vanligadagarstankar

Jag skrev ett inlägg om mitt liv som plastmamma. Det skapade viss oreda och reaktioner som gjorde mig väldigt ledsen. Och jävligt förbannad. Eftersom jag inte vill ha oreda och reaktioner som gör mig ledsen raderade jag hela skiten och hade ganska god lust att ta reda på om man kan ha en blogg där man får godkänna dem som läser. Sen lugnade jag ner mig lite grann, men tankearbetet la inte ner, och jag har så mycket tankar om det som måste ut nu så jag riskerar väl oreda och reaktioner igen. Men jag börjar med att tala om för er alla, att om ni undrar över vad jag menar, om ni inte förstår att tolka mig rätt, om ni vill skvallra om det jag skriver, så vänligen vänd er till mig så klarar vi upp saken på ett sätt som blir förenligt med det jag försöker säga.

 

Jag blev oändligt sårad över en del reaktioner. Jag tycker dom var orättvisa och uttalade av personer som inte visat något större intresse för vår familj tidigare, och som definitivt inte varit till något stöd alls. Jag tycker inte heller om att någon som inte har en jävla susning om hur det är att slå ihop två familjer kan ha någon åsikt alls om vad jag känner för det här. Det är mina känslor och i det här fallet så vet jag kanske bäst själv hur vi har det? Och något som var droppen över allt, det var att man på något vis fick mig till olycklig i mitt liv och påtalade detta för Mr Right. Jag vet inte, men om man oroat sig så för min lycka så hade kanske en bättre idé varit att fråga mig. Eller läsa det jag skriver. Han kallas inte för Mr Right för ingen anledning......Och egentligen, de som haft sånt intresse i hur vi har det....ni har då verkligen varit osynliga och icke till någon hjälp alls, så det förvånar mig att vi plötsligt blev så himla viktiga....Mr Right visade än en gång att han är Mr Right och gjorde mig gladare igen, och vi är väldigt lyckliga. För in det i era protokoll.

 

Jag hade varit mamma i 21 år innan jag blev plastmamma. Plastmamma har jag varit i 1 år. Behöver man vara kärnfysiker för att räkna ut vad jag är bättre på, moderskapet eller plastmoderskapet? Behöver man vara extremt intelligent för att räkna ut på vilket område jag har mer erfarenhet? Om nån behöver det så vill jag mena att den nån är så korkad så bara sluta läs nu. Jag visste för ett år sedan att detta inte skulle bli alldeles enkelt, men hur skulle jag kunna veta exakt hur det skulle bli. Jag hade aldrig gjort det här! Det är ungefär som när någon drabbas av en stor tragedi, och andra säger "jag förstår hur det känns".....hur kan man rimligtvis förstå det om man inte själv varit med om det. Så att säga att jag visste hur det skulle bli är ju helt fel, jag hade ingen aning. Det enda jag visste var att det fanns en Mr Right som jag vill dela mitt liv med, och att det fanns ett plastbarn hemma som jag gillade, och jag var (är) beredd att göra vad jag kan för att vi ska kunna vara en familj. Jag har aldrig trott att jag skulle gilla läget alla dagar. Men jag trodde inte att jag skulle bli tvungen att låtsas att jag gillade läget alla dagar. Jag har, i samråd med Mr Right (vars åsikt är den enda som betyder något) försökt införa saker i vårt hem som gör det bättre för oss alla, och jag vet att alla inte klappar i händerna. Men jag sa det i mitt förra inlägg, om vi ska vara en familj så måste vi dra åt samma håll och vi vidtar åtgärder och skapar förändringar som passar oss. Inte andra.

 

Att vara mamma i 21 år innebär att man känner sina små liv ganska bra. Man vet vad de vill och inte vill, vad de klarar och inte klarar, vad de ids göra och inte ids göra. Man lär känna dem medan de växer upp och man kan dem utan och innan. Man skapar rutiner i sitt hem som fungerar i det hemmet. Man uppfostrar dem på ett sätt som är förenligt med det som passar ens familj och antagligen på ganska samma sätt som man själv blivit uppfostrad. Jag tyckte till exempel att barn skulle duscha varenda dag innan dom gick till sängs och jag tyckte att det var viktigt att de lärde sig att plocka upp efter sig. Säkert för att jag har bacillskräck och för att jag inte ids plocka upp efter alla....

 

Sak samma vad jag hade för orsaker att tycka det var viktigt, men det var det för mig. I mitt hem. Sen finns det troligen massor av familjer som skiter i att duscha och plocka upp, men det är deras ensak och det fungerar väl utmärkt i deras hem. Alla familjer har sitt sätt och vem bestämmer vilket sätt som är bra eller dåligt? Säkert finns det många som tycker att mitt sätt är hur dåligt som helst, men eftersom det fungerade i min familj så är det ju rätt ointressant vad andra tycker!

 

Jag har lärt dem en del saker, jag har struntat i att lära dem andra saker, jag har haft en del krav, och vissa saker har jag inte alls krävt, jag har haft rutiner som funkat för oss och ibland inga rutiner alls, jag har inte använt våld, eller misshandlat verbalt, jag har ibland varit så heligt förbannad så jag fått astmaanfall, och jag har ofta varit jätteglad och god som mamma. Jag har berömt dem för det som varit bra, och jag har skällt som en galen gris på det som varit dåligt. Jag har kunnat berätta för andra vad som varit bra och vad som varit dåligt. Och jag har älskat dem totalt och intensivt hela tiden.

 

På grund av allt det där ovan så skulle jag tro att jag varit en ganska normal mamma. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin varit föremål för nån slags diskussion för att jag klagat på att någon av ungarna inte plockar upp efter sig, eller för att dom inte gör som jag vill att dom ska göra. Jag tror inte att någon någonsin kritiserat mitt moderskap för att jag talat om det som garanterat är mycket välkänt för alla mammor.....att ungar aldrig gör som man vill.....eller att ungar kan driva en till vansinnets brant.....Jag har kanske missat något, men är jag den enda mamman i hela världen som känt så emellanåt??? Jag måste vara unik för jag kunde ibland gladeligen ha skänkt bort varenda unge till första bästa förbipasserande. Och trots att jag ibland slet mitt hår så andra hörde det så har jag aldrig någonsin blivit ifrågasatt som mamma.

 

Därför förvånar det mig, möjligen på grund av bristande erfarenhet, att man som plastmamma måste vara alldeles perfekt, aldrig säga ett ont ord och never ever ha något att klaga på. Det man får göra som mamma, får man verkligen inte göra som plastmamma, för då är man genast föremål för diskussioner! Om jag har lärt mig något nu så är det att riktiga mammor får vara som riktiga mammor är, ibland till sig av förtjusning och ibland färdiga att använda uppfostringsmetoder med inslag av våld. Men plastmammor måste vara jätteperfekta och bara till sig av förtjusning och aldrig någonsin ge uttryck för några negativa inslag. Plastmoderskapet får inte ligga på en nivå där man sliter sitt hår. Plastmoderskapet skall definitivt hållas isär från moderskapet. Och detta perfekta plastmoderskap skall uppnås omgående när man tar på sig rollen, med ett plastbarn som man inte följt sedan födseln och därmed inte känner utan och innan, och det skall omges av ett gulligt ängladun med idel leenden och överseenden med allt som man inte är van vid. Det har jag lärt mig. Det har andra lärt mig.

 

Som jag sa ovan så uppfostrar alla olika, alla har olika krav och olika rutiner. Jag sa i mitt kritiserade inlägg att Mr Right sopat banan i mycket större utsträckning än vad jag gjort, trots att jag är jäkligt bra på att sopa banor åt ungar. Detta menades sedan som att jag klassade honom som.....jag tror "dum" var ordvalet. Och plastbarnet blev tydligen kallat "fruktansvärd, bortskämd spoling". Av mig alltså. Nu använder jag aldrig ordet "spoling" så jag svär mig fri från sådan liknelse. Men jag vet vem som gör det så jag tror jag har rätt bra koll på vem som snackat med vem om vad jag tycker och om min olycka här hemma!

 

Nu vill jag korrigera här lite grann. Jag har aldrig kallat honom "fruktansvärd". Och inte "spoling". "Bortskämd" då? Ja, faktiskt. Som jag sagt tidigare så har han vuxit upp under helt andra omständigheter än mina egna barn. Jag tänker inte gå in på mer detaljer om den saken eftersom dom verkar växa till vad fan som helst om jag öppnar munnen. Men de har haft andra rutiner och vanor i den här familjen. Och utan att vara olycklig, så erkänner jag att ja, det är faktiskt jobbigt att få ihop det. Får jag inte MVG som plastmamma för att jag säger så? Det är ok med mig, jag nöjer mig med ett G. För om jag måste säga att det här är hur enkelt som helst, vi bara gled in på varandras räls utan några som helst avåkningar,  för att bedömas lämplig i andras ögon, så får det vara. Jag är hellre ärlig och olämplig än låtsas som att vi lever en i en romantisk dröm som gör dem, som inte egentligen har med saken att göra, nöjda.

 

Så, jag gör på ett sätt med mina ungar och klassas som en rätt bra mamma. Jag gör på samma sätt med mitt plastbarn och klassas som dålig plastmamma. Som mamma tvingar jag barnen att ta ansvar och lära sig saker för att det är en del av den moderliga rollen, det är ett sätt att bry sig, visa kärlek, man rustar dem för vuxenlivet och så vidare. Som plastmamma tvingar jag barnet att ta ansvar och lära sig saker för att jag är genomjävlig och elak och inte ens Askungens styvmamma kunde vara värre. Som mamma får jag ge offentligt uttryck för de negativa bitarna med moderskapet, och det är normalt. Som plastmamma måste jag hela tiden låtsas att allt är puttinuttigt annars är jag usel. Ni hör själva....är det konstigt att man blir trött och tycker att man inte alltid gillar läget. Finns det nån rimlig möjlighet att man kan kännas som en familj om man ska tänka så hela tiden? Klarar man av att dela på sig, för två roller, för att man ska få omgivningens ok-stämpel i pannan? Nej, det klarar jag inte. Och jag vill inte ha omgivningens ok-stämpel i pannan, jag nöjer mig med familjens.

 

Det finns alltså saker som gör mig tokig. Men om det gör mig till en dålig plastmamma vet jag inte. För att göra det hela enklare för alla så tror jag nästan jag ska avsäga mig plastmammarollen och bara vara morsa. Då kan jag vara som jag är och behöver inte vara orolig för att göra fel, säga fel, vara fel. Jag kan vara mamma, jag har varit det så länge, och vet att det funkar. Om jag bara är mamma, får jag fortsätta vara ärlig och öppen och slita mitt hår och drivas till vansinne och älska alla mina ungar då, utan att nån måste opponera sig?