vanligadagarstankar

Jag tror inte han förändrades över en natt. Inte från att på måndagen vara Mr Gullefjun, ömsint och kärleksfull. För att sedan på tisdagen plötsligt vara Mr Helvetet, elak och våldsam. Så tror jag inte att det gick till. Om Mr Gullefjun förändras så plötsligt så tror jag att man har ryggrad nog att göra kraftigt motstånd, ryggrad nog att ta sitt barn och lämna. Men när Mr Gullefjun successivt, sakta, förändras till Mr Hell, hinner han effektivt och organiserat bryta ner ens ryggrad, tillintetgöra allt motstånd, och det som blir kvar av en har absolut ingen kraft att lämna. Inte ens för barnet. Det som blir kvar kommer inte ens ihåg hur stark, glad och vacker man varit en gång. Det som blir kvar är slitet och ledset, utan kraft och utan självbevarelsedrift.

 

Om han dessutom växlar mellan Gullefjun och Hell, så blir det ännu svårare. Man kanske sammanbitet bestämmer sig för att IDAG SKA JAG FAN LÄMNA HONOM. Man åker hem från jobbet och har redan sin flyktplan klar. Och när man kommer hem står Mr Gullefjun där med middagen på bordet och välkomnar en varmt, och Mr Hell är inte inbjuden. Hur upprätthåller man sin flyktplan i en sådan situation. Säger man, medan Gullefjun leker med barnet, att "jo, by the way, jag tänkte lämna dig ikväll och jag tar vårt barn med mig". Säger man så, när man är trött, nedtryckt, ryggradslös och när det är lugnt och trivsamt hemma. Knappast. Jag tror man resignerar, även om hela ens sunda förnuft vet att detta är tillfälligt, hela ens kropp och själ skriker "STICK". Jag tror inte man har någon energi, någon självkänsla kvar till att göra det ens sunda förnuft säger till en. Inte ens för barnet.

 

Man kanske vet att han skulle jaga en tills man dör. Och vad händer då? Vad händer med barnet? Vad händer med barnet om han gör det han säger så ofta, hugger kniven i en. Om han är som direktsänd från helvetet när man är hemma och tassar på tå och försöker, försöker och försöker göra allt för att han ska trivas....vill man ens veta hur han skulle bli om man stack.  Och trots att Mr Hell skrämmer barnet från vett och sans så ofta, så är Mr Gullefjun en fantastisk pappa. Det kanske är hans taktik, ta in Gullefjun så pass ofta, så att ens tveksamhet skulle bli ännu mer tvekande. Eller kanske för att driva en från vettet bara. Han säger det också så ofta, att man redan är från vettet, att man är psykiskt sjuk och borde söka hjälp. Kanske det är så!  Kanske man själv är orsaken till Mr Hell, man själv tigger och ber om det. Han säger ju så, att han inte skulle behöva vara så elak om man kunde uppföra sig. Man borde ha gett sig av den gången, då han kom hem och slog sönder hemmet. Men då blev man så chockad, barnet blev helt förtvivlat, och allt blev sånt kaos så man orkade inte ta sig samman. Och Mr Gullefjun lovade ju att det inte skulle hända igen!

 

Man vet säkert att det är vansinnigt när han ringer till jobbet för att kolla att man är där, men det börjar så sakta så man först tolkar det som ren välmening, han vill höra hur man har det. Sen ringer han flera gånger om dagen och det tar en tid innan man förstår att välmening inte är orsaken. Han börjar kanske dyka upp på ens arbetsplats, oanmäld, och till en början tror man att det är som han säger, han vill äta lunch, eller bara hade vägarna förbi. Det tar en tid innan man förstår att det är en slags kontroll. Det kanske är därför man håller sig för sig själv där, ifall han skulle dyka upp, när man inte vet exakt vad som kan uppröra. Det tar en tid innan man förstår att det inte spelar någon roll om man är för sig själv, eller inte, allt upprör. När det gått så långt så han dyker upp och kräver att få läsa ens jobbmail har man redan för länge sen blivit så kuvad så en tanke på att neka honom finns inte. I början tror man också, ganska länge tror man det, att det är omsorg om ens välmående som gör att han klockar ens tid mellan arbetet och hemmet, att han blir orolig om man dröjer, tror att det kan ha hänt nåt. Det tar en tid innan man inser att det är lättast att köra hem i något som vilar på gränsen till olaglig och farlig hastighet för att det blir lättast så. Man väljer mellan vansinne och vansinne, och det vansinne man väljer är det som kanske gör livet lättare hemma. Man förstår inte varför det alltid känns som fel val, varför det inte blir lättare. Man vet att kollegorna viskar om en, och man skäms, men man vågar inte göra det som kanske är rätt rent logiskt. Man gör det som underlättar hemma.

 

Han skulle inte behöva ringa, dyka upp eller ta tid på en, om man älskade honom mer, så som man gjorde från början, då skulle han veta att man inte är någon annanstans än på jobbet,  att man inte gör annat än arbetar där och att man kör raka vägen hem när man slutar. Men det är svårt att älska honom lika mycket som man gjorde i början. I början var han bara Gullefjun. Det är för svårt att älska Mr Hell. Han säger att det är därför han blir så svartsjuk, för att man inte visar sin kärlek. Men inte ens när man försöker göra det blir han nöjd. Om man hade sin ryggrad kvar, sin egen styrka, så skulle man veta att det här inte är rätt! Men om man är en spillra av sig själv. Om man inte får sova, för att Mr Hell sitter bredvid en hela nätterna och vill att man ska erkänna något, man vet inte ens själv vad man borde erkänna. Om man inte får sova för att Mr Hell skrämmer barnet när han blir som tokig om nätterna. Har man någon som helst redig tanke i huvudet då? När man inte FÅR sova, eller när man inte VÅGAR sova för han tar så hårt i en när man somnar. Om detta pågår natt efter natt. Hur mycket av ens sunda förnuft finns kvar.

 

Det är säkert så att Mr Hell stärks ju mer man bryts ner. Hans anfall blir värre och värre. När kommer man till den punkt att man nästan slutar duscha för att Mr Hell vet med säkerhet att den enda anledningen till att man duschar är för att man bedrar honom? När kommer man till den punkt då man inte vågar bry sig om sitt utseende? Kommer man till den punkten när han inte låter en sova på några nätter, eller kommer man till den punkten när han förklarar att han ämnar avsluta ens liv? Eller låter man helt enkelt bli att duscha och bry sig om sitt utseende för att barnet skräms när Mr Hell blir upprörd?

 

Om man är så utmattad och pressad, förstår man då någonsin när växlingen sker mellan Hell och Gullefjun, eller går dagarna ihop i ett och all livslust rinner ur en som om man vore ett läckande såll? Jag tror man förstår att det här är fel, och skammen över att man låter sig leva i något sådant blir ytterligare en press som tar kraften ifrån en. Jag tror att det enda man tänker på är barnet, hur ska man få barnet ur det här, hur ska man komma ur det här med livet i behåll. Och när man tänkt det så kommer Mr Hell med sina hårda nypor, och påminner en om att man inte förtjänar att leva. Det är säkert då man tänker att det inte är någon idé, han skulle nog jaga en tills man dör. Det är kanske då man tänker att det är lika att man fogar sig, blir en skugga och lever för att göra Mr Hell nöjd, det blir lugnast för barnet.

 

För alla som inte lever i den skräcken är det säkert självklart att man inte låter sig dras ned, det är självklart att man sticker så fort man kan, och det är självklart att man inte utsätter sitt barn för ett sådant liv. Det är självklart att man har möjlighet till fria val över vad man gör i sitt liv, och det är självklart att man duschar och pratar med kollegor. Men alla som inte lever i det....på vilket sätt står de över den som lever i skräcken, hur kan de peka finger och vara förnuftiga....hur kan de veta hur de skulle agera.....Skammen över att man förmodligen borde agera på annat sätt, och inte gör det, blir säkert så stor så man håller ännu mer tyst. Man skulle nog vilja försvinna in i sig själv och det som tidigare varit ens JAG suddas ut mer och mer. Kommer man ihåg hur man skrattar när det blir så där. Knappast. Man vågar nog inte ens skratta, för Mr Hell tycker inte om det. Och efter en tid blir det något fullkomligt normalt att göra som Mr Hell vill. Det onormala blir normalt, hur kan det bli annat när man lever i det dag efter dag.

 

Man kanske har försökt berätta för sådana som man hoppas ska kunna hjälpa. Som känner Mr Gullefjun och borde ha anat att Mr Hell finns. Men om de blundar och inte vill se, om de inte vill höra, inte vill tro? Hur skulle man kunna stärkas av det. Varför skulle någon annan göra något? Utsätter man någon annan för fara om man försöker berätta? Vem skulle tro på det man säger? Och om de skulle tro, Mr Gullefjun skulle ta dem ur den tron snabbt och vad händer om han får veta att man berättat. Man förstår inte hur man kan låta barnet leva på det sättet. Hur man låter barnet höra förnedringen, höra Mr Hells utbrott, skrämmas så gravt så barnet inte ens vågar sova i sitt eget rum. Hur kan man göra det? Kanske man ändå är så tokig som Mr Hell säger? Blir man stärkt och rakryggad av alla dessa tankar? Eller trycks man ned än mer och får än mindre ork att förändra sitt och barnets liv? Allt man vill ha är lugn och ro, man vill att barnet ska ha en familj, och att barnet ska få ha den far Mr Gullefjun kan vara. Och jag tror man är så livrädd för vad som händer om man försöker förändra. Man resignerar och man sätter nog sig ner och bara väntar. Väntar på att allt ska ta slut.

 

Det kunde ha varit en historia ur min fantasi. Utan grund och bara en hel rad påhittade funderingar. Men historien finns. Hon var som ett skogsrå, lite tillbakadragen och blyg, men med ett glatt och vänligt sätt, hade lätt för skratt och vacker som en dag. Med ögon som mörka skogstjärnar, som ibland skuggades och verkade dölja något sorgset. Som om ett ensamt litet barn skymtade innanför, och då och då förvillade hon sig tillbaka till den känslan trots att hon var vuxen. Så mötte hon Mr Gullefjun. Hon var så förälskad. Och hennes mörka ögon skuggades inte av den där, nästan opåtagliga, sorgen längre. Hennes liv var som hon alltid velat ha det, en stilig man och ett litet barn och det enda hon ville var att barnet skulle få växa upp med en mor och en far och inte sakna något i sitt liv. Hon älskar barnet över allt annat. Mycket av hennes historia vet jag, hon har berättat för mig, men en del är mina egna tolkningar, jag har försökt tänka mig in i hennes liv. Och tänkt har jag....en tid gick mina tankar till henne under alla mina vakna timmar.

 

Han förändrades sakta, Mr Gullefjun, och hon med honom. Skogsrået, med vackra ögon som blev sorgsna igen, med livsglädje och med mycket skratt och vänlighet, som inte släppte alla så nära in på livet, förändrades och även om alla förstod att något var på tok gjorde vi ingenting. Varför gjorde vi ingenting. Nu i efterhand vet jag ju att vi inte fick all information, jag vet ju nu att hon av rädsla undanhöll de värsta delarna av sitt liv. Men vi borde ha gjort något ändå. När den vackra blev en skugga av sig själv, med bara sorg och allvar i de mörka ögonen, då borde vi ha gjort något. Jag vet varför hon inte lämnade. Jag har pratat med Mr Gullefjun, och Mr Hell. Jag vet hur manipulerande, övertygande och märkligt han kunde bete sig. Jag blev rädd för honom, och jag levde inte ens i hans närhet. Jag kan förstå hur hon tänkte, eller inte tänkte, när hon blev kvar. Även om barnet for illa. Jag förstår att den vanmakt hon kände när han vände på allt hon sa, allt hon gjorde, och när hon blev anklagad för att ljuga oavsett vad hon sa, när hon blev så anklagad för det så hon till sist själv trodde att hon kanske började bli tokig. En sådan som Mr Hell kryper in under skinnet på en, in i ens huvud, och han gör precis som han vill där inne, man har inte en chans. Man lämnar inte Mr Hell ostraffat.

 

Allt fick ett slut. Tvärt och abrupt. Och skulle hon inte ha gjort det hon gjorde, så tror jag inte att hon varit i livet längre. Blev det bra då? Jodå, till sist, men det tog tid. Mr Hell kunde inte skada henne längre, men nu skulle hon kämpa mot dem som bara sett Mr Gullefjun. Dem som stod honom nära och vägrade att förstå det de ändå så länge borde ha förstått. De som målade över alla ojämnheter och trodde att allt kunde glömmas. Och kampen mot dem var inte lättare att leva med. De gjorde sitt bästa för att övertyga henne om att allt var hennes eget fel, och de behövde inte göra mycket, det var ju så hon levt under lång tid, i tro och förvissning om att allt var hennes eget fel.

 

Allt kom över henne så plötsligt, och från den ena dagen till den andra var hon tvungen att ta sig samman och försöka ta itu med alla känslor hon undertryckt så länge. Plötsligt hände det för mycket, som tvingade henne låta sig att tänka på allt. På all förnedring hon utsatts för, återuppleva alla helveten, samtidigt som han levde sig in i sin Gullefjun-roll, men betedde sig som ett skrämt och sårat barn. Så småningom fick han hjälp och det visade sig att han inte var en Mr Hell för skojs skull, det fanns en orsak, och han fick hjälp. Trots att jag känner sån ilska mot det han gjorde, så är jag glad för att han fått hjälp. För barnets skull. Och för henne. Det är en lättnad för dem alla att veta och förstå att den Mr Hell han blev, inte var han, en lättnad för henne att veta att den man hon så hett älskat inte var en djävul. Inte utan orsak. Och hon var inte orsaken.

 

Jag tror att det var minst lika mycket helvete att ta sig ur helvetet som att leva i det. Jag vet att det var det. Jag fick se helvetet på närmare håll än många, och de gånger jag trodde att hon skulle braka ihop fullständigt är oräkneliga. Men mitt skogsrå, den vackra, fick lugn och ro en tid, fick styrkan tillbaka, långsamt, långsamt, men hon reste sig ur askan. Hon har sitt barn och barnet går före allt. Barnet fick henne på fötter igen. Och de som gjorde allt i sin makt för att slå undan fötterna för henne, de lyckades inte. De som ville ha henne på fötter, som hjälpte henne upp, var starkare, hon var starkare. Och när hon väl vågade tänka efter, inse hur hon haft det, visste hon att hon aldrig, aldrig skulle utsätta sitt barn och sig själv för det igen. Hon är som en vacker, livstörstande maskros, hur de än försökt trycka ner henne har hon kommit upp igen, greppat efter livet och ljuset. Och jag tror att den skugga av sorg som jag sett för länge sen i hennes ögon är en skugga av något som skapat den styrka hon besitter, fast hon stundtals inte ens själv vetat om den.

 

Jag beundrar henne så oerhört för att hon inte gick under, för att hon tog sig upp igen och för att hon inte gav vika för dem som inte ville henne väl. När jag tänker efter övergår det mitt förstånd att hon överhuvudtaget orkade samla sig. När man fick ta del av det som hände efter det som blev slutet......det övergår mitt förstånd att hon orkade. Men det är nog så människan är. Man reser sig om man känner att det finns något att resa sig för, om man känner att det kanske kan gå. En gnutta hopp, och man fixar det. Det finns så många som hon, som skulle behöva någon som ser innan det är försent. Någon som vågar lägga sig i. Varför vågar vi inte lägga oss i, fast det är så uppenbart att vi borde....

 

Mitt skogsrå lever. Hon och barnet lever. I lugn och ro. De uppskattar vanlig, tråkig vardag mer än vi kan förstå. Det finns dom som inte överlever. Och det finns dom som överlever så svårt märkta i både kropp och själ så kanske döden varit en lättnad. Men mitt skogsrå lever, hon får känna solen mot sitt ansikte en vacker dag, höra snön knastra under skorna under en skogspromenad, känna sina nära smeka hennes kind, höra barnets glädje över smått och stort, möta någons leende och lockas till skratt utan rädsla. Och hon är värd varje sekund av det, hon är värd all respekt för allt hon genomgått och för att hon reste sig. Hon är värd livet. Hon och barnet är värda livet. Hela livet.

 

 

 

 

 

Sommaren är definitivt över. Hösten känns också ganska över. Vår gräsmatta vilar, vit av frost, i ett blekt solljus, en sol som står så lågt så man förstår att det inte är länge kvar tills den inte orkar upp alls på ett tag. Det ser vackert ut, men vemodigt. Jag brukar drabbas av riktig sorg i slutet av augusti, när kvällarna blir mörka och flyttfåglarna gör sig hörda på väg söderut. Det går över i september och jag inser att jag tycker om hösten, kanske för att jag är född på hösten, kanske bara för att det är vackert. Brukar vara vackert....i år har hösten inte varit det....det har varit grått, blött och fult. Så nu när det är så kyligt i luften och den bleka solen silar mellan frostade träd, i frostad gräsmatta, så känns det vemodigt, mitt augusti-vemod kommer först nu. Jag hade velat ha det där vemodet i augusti, för att sedan få den där hösten, när vemodet går över, med hög, klar luft, en sol som ännu värmer och vindstilla dagar. Oavsett väder är det dags att summera sommaren. Och hösten.

 

För mig är det inte nyår som är en löftenas tid, för mig är det veckorna innan semester, kring midsommar som är det. Varje år ska jag promenera en del, cykla mycket, vara utomhus så mycket det bara går, vara i stugan hos mor och far ofta, hälsa på alla mina släktingar och vänner och försöka göra det mesta möjliga av sommaren. Det enda som varje år funkar är det där med att vara utomhus....det är jag....det behöver inte vara strålande sol från klarblå himmel, men så länge regnet inte står som spön i backen så är jag utomhus. Men allt annat verkar fallera, i år mer än någonsin....

 

I år kan jag skylla på tiden. Lite grann i alla fall. Med flytten och allt så har sommaren varit ganska fylld av mycket att göra. Komma i ordning och göra boet till mitt och ungarnas också. Vänja sig. Det har också varit en stor glädje att så enkelt få umgås med Mr Right, ha honom så tätt inpå, bo in oss med varann. Men nu när vi bott in oss klart, och Mr Right har flyttat till ishallen, så drabbas jag av lite ångest. Över allt som jag inte gjorde under sommaren. I år heller.

 

Mor och far i stugan. Det är så skönt att komma dit ut och jag vill verkligen det varje år, och ändå tycks det så svårt att planera in och hinnas med. Promenera och cykla...kan jag leva utan....men ja, det skulle ha varit skönare att göra det under sommaren än få för sig att göra det nu.....Hälsa på släktingar. Och vänner. Varför är det så svårt att komma iväg?!?! Kanske för att dom bakar cheesecake och rabarberpaj för sällan.....:) Jag vet att jag borde ägna mer av min tid åt socialt samverkande....men det stannar vid tanken. Och varför gör jag inte det under sommaren när det är enkelt, varmt och skönt, kvällarna är långa, och man har TID. Varför lämnas det till nu, mitt i det gråa, kalla, blöta eländet...när jobbet tar hela ens dag och energin inte räcker kvällen ut. Jag hoppas alla släktingar och vänner kan nöja sig med att veta att jag skulle VILJA besöka dem i tid och otid, om orken räckte till. Jag hoppas ingenting är förändrat i stugan till nästa sommar och att mor och far finns där ute om jag får mer tid över då! Och jag hoppas jag och Mr Right har bott in oss så mycket med varann så vi får tid över till allt det där som jag brukar vilja hinna med under sommaren. Vem vet, vi kanske är så less på varann så jag inte gör annat än hänger hos släktingar och vänner!

 

Mr Right har inte fysiskt flyttat till ishallen kanske jag bör tillägga. Fast ibland känns det så. Jag klagar inte! Han bodde där innan vi hittade varann, och jag har känt honom så länge, som god vän, så jag vet vad han brinner för. Att börja förändra honom och komma med begränsningar nu är inte rätt, och inget som jag tänker göra. Det är ju en del av honom, det som jag fäst mig så mycket vid, hans förmåga att brinna för något. Det är tur att vi vet att han brinner för oss när han är hemma.....annars kanske han skulle vara tvungen att flytta till ishallen på riktigt.....Det är mycket med hockeyn nu, och har man valt att leva med en lagledare/materialare så är det bara att gilla läget. Dessutom är jag en person som behöver mycket ensam-tid, har alltid varit, och jag tror att jag skulle skicka Mr Right till en ishall tämligen omgående om han ändrade inriktning och började tassa efter mig här hemma all ledig tid....

 

Hans tankar är ofta, mycket ofta, någonstans i hockeyvärlden och jag har lärt mig att se när det inträffar. Om jag är osäker så är det bara att fråga "ska vi gå på Ikea hela lördagen när du är ledig".....om han svarar "okey" så vet jag att han varken hört eller sett mig....då vet jag att han just för fullt lägger upp resplanen för nästa bortamatch eller försöker få ihop statistik-folk till nästa hemmamatch. Det är vid sådana tillfällen man ska ta chansen att få honom att lova sådant som han inte skulle göra om han vore vid normala kroppsvätskor....Jag påminner honom då och då om att han borde tacka sin lyckliga stjärna för att han hittade mig, som förstår vikten av hockey.....Men det är också ett tydligt tecken på att sommaren och hösten är över och förbi, hockeysäsongen är igång och våra samtal hemma övergår från "ska vi ta kaffet på altan" till "hur ser träningstiderna ut för nästa vecka"....Vemodigt, men också en vardag som har en tjusning som inte alla förstår. Mr Right, JAG förstår, och du ska nog vara jävligt glad för det :)

 

Men jag kanske måste erkänna att jag gillar det här, snart, när vemodet lagt sig. Många minusgrader....hänga ut sängkläder hela dagen och sen krypa till kojs på kvällen och försöka somna till klappret av Mr Rights tänder....Jag har redan, som ett barn, plockat fram spadar och snöplogar och väntar, väntar på riktig snö! Jag har dock en vag aning om att jag kommer att få äta upp mitt "jag gillar att skotta snö".....Det var ju lätt att säga när man hade en ynka balkong att skotta.....Är det försent att tillägga "inte tidigt på morgon så man kommer ut med bilen" eller klassas det som rekonstruering i efterhand? Jag gillar när det blir mörkt så man kan tända ljus överallt och försöka bortse ifrån att man kommit i den åldern när ETT värmeljus kan orsaka en värmechock...

 

Jag gillar inte när man måste hålla stängt till uterummet, som är kallt, och en "något bastant" katt vill in-ut-in-ut-in-ut...Sommartid var ju det inget problem, då kunde dörren stå öppen och han kunde roa sig med att motionera någon annan. Nu är det ett fördömt hoppande upp och ner i soffan för att han inte tycks besitta förmåga att bestämma sig för om han ska vara ute eller inne. Ibland kan jag svära på att han gör det enbart för att irritera mig. Jag hade glömt honom där ute häromdagen (hoppas inte nåt barn läser det här....) och när jag så där ganska plötsligt tyckte att jag inte sett honom på ett tag och fick ila skyndsamt för att öppna dörren så såg jag ett jättestort katthuvud i fönstret ut till inglasningen, på utsidan, med jättestor gapande mun, han var skitförbannad och hade nästan frusit till döds. Svultit också för den delen. Jag tror att det är bäst att inte glömma honom där fler gånger.

 

Jag gillar stora halsdukar och fluffiga tumvantar, dom gör sig så bra på hyllan i hallen medan man ligger i soffan omgiven av värmeljus och svettas. Förresten lilla tös, du fick nog med dig VÅRAN GEMENSAMMA stora, mjuka, svarta "tubhalsdukgrej" till Kalmar....hade vi inte nästan kommit överens om att den skulle bli kvar här.....Behövde VI inte den här :)

Jag gillar jättemycket när det inte är sommarlov och man måste vara kreativ med måltider flera gånger om dagen! Jag gillar att någon annan tar den biten! Även om det är mycket med måltider hos oss ändå nu, en del varvar träning med intagande av föda, och det kan blåsa ganska tomt i huvudet ibland när man behöver "kasta ihop något". På tal om det, finns det något värre än när man ställer frågan "vad vill ni äta" till en hel hop yngre familjemedlemmar och får svaret "det spelar ingen roll"....Hur många middagstips får man ut av den informationen. Inte många. Jag har en påbörjad plan i mitt tomma, blåsiga, huvud....nästa gång jag får ett sånt svar "det spelar ingen roll" så kanske man skulle bulla upp med isterband. Eller pölsa. Eller broccoligratäng. Jag tvivlar på att "det spelar ingen roll" kommer att bli svaret många gånger till! Hm, jag måste nästan tycka att jag var lite smart där!

 

Så. Det är vemodigt att sommaren är över. Och hösten. Men ändå, det finns en viss fördel med vinter också, och kanske en av de största fördelarna är att det kommer en vår efter den, och sedan sommar igen! Och nästa sommar, då SKA jag kanske promenera, cykla lite, vara i stugan hos mor och far, besöka släktingar och vänner och äta cheesecake och rabarberpaj jätteofta, och jag ska vara utomhus! Jag lovar. Igen.

 

Det är sanslöst vad det tar tid att lägga sig till med goda vanor....och med vilken ilfart man lägger sig till med dom dåliga! Eller, det kanske tar lika lång tid, det är bara det att det är så tråkigt med goda vanor, och roligt med dåliga, och det är ju så att allt som är roligt går för fort....Ungefär som skillnaden mellan 40 minuter lektion, och 40 minuter rast under ens skoltid. Jag hade dessutom svårt för att hålla rasten inom de angivna 40 minuterna....

 

En gång fick jag en god vana. Kanske jag har fått fler, men jag har förträngt dem. Effektivt. Jag var väldigt PÅ när det gällde att promenera och cykla och kombinera frisk luft med motion. Det tog en evinnerlig tid, men till sist var jag fast och beroende. Och jag förnekade bestämt att det gått mig åt huvudet....Jag har aldrig, kommer aldrig, att fatta tjusningen med inomhusträning i grupp. Det är inte min grej. Om jag måste röra på mig ska det ske utomhus och på tider som jag själv, ensam, anger. Jag var faktiskt en gång på nån slags "vad-det-nu-heter-dans-gympa-i-grupp" (aerobics kanske?). Jag är övertygad om att alla andra var mer roade åt mig än med mig, ända tills jag var i vägen precis hela tiden, och då blev dom roade på ett annat, mer elakt sätt. Dom skuttade graciöst åt höger, jag dundrade på åt vänster, dom gjorda symmetriska cirklar med armarna uppåt och jag viftade rätt tafatt neråt. Dom log. Jag log inte. Dom verkade trivas. Jag skulle hellre ha huggit skog. Det var EN gång, och den summa pengar finns inte som skulle få mig att göra om det. För alla inblandades skull. Jag har faktiskt lite stolthet.

Men jag började promenera och cykla och som sagt, efter ett långt tag (det känns som att det rör sig om ÅR) var jag fast och hoppade inte över detta på några som helst villkor. Det var DÅ det....

 

Så fick jag nåt så bagatellartat som ett skavsår. Garva lagomt, säger jag bara. Mitt skavsår täckte hela hälen och svullnade upp till något, mer likt en tennisboll än ett skavsår. Jag tog en bild på det och skickade till en kompis, som sen ringde mig och frågade lite generat varför jag tagit en bild på mitt bröst och skickat henne....Nu är jag väl inte SÅ välutrustad upptill, men ni får ett ungefärligt hum om hur mitt lilla skavsår såg ut? Detta hände under EN TIMMES promenad. Som det såg ut skulle man kunnat tro att jag gått med nya skor till Lund och tillbaka. Det blev infekterat och det blev penicillin och konvalecensen kunde inte ha varit längre om jag blivit lagd i gipsvagga. Det tog ungefär 2 dagar så hade jag glömt allt vad motion hette. TVÅ dagar. För att glömma något som tagit mig ÅR att komma igång med. Varför tar det inte TVÅ dagar att glömma sån skit som man VILL glömma...

 

Och efter det har mitt motionerande bara rusat i nedåtgående spiral och jag har haft många fler, bättre, ursäkter till att inte motionera än ett banalt skavsår! Det blev vinter och kallt. Och det blev faktiskt kallt på riktigt, det var en ovanligt kylslagen vinter. Sen blev det vår och det regnade jättemycket och då blev all snö omformaterad till is och man kunde inte gå. Det var himla blött överallt också! Sen blev det sommar och då var det jättevarmt och man hade så mycket annat att göra. Som man har på somrarna. Och så rullade det på under nåt år. Ni kan väl åtminstone hålla med om att det är ganska bra ursäkter? Det var en massa annat också, en del som kan klassas som ursäkt på riktigt, och annat som till och med jag skulle vilja syna i sömmarna lite närmare....Faktum är nog att jag haft bättre saker för mig! Jag har haft roligare saker att göra, ursäkterna är bara till för alla er som tror att jordsnurrningarna upphör om man inte motionerar.

 

Nu kan jag, ibland, sällan, faktiskt börjar känna lite, jag menar LITE, sug efter att kanske ta mig i kragen och börja promenera igen....då har jag inte tid! Jag vet att nån tror att det är en ny ursäkt, men det är sant på riktigt, att jag inte har sån tid då det inte finns nåt viktigare att ta sig för. Jag läste om en tjej som tränar ca 15 timmar per vecka och jag säger A) orka..... och B) hur hinner hon och vad avstår hon ifrån.....Kan hon ha ett jobb hela dagarna?  När jag kommer hem är mitt läge inte "vad ska jag träna idag", mitt läge är bara kort och gott, "middag". Och tack så mycket på förhand, jag överlever utan kommentaren "men dina ungar är ju så stora, dom kan väl laga mat själv"....JA! Det kan dom! Kanske inte så att jag dunkar en 2 kg påse med kycklingfile i diskbänken och säger "laga själv", men jag kan rita en karta till frysen och dom hittar hamburgarna och pytt-i-pannan om dom måste. Jag tror att dom kan städa upp efter sig också.

 

Det är jag som, likt en kvarleva från stenåldern, finner en glädje i att äta middag tillsammans så ofta som möjligt! Det är jag som inte vill avstå från gemensamma måltider för att i stället gå ut och promenera. Vi har ganska körigt och fullt upp med aktiviteter i huset ändå, det är ett pussel utan dess like att få till så att så många som möjligt kan äta samtidigt. Och jag gillar det! Jag gillar det betydligt mer än jag gillar att ta min egen tid! Jag tycker om att vara med min familj, de stunder alla är hemma, och jag tycker det känns som att man nästan borde stå med skäms-kudden i ett hörn för att man säger så. För att man hellre tar tiden hemma med dem, än ger sig ut och vandrar, eller crossar och spinner, eller balanserar och pumpar och gud vet vad. Det blev mer påtagligt när min lilla tjej flyttade! Förr var hon ju här och tiden med henne var viktig, men inte oumbärlig. Men nu när hon är så långt bort så ångrar jag nästan den tid jag inte tillbringade med henne! Det är nästan så att en kvarleva från stenåldern kan klassas som modern jämfört med mig....

 

Men vad avstår man ifrån om man har tid att träna så många timmar i veckan? Är det sånt som är viktigt på ett annat sätt? Jobbet? Familjetid? Sömnen? Återhämtningen efter en körig dag? Vad vet jag! Jag vet bara att det inte passar in i min familj förrän klockan blivit ganska sen och då kommer nästa ursäkt in....Jag törs inte gå ut och gå ensam när det är svart som i säcken ute.....Den ursäkten är i alla fall på riktigt! Jag bor nästan i skogen, jag har ingen lust att i kolmörkret möta en liten, eller stor, björn som tänkte sig en liten festmåltid innan det är dags att knoppa in för vintern...Nån våldtäktsman lär inte intressera sig, jag tror dom har ganska stora krav nu för tiden....Men jag vill inte gå ut ensam i mörkret i alla fall. Seriöst.

 

Fast jag har insett att jag inte alls behöver några fina ursäkter för att slippa gå ut och röra på mig. Det räcker att vara ärlig och säga att jag inte vill. Jag är inte mentalt störd, jag är inte i behov av omvårdnad, jag är fullt kapabel att fatta mina egna beslut och reda mig själv.....Men jag vill faktiskt inte träna. Jag vill ägna mig åt familj och hem och sit-downs, och jag är gruvligt less på att det betraktas som stört på nåt sätt. Jag vill äta i lugn och ro, ta en kaffe i soffan med Mr Right, ta hand om tvätt och lite plock, duscha och sen gå ner i varv efter en stressig dag, i lugn och ro. Just nu vill jag ha det så och ändå tycker jag själv att jag kan klassas som normal.

 

För övrigt....på tal om stenåldern....så fick jag och Mr Right nåt fullständigt vansinnigt för oss för en tid sedan. Vi skulle äta som dom gjorde, nästan, på stenåldern. Extrema stenålderskoster förbjuder väl mejeriprodukter, och att ta bort ko-mjölken från bordet hos oss skulle föranleda skottpengar på ens huvud.....Men vi skulle avstå från kolhydrater och socker. A piece of cake, tyckte vi. I början var blomkålen, i stället för pastan, jättemumsig, men jag vet inte om nån av oss verkligen menade dom njutningsfulla "mmmm":en när vi käkade eller om vi försökte intala oss själva att det var "mmmmm".....Alltså, jodå, jag gillar blomkål, det gör jag ännu fast jag är vid sunda kroppsvätskor igen....men kanske inte varje dag...flera gånger....Det var när vi började känna att vi nästan ville gömma oss i tvättstugan och smygäta några makaroner som vi tyckte att det där var inte så himla roligt längre. Och när jag drabbades av extrem lust att bruka våld för att få tag i, sätta i mig, EN enda bit Marabou mintkrokant....ja, då gav jag upp. Eller rättare sagt, då sket jag i det, om ni ursäktar. Till ingens stora förvåning torskade jag på mintkrokanten, och när jag inte kunde låta bli den så kändes det som helt meningslöst att sitta och pressa i sig blomkål under ljudliga "mmmm":n....Då kunde jag lika komma ut ur garderoben och erkänna att pasta är fruktansvärt gott. Då var det lika att vara öppen med sitt pasta-ätande också. Det blev bara jobbigt till sist. Och inte blev jag piggare eller smalare eller nåt annat positivt heller! Nu äter vi som vanligt, och jag kan "mmmm":a till blomkålen på riktigt, för det ligger en potatis bredvid :)

 

Det är så mycket nu för tiden, som man borde. Man borde träna, och vara utomhus, och äta nyttigt, och sova mycket, och än det ena och än det andra. Det verkar vara jättejobbigt att överhuvudtaget hålla sig vid liv, det räcker inte med att öppna munnen för att få luft, och att inta näring så man överlever. Jag orkar inte vara så där jobbig, jag chillar vidare och kan väl lite, med en axelryckning, tänka att det är lite synd att det är så jobbigt att skaffa sig lite goda vanor, men det är rätt synd att om man orkar skaffa sig såna så måste det ske på bekostnad av något annat. Som kanske är mycket roligare....

 

Så tänker jag, och jag tror jag är alldeles normal.

 

Två kvinnor ska gå ut. Kanske tillsammans, kanske inte, kanske känner dom varann, kanske inte. Kanske ska dom på en fest, ett party, eller en jullunch, eller en föreläsning om utrotningshotade bergsgetter. Dom ska avvika från hemmet. En kort stund eller en lång stund. Det finns saker som förenar kvinnorna, och saker som gör dem vitt skilda från varann. De är båda kvinnor, det förenar, och de har troligen en rad andra gemensamma nämnare. En sak som förenar "mina kvinnor" är att de lever i ett partnerskap, i ett förhållande. Egentligen behöver "mina kvinnor" inte vara kvinnor, det kan vara två män som ska gå ut, kanske tillsammans, eller kanske inte. Av förklarliga skäl är det dock lättare för mig att relatera till kvinnor, så just i detta nu är det två kvinnor som ska gå ut. Det är också lättare att berätta om kvinnorna om jag kallar dem A och B. Och det betyder inte Anna och Berit. Eller det kanske det gör det. Dom kan ha en verklig förankring i min bekantskapskrets, i mitt liv, men det kan också vara så att dom bara finns i mitt huvud.

 

Uppkomsten till deras planerade frånvaro från hemmet kommer en tid innan, kanske i form av en inbjudan. A blir glad. B blir också glad. De ser båda fram emot tillställningen, inte av någon särskild anledning, utan mest för att det är så människan är. Människan brukar glädja sig åt att det händer något utanför ramarna. Människor som aldrig går nånstans brukar bli glada, och människor som alltid går nånstans kan bli lika glada. Vi uppfostrar våra barn till det! "Oj, så roligt! På lördag ska vi gå på Kalles 2-årskalas" DET ska väl bli JÄTTEKUL"....Säger man inte så redan väldigt tidigt. Börjar man inte väldigt tidigt att "lära" sina små att det är roligt med fest, det är roligt att gå bort och det är roligt att träffa andra människor. En del behåller det efter vägen, andra verkar tappa bort det.

 

För A är inte en inbjudan till vilken bagatellartad tillställning som helst bara rolig. A får ont i hela innandömet och av och till känns det som om det ska vända sig ut och in. A:s partner blir inte glad. Ska hon lämna honom ensam en hel kväll?! Jaaaa....han är ju vuxen, en tänkte att det kanske kunde gå för sig, men ska man ordna med någon form av tillsyn.... Vad ska han göra då, hela kvällen?!?! Nå...han sitter ju med fjärrkontrollen i handen framför tv:n alla andra kvällar, kunde det gå att lösa även denna kvällen.....Hon tänker ragga på andra karlar!!! Eh...TJEJfest betyder TJEJfest....det är inga karlar där....eller Föreläsning om Utrotningshotade djur....inte så ofta ges tillfället till att ragga på såna ställen....eller man KAN faktiskt gå ut utan att detta är en given handling....Ska hon gå klädd SÅ DÄR, han ser HUD?!?!? Älskling, vår religion förbjuder inte att man ser en liten del av anklarna, halsen och handlederna.....När kommer hon hem då??? På natten?? På morgon??? Jag vet inte...men jag lovar att väcka dig så du kan kolla klockan....Tror hon att han kan sova när hon är ute, det kan ju hända vad som helst??!! Ja, det kan det, och det kan hända även om du är vaken...

 

A formulerar svaren i sitt huvud, hon vet bättre än att säga dem rakt ut. A lever i ett förhållande märkt av oresonlig svartsjuka, och där all glädje missunnas. Det spelar ingen roll vad A tar på sig, det är fel ändå. Det spelar ingen roll vart A ska, det är ändå källa till antingen svartsjukan eller missunnsamheten. Det spelar ingen roll hur mycket A bedyrar att tillställningen inte påverkar förhållandet, annat än möjligen positivt, partnern målar ändå upp egna bilder av hur det hela ska sluta och till sist tror han själv att han har rätt. Det spelar ingen roll om A går ut ofta, eller om A aldrig går ut, det är för mycket vilket som.

 

A vet redan innan hon går att partnern kommer att fantisera ihop saker som för normala människor ter sig helt hysteriska. A vet redan att hon kommer att anklagas för de mest otroliga saker när hon kommer hem. A vet att det inte spelar någon roll vad hon säger. Hon går på tillställningen, följd till dörren av glåpord och anklagelser, och hon finner ingen glädje över att gå ut längre. Hon är bara så trött. Hon ser på de övriga deltagarna, hur de verkar trivas med tillvaron, och hon önskar att hon hade kraft och mod att ge sig själv ett sådant liv. Ett liv i lugn och ro.  Ett liv där inte varje mening hon säger misstolkas, vänds på, och möts av misstro. A vågar snart inte säga något, prata med någon, prata om någon, utan att först noga väga orden. Det kommer den dagen då det vänds mot henne.  A inser att hon börjat fara med osanningar om de mest triviala, obetydliga ting, eftersom hon inte längre vet vad som ska göra partnern upprörd. A vill inte ha ett liv av lögner och konflikter. A är så trött, det enda hon vill ha är lugn och ro.

 

För B är det bara roligt. B berättar för sin partner om allt trevligt som ska hända under kvällen. Partnern anser sin stora lycka gjord när han inser att han kan titta på sport hela kvällen utan att nån klagar. Han tycker hon ser jätteläcker ut i klädseln som visar rätt mycket hud, och han känner sig stolt och glad över att han har en snån snygg hustru. Han hoppas att alla ska se på henne och avundas honom. Han hoppas att hon ska höra till dem som stänger stället och han menar vad han säger när han ber henne att inte väcka honom om det blir sent. Han unnar henne det roliga.

 

B har en partner som inte missunnar henne något roligt, ett liv är ETT liv och till vems glädje är det att missunna någon det som kan förgylla livet. B vet att hon kan komma hem när hon vill. Hon kan prata med vem hon vill och hon kan komma hem, och tillsammans med partnern gå igenom kvällen och skratta åt det som varit roligt. Hon behöver inte väga några ord, eller dölja några handlingar. Om hon skulle få lust att dansa på borden så skulle hon kunna göra det, och partnern skulle tycka att lite tokig är hon ju, men att hon haft roligt är enbart av godo. B vet att hon kommer att väcka honom när hon kommer hem och hon vet att han kommer att erbjuda sig att fixa en fika och de kommer att sitta tillsammans vid köksbordet och fnissa åt allt hon berättar. B:s partner har inte en tanke på att hon skulle bedra honom, och OM det skulle hända så anser B:s partner att det inte är mycket han kan göra åt saken genom att tro att det kan hända. Deras liv är sällsynt fritt från konflikter, och de har mycket roligt tillsammans.

 

Tyvärr är dom nog för många som har det som A. Som trycks ned och missunnas allt roligt. Som kanske var glada, utåtriktade, aktiva, festliga personer när de träffade sin partner, men som formades om. Av vilken anledning?! Av rädsla för att bli lämnade?! 

A kommer med tiden att undra varför hon överhuvudtaget går hem. När hon sätter ner foten och säger "nu räcker det" så har hennes partner lyckats med precis motsatsen till det som han ville åstadkomma. Han ville hålla henne kvar med ett sätt som bara skickade henne längre och längre bort.

B kommer alltid att gå hem, hon kommer nog aldrig att överväga tanken på något annat. Varför skulle hon! Hon är välkommen hem och hon vet att hon unnas allt här i livet. Hennes partner vill också hålla henne kvar, men han är så smart så han inser att det bästa sättet att göra det är att släppa på löplinan, inte begränsa, inte säga "nej, du får inte". Hennes partner förstår att det är han som kammar hem extrapoängen när B är lycklig och glad.

 

Jag har försökt lära mina barn att det mest effektiva sättet att ta död på kärlek är att begränsa, binda och neka. Det finns ingen som helst vinning i det, och jag tycker uppriktigt synd om människor som inte förstått det. Jag lider med kvinnor, eller män, som inte har stora krav på livet, inte vill leva i sus och dus, bara vara lugna, glada och lyckliga, som inte kan det därför att de har en partner som har missat något grundläggande i hur man bygger ett bra förhållande. Det övergår mitt förstånd totalt vad man vinner på att begränsa någon. Man lider med djur i bur, men man kan utan vidare behandla sin partner som ett sådant....Två kvinnor. Två liv. I samma värld, men ändå inte. Av vilken anledning. Och vems förhållande varar längst.....

 

Och PS....jag är en B....Förr skulle helvetet frysa till is innan Mr Right skulle få för sig att säga "nej du får inte" till mig.....Det är en av anledningarna till att han är Mr Right :)

 

Jag skulle vilja återkomma till ämnet "min yngste son" en stund. Förhoppningsvis utan att lämna ut honom för mycket! Vi har dock aldrig stuckit under stol med hans problem, och finner ingen anledning att göra det heller, så jag tror inte det är några världshemligheter jag kan smaska till med nu.....Jag kanske kan hjälpa någon, genom att berätta om honom. Eller så kan jag åtminstone få någon att känna "aha, det finns fler". Eller så lämnar jag alla totalt oberörda och det gör ingenting det heller, jag skriver som bekant för mig själv!

 

Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer....Så sant som det är sagt. Min lille son, S, har alltid varit OERHÖRT aktiv, och saker har alltid BARA HÄNT honom....På dagis gick det ganska bra, personalen påpekade givetvis att han var ganska mycket överallt där det hände något, och även om han oftast ingick i skaran som orsakade att "det hände något" så klagade dom inte mycket. S har nog vunnit mycket mark på att han är glad, snäll och extremt social. Det hade säkert varit lättare att klaga på honom om han varit butter och otrevlig, och gett intryck av att orsaka händelser av ren illvilja. Nu var han inte sån, ÄR inte sån. Det bara hände, och inte alltid var det lätt att skälla och försöka uppfostra en som soligt leende, och oerhört förvånad, bara ryckte på axlarna och sa "nå inte vet jag hur det gick till, det bara blev".....

 

Han var alltid smutsig och trasig, och alla hans ägodelar gick bara sönder. Det bara hände. Han kom alltid hem från skolan i ett bedrövligt tillstånd, och ofta med diverse klädesplagg kvarglömda någonstans. Hans förklaringar till allt var oftast väldigt långa och kunde låta som "nå inte vet jag, jag bara gick där och plötsligt kom den där vattenpölen liksom bara emot mig, och jag vet inte hur det hände, men....." bla bla bla. Hans gode vän, som alltid gjorde honom sällskap, var en sådan gosse som kunde hålla dom vita gympaskorna vita tills han växte ur dem. Min S höll sina vita gympaskor vita ungefär så lång tid som det tog att packa upp dem ur kartongen de ligger i när de inhandlas. Så mycket skäll som den stackaren fått för såna små bagateller som skitiga kläder och trasiga leksaker...Förlåt oss S, men det var inte alltid helt lätt för oss att förstå hur det gick till, och dina förklaringar gjorde oftast sakerna ännu svårare att förstå. Ärligt talat gjorde dina förklaringar saker helt obegripliga....

 

Han var ofta med om olyckor. Och det var samma där, han kunde aldrig förklara hur dom gick till eller varför. Det enda som ligger som en röd tråd genom hela hans liv är hans oupphörliga glada, soliga sätt! Han blev kompis med alla sköterskor på akuten, och han lärde sig tidigt hur man tog sig in där. Och bemöttes oftast med ett "nej men S....är du här IGEN....vad har du NU gjort...." Och han log och förklarade, och ingen fattade nånting. Dom bara höll med honom om att det var olyckligt att det hänt och så sydde dom ihop honom.

 

Han hade det jättetufft i skolan. En del skulle säkert ha velat klassa honom som dum, men kunde inte göra det för att dom tyckte om honom som person. Andra klassade honom som dum. Och en del förstod att han verkligen inte var det, han hade bara extremt svårt att koncentrera sig och därmed blev all input ganska osorterad och osammanhängande. Han hade en mattelärare som jag ännu idag gladeligen skulle kunna hjälpa till "andra sidan" närhelst hon minst anar det. Hennes första ord till honom någonsin, var oerhört nedsättande och föraktande, och att som utbildad lärare, lägga ribban med ett sånt beteende får mig att inse att en del lärare valde yrket på grund av de långa sommarloven.....Jag undrar om hon under alla år ens förstod hur duktig han egentligen är på matte om han får möjligheten att utöva ämnet i lugn och ro, med någon som peppar och stödjer honom, och inte söker anledning att kritisera honom FÖR ALLTING. Jag vet att man inte ska säga så om någon, men det är en kvinna jag verkligen, av hela mitt hjärta, avskyr, och eftersom jag redan talat om det för henne så spelar det ingen roll om jag skriver ner det här och hon råkar läsa det. Mitt råd till henne, då, nu och för evigt, är BYT JOBB. Förstör inte fler barn som har det svårt nog utan dig!

 

Sen fanns Eva. Hon var också utbildad lärare, men jag är övertygad om att hon inte gick på samma skola som matteläraren. Eva blev inte lärare för dom långa sommarloven. Hon förstod att det inte finns en elev-mall, där alla ska passa in, eller omformateras till att passa in. Eva förstod att en del har andra förutsättningar och om man ger dem det lilla extra verktyget så kan dom faktiskt åstadkomma en hel del. Man behöver inte läsa "Möss och människor" för att lära sig hur man skriver en recension! Man kan läsa "Bilsport"! Huvudsaken är att man fattar vitsen! Vi älskar Eva, och hon är en sådan lärare som S saknar! Tack och lov för att det finns såna ändå. Och ni lärare, hur många av er kan säga med sanning att ni har, eller har haft, elever som ÄLSKAR er....och SAKNAR er....

 

Sedermera startades en utredning för att komma fram till vad S egentligen hade för problem. Det var jätteskönt! Det utreddes och utreddes och vi fick bekräftat att han har en bokstavskombination, och att han behöver mer stöd i skolan. Det fattade ingen utom Eva. Eller, alla fattade det, men ingen liksom brydde sig om det. Allra minst matteläraren. Jag vet att det i många fall hänger på bristande resurser. Det finns ingen möjlighet att ge elever med koncentrationsproblem en lugnare miljö, eller mer stöd av särskild personal. Det vet jag. Men om man inte nu har resurser till att göra detta så ifrågasätter jag ändå på vilket sätt det blir resurskrävande att en lärare i ett fullt klassrum bara vänligt klappar en unge på axeln och vänligt säger "men försök igen, läs igenom det ordentligt, jag vet att du klarar det" i stället för att ignorera den ungen som ber om hjälp, i stället för att säga "jaha, du kunde inte svara på nån fråga på det här provet HELLER". Så allt det där om resurser...det är faktiskt inte bara resurserna det hänger på, prova med att vara vänlig, deltagande, förstående, intresserad och engagerad så kan det nog komma sig att några ungar i alla fall inte behöver slås ut som förtappade själar redan i 5:an....

Nu begicks ett litet fel med utredningen på S. Egentligen skulle den ha efterföljts av mer, men den tappades bort och eftersom jag inte är utbildad på området så förstod vi inte att det skulle ha blivit mer....med resultatet att det blev inte lättare i skolan för "mer stöd i skolan" var inte det enda han behövde.

 

Hans skoltid blev ett helvete. Faktiskt. Det var aldrig någon (förutom Eva) som hade något bra att säga om honom. Jodå, alla var helt eniga om hans trevliga sätt och attityd, men det var ingen som hade något gott att säga om hur det gick i skolan. Ett tag kändes det som att man hade behövt säga upp sig för att hinna engagera sig i skolan. Men by the way, en del lärare, här kommer er egen attityd in....Här kommer det lilla avsnittet in, där ni sågade ungen jäms med fotknölarna och klassade honom som dum....Om man en gång får påpekat för sig att "du kommer aldrig att lära dig något"...so guess what....man lär sig aldrig något! Hur många såna här stackars elever finns det egentligen!? Som inte är dumma i huvudet, som inte härjar på skolan av ren illvilja, som inte ens själv kan förklara varför en del saker bara händer, eller varför en del saker inte händer alls! Jag kommer aldrig att förstå hur man kan få behörigheten "lärare" utan att först betygsatts i empati, engagemang, och framför allt "tänk utanför mallen".....Om man skulle ta bort sommarlovet för dem, då skulle det nog bara bli kvar såna lärare som verkligen vill vara det för yrkets skull....Eva, du kan få ha dubbelt så långt lov....utan dig skulle jag ha blivit tokig på riktigt.....

 

Stora barn, stora bekymmer....suck...ja. En unge med bokstavskombination är hanterlig i låg ålder. Ganska i alla fall. De sattyg och ofog de ställer till med, utan att veta varför, är inte så allvarliga. På grund av den låga åldern är ju deras värld något begränsad. Förrsten, ni alla huvudskakande, smarta, skit-kastande andra föräldrar....lägg märke till det där jag sa nyss....om ofog de ställer till med UTAN ATT VETA VARFÖR.

Jag är glad för er skull att era BARN inte skulle ha gjort det som andras UNGAR gör, men prova tänk utanför er egen begränsade världsbild! Naturligtvis ställer de till med saker ibland fast de vet mer än väl att man inte får göra det! De är inte onormala, de är som vanliga barn i stort, och alla barn gör något korkat nån gång! Fast de vet att det är fel! Men, ibland vet dom faktiskt inte varför. Ibland saknar dom förmågan att risk- och konsekvensanalysera. Utan att dom för den skull är dummare än nån annan....

 

Nu är han 18...och tro det eller ej, men det är inte så länge sen jag trodde jag skulle få hälsa på honom på Kumla när han var 18....Jag vet inte hur det går till, och det vet inte han heller, men jag antar att det blir så mycket fel när dessa oroliga själar söker sig till likasinnade. Och tillsammans blir dom inget bra för varann. Jag skyller absolut, verkligen inte, på hans vänner!! Jag tycker om dem allihop och de är helt bra ungar!! Men tillsammans....Det har vart en del dumheter som de mycket väl vet om att man inte får göra. Och det har vart en del dumheter som går under "nå inte vet jag hur det gick till". Och det har vart en del dumheter som dom inte ens gjort men ändå fått skulden för. Det har vart mycket i alla fall. Utmattande för oss alla, men eftersom min S är som han är, så har man kunnat prata med honom om allt och jag vet att han varit uppriktigt ledsen för det mesta. Och ibland har hot om indraget ekonomiskt stöd hållit honom på banan....Allt har varit tillåtet.

 

Jag vill stanna en stund vid min rubrik "var fan finns föräldrarna"....Jag kan upplysa er, som säger så, om en liten detalj. De föräldrar som inte finns fattar inte vad ni pratar om. De fattar inte att de borde ha varit nånstans. De fattar ingenting. De bryr sig inte. Och deras ungar ställer säkert till stor del till med djävulskap som ett rop på hjälp, "se mig", "bry er"....Inte alla, men många. Det är tveksamt om "var fan finns föräldrarna"-åsikterna hjälper dem mycket....

 

De föräldrar som verkligen såras in i själen när ni säger så, de föräldrar som verkligen hör vad ni säger, det är helt fel föräldrar. Det är de som kämpar, och bryr sig, och försöker, försöker, försöker, som HÖR er, och som såras. Djupt. En gång när min S gjort en dum grej, som han fick en hel del skit för av arga föräldrar, arg ägare, arg domare osv osv, omnämndes händelsen i lokalpress här hemma. Behöver jag berätta hur out-of-space det kändes att läsa om honom.....Dom skrev om honom, men ingenting av det de skrev kändes som min unge, inte den ungen jag känner, som kunde ställa frågor som "hur gammal blir en gris på sommaren" när han var liten.....Och när jag senare fick höra att en tidigare kollega, som inte visste att det var S det handlade om, hade sagt med ovänligt tonfall och en del fula ord som förstärkning..."var fan finns föräldrarna"....Ja, kära läsare, var fanns vi....En sak är ju helt klar, vi fanns inte vid ungens sida. Inte heller den gången hade vi blivit inbjudna att tillbringa kvällen med honom och hans vänner, som alla andra jätteduktiga föräldrar verkar göra....Inte den gången heller ringde han och frågade om han fick ställa till med lite skit, som alla andra jätteduktiga föräldrars ungar säkert gör.....

Vi fanns i hemmet. Jag vet inte om det hade hjälpt något om jag varit en nattvandrande förälder, men det var jag inte. Jag var hemma. Och det sårade mig alldeles oerhört att någon säger så om mig, utan att veta vem föräldern bakom rubriken är, utan att tänka på att det faktiskt inte alltid är föräldrarna det är fel på. Ibland händer bara saker och inte alltid vet alla inblandade varför. Och sällan, aldrig, är de inblandade föräldrar tillfrågade före, och sällan, aldrig, har de gett sitt samtycke....De som känner mig vet att jag haft som extraknäck till 100% att försöka göra allting rätt med S. Så jag fanns faktiskt, och ändå gick det åt skogen ibland.Tänk på det innan ni svär över föräldrarna. Tänk på att det bakom såna här ligister kan finnas familjer som har det tungt, syskon som skäms och får ta skit som de verkligen inte förtjänar, mor- och farföräldrar som oroas djupt. Det är inte alltid familjen det är fel på.

 

Hur gick det sen. Jag krävde en ny utredning för en tid sedan. Rädda det som räddas kunde, tänkte jag. Det är troligt att vi fått vänta på den i ett kvarts sekel om det inte varit för det lilla faktum att dom tappat bort hans förra utredning och ville göra allting rätt den här gången. Det kan också ha varit för att jag hotade/lovade att jag skulle jaga dem tills jag dog om de inte hjälpte oss NU. Vi fick det stöd vi behövde och även om S inte riktigt förstod att han behövde prata med en psykolog om sitt liv, så fick han göra det. Han förstår nog inte ännu att han har haft det jobbigt....

 

I sina ögon är han lycklig, har alltid varit lycklig, och jag är så tacksam över den inställningen till livet som han har. Jag är tacksam för att han inte haft sociala problem, vilka varit svårare att reparera än bristande kunskap i teoretiska ämnen. Jag är så tacksam för att han hittat saker i livet som han är förbannat duktig på, vilket höjt hans självkänsla. Och jag är tacksam för såna som Eva, som gav honom verktyg att vara bra på nåt på sina egna villkor. Jag är tacksam för att jag orkat älska honom förbehållslöst genom hela hans liv och för att jag orkat med. Ibland på bekostnad av annat. Jag är tacksam för att han har landat med fötterna ner och huvudet upp och fått den hjälp han borde ha fått för länge sen, och för att han inte hann till Kumla innan hjälpen kom. Jag vet att det finns saker som kan störa den ordning vi har idag, jag vet att han är myndig och när som helst kan kapa mig från allt i hans liv, men jag vet också att den S jag känner, den S vi i hela familjen har sån glädje av, inte vill kapa mig, inte vill att livet ska gå åt helvete. Och framför allt, han är inte är en sådan ligist som det skrevs om i lokalpressen, det är inte han, det bara blev så....

.....ja, det gör hon, men vad söker hon...? Hon vet att hon inte söker det som dom ensamma mammorna på tv söker!

Jag söker lite halvdant efter ett piffigt middagstips till morgondagen. Inget som innehåller sådant man inte kan stava till. Vanlig mat. Sådant man kan ställa på bordet till allmän beskådan utan att 4 (1 bonus, 2 egna o 1 flickvän)gamhalsade ungdomar förfärat tittar över grytkanten, för att sedan se på varann med desperation i blick. Inte sånt som man lite försiktigt omnämner som "jag provade ett nytt recept".... Att säga så i min familj innebär att en mamma äter ensam med Mr Right för plötsligt har alla barn andra middagsplaner. Mr Right äter nog. Dels har han ganska snabbt lärt sig hur man behåller husfriden och dels är han inte bortskämd med färdig mat på bordet, så han äter, det är jag lugn för :) Kanske 1 barn (bonusen) äter....Han äter mycket. Ofta. Gärna. En av dom små sakerna som jag visserligen hade hört talas om, men ändå inte förstod vidden av. Han tränar. Mycket. Ofta. Gärna. Och jag hade hört talas om att kombinationen ung man i växande ålder som tränar mycket kunde öka aptiten.... Nu vet jag. Man kan säga att jag fick lära mig den hårda vägen :) Mina egna 2 söner tränar inte så ofta....egentligen kanske faktiskt aldrig....så deras matvanor har inte varit så omfattande. Men nu vet jag.....Så jag söker något näringsriktigt, piffigt, vanligt, ätbart att servera i morgon. Och något för i övermorgon. Och dagarna efter det. Jag tycker inte ens om att laga mat minns jag nu!

Jag söker också en SAK. En sån där upphängningsanordning för kläder utomhus. För galgar. En sån pinne som man kan fälla ner från väggen och snyggt och prydligt hänga ut kläder på vädring. I dagsläget hängs galgar på kabeln till en lampa och det är allt annat än snyggt. Det stör någons ordningssinne....Och det känns som att det så småningom kan orsaka någon slags defekt på kabeln och jag har hört talas om vad defekta kablar kan orsaka...Eftersom en sån där sak inte verkar vara möjlig att köpa så får jag väl snart sätta mig och GÖRA en.  Med tanke på att jag lagat min dammsugare med en blompinne, häftmassa och TeamSportia-tejp, så har jag gott hopp om att kunna ordna till en sån där sak också! Jag har redan hittat en del saker i garaget som jag bestämt tror att Mr Right inte skulle sakna. Kanske. Och gör han det så kommer vi in på detta med husfriden igen.....Han har lärt sig vissa saker :) Min äldste tyckte att jag inte skulle installera mig för mycket här....Mr Right kommer snart att inse vilken husdrake han släppt in och så åker jag ut igen :)

 

Lite grann söker jag förklaringen till att någon, en man i detta fallet, får en ingivelse att slänga sig ut och hoppa fallskärm från 39 000 meters höjd. Jag söker och söker i min hårddisk (huvudet) men utan resultat. Jag kan leva tills jag blir 150, men jag kommer nog aldrig att ens nästan förstå när och hur man liksom slås av en tanke så där...."om jag skulle hoppa fallskärm från yttre rymden"...."jag kanske dör, men vad fan....." Jag skulle inte ens komma på att göra det från hustaket, så att någon tar den tanken till 39 000 meter....Obegripligt. Att ha en sådan längtan av att söka faran, vara så dödsföraktande....varför?! Jag fattar det inte och jag tycker nästan lite synd om dem som inte kan nöja sig med, och glädjas åt det lilla i livet, utan måste driva sig till det yttersta hela tiden. Och jag tycker synd om deras nära och kära, att veta att det plötsligt kan gå åt helvete....Jag var orolig när mina grabbar körde moped, jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om dom kom hem och sa att dom tyckte det skulle vara rätt käckt att hoppa fallskärm från nånstans i närheten av månen....

Jag söker vinterkläder också. Jag har inte stort förråd, men det är rikt på innehåll....Eftersom det inte varit mitt förråd så himla länge så känns det som att jag borde ha mycket god kontroll över vad det innehåller! Mr Right fick bygga mer förråd i sitt garage för att jag skulle få plats där.....Och eftersom vi flyttade in och sorterade rätt nyligen så borde jag ha lite koll, och inte så mycket saker. Men nu när jag söker vinterkläder så inser jag att jag inte har någon som helst kontroll. Eller så har någon brutit sig in där o-ordnat alltihop. Det jag ser när jag öppnar dörren kan omöjligt vara mitt verk! I mitt förråd stod väl innehållet på givakt, prydligt ihopvikt och sorterat enligt färgskala och storlek....Det jag ser när jag öppnar dörren nu är allt annat än prydligt. När jag packat undan krukorna som huserat sommarens blomster, så kommer jag inte att kunna komma in i det där förrådet ens! Och där mitt i allt söker jag en kasse med halsdukar, vantar och mössor. Och en kasse med jackor. Eller var det kartonger? Eller säckar? Jag minns inte exakt vad jag lagt allt i, men jag minns att jag tänkte att "jag ställer det här så är det lätt åtkomligt när det behövs igen".... Det kändes smart och rimligt DÅ, men NU minns jag inte hur jag tänkte. Mr Right har ännu inte hämtat sig från upplevelsen att tömma mitt tidigare förråd på "det lilla" jag hade där. Vi är i alla fall överens om att jag är extremt dålig på att bedöma mängd av saker. Han hade aldrig sett mitt förråd innan det skulle tömmas, men jag bedyrade ju att där bara stod några få prylar och det skulle vara jättesmidigt att tömma det. Han vet nu att det betyder att "det finns hur mycket saker som helst, 3 män behöver bära i timmar, det fyller det stora släpet 2 gånger och garaget kommer att vara proppfullt"..... Sedan dess, varje gång jag svär vid mina barns liv på någonting, så ger han mig den där blicken...."jo, eller hur...." Fördelen med detta kan i alla fall vara att även om jag beter mig som en husdrake så är bara tanken på att tömma mitt förråd igen så överväldigande så han inte ens orkar slänga ut mig :)

Nu måste jag gå och hitta dom där kläderna. Det ska snöa och bli vinter snart och jag (ordningsmänniskan) hade ju tänkt att I ÅR skulle jag inte stå i panik och försöka hitta något samtidigt som jag behövde det....I ÅR skulle jag organiserat och väl genomtänkt ha plockat fram allt INNAN jag behövde det....Det är ungefär som med julklappar...Varenda år, dagen före jul, svär man på att "nästa år, nästa år tänker jag börja med det här i oktober"....Vilket får mig att inse att oktober är nästan slut nu. Shit...julklappar....

 

Är det möjligt att tid kan gå så här fort?! Jag har väl aldrig varit så enormt aktiv här, men att det är 2,5 år sen....Det känns som att det inte stämmer! Jag som skriver hela tiden!! Nå....vid närmare eftertanke så slår det mig att jag skriver i huvudet. Jag är en urusel författare! Har hur mycket text som helst mellan öronen men får aldrig något på pränt. Det är samma med att mailledes hålla kontakt med vänner, oftast N i Uppsala. Då och då kommer jag mig för att "skriva en kort rapport om det senaste" vilket brukar mynna i något som skulle uppta 14 A-4 ark om man skrev för hand. Med små bokstäver. Men 2,5 år....Någon har stulit min tid!!

 

Men när jag tänker efter, på allt som hänt sen sist, så ja, det kan nog ha gått så lång tid. Jag har bytt jobb och äntligen fått det jobb jag verkligen, verkligen vill ha. Sluttjafsat med surpuppor som tror att jag kan allas telefonnummer utantill och förstår att deras efternamn inte behöver efterfölja förnamnet MIKAEL (t.ex) eftersom det bara finns EN Mikael i världen och alla vet att det är just han som ringer! Nu jobbar jag med siffror. Dom tjafsar inte. Dom ÄR. Och det är så roligt. Jag förstår att det inte låter roligt, men jag, ordningsmänniskan, finner en oerhörd tillfredsställelse i att ordna dom där siffrorna så dom tar ut varann :) Jag har också fått mig en arbetsgivare som tycker om att göra trevliga saker för sin personal. Det tyckte säkerligen min förra också, men kanske resurserna var annorlunda och jag gillar de här nya resurserna bättre.....Jag trivs alltså alldeles utmärkt och jag vill blir kvar. Länge! Det är stressigt och pressat mellan varven, egentligen alltid, men vad gör det! Jag tycker om att gå till jobbet.

 

Jag har hunnit vara ganska jättesjuk. Det är bra nu om jag tänker på vad jag gör, när jag gör det, och hur jag gör det. En del av mig kommer aldrig att bli fri den där inre stressen som gör mig sjuk, men jag hoppas verkligen att jag kan hantera det nu. En av mina närmaste vänner, K, har hunnit vara ännu sjukare och i jämförelse med henne så är jag en oerhört frisk person. Jag är glad att du överlevde, K. Verkligen glad. Förmodligen blev både du och jag starkare av våra motgångar, som inföll ungefär samtidigt, och det är bättre än om vi blivit knäckta. Det var så mycket där ett tag så att vi båda la oss med näsan i vädret en stund är kanske inte konstigt. Men nu går vi båda vidare och jag tror vi ser ljuset i tunneln :)

 

Lillbarnet har fyllt 18. Den lillaste sonen. Det har funnit stunder, särskilt på den tiden då vi hade klippkort till akuten, då vi tvivlat på att han skulle överleva så här länge, men det gjorde han och nu tror jag nästan den värsta faran är över för honom. Han är varken sydd eller gipsad på några år så det kanske "har gått över"....Han har också haft det lite jobbigt, och vi med honom. Men han fick hjälp och nu i efterhand känner jag sån oerhörd bitterhet över att den här hjälpen inte gavs tidigare. Bland annat skulle han kanske ha haft något utbyte av sin skoltid om ett ställe inte bara tappat bort hans utredning :/ På riktigt, fan vad förbannad jag kan bli när jag tänker på det!!! Jag var en gång fast förvissad om att han aldrig skulle bli vuxen och mogen och allt det där som ska hända nån gång i livet. Men jag har fått tänka om. Nu händer det allt som oftast att han är så vuxen och mogen så man nästan ser på honom och har lust att fråga "VEM är du och vad har du gjort med mitt barn"......En dam spådde mig en gång och sa att det kommer att vara jobbigt med lillgossen, men att vi inte ska oroa oss, han kommer att landa med fötterna ner och huvudet upp och allt blir bra. Då, när hon sa det, hade jag lust att bryta ut i ett hysteriskt gråt-skratt-anfall av vanmakt, men nu....hon har nog rätt.....Han har fötterna ner och huvudet upp och vi gillar honom. Jättemycket :) Faktiskt JÄTTEJÄTTEmycket!

 

Barnet i mitten, tösen, min lilla goa tös, har också gått vidare med ett steg in i vuxenlivet. Hon har lämnat mig! Hon tog sitt pick och pack (eller....bara sängen och kläderna faktiskt....resten skulle köpas på IKEA...) och drog till världens ände. Kalmar. En del av mig ville hålla kvar, hänga lite runt hennes fötter och grina och böna och be henne att stanna hemma. Lova henne vad som helst om hon bara stannade hemma. Men en större del av mig är så stolt och glad över att hon följer sin egen väg och gör det hon vill göra! Hon kunde ha stannat, stått kvar i stora butiken där hon skulle ha fått fast jobb, och alltid bott med mig (nåja, inte alltid, men ett tag till) och fått behålla sin 100%-iga service och varit här och underhållit mig tills jag blir gammal och trött. Men hon hoppade rätt ut i något helt annat, studier på högre nivå och till en stad där hon inte hade mycket till "skyddsnät". Heja dig, lilla hjärtat!! Nu fick hon av en händelse med sig en av sina bästa vänner och de har byggt bo tillsammans. Det känns bra för modershjärtat att veta att hon har nån hos sig som fattar hur hon funkar och som hon alltid haft omkring sig.

Sen skulle det förstås vara oerhört intressant att, som fluga på väggen, få studera dessa två damer som kommer från full-service-hem.....Nu ska det städas och tvättas och lagas mat på egen hand :) Det är säkert roligt i nån månad, ger en del vuxenpoäng och känns rätt häftigt. Jag väntar med att avslöja att det INTE är roligt så himla länge till....Hon kommer snart att förstå varför det ibland inte var så himla kulinariskt vid middagstid....Och varför det ibland hände sig så att de kläder man behövde NU, inte var tvättade...Hon kommer också att förstå (som jag redan påpekat för henne) att tvättmaskinen inte är trasig....det finns inte maskiner som tvättar, torkar, viker och skåpar....det är INTE något som vår tvättmaskin ombesörjt.....

 

Märkligt det här med när barn flyttar. Jag grät så hjärtat ville brista när hon åkte. Och sen kom hon hem på en snabb visit och åkte igen och då var det som att hon flyttade två gånger och det hade jag kunnat vara utan!  Men om man tänker...Under en tid i deras liv hade man gladeligen packat ner vad som helst och hjälpt dem att flytta! Den där tiden då de är så pass små så de måste omhändertas på något sätt all ens lediga tid, men så pass stora så de beter sig som att man är en pain in the ass bara för att man andas samma luft som dem. DÅ kan dom flytta! Det känns som om livet lurar en lite grann....Dom flyttar inte då när man ibland känner att man får gå ut och dunka huvudet i garageväggen för att hindra sig själv från att bära hand på sina barn! Nej, nej, dom flyttar nu, när dom blivit små trevliga vuxna att umgås med! Som kan hjälpa till hemma, som är roliga att umgås med, som bidrar till familjeförsörjningen, och som passerat det där stadiet när man fick nya gråa hår av att bara höra deras röster!! Det har blivit ett fel nånstans!

 

Stora sonen "flyttade" för länge sen. Hem till flickvännen.....Men han är kvar i stan och han har sina fötter under mitt matbord tillräckligt ofta för att man inte ska hinna gråta efter honom! Det känns bra :) Nu har han också fått ett jobb och jag vet inte, men mognade han inte ytterligare lite grann med det....Min lugne, stillsamme stora pojke :) Han har varit vuxen och mogen så länge, men det hindrar inte mig från att undra om han har matlåda till varje dag :) Jag minns hur vi "hånade" min mormor lite då och då, som ringde mina medelålders mostrar i stora huvudstaden, och undrade om "flickorna ätit".....Jag kommer att bli likadan!

 

Sen har jag flyttat också, bara det i sig ganska tidsödande och energikrävande! Jag har fått mig en sambo :) Ett "bevis" på det man säger "gammal kärlek rostar aldrig"....Eller, den har nog varit rätt rostig dom senaste 30 åren, men vi putsade till den och gillar varann hemskt mycket nu. Utan att gå in på detaljer som får alla att tro att jag spårat ur och blivit nån gammal, romantisk fjolla, så får jag nog säga att jag hittat hem och skulle vilja stanna här. Det har vart en del med flytten, och att komma i ordning, som hållit mig ganska upptagen, men det har lagt sig nu.

 

Vi har i alla fall funnit oss till rätta och det fungerar bra. Tycker jag. Jag har funnit Mr Right. Och nu när jag har eliminerat volanggardiner och kristall-krimskrams (nästan så jag drev ut det med vitlök och besvärjelser....) så känns hemmet också som ett ställe för oss alla att trivas i :) Det finns en son i huset, en son på annan ort, och nu med tösen så långt borta, så har vi en grabb hela tiden, och två grabbar (plus ett extra par stora fötter under matbordet) varannan vecka och en liten, fet katt då och då. Om vi ska omskriva sanningen så kunde vi säga att allt gått som smort och är alldeles fantastiskt simpelt hela tiden....Men varför ska vi göra det! Det har gått ganska smort. Och är hyfsat simpelt hela tiden. Men inte alltid. Två ganska olika hushåll, med 5 halvvuxna och ganska olika barn, två helt olika familjerutiner.....inte slog man väl ihop det som en piece of cake precis. Att vi dessutom hanterat och uppfostrat våra småttingar ganska olika har väl gjort en viss nivåskillnad och nej, det är inte alltid lätt för alla inblandade. Men det blir lättare och jag hoppas jag kan tala för alla när jag säger att vi vill fortsätta ha det så här! Jag vet inte hur "styvmorsor" ska bete sig och han vet inte hur "styvfarsor" ska bete sig och vi gör säkert fel ibland. Men vi får väl göra om och göra rätt då. Sen.

 

Jag vet inte om det var ett uttryck av själviskhet när jag upplyste mina ungar om att nu är det så att JAG vill göra det här, och dom är så pass stora så JAG gör det och om dom inte gillar det så SKITER jag i det....Inte riktigt så, men nästan. Jag sa inte så, men jag menade så (fast det behöver dom inte veta). Det bara hade kommit till en punkt i livet när det började kännas som att det var dags för ungar att ställa upp på mamma och inte tvärtom. Och det har dom gjort. Dom bodde in sig på 15 minuter, och dom tycker allt är som det ska vara. De kanske såg framför sig hur dom fick slåss med varann om vems tur det var att förbarma sig över den ensamma mamman, och så tänkte dom att det var lika bra att min Mr Right fick ta hand om den saken :) Så dom dumpade mig mer än gärna på honom. Sammanfattningsvis: jag är lycklig, han är lycklig, barnen mår bra, alla verkar trivas och det som vi gör fel gör vi om och bättre.

 

Jaha.....en kort rapport om det som hänt sen sist.....Jag har sagt det tidigare och säger det igen, jag skriver hur mycket jag vill och om ingen orkar läsa så strunta i det! Det är för min egen del jag ordbajsar här lite grann, inte för någon annan. Kanske jag försöker upprätthålla det här nu och kanske det då inte blir så många ord....Eller det kanske blir ännu fler. Vi ser ju. Ha en bra dag i alla fall!