Sociala medier
Facebook och andra sociala medier måste vara det absolut bästa sättet att stressa en del till döds! Bara tänk hur mycket man blir delgiven hur mycket somliga tränar, till exempel. Det är inte dom som tränar då och då som måste uppdatera sin status med dessa händelser. Åh, nej, det är dom som tränar jätteofta som av någon outgrundlig anledning antar att detta intresserar oss andra. Eller....ärligt talat tror jag inte alls att det är intresset hos andra som är den främsta anledningen....jag tror faktiskt på riktigt att de vill framhäva sin egen duktighet. Och i en del fall tror jag det pågår någon slags outtalad tävling. Jag vet inte vilken planet de kommer ifrån men jag kan inte riktigt se det hälsosamma i att leva på vatten och bröd och köra hysteriska träningspass av varierande sort varje dag. Jag kan inte heller riktigt se på vilket sätt detta kan öka någons livslust. Det är säkert extremt nyttigt att träna, men "måtta med allt" heter det ju och det är väl inte riktigt måttligt med den mängden fysisk aktivitet. Eller är det? Är det måttligt, eller nyttigt, att tillbringa en söndag eftermiddag tränandes så svetten lackar i flera timmar för att man ätit något, innehållande nån kalori, under helgen? Om man redan är mager. I dessa fall är min bestämda åsikt att träningen har blivit hysteri och gått alldeles för långt och jag skulle tro att något riktigt ohälsosamt är på väg att hända de inblandade. Om det ohälsosamma är av fysisk eller psykisk karaktär återstår att se. De har redan tagit ett steg i den psykiska ohälsans riktning i mina ögon. Och det spelar ingen roll hur mycket de försöker övertyga mig om att de tränar för att det är så roligt och för att de mår så bra av det och att det visst inte alls stigit dem åt huvudet. Det är exakt det som hänt, det har stigit dem åt huvudet. Och det sägs ju.....är huvvet dumt får kroppen lida.....
Det verkar också finnas något slags förväntat intresse för vad människor äter till middag. Jag vet inte varför det ska meddelas oss andra dag efter dag, eftersom jag aldrig någonsin stött på frågan "undrar vad alla ätit till middag". Jag kunde förstå det, om någon frågade efter middagsförslag. Men bara så där från ingenstans, på tal om ingenting, rapportera att det vart kyckling, grönsaker och keso till middag. Och i vissa fall tror jag att det är för att framhäva sin egen duktighet. Jag tror det därför att man då aldrig får veta när någon äter korv och makaroner. Eller gröt. Eller en varm korv med bröd. Man får bara dessa rapporter när det serverats något som är kulinariskt svårtillagat, eller väldigt nyttigt. Oftast i samband med en kommentar om dagens träning. När jag börjar se bilder och kommentarer om "köttbullar och makaroner" eller "grillkorv och pommes frites", då först kommer jag att tro att det meddelas oss bara för att någon tycker det är roligt att berätta det, och inte vill försöka verka märkvärdig i köket. Så länge det är bilder och kommentarer på lite överkurs-rätter så är i vart fall jag övertygad om att någon tycker att någon gjort något som vi andra skulle kunna tänkas avundas....Och ja, jag avundas ibland :)
Det är roligt att få ta del av vad ens vänner gör. Det är en fördel med t.ex Facebook, man vet vad vänner sysslar med och man kan hålla sig uppdaterad i vad som händer i deras liv. Men. Hur mycket behöver jag veta att "nu har jag dammsugit", "nu ska jag duscha", "nu har jag varit och handlat" och "nu ska jag diska"......Är det något som är extraordinärt i dessa hushåll? Eftersom man måste tala om för andra att man gör det. Är det verkligen någon som vill veta hur ofta folk dammsuger, handlar och duschar. En del meddelar när dom går ut och när dom kommer hem, när dom stiger upp och när dom går och lägger sig, när dom går till jobbet och när dom jobbat klart. Det där informationsflödet är inte ointressant när man får en upplysning då och då, men att få varenda detalj 40 gånger om dagen av en och samma person....Could not care less.....Jag får ibland en sådan extrem lust att fråga om dom inte har någon att prata med....Och i de fall då jag vet att det finns en familj kring personerna i fråga så blir jag verkligt orolig för hur illa kommunikationen i dessa hushåll verkar fungera. Kan dom inte prata med varandra?
Och en del verkar faktiskt inte kunna det! Eller, dom verkar sköta sin interna kommunikation via Facebook! Det är nästan så jag seriöst vill rekommendera en terapeut ibland. En fru meddelar att "nu har jag städat klart". Maken svarar "oj så bra". Frun replikerar "du kunde ha hjälpt till". Maken "he he he":ar. Via Facebook.....Jag vet inte om dom ligger i varsitt soffhörn, med en tystnad som Berlinmuren mellan sig, och för en dialog så. Men jag har definitivt noll förståelse för fenomenet. Den dagen jag känner att jag måste börja samtala med Mr Right via Facebook kan jag lika byta ut honom mot en ny bärbar. Där går liksom gränsen för vad man kan använda dessa sociala medier till. För mig i alla fall, jag tycker för mycket om att prata med Mr Right för att vilja göra det skriftligen. Att avhandla interna familjefrågor, praktiska hushållsbestyr och att avge kärleksförklaringar genom Facebook känns lite som att de saknar något. Jag skulle inte känna att jag levde i en bra relation om Mr Right skrev "tack älsklingen för middagen" på Facebook....Jag känner att jag lever i en bra relation eftersom Mr Right säger det högt IRL. Om man inte ens pratar öga mot öga om bagateller numera, så är man knappast rustad att prata om det som är allvarligt heller. Kanske man efter några år av bagatell-prat via Facebook får läsa sig till när den riktiga krisen kommer till dem och följa hela utfasningen av det äktenskapet.....Jag tycker synd om dem och jag är glad att jag och Mr Right kan prata med varann! På riktigt.
Men dessa sociala medier är ändå så väldigt bra att ha! Man lär sig att sålla information som är mindre intressant, och om det blir riktigt ointressant så kan man avsluta vänskapen. Bara så där. Man behöver inte ens låta "vännen" få veta det! Det är ju inte särskilt snällt, man måste få en konstig syn på vänskap och människor om man växer upp i den världen! Det som är fantastiskt är just det att man kan hålla sig uppdaterad i sina riktiga vänners liv. Och man hittar vänner som man tappat bort för länge sen. Eller vänner som man inte känner, men borde känna. Jag har fått kontakt med en hel rad amerikanska Förares (Forare) och det är vansinnigt roligt. Vi har stort utbyte av att skriva till varann och de finner ett enormt intresse av att få veta mer om vår del av världen. Jag har inkluderat en av dem, en äldre herre, i en bilder-grupp, och han tycker så mycket om att se bilder från Haparanda, en plats där hans förfäder levde men som han aldrig sett. Inte ens på bild eftersom förfäderna inte direkt sprang omkring med en digitalkamera i handen innan dom lämnade Sverige. Dessa moderna metoder för samtal är också så himla bra när man har en liten unge ute i förskingringen! Vi chattar med varann på Facebook och så känns det som att hon sitter här intill mig och vi kan byta några små alldagliga saker lite nu och då.
Nog har man ju undrat ibland hur allt detta med nätet påverkar människor. Om man ser flera inlägg om dagen där personer inte mår så bra, eller har något problem, blir det då så ihjältjatat så när någon man verkligen borde bry sig om inte mår bra eller har problem så tar man det inte till sig? Och blir det så normalt att "prata" med sina vänner via nätet så man så småningom aldrig kommer att ta sig ut för att se dem på riktigt? Hur okey är det att lägga ut bilder på sig själv i alla möjliga och omöjliga situationer, där vem som helst egentligen kan använda dem till något annat ändamål än man själv tänkte? Anses det snart så självklart att alla använder t.ex Facebook, att alla har alla tekniska under i sitt hem, så man bara använder sociala medier för att informera om sånt som är viktigt? Kommer man ihåg att det faktiskt finns folk som inte ens har en dator?
Även om jag ibland kan känna en omåttlig trötthet över vad människor vill dela med sig av så är det ändå mer kul än mindre kul. Hur ointressant det än är ibland så är man ändå hälsosamt nyfiken och vill höra hur folk har det. Och det är fantastiskt att kunna hålla kontakt, följa, gamla och nya vänner, och släktingar! Det är så enkelt att snabbt kolla läget med någon. Ibland kan det kännas lite stressande att veta att man "gillar" det vänner berättar om, men att sitta och klicka på "gilla" känns lite "orkar inte"....Då hoppas man att folk inte tror att man "o-gillar"....Om man måste välja "före" eller "efter" Facebook....Jag väljer "efter" :)
Jag bara önskar att alla par som kommunicerar inom hemmet via Facebook kunde slå av sina datorer och sätta sig och prata med varann på riktigt, det är faktiskt trivsamt! Och det förhindrar kanske en riktig kris och utfasning av äktenskapet.
