”Får jag ha kvar mitt rum?”…” Min dotter såg frågande på mig. ”Vaddå, får jag ha kvar?” tänkte jag, uppriktigt oförstående inför hennes fråga. ”Ja, får jag ha kvar mitt rum fast jag inte bor här?”….Hon var på väg att flytta till staden i andra änden av landet när denna fråga dök upp. Det känns som om det var så länge sen, och jag vet inte varför tanken på detta plötsligt dyker upp hos mig. Nu, när hon ju är hemma över sommarlovet. Kanske för att hon varit hos sin pappa en tid och det känns i modershjärtat att det är dags för byte av boende, det är dags att komma hem till mamma. Eller så dyker bara tanken upp i huvudet därför att mitt huvud fungerar så, det dyker upp väldigt osorterade tankar ibland, och jag har slutat att bromsa dem.
Jag stannar till ibland och tittar in i hennes rum som om jag skulle få se henne sittandes där på sängen med datorn framför sig, och det blonda håret i en slarvigt uppsatt knut, klädd i myskläder, extremt fula joggingbrallor, och yllesockar på fötterna. Jag stannar till ibland vid dörren till hennes rum för att fråga ”vad gör du”, och det kan gå nån sekund innan jag minns att hon inte bor där inne längre. Hon bor i andra änden av landet. Hon sitter på en säng nån annanstans och jag vet inte ens hur hennes mysbrallor ser ut.
Hennes breda säng med det tjocka, vadderade lila överkastet och dom många mjuka kuddarna i olika naturnyanser är inte kvar. Den flyttade med henne, och ersattes av en praktisk bäddsoffa. Den skulle hon aldrig ha valt om hon fått möjlighet! Den går att sova i, men skillnaden mot hennes stora, fluffiga säng som var som hennes eget lilla bo, är markant. Den ser precis ut som den är, vald av praktiska skäl, inte någon mysfaktor alls. Hon gillar mys, och lite sorgset tänker jag att vi borde kanske ha köpt en ny säng åt henne ändå. Hon kommer ju hem ibland, hon behöver ett litet bo då. Hon kommer aldrig att kunna bygga ett bo i den där praktiska soffan. Hon kommer säkert inte att klaga, men något mysigt bo kan den soffan inte bli.
Ibland sätter jag mig där inne och känner. Känner in hennes lite sorgsna glädje över inredningen, som valdes av henne själv , efter min separation från barnens pappa. Mina ögon far över tavlorna med vackra, lila, blommotiv. En av dem vägrade att hänga rakt i vår gamla lägenhet, och den vägrar fortfarande. Jag har gett upp försöket att peta den till rätta. Och nu börjar det kännas som att den ska vara sned. Det är ett tecken, den ska vara sån. Naturligtvis finns det en rimlig förklaring, något med upphängningsanordningen på baksidan. Men jag väljer att tro att det är någon som vakar över oss som petar den sned hela tiden.
Hon är ingen ordningsmänniska och jag saknar Mount Klädhög och Mount PrylarÖverallt. Det är för städat här inne. För att få lite användning av hennes stora garderob som lämnades halvtom städade jag upp där. Jag har vikit alla kläder i prydliga högar och jag tyckte om att sitta där inne och pyssla med hennes kläder. Det kändes nästan som om hon var där. Garderoben var en total katastrof, oredan var total, och nu ångrar jag nästan att jag städade upp där. Nu ångrar jag att jag vikit alla kläder för att få mer plats. Det var så hon, hela den där katastrofen. Doften av hennes favoritparfym ligger som ett lätt, tunt moln över rummet, en kvarglömd, nästan tom, flaska finns där för mig att sniffa på. Och morgonrocken hänger kvar på sin krok med doften av nyduschad dotter, som hon lämnade den efter sig. Den är inte så snygg längre, börjar se lite bedagad ut, men hon tycker om den och den fyller sin funktion.
Jag stryker med fingrarna över min farfars gamla, spröjsade stugfönster som blivit en spegel. Rättar till fotona som sitter i spröjsarna. Hon som liten, en midsommarkrans på huvudet, skrattande i en gunga mot fotografen. Det silar ett stilla morgonljus genom de tunna, ljusa sommargardinerna och hela rummet är så tyst. Så städat. Så olikt henne. Men ändå så HON. Kvitton och biljetter i en liten skål, och jag vet att jag inte får slänga något. Det är minnen, sådant som sorterades vid flytten till ”ska inte med men får inte slängas”. Och hur skulle jag kunna slänga något där inne, det är saker som hon samlat på sig, som jag klassar som skrot, men det är hon.
Jag är säker på att jag skulle hitta långa, blonda hårstrån om jag skulle gå igenom hela rummet med lupp. Hon tappar så mycket, det är otänkbart att normal storstädning kan eliminera dem. Nu skulle jag nästan bli glad om jag hittade en hel härva blont hår att få stryka handen över. Hur kan man sakna lösa hårstrån? Men tro mig, det kan man. Man kan till och med sakna lite tjurigt morgonhumör, och bristande intresse för samtal med mamma :) Man kan känna att det är bättre om hon är där, i sitt rum, och är tyst, än att hon är så långt borta. Det är såna gånger, när man saknar så mycket, som man går där i rummet och stryker över sakerna och tar in doften av henne som finns kvar. Det är såna gånger man inser att ja, du får ha rummet kvar, i all oändlighet, för jag skulle inte klara av att tömma det och göra det till något annat. Det är det som finns kvar av henne här hemma, långa tider på året när hon bygger bo i sin säng långt borta. Det är ett rum som jag behöver för att känna mig nära henne. Så ja, du får ha kvar ditt rum. Alltid.
Man lär sig av sina misstag. Eller inte. Jag gör inte.
Och jag påpekar....vill ni spekulera kring nedanstående text så gör gärna det. Med mig. Jag försöker sortera tankarna i skrivande stund, men om det inte fungerar så vill jag inte ha nån repris på hur delar av mitt liv avhandlas bland "intressenter" som inte känner mig. Tack.
Jag är som en alkoholist har jag fått förklarat för mig! Tack och lov inte när det gäller alkoholen kanske man bör tillägga för ordningens skull, utan vad gäller mitt inre. För många år sen gjorde jag den där svängen in i väggen som kallas "utbränd". Jag tycker inte om ordet "utbränd", men det är så det kallas. Ungarna var små då och såg betydligt mer roat på situationen, "in i väggen", än vad jag gjorde. Dom såg framför sig hur jag formligen kraschade in i väggen och tyckte det lät jättekul. Det var inte ett dugg kul, och bara det att jag inte minns mycket från den tiden får mig att inse att jag var värre däran än jag valt att komma ihåg. Jag trodde jag lärde mig min läxa, att jag lärde mig av mitt misstag att gå på högsta hastighet i allt, men inser nu att antingen lärde jag mig ingenting eller så har jag blivit "stress-allergiker". Och det är så dom nu förklarat för mig, lite kunnigt folk, att jag är allergisk mot stress, eller på sätt och vis som en alkoholist som slutat dricka. Ni vet, även om de slutar dricka så är de alkoholister för resten av livet och tydligen är det så med mig också, en gång "utbränd" så är jag det för resten av livet. Jag, i min enfald, trodde att när man kommit igen och kommit över det, kan köra vidare i samma hastighet och eftersom jag kunde tyda signalerna från kroppen, så skulle jag veta när det var dags att bromsa. HA! Det är möjligt att jag kunde tyda signalerna, och veta när det var dags att bromsa, men att faktiskt fysiskt bromsa....funkade dåligt.
Jag ser säkert ut som en filbunke på utsidan, lugn och harmonisk. Det är det som är lite av det lömska med den här inre kraschen, man ser inte sjuk ut. Man ser ut som vanligt när man är bland folk, och det gör ju inte precis att någon inser att allt är på väg att rämna. En orsak kan vara att när man är bland folk, så kan man slappna av lite och tänka på ingenting och då blir man lugnare. En annan orsak kan vara att man är specialist på att dölja sin verkliga status. Och för min del är det nog mycket av att jag inte orkar hålla på och klaga på mitt mående hela tiden! Men det är fascinerande att man lugnt kan sitta ner med en kaffekopp och prata om balkonglådor, väder, storstädningar och barnens göranden och se ut som att man promenerar i parken, medan det inre rusar i en närmast livsfarlig fart åt andra hållet. Jag kan ligga på soffan och titta på tv och se så harmonisk ut så nästan klockorna stannar, medan mitt inre redan julstädar, funderar på vad jag ska göra om två veckor och går igenom allehanda problemlösningar. Om man skulle gå på anställningsintervju nu och nån frågade vad man är bra på så skulle jag kunna svara "jag är bra på att se jävligt lugn ut". Och om de frågade hur man arbetar under stress så skulle jag kunna svara "precis som vanligt". Eftersom man alltid är stressad inuti så ÄR det ju precis som vanligt.
Jag behöver inte mycket för att gå i klinch med mig själv. Det räcker att något oförutsett dyker upp, man kanske har planerat att göra något, eller inget alls, och planerna ändras plötsligt. Oförutsedda händelser. Det stressar. Saker som man måste göra fast man egentligen verkligen inte vill är stressande. Och det kan gälla vad som helst, stort och smått, något man förväntas delta i eller något som man vet att andra vill att man ska delta i. Det som är svårast att förklara, få andra att förstå är hur en del positiva "måsten" kan stressa mig halvt till döds. Dom är positiva därför att man verkligen vill göra det, man vill vara med, och "måsten" är lite fel ordval, men ändå inte. Det finns arrangemang och händelser som är roliga och som man vill göra, som förväntas av andra och på det sättet kan klassas som ett måste. Huj, stressigt. Även om man är van vid att ha mycket på jobbet så kan ibland något enstaka ärende extra göra så man nästan får en slags attack, fast det är något enkelt som inte är särskilt tids- eller kunskapskrävande. Semester är också stressigt. Man ska umgås med alla och göra roliga saker och när man inte riktigt orkar umgås och göra roliga saker så känner man sig lite fel, man får dåligt samvete och får känslan av att man borde orka och vilja. Och på semestern hinner man se allt man borde göra....Det kan räcka med att man i godan ro rensar ogräs och börjar se sig om och noterar hur mycket ogräs det är "där borta" och "där ännu längre bort". Och det behöver inte ens vara mycket, det stressar ändå. Jag kan känna enorm stress en måndag inför veckostädningen som brukar gå av stapeln på torsdagar, ibland fredagar. Och att tänka att "skit i städningen" då, som många säger åt mig, är ännu mer stressande. Det är nog tyvärr ännu mer stressande att försöka skita i allt man kan tänkas hitta på att göra, än att faktiskt göra det! Så om det är något jag verkligen avskyr så är det när folk, visst i all välmening, säger åt mig att "ta det lugnt, skit i det och det och det". Jag KAN göra det, jag KAN ignonera städning och allt möjligt, det är inte problemet. Problemet är hur motorn rusar inombords när jag sitter och skiter i allt. Och det kan jag inte stoppa bara så där. Vad hjälper det att vila ihjäl sig, sova klockan runt fast, när det är det inre som aldrig vilar. Och jag vilar aldrig inuti, jag har alltid något som jag "borde" göra.
Så därför ska jag nu hjälpas med terapi. Det är med väldigt kluvna känslor jag går in i det här. Terapi. Sånt som sinnessvaga går igenom. Jag ska sitta och förväntas prata med någon om min stress. Bara där rusar kroppsbarometern i höjden. Förväntas. Prata. Jag blir helt utmattad i hela huvudet bara jag tänker på att det kan vara så att jag förväntas ha något att säga också. Prata kan vem som helst, men att ha något att säga är en annan sak. Jag blir helt utmattad i hela huvudet när jag tänker på hur mycket bla,bla,bla jag fått lyssna på då förra gången det begav sig. "Sitt med en spegel och se på dig själv och tänk att du är viktigast i världen för dig själv".....Nu är det ju så att det är jag ju inte. Jag kan räkna upp flera händer fulla med personer som är mycket viktigare för mig. Jag förstår tanken bakom det där med spegeln, men det känns lite hokuspokus och jag sitter och undrar om det borde komma ett filijokus också......Det är det som är felet, jag vet allt det där, att jag är viktig och måste tänka på min hälsa och ta det lite lugnare och lära mig att inte rusa upp i varv för att en sak extra dyker upp. Jag vet det och jag kan allt om det, men jag kan inte hantera det praktiskt. Någonstans finns ett litet motstånd mot att hantera det också, jag har trots allt mångårig vana av att vara som jag är. Det är någon jag känner igen, och det har blivit jag. Ärligt talat skulle jag helst knapra piller som bara får mig jättelugn utan att jag behöver agera själv på något sätt. I alla fall ett tag, sen när jag nått punkten där klockorna stannar så kanske jag kan vända mig själv utan någon terapi. Jag har svårt för att prata och är enormt bra på "äh, det blir nog bra, det går över". Nu är det dock så att detta inte går över och jag börjar tro att enda sättet att få någon lugn i kroppen är ens eget frånfälle, vilket inte är en status jag har lust att uppnå.....Men dock, en status som kommer fortare om jag inte lägger ner den här stressverksamheten snart.
Sånt är livet just nu. Så ni vet alla skvallerkärringar som har som prio 1 att ventilera mitt liv och ifrågasätta allt jag gör och inte gör. Nu kan ni kryssa för "i behov av terapi" på ert formulär också. Och ni som bryr er på riktigt. Nu vet ni också. Nu vet ni om jag inte är den första att slå klackarna i taket och pannan i baren i sommar. Det orkar jag inte med, det finns inte ens på min världskarta. Nu vet ni om jag inte springer ner era dörrar och söker umgänge dag ut och dag in. Jag är inne i ett varv där jag helst är hemma, min trygga, lugna och lyckliga plats. Jag är inne i ett varv där jag varvar mig själv hela tiden och jag behöver inget mer att springa efter. Jag blir inte ledsen över besök. Jag blir inte trött av vänner. Jag kanske hinner känna ett hugg av stress för att något händer, men om det tröstar er det minsta så känner jag ju det ändå :) Jag känner en himla massa ibland, och ibland är jag totalt död inuti. Men jag är fortfarande jag och jag behöver kanske lite assists för att förbli jag! Men som sagt, jag tänker inte slå några klackar någonstans eller vara den som leder aktivitetsligan i sommar. Jag tänker bara vara. Annars hamnar jag i det där status "frånfälle" som inte är att önska. För jag har så väldigt mycket att fortsätta leva för.
