vanligadagarstankar

Ja, alltså, jag tänker inte straffa dem på något sätt som kan klassas som skadligt, varken fysiskt eller psykiskt! Om det inte klassas som psykiskt skadligt att se en morsa, äldre sådan, lägga sig över matbordet och vråla ut sin besvikelse över det som serveras....Har man gäster hemma så kan det ju förstås orsaka visst lidande....Jag tänker inte STRAFFA dem, i ordets rätta bemärkelse, jag skulle bara vilja "ge igen" lite grann. Förmodligen kommer jag aldrig att göra det heller, men det roar mig att se situationerna framför mig! Dessutom är jag väldigt mån om mina barn och älskar dem över allt annat, jag tänker inte ta till metoder som är tvivelaktiga! Ingen behöver anmäla mig till någon instans, det är inte så farligt som det låter.

Men i alla fall. När jag blir äldre och mina barn förhoppningsvis har eget boende (ju förr desto bättre) och egen familj (ju senare desto....) så hade jag tänkt roa dem med mina besök. Ofta! Det som möjligen kan avhålla mig är flytt till utland längre bort. Min eller deras. Flytt alltså. När vi kommer till den här tidpunkten i livet är jag modell äldre  och kan få njuta av att bete mig oberäkneligt. 

Bland annat så kan de glömma att jag går ut på mysig shoppingrunda med de eventuellt kommande barnbarnen! Den tiden är över för mig, när jag genomvåt av svett,  sammanbitet leende, försöker blidka gallskrikande, sparkande småbarn som vägrar att förstå att man inte får köpa leksaksaffärens 3 meter höga skyltlegofigur....Och att man, även om man fick det, definitivt inte skulle komma på tanken ens! När man till sist ger upp alla försök att liva upp barnets stämning med lirk och vänliga ord, får man faktiskt lov att väsa dödshot mellan tänderna! Tror jag....En rekommendation: vid sådana här situationers uppkomst köper man inte en leksak för att få tyst på barnet! Detta skulle direkt föranleda till ännu värre show nästa gång...
Till de offentliga platser jag inte tänker gå med eventuellt kommande barnbarn hör alla slags butiker. Min erfarenhet av att handla är att på några minuter fylla en jättevagn med en miljard välkomponerade middagsförslag, samtidigt som jag försöker organisera familjens kvällsaktiviteter per mobiltelefon, köandes fullt vinterpåpälsad i 35 minuter till en kassa dit alla med diverse problem köat, och givetvis just den kassan som tänker få tekniska problem när det är min tur.....Medan de frysta varorna tinar och svetten lackar ska man le vänligt mot kassörskan och bedyra att det inte alls gör något att man får vänta en kvart till. Behöver man en hop småbarn med sig då?? Inte ofta! !
Inte heller ämnar jag visa dem bibliotekens värld, där en skylt med "tystnad tack" hotfullt stirrar på en medan en eftermiddagssur 4-åring högljutt måste upprepa att "den" är hungrig eller behöver gå på toaletten....Eller ännu mysigare, man har 4-åringens  syskon med sig så att de riktigt kan passa på att uttrycka sina aggressioner mot varandra...Mina barnbarn kommer inte att vilja läsa böcker, det har jag redan fastslagit. Det är troligen just pga såna här situationer som någon uppfann video o dator....

När då mina vuxna barn, så småningom, tänker sig samtala per telefon med myndigheter eller något arbetsrelaterat, så kommer jag att ila till deras sida. Är det någon annan förälder som märkt vilken strul-magnet ett viktigt samtal är? Bara för att påminna mina små gullungar om hur kul det är så kommer jag att kasta mig till golvet, klamra mig fast vid deras ben och som en upphakad, hysterisk leksak, ge konstiga ljud ifrån mig. Alternativt tjata om vad jag vill just då. Jag kommer att känna en aning av skadeglädjen när jag ser dem mörkna i ansiktsfärgen, få upp andningen lite grann, öka hastigheten och volymen i sitt ordflöde, samtidigt som de våldsamt försöker få mig att gå upp i rök....Om min sambo är med mig kan han och jag till och med ge oss på ett mindre slagsmål, det kan bli riktigt kul! Att mina stelnade, åldrande leder sedan behöver tre veckor på sig att hela efter en sådan golvföreställning....det är det värt!

Jag kommer att ha full koll på vilka dagar mina barn väntar gäster, och som en ren händelse kommer jag att råka promenera förbi just då. Även om vi skulle bo 14 mil ifrån varann så kommer jag av en ren händelse att ha vägarna förbi....Tänk vilken glädje att få avbryta vartenda försök till samtal mellan barn och gäst! Det här är verkligen gyllene tillfällen att påtala sina egna önskemål, informera om sina problem och vidareförmedla alla dumheter barnen någonsin sagt. Det sistnämnda kan leda till generade harklingar och total tystnad, under vilken man själv glatt pladdrar vidare och kan kosta på sig att kasta en "där-fick-du-blick" på barnet! Om det vankas fikabröd till kaffet kommer jag garanterat att kasta i mig 12 bullar på raken och se högst förvånad ut när gästen blir utan. Mina barn kommer också så småningom att förstå att man hemlighåller eventuella gäster eller inbjuder dem när man är säker på att man blir ensam med dem....

Mat. Med tiden så kommer jag säkert att ha full översikt över vilka tider middag serveras hos dem alla, och åter igen kommer jag att ha vägarna förbi. Vid dessa tillfällen tror jag min sambo måste vara med för att ge det hela en extra piffig touch. Naturligtvis kommer allt som serveras att vara äckligt, oätligt, och "det här nu igen"! Min åsikt kommer att vara uppenbar för alla närvarande. Jag kommer inte att sitta ner och be någon räcka mig mjölken, saltet, brödet heller. Jag kommer att ställa mig upp på stolen, hänga över hela matbordet, se till så allt klädludd och löst hår faller över detsamma, och vråla "ge hit mjölken/saltet/brödet".  Jag och min sambo kommer att sitta och peta i ren illvilja på varann och inte sluta förrän man skapat märkbar irritation. Är vi trötta kommer vi också att halvlägga oss över bordet och inte bry oss nämnvärt över att någons tallrik därmed skjuts närmare bordskanten än vad som är nyttigt. Om vi har tur så ramlar dennes macka på golvet med smörsidan neråt.....

Jag kommer också att ligga raklång i deras soffor och vara utmattad, som en stenstod, utan förmåga att dra ihop mig om någon behöver få plats intill. Oavsett om det är ett eget barn eller en gäst hos densamma. Med tom, frågande blick kommer jag att klargöra att jag faktiskt inte kan flytta på mig och om jag kunde så vill jag inte.  Jag ska sprida otvättade kläder omkring mig och se ut som ett frågetecken och utstöta ett "varför skulle jag" om någon vill ha min hjälp. Jag ämnar inte plocka undan efter mig, när jag ätit/fikat/grejat/läst, eftersom det ju faktiskt inte är mitt jobb! Om jag behöver laga min cykel så kommer jag att rulla in den i vardagsrummet/köket/badrummet och göra det i godan ro, eftersom detta syns vara den perfekta platsen! Det bästa vore givetvis om jag skulle vara mopedburen....alla delar kan med fördel rengöras/isärskruvas i badrummet och om där hänger vita handdukar är dom perfekta att torka delarna i, alternativt händerna innan man tvättat dem. Jag kommer aldrig att göra som jag blir tillsagd eller ombedd, jag kommer att göra precis tvärtom, för jag står över alla andras regler och rutiner, jag har min fria rätt att skapa mina egna! Jag kommer att kräva att de förser mig med det senaste modet i klädväg och att födelsedagspresenter/julklappar inte understiger ett värde av fyrsiffrigt belopp. Och jag kommer att fnysa föraktfullt och le överseende närhelst de försöker upplysa mig om att mitt beteende är oacceptabelt. "Och?" kommer att höra till min vardagliga, normala vokabulär. Jag kommer att lära mig telefonnumret till PRIS (pensionärernas rätt i samhället) utantill och vara beredd att slå det varenda gång någon försöker tala mig till rätta.

Så, hur kommer jag att vara då, egentligen, handen på hjärtat? Jag kommer att älska dem och deras kommande utvalda livskamrat, oavsett vad de gör. Jag kommer att älska kommande, eventuella barnbarn, och hålla dem som mina käraste skatter, till och med när de skriker och gråter i butiken, eller blir bajsnödiga på biblioteket. Naturligtvis kommer vi att gå till biblioteket och jag kommer att ge alla en mördande blick om de så mycket som antyder att mina små, underbara, följeslagare är lika en sanitär olägenhet. Jag kommer att tvinga leksaksaffären att sälja den 3 meter höga legogubben åt mig, och den kommer att byggas upp i mitt vardagsrum för jag har alltid önskat mig en 3 meter hög legogubbe. Jag kommer att vara glad och tacksam om jag får komma och gå i mina barns hem och jag kommer att göra allt för att underlätta för dem, så länge de vill ha min hjälp, oavsett om det gäller matlagning, städning, tvätt, barnpassning eller bara för att finnas där. Jag kommer deltagande att lyssna på dem när de missnöjt klagar över hur barnen beter sig, skriker vid matbordet, överröstar gäster, aldrig hjälper till och bara protesterar mot allt. Jag kommer att älska dem alla besinningslöst och jag kommer att ge mitt liv för dem om det behövs. För oavsett hur galen jag kan bli när man inte får telefonsamtala i fred, äta middag i lugn och ro med förnöjsamhet omkring mig, ta lite plats i soffan, få hjälp med hemmets göromål och respons när jag uttrycker regler o rutiner, så kan jag inte tänka mig en tillvaro med små robotar som gör exakt som jag säger och bara lyder mig hela tiden! Så det så, mina änglar.....ni driver mig till vansinne ibland....och det får mig att känna att jag lever :)