vanligadagarstankar

Jag skrev ett inlägg om mitt liv som plastmamma. Det skapade viss oreda och reaktioner som gjorde mig väldigt ledsen. Och jävligt förbannad. Eftersom jag inte vill ha oreda och reaktioner som gör mig ledsen raderade jag hela skiten och hade ganska god lust att ta reda på om man kan ha en blogg där man får godkänna dem som läser. Sen lugnade jag ner mig lite grann, men tankearbetet la inte ner, och jag har så mycket tankar om det som måste ut nu så jag riskerar väl oreda och reaktioner igen. Men jag börjar med att tala om för er alla, att om ni undrar över vad jag menar, om ni inte förstår att tolka mig rätt, om ni vill skvallra om det jag skriver, så vänligen vänd er till mig så klarar vi upp saken på ett sätt som blir förenligt med det jag försöker säga.

 

Jag blev oändligt sårad över en del reaktioner. Jag tycker dom var orättvisa och uttalade av personer som inte visat något större intresse för vår familj tidigare, och som definitivt inte varit till något stöd alls. Jag tycker inte heller om att någon som inte har en jävla susning om hur det är att slå ihop två familjer kan ha någon åsikt alls om vad jag känner för det här. Det är mina känslor och i det här fallet så vet jag kanske bäst själv hur vi har det? Och något som var droppen över allt, det var att man på något vis fick mig till olycklig i mitt liv och påtalade detta för Mr Right. Jag vet inte, men om man oroat sig så för min lycka så hade kanske en bättre idé varit att fråga mig. Eller läsa det jag skriver. Han kallas inte för Mr Right för ingen anledning......Och egentligen, de som haft sånt intresse i hur vi har det....ni har då verkligen varit osynliga och icke till någon hjälp alls, så det förvånar mig att vi plötsligt blev så himla viktiga....Mr Right visade än en gång att han är Mr Right och gjorde mig gladare igen, och vi är väldigt lyckliga. För in det i era protokoll.

 

Jag hade varit mamma i 21 år innan jag blev plastmamma. Plastmamma har jag varit i 1 år. Behöver man vara kärnfysiker för att räkna ut vad jag är bättre på, moderskapet eller plastmoderskapet? Behöver man vara extremt intelligent för att räkna ut på vilket område jag har mer erfarenhet? Om nån behöver det så vill jag mena att den nån är så korkad så bara sluta läs nu. Jag visste för ett år sedan att detta inte skulle bli alldeles enkelt, men hur skulle jag kunna veta exakt hur det skulle bli. Jag hade aldrig gjort det här! Det är ungefär som när någon drabbas av en stor tragedi, och andra säger "jag förstår hur det känns".....hur kan man rimligtvis förstå det om man inte själv varit med om det. Så att säga att jag visste hur det skulle bli är ju helt fel, jag hade ingen aning. Det enda jag visste var att det fanns en Mr Right som jag vill dela mitt liv med, och att det fanns ett plastbarn hemma som jag gillade, och jag var (är) beredd att göra vad jag kan för att vi ska kunna vara en familj. Jag har aldrig trott att jag skulle gilla läget alla dagar. Men jag trodde inte att jag skulle bli tvungen att låtsas att jag gillade läget alla dagar. Jag har, i samråd med Mr Right (vars åsikt är den enda som betyder något) försökt införa saker i vårt hem som gör det bättre för oss alla, och jag vet att alla inte klappar i händerna. Men jag sa det i mitt förra inlägg, om vi ska vara en familj så måste vi dra åt samma håll och vi vidtar åtgärder och skapar förändringar som passar oss. Inte andra.

 

Att vara mamma i 21 år innebär att man känner sina små liv ganska bra. Man vet vad de vill och inte vill, vad de klarar och inte klarar, vad de ids göra och inte ids göra. Man lär känna dem medan de växer upp och man kan dem utan och innan. Man skapar rutiner i sitt hem som fungerar i det hemmet. Man uppfostrar dem på ett sätt som är förenligt med det som passar ens familj och antagligen på ganska samma sätt som man själv blivit uppfostrad. Jag tyckte till exempel att barn skulle duscha varenda dag innan dom gick till sängs och jag tyckte att det var viktigt att de lärde sig att plocka upp efter sig. Säkert för att jag har bacillskräck och för att jag inte ids plocka upp efter alla....

 

Sak samma vad jag hade för orsaker att tycka det var viktigt, men det var det för mig. I mitt hem. Sen finns det troligen massor av familjer som skiter i att duscha och plocka upp, men det är deras ensak och det fungerar väl utmärkt i deras hem. Alla familjer har sitt sätt och vem bestämmer vilket sätt som är bra eller dåligt? Säkert finns det många som tycker att mitt sätt är hur dåligt som helst, men eftersom det fungerade i min familj så är det ju rätt ointressant vad andra tycker!

 

Jag har lärt dem en del saker, jag har struntat i att lära dem andra saker, jag har haft en del krav, och vissa saker har jag inte alls krävt, jag har haft rutiner som funkat för oss och ibland inga rutiner alls, jag har inte använt våld, eller misshandlat verbalt, jag har ibland varit så heligt förbannad så jag fått astmaanfall, och jag har ofta varit jätteglad och god som mamma. Jag har berömt dem för det som varit bra, och jag har skällt som en galen gris på det som varit dåligt. Jag har kunnat berätta för andra vad som varit bra och vad som varit dåligt. Och jag har älskat dem totalt och intensivt hela tiden.

 

På grund av allt det där ovan så skulle jag tro att jag varit en ganska normal mamma. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin varit föremål för nån slags diskussion för att jag klagat på att någon av ungarna inte plockar upp efter sig, eller för att dom inte gör som jag vill att dom ska göra. Jag tror inte att någon någonsin kritiserat mitt moderskap för att jag talat om det som garanterat är mycket välkänt för alla mammor.....att ungar aldrig gör som man vill.....eller att ungar kan driva en till vansinnets brant.....Jag har kanske missat något, men är jag den enda mamman i hela världen som känt så emellanåt??? Jag måste vara unik för jag kunde ibland gladeligen ha skänkt bort varenda unge till första bästa förbipasserande. Och trots att jag ibland slet mitt hår så andra hörde det så har jag aldrig någonsin blivit ifrågasatt som mamma.

 

Därför förvånar det mig, möjligen på grund av bristande erfarenhet, att man som plastmamma måste vara alldeles perfekt, aldrig säga ett ont ord och never ever ha något att klaga på. Det man får göra som mamma, får man verkligen inte göra som plastmamma, för då är man genast föremål för diskussioner! Om jag har lärt mig något nu så är det att riktiga mammor får vara som riktiga mammor är, ibland till sig av förtjusning och ibland färdiga att använda uppfostringsmetoder med inslag av våld. Men plastmammor måste vara jätteperfekta och bara till sig av förtjusning och aldrig någonsin ge uttryck för några negativa inslag. Plastmoderskapet får inte ligga på en nivå där man sliter sitt hår. Plastmoderskapet skall definitivt hållas isär från moderskapet. Och detta perfekta plastmoderskap skall uppnås omgående när man tar på sig rollen, med ett plastbarn som man inte följt sedan födseln och därmed inte känner utan och innan, och det skall omges av ett gulligt ängladun med idel leenden och överseenden med allt som man inte är van vid. Det har jag lärt mig. Det har andra lärt mig.

 

Som jag sa ovan så uppfostrar alla olika, alla har olika krav och olika rutiner. Jag sa i mitt kritiserade inlägg att Mr Right sopat banan i mycket större utsträckning än vad jag gjort, trots att jag är jäkligt bra på att sopa banor åt ungar. Detta menades sedan som att jag klassade honom som.....jag tror "dum" var ordvalet. Och plastbarnet blev tydligen kallat "fruktansvärd, bortskämd spoling". Av mig alltså. Nu använder jag aldrig ordet "spoling" så jag svär mig fri från sådan liknelse. Men jag vet vem som gör det så jag tror jag har rätt bra koll på vem som snackat med vem om vad jag tycker och om min olycka här hemma!

 

Nu vill jag korrigera här lite grann. Jag har aldrig kallat honom "fruktansvärd". Och inte "spoling". "Bortskämd" då? Ja, faktiskt. Som jag sagt tidigare så har han vuxit upp under helt andra omständigheter än mina egna barn. Jag tänker inte gå in på mer detaljer om den saken eftersom dom verkar växa till vad fan som helst om jag öppnar munnen. Men de har haft andra rutiner och vanor i den här familjen. Och utan att vara olycklig, så erkänner jag att ja, det är faktiskt jobbigt att få ihop det. Får jag inte MVG som plastmamma för att jag säger så? Det är ok med mig, jag nöjer mig med ett G. För om jag måste säga att det här är hur enkelt som helst, vi bara gled in på varandras räls utan några som helst avåkningar,  för att bedömas lämplig i andras ögon, så får det vara. Jag är hellre ärlig och olämplig än låtsas som att vi lever en i en romantisk dröm som gör dem, som inte egentligen har med saken att göra, nöjda.

 

Så, jag gör på ett sätt med mina ungar och klassas som en rätt bra mamma. Jag gör på samma sätt med mitt plastbarn och klassas som dålig plastmamma. Som mamma tvingar jag barnen att ta ansvar och lära sig saker för att det är en del av den moderliga rollen, det är ett sätt att bry sig, visa kärlek, man rustar dem för vuxenlivet och så vidare. Som plastmamma tvingar jag barnet att ta ansvar och lära sig saker för att jag är genomjävlig och elak och inte ens Askungens styvmamma kunde vara värre. Som mamma får jag ge offentligt uttryck för de negativa bitarna med moderskapet, och det är normalt. Som plastmamma måste jag hela tiden låtsas att allt är puttinuttigt annars är jag usel. Ni hör själva....är det konstigt att man blir trött och tycker att man inte alltid gillar läget. Finns det nån rimlig möjlighet att man kan kännas som en familj om man ska tänka så hela tiden? Klarar man av att dela på sig, för två roller, för att man ska få omgivningens ok-stämpel i pannan? Nej, det klarar jag inte. Och jag vill inte ha omgivningens ok-stämpel i pannan, jag nöjer mig med familjens.

 

Det finns alltså saker som gör mig tokig. Men om det gör mig till en dålig plastmamma vet jag inte. För att göra det hela enklare för alla så tror jag nästan jag ska avsäga mig plastmammarollen och bara vara morsa. Då kan jag vara som jag är och behöver inte vara orolig för att göra fel, säga fel, vara fel. Jag kan vara mamma, jag har varit det så länge, och vet att det funkar. Om jag bara är mamma, får jag fortsätta vara ärlig och öppen och slita mitt hår och drivas till vansinne och älska alla mina ungar då, utan att nån måste opponera sig?

 

 

Alltså jag är det på riktigt. Jag vet inte hur många gånger jag här i min blogg skrivit att min Mr Right är MR RIGHT. Det betyder på svenska HERR RÄTT. Om man översätter det till nåt annat så kan det också kallas att han är den jag vill ha. Nu. I morgon. Alla andra dagar. Jag har beskrivit hur snäll han är och hur han sopat banorna för sina barn. Jag vet inte vad jag missat, men det är faktiskt ingen kritik. Jag har läst mitt inlägg som tydligen nu är ett diskussionsämne på stan, och jag kanske är totalt dum men jag tycker inte att jag någonstans påstår att han är en dum idiot och att jag är olycklig med honom.

 

Jag har också beskrivit hur svårt det är att bli plastmamma och jag är hemskt ledsen för att jag inte lindade in det i nån rosa romantisk gullegullhistoria där allt är perfekt och det är skitenkelt att hamna i ett hushåll med rutiner olika mina egna. Jag är hemskt ledsen att jag ärligt berättade att det inte är rosa och gulligt alla gånger.

Det betyder INTE att jag och Mr Right har en dålig relation. Det betyder INTE heller att jag tycker att mitt plastbarn är en bortskämd slyngel. Och inte heller betyder det att jag tycker att Mr Right är korkad.

Jag trodde jag försökte förklara att mitt plastbarn har haft en annan uppväxt än mina egna. Mr Right ÄR snällare än mig. Och att det är skitjobbigt att få ihop det. IBLAND. OCh ja, mitt plastbarn har haft det mycket enklare, och ja, mitt plastbarn är inte uppfostrad på samma sätt som mina barn, men var i helvete säger jag att han är en slyngel?!? Just det ordet är inte mitt.

 

Men ändå har det nu tydligen ifrågasatts om jag är lycklig här i mitt nya hem....SVAR JA. Det har ifrågasatts hur plastbarnet har det. Jag tror han är ok. Trots att jag har tydligen beskrivit honom som fruktansvärd och bortskämd

 

Ni som läst och tolkat det på detta viset. Sluta omgående att läsa min blogg. Ni är inte välkomna här. Faktiskt. För om det är så att ni tolkar in saker i mina ord och inte har modet nog att fråga mig personligen, utan i stället måste vända er till andra, spekulera om det ute på stan, så vill jag inte ha er här. Det här är min story. Och om jag mellan varven inte känner att allt är rosaskimrande romantiskt så är det så jag känner. Och om någon kan komma och påstå att dom minsann skulle finna en sammanslagning av två familjer med mångårigt lagda rutiner enbart rosaskimrande romantiskt så är ni så hjärtligt välkomna att berätta för MIG hur ni gjort.

 

För nu är jag för jävligt, heligt förbannad och ni kan dra åt helvete härifrån. Tack.

På förekommen anledning (det var en som sa att jag ju har så stora barn) så började jag fundera på om dom nånsin blir så stora så man kan släppa allt och bara vara.....Dom ÄR stora, men kommer man nånsin till den punkten då man slutar fundera, oroa sig och tänka på hur de har det? Kommer man nånsin dit där man känner att NU kan jag sluta lägga mig i allting? Eller till en dag när man tycker att det är ok att man inte träffar dem dagligen? Ja, jag är då inte där ännu! Så ni vet det, barn, som eventuellt läser det här.....

 

Om jag börjar med den som kom sist. Det är ju trevligt för honom om han kan komma först nu, även om det är i ett sånt här sammanhang. Han har haft det "lite" jobbigt, och skoltiden har varit ungefär som en berg-och dalbana placerad i ett pariserhjul på ett zoo med vilda djur.....Något upp och ner och håll andan, med andra ord. Man har som pratat med varenda lärare som någonsin beträtt hans klassrum, i vilket syfte som helst. Men pratat med dem har jag. Det har varit telefonsamtal och samtal öga mot öga och mail och gud vet allt, säkert via kanaler som ännu inte ens är uppfunna. En del lärare vet jag inte ens vad dom hade för roll i hans liv känns det som.

Så fyllde han 18. Pang sa det bara. Så kom ett meddelande från skolan att från och med den dagen så skulle dom prata enbart med honom och om han godkände min inblandning så var det okey, inte annars. Det kändes ju väldigt märkligt. Säkerligen är det lagstiftat om saken, men det kändes ändå väldigt märkligt. Om dom har haft 11-12 år på sig att prata med honom och förmodligen vid detta laget insett att det hjälpler föga....så hur kan någon ens tro att det skulle funka att han från en dag till en annan plötsligt blir mogen nog att hantera sina skolkriser.....Nu godkände han min inblandning, så jag pratar fortfarande med alla lärare, dock i något mindre utsträckning. För konstigt nog så mognade han lite över den där natten mellan 17 och 18 och fixar sin skola relativt hyggligt. Det finns säkert föräldrar ute i förskingringen som skulle slita sitt hår om deras ungar "fixade det" som min lilleman, men jag är jättenöjd. Vi har varit med om värre :)

 

Men jag kan inte föreställa mig en värld där jag skulle sluta fundera över hur det går för honom. Kommer jag nånsin att bli så o-mammig så jag tror att han fattar själv när det är dags att lägga sig, duscha, borsta tänderna, äta eller ta itu med något? Han fattar ju det själv förstås, men vill jag ens bli så o-mammig? Vill jag låta bli att städa hans rum och se till så han har rena, fräscha sängkläder? Bara för att han är stor? Vill jag låta honom själv ta hand om sin tvätt och väckning? Vill jag att han ska köra bil i nattmörker länet runt eller kan det hända honom något under såna turer? Kan han bli så stor så jag släpper det? Knappast :) Inte så länge han bor under mitt tak i alla fall. Även om väckningen nu ganska ofta, nästan jämt, överlåtits på flickvän :) Nu är det ju inte så att han saknar förstånd att ta hand om allt det där själv, men det känns som om modershjärtat vill vårda och ha omsorg om honom och då blir det så där.....Mycket av hans mognad kom nog med gudasända flickvännen! Jag är inte så förtjust i henne bara för att hon har ordnat till lillpojken lite, hon är en person som man inte kan vara annat än förtjust i annars också! Men nog har hon varit bra för honom, tack gud för henne....

 

Så länge han bor under mitt tak....leder mig in på mitten. Tösabiten som inte bor under mitt tak. Buhu, buhu. Hon nöjde sig inte ens med att ordna ett litet kyffe på hemorten så jag hade kunnat fortsätta hålla lite koll och höra från kommunmedborgare hur det går för henne. Åh, nej. Hon drog iväg till andra änden av landet, Kalmar. Kunde lika gärna ha varit Kina. Hur länge tänker jag dagligen fundera på om hon fått mat i sig, om den var väl sammansatt ur smak- och näringssynpunkt och om hon är trött när hon kommer hem från skolan och skulle behöva någon där som har middagen på bordet? Hur länge ska jag lida med henne som måste ta hand om sin tvätt och städning själv? Hon är inte heller på något vis o-kapabel att ta hand om sig själv, men även i detta fallet så har den här mamman tyckt om att ge lite extra omsorg.  Haft middagen klar när hon kommit hem från jobbet, sett till så det finns sånt balsam hemma som hon vill ha, tvättat och vårdat hennes kläder, kommit ihåg att träningskläder inte ska tvättas med sköljmedel, och handhaft så lunchlådan stått färdigpackad i kylen om morgnarna.....

 

Det kallas curling, gör det inte? Men jag tycker om curling. Jättemycket. Och jag kan få lite fukt i ögonen när jag tänker på det lilla livet som läser, och läser, och läser och ibland har så mycket, och så är inte mamsen där och kan underlätta med markservice. Hur länge kommer jag att känna så? Hur länge kommer jag att oroa mig för att hon är ute och joggar efter mörkrets inbrott, att något kanske händer henne? Hur länge kommer jag att såras å hennes vägnar (så djupt så man nästan känner lust att knäcka nackar), när någon sårar henne? Och som nu, när hon ska ut och resa och själv bara ser allt det roliga med Thailand....kommer jag alltid att känna ett hugg av oro att det ska hända henne något när hon reser? Ett hugg av oro som förstärks därför att jag inte fått krama hejdå innan hon åker, inte fått ha henne nära på så länge! Måste jag se filmen Taken i slow motion några gånger så jag vet hur jag ska hantera det om hon skulle råka ut för något....Thailändare och övriga världsmedborgare, jag bara säger en sak, ni har inte träffat mig men om ni rör min tös så kommer ni att få göra det, och tro mig....ni kommer inte att överleva det mötet! Så känns det!

 

Kommer det alltid att kännas så, eller blir man liksom van vid att dom far och flänger och utsätter sig för livsfaror som nattlivet i Thailand, eller joggingspåret i Kalmar? Det kanske är lite för att hon är tjej, kanske man oroar sig mer som tjej-mamma? I alla fall skulle jag vilja att hon kunnat läsa det hon ville här hemma, så man hade fått fortsätta se till så hon har allt hon behöver. Även om hon tycker att hon har det nu, men hon kanske inte kommer ihåg hur gudomligt det var med moderliga omsorger :) Det är tur hon har sin "fruga"/sambo/bästis med sig där nere. Det verkar vara ordning på henne, hon kan också ta reda på sånt som var man tar sprutor inför en resa och annat som morsor brukar ha koll på. I brist på mig, mamma, så har hon sin bästis, lill-mamman, med sig och det känns ändå lite lugnande. Men....hur länge ska jag oroa mig för allt som kan hända när jag inte har koll på alla hennes förehavanden? Ni får gärna läsa och tänka "inte underligt att den ungen for till Kalmar, med en sån morsa"....så är det inte alls, visst inte mitt hjärta?

 

Är det annat med första barnet? Eller är det för att han både är kille och är äldst. Mycket är det nog för att han inte inger en annat än ett lugn för att han klarar sig bra utan en. Och mycket förmodligen för att han har en fantastisk flickvän sen länge, som lite grann fått ta över min omsorgsroll i hans liv. Han hade väl också sina skolår under vilka man slet sitt hår, och pratade med alla lärare och undrade om det någonsin skulle bli något av honom. Det lugnade sig något när han träffade Henne och när han senare fyllde 18 så var det exakt så att han mognade över natten. Och i hans fall tycker jag att det gick precis så fort och smärtfritt! Det räckte med att han fyllde 18!

 

Men ändå, trots att dom nu har ett eget boende, och egna inkomster, så funderar man....Har dom ätit? Är dom trötta efter jobbet och kastar ihop nån skitmat som inte ger dem vad de behöver? Han jobbar kroppsligt, tänker han på att fylla på med rätt energi så han orkar. Hinner dom med tvättstuga och städning? Klarar dom sig ekonomiskt? Men jag erkänner, och det beror troligen på flickvännen, att oron för hans välbefinnande och hans dagliga göromål, är långt mindre än för de andra två. Eller, egentligen beror det nog på honom. Han är så smart, klok, och lugn och man kan inte oroa sig för honom, för han själv verkar inte orolig. Men även om ett barn beter sig så, lugnt och o-oroligt, slutar man nånsin fundera på hur barnet har det egentligen? Och även i detta fallet så vaknar mördarlusten i en när någon sårar honom :/ Den instinkten lär nog inte upphöra förrän jag drar mitt sista andetag! Han är i alla fall en lisa för själen, min store lille son. Han fattar beslut som man inte behöver känna "men gud, unge, vad fan tänkte du på"....Han firar inte sina ledigheter så man behöver oroa sig för att något ska gå på tok. Han sköter sitt jobb och han är så....fantastisk. Han är snäll och vänlig och han behandlar sin flickvän just så som flickvänner ska bli behandlade. Men ändå, om jag fick en krona för varje tanke jag under dagen sänder honom, skulle kronorna rassla in i en väldig fart.

 

Numera är det väldigt sällan vi sluter samman för familjemiddagar. Dels därför att lilleman inte är hos mig varje vecka, dels för att tösen är så långt bort och dels för att storeman har sitt eget hem. Mr Right och tillhörande bonusbarn har haft så mycket under vintern med hockeyn så gemensam middag har inte direkt varit någon fråga med prioritet i vårt hushåll. Jag saknar det. Väldigt mycket. Nästan på gränsen till att en skvätt lip vill komma ur mig. För nåt år sen så åt vi middag tillsammans, jag och ungar och tillhörande respektive, så gott som varje kväll under "mina" veckor. Och jag saknar det så det gör ont! Jag saknar hur vi pratade och skrattade länge, avhandlade vad alla gjort och vad alla skulle göra. Det är en bit med deras steg in i vuxenlivet som jag inte ville förändra. Kommer jag någonsin att förena mig med den nya situationen att familjemiddagar bara inträffar ibland? Knappast. Möjligen det faktum att det är enklare (och billigare) med middagar nu, då vi inte är så många, men det uppväger inte det faktum att det var stunder som jag inte vill avvara. I det fallet är dom inte stora nog, i det fallet är dom mina pyttesmå bejbisbarn och dom vill behöva ha familjemiddagar! Mamman behöver då det i alla fall!!

 

Jag är jättegammal och mina småttingar börjar också nästan vara jättegamla. Men ändå, de känns som så små. Det känns som att om inte ens jag tänker på dem hela tiden, funderar över deras välbefinnande, oroar mig över att något ska hända dem, vem skulle då göra det?! Och om jag slutar tänka på allt det där så kanske det går åt helvete för dem allihop. Och hur skulle man kunna sluta tänka så, vilja ta hand om dem, eller oroa sig för att de inte kan ta hand om sig själv, när man gjort det i hur lång tid som helst. Mammor har väl ingen on- och offknapp? Det går väl inte bara att slå av strömmen vid en viss tid i livet? Man hoppas ju på att man ska kunna slå av strömmen nån gång, men jag tror faktiskt inte att man kan det! Jag tror att jag kommer att oroa mig för dem alla även när de börjar närma sig medelåldern, om jag då fortfarande är med på banan. Det är ju jättejobbigt att vara mamma när ungarna växer upp och en halv livstid av omsorg, oro, funderingar och närmare umgänge bara liksom ska ta slut.  Blir dom någonsin stora nog så man tycker att det är dags att det ska ta slut? Inte mina i alla fall!

Jag är i allra högsta grad medveten om bristande intresse för hockey hos många av mina läsare. Jag är också medveten om att mina läsare inte är många förstås :) Men ni som inte är intresserade av just hockey, kan ju försöka tänka er in i min text som om den gällde något som ni är intresserade av. Bara för att ni ska förstå hur stort det kan kännas när hjärtat klappar varmt för något!

 

I min familj vore bristande intresse för hockey något som skulle kunna föranleda utfrysning och möjligen avhysning. Det har gått så i blodet på oss alla så jag kan ärligen inte säga längre om det är ett medfött intresse eller om vi smittat varandra. Vilket som, vi brinner i alla fall för det allihop. Vi har seriöst kunnat sitta kväll in och kväll ut och analyserat tabellen för att komma fram till hur alla måste spela för att det ska bli bra. Förmodligen låter det som att vi inte har något liv. För oss är det en del av livet. Och jag vidhåller fortfarande bestämt att Mr Right ska vara enormt tacksam över att jag kan delta i hans diskussioner utan att avbryta med ett "åh, guuuud....du skulle ha sett vilken väska jag hittade idag...." Eller "kolla här älskling, visst är den här klänningen enormt snygg"....Jag tycker han kan vara lite glad över att han kunnat fråga "vem möter Mora ikväll" och jag har kunnat svara på det :) tillsammans med en fullständig redogörelse för poängställning och annat. Och jag är jätteglad över att jag skiter i väskor och klänningar.

 

Vårt Asplöven har hållit på och kvalat för spel i allsvenskan i flera år, och det har aldrig gått. Det gick inte inför den just avslutade säsongen heller. Men det gick så nästan, så när ett av söderlagen som fixade det, fick avstå sin plats på grund av ekonomin, så halkade liksom Asplöven in som ersättare. Så gott som i sista minuten innan säsongsstart. Det var nog så att de fick (fast det låter hårt att säga det) ta de spelare som blev över, det som fanns kvar, som inte månader tidigare kontrakterats för andra klubbar. Den tid de fick att bygga lag blev ungefär lika lång som den tid de andra lade på att se över bara utrustningen inför säsongen. Och träna ihop sig....jag vill påstå att det till största delen fick ske under allsvenskt seriespel, under matcherna. Ibland undrar jag om de ens hann lära sig varandras namn innan säsongen drog igång....När de övriga lagen senare fyllde på sina kedjor med lockoutade NHL-spelare, var dessa mycket lätträknade hos Asplöven i Haparanda. NOLL stycken. Noll. Zero. Ingen.

 

Tränarduon Per och Urban (PerUrban) hade ungefär lika stor erfarenhet av tränarskap på denna nivå som jag har. Och de hade nog sett lika mycket av de "fina salongerna" inom allsvenskt spel, som jag hade. På tv. Och organisationen....ja alltså, en organisation. Per ur PerUrban som fick sätta sig på nästan alla poster.  I rättvisans namn ska tilläggas att ja, han har haft hjälp av andra, med flera olika uppgifter, men jag misstänker att hans timmar av nedlagt arbete så vida överstiger de andras så det möjligen kan sägas att han är organisationen. Jag bugar mig i alla fall för hans insats, och förstår att det för honom inte varit ett litet jobb att gå till bara, han har inte levt med detta, han har levt i detta.Och förstås, bakom varje framgångsrik man brukar finnas en kvinna....jag vill nog påstå att hans kvinna och familj bör ha en stor del av äran. I den familjen har nog "normalt familjeliv" inte legat på prio-listan direkt. Jag hoppas han, och Urban, nu får tid att umgås med sina familjer och kanske ha lite semester, även om jag misstänker att de redan brinner av iver att sätta igång planeringen inför nästa säsong.

 

I alla fall fick dom sin chans, Asplöven. Och det fanns nog absolut ingen i det etablerade hockey-Sverige, bland de så kallade "anrika" föreningarna, som direkt darrade i knävecken inför Asplövens inträde i allsvenskan. De noterade nog detta faktum med en ganska hånfull axelryckning, och förmodligen låg Asplöven som klar ledare och nr 1 på deras lista "motståndare att plocka poäng av". De kanske till och med kände någon slags lugn och tillfredsställelse över att Asplöven halkade in, dom behövde kanske ett lag som garanterat skulle komma sist så dom själva slapp det. Det är inget som jag själv bara tänkt ut, det är konstateranden som uttryckts högt och lågt av många. För att citera en av dem...."En influgen sparv i en masugn skulle ha större chans än Asplöven"....Han som sa så har fått äta upp sina ord, och han ska väl även få äta upp Pers kavaj på grund av sin förutfattade mening :)

 

Något som känns sorgligt är att det inte bara var etablerade hockey-Sverige som bemötte Asplöven på ovannämnda sätt. Många var dom Haparanda-bor som i sann tornedalsk anda inte gjorde annat än pekade på allt det som inte skulle gå, allt det som Asplöven inte hade. "Ei se kannatte". Ett förmodligen felstavat uttryck, som på svenska heter "det är inte värt". Om jag skulle få betalt för varje ei-se-kannatte jag hört skulle jag kunna tillbringa våren i Thailand med en drink i ena handen och Mr Right i den andra. Det var dåliga spelare, och det fanns inga pengar och det var dåliga tränare och ishallen var dålig och publiken skulle inte komma dit och det var gud vet vad. Jag tror förbaskat också att dom klagat på vilket korvmärke som såldes i kiosken. Dock har jag noterat att många av dem, som trots sitt motstånd, närvarat på matcherna, har funnit ölen i baren fullt tillfredsställande.

 

Just detta att det ändå inte skulle gå, dom skulle komma sist och åka ut så det sjunger om det, är något som jag stör mig på enormt! Jag är totalt ointresserad av t.ex ridning eller simning. Men jag vet att vi har både ridklubb och simmare i Haparanda. Skulle jag då kunna tycka att "men lägg ner verksamheten, sluta rida och simma, ni kommer ändå aldrig att nå elitnivå". Varför skulle jag göra det? Varför inte i stället tänka "fan vad kul att folk försöker".

Jag hyser den största respekt för invånare som inte är så intresserade, det gör jag verkligen. Men jag fullkomligt rasar av allt negativt en del bara måste dela med sig. Jag blir fullkomligt rasande av uttalanden som att "det är ju bara köpta spelare, ingen från Haparanda".....Ja, det var det. Men vems tröja spelade dom i? För vem spelade dom? Åkte dom omkring på isen och skrek "jag kommer från Piteå, bara så ni vet" eller åkte dom omkring på isen och spelade för Haparanda? Nej, ingen spelare var från Haparanda, men är det någon nej-sägare som tänkt på att detta är oerhört inspirerande för unga Haparanda-spelare, nu har dom något att sikta mot!

 

Många har också ifrågasatt varför deras skattepengar ska gå till detta. Nu är inte jag alldeles bevandrad i vart pengarna kommer ifrån, men jag har fått för mig att det sker nästan uteslutande med sponsorbidrag. Jag vet inte om mina skattekronor går till hockeyn i någon enorm utsträckning. Men om så vore, så kan jag nog påstå att mina skattekronor går till väldigt mycket som jag definitivt inte vill sponsra, och det gör nej-sägarnas också, men jag hör ingen skrika högt om det.....Om jag måste betala för Leksandspelarnas höga löner (ni vet, nästan konkurs och lönegaranti-grejen) så gör jag det gärna för Asplöven också. Det är i alla fall sorgligt många som fokuserat på det negativa. Jag tycker det är bra att man, alla inblandade, organisationen, tar till sig det negativa, att de ser på hela biten, liksom har koll på hela läget, eftersom det faktiskt finns negativa bitar i allting. Men jag fattar inte, hur jag än försöker, hur det i en del fall kan vara det enda man fokuserar på....Ungefär som om en unge kommer hem från skolan och är jätteglad över att den fick G på ett prov, och möts av svaret "jaha, men varför fick du inte MVG".....

 

Nå, säsongen drog igång i alla fall och alla tvivlare och nej-sägare gned sina händer i förväntan över hur dåligt det skulle gå. Första matchen gick inte så bra, och en del hann knappt ta till sig resultaten innan de med en förnumstig min kunde konstatera att "jaha, det var ju det jag sa", "nu är det kört". Att det återstod en och annan match, typ ca 50 stycken, var av oviktig karaktär. Första matchen förlorad = hela säsongen åt helvete. Jag var i Barcelona senare, när Asplöven mötte Leksand och den stekheta höstsolen där nere blev avsevärt blek i jämförelse när vi fick höra att Asplöven besegrade dem. För mig är Leksand en av de etablerade, anrika klubbarna. Och Asplöven, årets nitlott, besegrade dem. Hur stort det var, för normalt folk som inte kommer från Haparanda, förstod jag när kommentarerna började hagla från mina reskamrater från övriga delar av vårt län. Det var stort. Och tränare Per, som sagt att han ville ta poäng av alla motståndare, kunde bocka av en. Mot alla odds. Trots alla tvivlare. Sen gick det både bra och dåligt, och "så där". Som för alla andra. Ingen har vunnit alla matcher och ingen har förlorat alla. En del har vunnit fler och andra har förlorat fler. Men Per kunde bocka av motståndare för motståndare på listan "ta poäng ifrån". Sakta men säkert. Sakta men säkert närmade sig Asplöven den dagen då dom kunde, som Per uttryckte sig, "visa fingret åt det etablerade hockey-Sverige".Och vi som följt dem har svettats och svurit och tjoat och glatts. Det har varit en extra krydda i tillvaron. För oss i alla fall.

 

Nu är säsongen över, och nej, de har inte placerat sig i toppen, De hamnade under mitten. Det är säkert en placering som skulle få andra föreningar att överväga både det ena och det andra. Men förstår ni, dom är inte sist heller. Dom har lag under sig. Den oavkortat förutspådda jumbon är inte sist. Och många är de som idag får äta både kavajer och ord! Det var inte "bara att" plocka poäng mot Asplöven, det visade sig att dom fan kunde spela hockey också! Och för många motståndare blev resan till Haparanda för möte med Asplöven, en smäll på käften som de inte räknat med.

 

Om man tänker in hela deras historia, deras resa fram till idag, i ett sammanhang med något som man verkligen är intresserad av. Ingen trodde på dem. Rättare sagt, så gott som alla misstrodde dem. Ingen som helst erfarenhet från denna nivå spelmässigt. En nästan "hafsigt" ihopplockad "stab". Begränsad ekonomi. Begränsad erfarenhet av organisationer på denna nivå. Om man tänker på hur många hinder de haft efter vägen, och sedan tänker på hur många hinder de klarade, och hur få de ändå rev....Så är det väl ganska stort! Är det inte?

 

Sammanfattningsvis....igår eftermiddag spelades den sista matchen mot mesta mästarna, det anrika Djurgården.  Per hade ett lag kvar att plocka poäng av. Djurgården. Även om jag hatat hockey, och hatat Per och skitit fullständigt i allt vad empati och sympati och vänlighet heter, så hade jag inte kunnat annat än glädjas på gränsen till tårar när jag såg Pers glädje efter matchen där Asplöven gjorde precis det han sist önskade sig....plockade poäng av Djurgården. En vinst med 3-2 som kändes precis som det alldeles rätta avslutet på en resa som varit helt sanslös egentligen, sett till förutsättningarna. En resa som så få fått jobba så hårt för, avstått från så mycket annat för, att få ihop. Jag vet inte någon annan som idag förtjänar alla lyckönskningar, respekt och vördnad, så mycket som jag tycker att Asplöven gör. De gjorde det omöjliga och oavsett vad det gäller så är det en bragd att göra det omöjliga.

 

Ni kvalar inte till elitserien, Asplöven, ni vann inte hela rubbet, men förbaskat också vad ni små sparvar släckt ner många masugnar. Mot alla odds.

 

GRATTIS!