Barnen i helvetet
Dom ser på mig genom tv-rutan så gott som dagligen. Antingen i nyheterna, i någon dokumentär eller under reklampausen där vi alla uppmanas att stödja olika organisationer. Dom lidande barnen. Dom lever på gatan, hittar sin mat i soptunnor, eller dom lever i tältläger som vi inte ens skulle godkänna för djur. Dom är ensamma, eller dom har familjer så stora så ingen rår på att mätta allihop. Dom har smutsiga och trasiga kläder, för stora eller för små. Deras vardag går ut på att överleva, inte att gå till skolan, lära sig nytt, leka med vänner, bara överleva. Från ena dagen till den andra. Det faller bomber över huvudena på en del. Andra har inget vatten. Deras liv är olika på en del sätt, men ändå så lika. En del är så oönskade, ingen vill ha dem, och de bara finns ändå. Flugor kryper i deras ögon och en del kryper själva på marken där andra gör sina behov. Det lilla de äter serveras från smutsiga kärl, på smutsiga kärl och de sitter på jordgolv. En del under obarmhärtigt stekande sol, andra i sträng kyla där ett andetag gör ont. De har alla likadana ögon, så sorgsna och utan ljus.
Samtidigt finns det människor i andra världar som kan köpa ett smycke för en årslön. En bil för två årslöner. Bo i ett hus med så många rum så de behöver gps för att hitta till sitt sovrum och telefon för att kommunicera med andra i huset. Ha mat i sådan överflöd så att det kastas för miljoner årligen. Se ett enormt problem i om nästa aftonklänning ska vara svart eller vit, och om nagellacket ska vara rött eller rosa. Finna en stor tillfredsställelse i att visa upp sin rikedom, och se ner på dem som inte har det, och njuta av att vara mest exklusiv i allt från hem, till kläder och annat materiellt. Ha dom största bekymren med om Den Finaste Skolan är fin nog och tillräckligt långt bort för att skicka barnen till, och ständigt försöka överglänsa sina likasinnade i att vara värst. Människor i världar som värdesätter materiell rikedom mycket högre än allt annat. Människor som är goda för miljarder. Som bara räknar andra som är goda för miljarder.
Medan flugorna kryper i ögonen på barnen i Helvetet.
Barnen som vet inte hur det känns att äta middag vid ett dukat bord, tillsammans med en familj. Få ett bad och en ren pyamas. Krypa ihop i en renbäddad säng, i ett varmt och ombonat hem, och somna till lågmält ljud från tv, mammas och pappas småprat eller medan någon läser ur en bok. En nattlampa vid sängen som håller borta troll och spöken. Med någon som busar lite och med någon som kärleksfullt stoppar om. Utan svält, nöd, flugor, obarmhärtig sol eller sträng kyla. Barnen som säkert inte ens kan önska sig ett sådant liv, för dom vet inte att det finns. I en reklam säger dom att man ska stödja en fond för att ge de små barnen det de drömmer om. Men vad drömmer de om? Vet de ens vad de kunde drömma om? Vet de att det finns andra som har liv där överflödet av allt materiellt är så stort så man inte ens kan föreställa sig? Vet de att det finns människor som kan köpa en klocka för en årslön? Varför skulle dom vilja drömma om något som är så utom deras räckhåll, så en resa till månen tycks närmare. Drömmer dom ens när dom sover, eller är deras sömn mer likt medvetslöshet av undernäring, köld eller värme och ett elände som vi inte ens kan föreställa oss.
Om man kunde ta hem dem alla. Ge dem av allt det vi har, även om det inte är ett överflöd, även om det inte är så mycket så vi köper smycken överhuvudtaget. Ge dem av all värme som bor i vårt hem, som säkert räcker till fler. Ge dem ett hem, med allt vad det innebär. Bara ge dem ett liv, värt namnet, och se ett ljus i deras sorgsna ögon. Få dem att somna gott om kvällen, trygga och fridfulla. Få dem att känna sig önskade och omhändertagna.Ge dem en barndom som alla barn borde ha.
Det drömmer jag om. Medan flugorna kryper i ögonen på barnen i Helvetet.
