förändra det. Varför skulle jag vilja förändra det som är JAG?! Allt det jag stressade över, det var så JAG så det blev ”tillfredsställande”. Jag ”mådde bra” av att ligga steget före, jag ”mådde bra” av att ha allt gjort innan någon ens efterfrågat det. Och jag har blivit en mästare på att dölja hur jag mår egentligen. Jag har blivit en mästare på att le och prata, göra och dona, ligga steget före och vara så duktig så änglarna gråter. Medan det inre roterat i ljusets hastighet åt fel håll. Och skickat mig in i ensamma rum för att försöka att med lugn andning få panikångesten att vända bortåt.

 

Vad orsakade det här? Det vet jag inte. Jag vet vad som nu drabbas av det, som får lida på grund av mig.  Vetskapen om att min familj far illa på grund av mig, av min oförmåga att vara den duktiga mamman, plastmamman och sambon, och att mitt arbete som jag värdesätter så högt far illa på grund av mig, är outhärdlig och något som jag inte vill tänka på. Det är så vanligt att man tar arbetet som en orsak till dessa stressrelaterade tillstånd, men i ärlighetens namn….En människa består av så många delar, både privat och i arbetslivet. Om alla delar innebär någon form av stress så är det ju svårt att peka finger på vilken del exakt som blev för mycket. Allt blev för mycket. Och sedan finns det ju vissa områden som är lättare att ”skylla på” än andra. Jag vill inte ens försöka reda ut orsaken, jag tycker det räcker att veta att mitt inre är en roterande bomb och en död själ.  Jag är en person, med ett liv, som består av miljoner känslor, händelser, intryck, situationer. Allt blev för mycket. Punkt.

 

Vid något tillfälle någonstans innan det här gick för långt blev jag ifrågasatt av andra. Jag kallar det ”ifrågasatt” även om det gjorts ihärdiga försök att övertyga mig om att det var för min skull det gjordes. Att det inte var ett ”ifrågasättande”, det var månande om min hälsa. Mina sjukdomstillfällen har varit många och varje sådant har gett mig dåligt samvete, fått mig, duktiga Anna, att må ännu sämre och naturligtvis blev jag ännu mer sjuk av det. Jag upplevde att jag blev ifrågasatt, jag blev skamsen, oerhört ledsen och lite arg. Min roterande själ har ingen förmåga att hantera kritik, kritik gör den än mer roterande och skickar mig ytterligare ett steg ner i gropen. Det spelar ingen roll vilken sorts kritik det gäller, inom vilket område, all kritik är av ondo för kritik innebär att jag inte lever upp till någons förväntningar och då är jag dålig. Jag borde kanske för länge sen ha försökt prata med dem som står mig närmast. Jag vet att de hade hjälpt mig, jag vet att vi kommit till en lösning. Men det är ju ett av de problem jag har, jag ville inte prata om det, det hade varit som att erkänna att jag kanske inte är så bäst ändå! Att jag verkligen inte duger.

 

Mina trappsteg ner i gropen. Jag hann inte nå botten, där man är bortom hjälp och möjligen död. Jag vet inte ens hur det gick till, men jag fick en tid till en läkare och nu i efterhand så känns det som att det var ungefär dit jag höll ihop och när jag gavs tillfälle, med sjukskrivning, att stanna upp och känna efter så orkade jag inte längre. Jag tror att jag nått botten om jag inte fått hjälp nu. Det var nog bara en tidsfråga. Det gör mig rädd att tänka på att jag kanske skadat mig själv för livet med mitt ohälsosamma rusande inre. Det gör mig rädd att tänka på hur ett sådant här tillstånd påverkar kroppen på olika sätt, att det faktiskt är farligt om det går för långt. En period var jag rädd för att somna för jag hann tänka på kvällen, ”tänk om jag inte vaknar”. Det har lättat, jag försöker låta bli att tänka på det, men ja, tankar som dessa gör mig fortfarande rädd. Jag har mycket att vakna för, jag vill vakna varje morgon.

 

Jag har avverkat alla slags stadier i en människas mående under den här tiden. Jag är fullkomligt utmattad, trött, det går i alla fall som en röd tråd genom hela mitt liv. Det spelar ingen roll om jag sover om natten eller inte, jag är utmattad ändå. Vissa nätter sover jag nån timme, få nätter sover jag 8-9 timmar, och många nätter sover jag inte alls. De vakna nätterna föregås av ett roterande inre som bara inte klarar av att ta det så lugnt som man måste för att överhuvudtaget kunna sova. Jag har så mycket att göra, jag är så sen, jag hinner inte, jag har glömt något…..vem kan sova när sådant roterar i själen? När jag sover så drömmer jag mardrömmar, i vilka jag alltid är försenad eller har glömt att göra något. Jag kan FLYGA ur sängen mitt i natten med en känsla av att ”stiger jag upp nu så hinner jag……” Jag vet aldrig vad jag ska hinna, men att fortsätta sova efter det uppvaknandet är totalt omöjligt. På Movägen kokas morgonkaffe mycket ofta vid 3-4 tiden…..

 

Jag går upp i varv av minsta småsak. Jag kan känna en oerhörd inre stress av så små saker så det nästan är skrattretande. Panikångestattackerna har planat ut lite, men de förekommer och de föranleds oftast av någon bagatell. Jag försöker välja mina strider, jag undviker situationer som kan kännas påfrestande, men vardagen innehåller alla slags händelser och om man inte kan säga i förväg om man kommer att explodera inuti av att någon ätit upp de ägg man tänkte ha till middag, eller om det behövs en större katastrof….Då är det svårt att undvika något! Den största skillnaden mot tidigare i livet är att detta inte är roligt längre! Den inre stressen som varit min största morot, som varit så JAG, och som varit det som drivit mig och fått mig att känna att jag har roligt (?!?!) är inte rolig längre! Den känns ohälsosam och den driver inte mig. Den gör mig fullständigt utmattad, och vad som kan anses som positivt är att den oftast gör mig så utmattad så i stället för att GÖRA som jag tidigare gjorde, så lägger jag mig och vilar. Det kanske låter märkligt, men jag upplever det som ett steg uppåt ur gropen att jag inte längre tycker att det är roligt att ligga steget före och att vara bäst och duktigast. Kanske jag håller på att bli en lagom, som kan drivas på vid behov? Det är ändå tungt att inte kunna förutsäga vad som ska få mig att gå i spinn, det är tröttsamt att försöka tänka på det hela tiden. Men jag tar mig framåt, det går framåt.

 

Jag tycker inte om för mycket ljud och ljus och människor mer än vid väl valda tillfällen, som jag kan planera och förbereda mig för. Det känns som att jag behöver ladda upp och veta om något i god tid för att jag ska orka med det. När det inträffar något plötsligt så blir det tvättstugan nästa för att andas lugnt och kanske gråta lite…..Oanmälda besök eller förändrade planer som jag inte haft vetskap om i förväg, är som en smärre katastrof. Jag som alltid ansett mig vara en ganska trevlig och social person, som haft lätt att umgås med vem som helst har blivit förändrad. Jag hoppas det är tillfälligt för sån här vill jag inte vara!

 

Jag har varit så oerhört nedstämd och ledsen så det går inte att beskriva. Det drabbar min familj, naturligtvis tror de att de är orsaken till att jag är som förkrossad av någon slags sorg. Jag kan gå undan och gråta hejdlöst i tid och otid. I dessa fall kan jag inte ens se vad som föranledde detta. Det bara kommer över mig. Under perioder har jag inte känt någon som helst glädje över något. Jag har varit i situationer som jag vet att jag borde glädjas åt, som jag vet att jag skulle glädjas åt, och jag har försökt anamma en sådan känsla. Men den når inte ända in. Ingenting har varit roligt, och de få saker som fått mig att känna livsuppehållande vilja har jag vårdat ömt. Få tillfällen som betyder mycket. Den här sorgen inuti är så svår att beskriva. Jag går nästan sönder. Hur kan man känna sig så ledsen utan orsak! Det har blivit lättare, jag går framåt, och givetvis känner man sig gladare och gladare om man inte känner sig ledsen hela tiden.

 

Jag vet inte om ni andra ens kan försöka förstå…..men när jag träffade Mika, min sjukgymnast, för att tala om hur jag skulle stärka min onda rygg…..och fick en känsla av ”det här ska bli roligt”…..Viken känsla! Att verkligen känna, ända in i själen, att något skulle bli roligt! Dessutom kändes det, när han talade om kroppen, att det skulle vara roligt (och behövligt) med MER fysisk aktivitet! Nu är jag förväntansfull och hoppas att han ska säga inom kort att jag kan få använda mig av gymet på Sjukgymnastiken!!! Ni fattar kanske inte, men det är en helt otrolig höjdare att jag känner så. Det kan vi tacka Mika för, jag vet inte vad han gjorde eller sa, men han inspirerade mig! Kanske, med mer fysisk aktivitet, jag kan komma till någon slags spiral uppåt i stället för nedåt.

 

Men herregud, människa…..har det inte blivit bättre alls? Så säger faktiskt folk. Och det är ju oerhört uppmuntrande. Inte. Ja, jag har blivit bättre. Som ni alla vet så går det bra mycket fortare att falla än att klättra….Och mitt fall ner i gropen, visserligen med hjälp av trappsteg, var ingen match alls. Det var bara att go with the flow och inte tänka på vad jag gjorde. Nu ska jag upp. Och nu måste jag tänka på vad jag gör. Hela tiden! Om man tänker sig min grop med trappsteg neråt, så dunsade jag ner ett efter ett steg i taget. Jag nådde inte botten, mitt team hann in innan dess. Men nu ska jag upp på andra sidan. Först ska jag nå det positiva steget som motsvarar det negativa på ner-sidan. När jag kommit dit ska jag vänja mig, hitta nya vägar och komma fram till hur jag kommer upp till nästa positiva steg. Det är inte bara att gå ett steg i taget, varje steg upp tar mycket längre tid och kräver mer arbete med den döda själen och det roterande inret. Ibland har jag fallit tillbaka och då kräver det ännu mer ork för att ta sig tillbaka. Vissa perioder är ett steg upp och två ner. Ibland funkar det att ta en Sobril (psyk-medicin…..) och jag finner ork att ta det där steget uppåt igen. Ofta vill jag inte ta en Sobril utan kämpar på av egen kraft. Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att det gick jävligt fort att åka ner, och det är ett sjuhelvetes jobb att ta sig upp. Om ni ursäktar att jag svär!

 

Vad som i dagsläget tyder på att jag är på väg upp är småsaker. En del kan jag inte sätta fingret på, dom bara är. Men stress, ett roterande inre, är inte roligt längre, och driver inte mig. Det är ett steg upp. Jag vill aldrig bli en person, tror inte att jag kan det heller, som inte sporras av lite för mycket att göra. Men jag vill lära mig att sporras av det, inte dö i själen och explodera i ett roterande inre. Det håller på att hända. Jag behöver inte göra allt idag, och jag kan faktiskt vila mellan mina aktiviteter. Nu är ju dom av hushållelig karaktär, men någonstans måste man ju börja! Jag har lärt mig att vissa saker kan man lämna medan man tittar på tv i stället, eller går ut med låne-hundarna. Det känns…..skönt…..och skrämmande! Det är ju inte riktigt JAG. Men jag har lätt för att halka tillbaka från det upp-steget…..I min tankeverksamhet känns det som att jag måste börja jobba heltid efter vårt möte och jag har redan hunnit tänka på saker man gör under våren som ”jag måste hinna innan jag börjar jobba”. Jag har också hunnit tänka att ”men ge dig nu för helskotta, du kan göra dem i oktober om det nu är så himla viktigt”…..

 

Ett positivt tecken är också att jag ser fram emot, och skulle vilja, idka mer fysisk aktivitet. Det är nyttigt för själen och min något mumin-mamma-liknande kroppshydda….Det känns skönt att jag faktiskt tycker det ska bli roligt. Att det är roligt. Att något överhuvudtaget får mig att reagera på ett positivt sätt!

 

Jag blir inte sjuk hela tiden heller. Visst har jag en förkylning som hållit i sig väldigt länge nu, men det är så många gånger lättare än för ett år sedan. Jag har inte ont överallt, delvis tack vare Mikas träningsprogram, men det är också som att kroppen lite grann slappnat av. Jag har fortfarande ont i huvudet, ögonen, och en mängd ”konstiga” saker, men det har blivit så mycket bättre! Jag får fortfarande feber oftare än andra, men inte på långa vägar som tidigare. Och de magsjukor jag så ofta drabbades av……var det verkligen magsjuka…..eller var det ett uttryck för ångest?

 

Vill jag börja jobba då? Här kommer vi till det mest skrämmande med hela mötet. Jag ser alltså framför mig, i mina mardrömmar och i mina panikångestattacker, hur jag åläggs börja arbeta heltid. Det här är också det som är svårast att förklara, både i skrift och i tal. Jag är uppfostrad i ett arbetarhem, man jobbar först och sen leker man. Och jobbar man inte så ska man ha dåligt samvete. Det är något som är bland det svåraste att förlika sig med, att man är en människa av värde även om man inte klarar av att fokusera, koncentrera sig och att vara en tillgång i arbetslivet. Det är svårt att förklara för Försäkringskassan hur vårt arbete fungerar, men där kanske representanter från min arbetsgivare kan vara till någon hjälp. Det är mycket viktigt att jag klarar av att jobba snabbt och effektivt, samtidigt som det ska blir fruktansvärt rätt och jag ska klara att hoppa mellan olika uppdrag utan att tappa fokus och koncentration, eller behöva gå på toaletten och rotera i mitt inre. Arbetsuppgifterna är lika för de olika uppdragen, men det kräver ändå en tankeverksamhet, som jag saknar, när man ska växla mellan dem.

 

Nej, helt ärligt, jag vill inte börja jobba ännu. Det låter alldeles fruktansvärt och jag är säker på att min farfar roterar i sin grav snabbare än mitt inre när han hör det…. Jag vill arbeta. Jag älskar mitt jobb, jag hoppas och tror jag är bra på det och att jag är en stor tillgång när jag fungerar. Min stora skräck under denna period då jag gått nerför trappstegen, och när jag varit hemma, är att jag ska bli uppsagd på grund av det här. Det skulle krossa mig fullkomligt. Om det är något jag vill, så är det att komma tillbaka till mitt arbete. Men jag är också rätt intelligent i alla fall och kan ärligt säga att nej, jag vill inte det JUST NU. Jag är inte färdig. Jag vill inte halka nerför trapporna i rasande fart igen, inte nu när jag är på väg att bli hel på riktigt. Jag har varit här tidigare och jag vet att jag inte skulle ha varit här nu, om all denna hjälp jag får idag, kommit in när jag var här förut. Jag vet att jag är här igen snart om jag ”tvingas” in i något som ger mig en stor, tjock, krampande, roterande boll i mitt inre. Jag är inte lat. Ingen som känner mig skulle kunna påstå något sådant. Jag vill inte låta lat och jag kan lova er att det inte är någon behagfull ledighet jag vill förlänga. Det finns inget behagfullt i min ”ledighet”. Men bara tanken på att kliva upp om morgnarna, efter en kanske sömnlös natt, och för det första ge mig ut bland människor, för det andra kanske vara den som en kund möter på kontoret, och för det tredje…..prestera! Effektivt! Det kan låta vansinnigt men periodvis, särskilt nattetid, känns den där döden som ett bättre alternativ. Vifta inte bort det. Jag menar det. Och det är faktiskt första gången jag ”säger det högt”.

 

Jag vill ha känslan av att det är min hälsa som spelar roll. Jag vill känna att någon bryr sig. Jag vill ha tid att komma ur det här en gång för alla. Jag vill vara den som bestämmer, så att jag har saken under kontroll, så att det inte dyker upp några oförutsedda händelser som gör mig sämre. Jag vill överleva, jag vill ha hjälp för att överleva för att jag har så mycket att leva för. Jag har en underbar familj som ibland driver mig till vansinne och oftast är det bästa som finns. Anton ska ta studenten. Erica tar examen i Kalmar om ett år. Daniel och Evelina har förlovat sig och ska säkert gifta sig så småningom. Simon och Lydia har flyttat ihop. Andreas och Petra som studerar så flitigt och även där är examen i antågande. Någon kommer att göra mig till farmor eller plastfarmor, och mormor. Och jag har en sambo som är det bästa som hänt mig. Jag vill vara med. De behöver mig ännu. Jag behöver att de behöver mig. Jag behöver tid att bli ett JAG som orkar överleva för min skull. För allas skull.

 

Ovanstående var tankar inför ett möte med min arbetsgivare, Försäkringskassan och mitt team på Vårdcentralen. Jag kände sån oerhörd skräck inför mötet av någon anledning. En skräck som nu lämnat mig. Det gick bra, jag möttes av precis det jag behövde och vi kom fram till en fortsatt vårdplan. Ingen tvingar mig till något och det är jag som bestämmer. Vi gör det här i min takt. En tid efter mötet var jag fullkomligt slut och mådde sämre än någonsin, det var som om det sista eländet skulle sugas ur mig på något sätt, för att kunna vända åt rätt håll med full fart. Och det har vänt. Med hjälp av mina närmaste, mitt team, vårens första solstrålar och den vila jag får ta mig, så vänder det. Jag är fortfarande alldeles slut, trött, stora delar av dagen. Men de stunder då jag känner energi så känner jag verkligen energi på riktigt. När jag tar mig för något så sker det med entusiasm och inte för att jag måste. Jag känner en skillnad. Tack och lov!

 

Det finns fortfarande människor, en del som borde stå en nära och en del som bara är avlägsna bekanta, som inte förstår en bokstav av det här. Det finns fortfarande människor som kan säga saker som i slutänden betyder "ta dig samman". Det finns fortfarande människor som inte förstår hur man kan gå ner sig i något som gör att man inte hanterar sitt liv som de själva skulle. Det är såna som borde hamna här själv i åtminstone en dag för att inse att "ja, jag skulle då aldrig....." inte är användbart förrän man gått några mil i andras skor......De tar inte min energi alls längre, och det känns som ett steg uppåt. Det finns händelser i livet, det finns människor omkring en, som man inte kan förändra eller påverka och att inte ens försöka är ett sätt att välja strid. Man kan gå ner sig i ältande kring vad andra tycker, hur andra anser att man borde vara, eller ha varit, och det enda resultatet är att man gör just det. Går ner sig. I något som inte kan förändras. Historien kan inte skrivas om, men jag har framtiden i min hand och den är min. Tillsammans med mina nära och kära. Det känns skönt att jag kan tänka så, att jag har en framtid! Det, om något, är ett tecken på att jag tar trappstegen uppåt nu i stället för att krascha neråt.