vanligadagarstankar

Jag skulle vilja återkomma till ämnet "min yngste son" en stund. Förhoppningsvis utan att lämna ut honom för mycket! Vi har dock aldrig stuckit under stol med hans problem, och finner ingen anledning att göra det heller, så jag tror inte det är några världshemligheter jag kan smaska till med nu.....Jag kanske kan hjälpa någon, genom att berätta om honom. Eller så kan jag åtminstone få någon att känna "aha, det finns fler". Eller så lämnar jag alla totalt oberörda och det gör ingenting det heller, jag skriver som bekant för mig själv!

 

Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer....Så sant som det är sagt. Min lille son, S, har alltid varit OERHÖRT aktiv, och saker har alltid BARA HÄNT honom....På dagis gick det ganska bra, personalen påpekade givetvis att han var ganska mycket överallt där det hände något, och även om han oftast ingick i skaran som orsakade att "det hände något" så klagade dom inte mycket. S har nog vunnit mycket mark på att han är glad, snäll och extremt social. Det hade säkert varit lättare att klaga på honom om han varit butter och otrevlig, och gett intryck av att orsaka händelser av ren illvilja. Nu var han inte sån, ÄR inte sån. Det bara hände, och inte alltid var det lätt att skälla och försöka uppfostra en som soligt leende, och oerhört förvånad, bara ryckte på axlarna och sa "nå inte vet jag hur det gick till, det bara blev".....

 

Han var alltid smutsig och trasig, och alla hans ägodelar gick bara sönder. Det bara hände. Han kom alltid hem från skolan i ett bedrövligt tillstånd, och ofta med diverse klädesplagg kvarglömda någonstans. Hans förklaringar till allt var oftast väldigt långa och kunde låta som "nå inte vet jag, jag bara gick där och plötsligt kom den där vattenpölen liksom bara emot mig, och jag vet inte hur det hände, men....." bla bla bla. Hans gode vän, som alltid gjorde honom sällskap, var en sådan gosse som kunde hålla dom vita gympaskorna vita tills han växte ur dem. Min S höll sina vita gympaskor vita ungefär så lång tid som det tog att packa upp dem ur kartongen de ligger i när de inhandlas. Så mycket skäll som den stackaren fått för såna små bagateller som skitiga kläder och trasiga leksaker...Förlåt oss S, men det var inte alltid helt lätt för oss att förstå hur det gick till, och dina förklaringar gjorde oftast sakerna ännu svårare att förstå. Ärligt talat gjorde dina förklaringar saker helt obegripliga....

 

Han var ofta med om olyckor. Och det var samma där, han kunde aldrig förklara hur dom gick till eller varför. Det enda som ligger som en röd tråd genom hela hans liv är hans oupphörliga glada, soliga sätt! Han blev kompis med alla sköterskor på akuten, och han lärde sig tidigt hur man tog sig in där. Och bemöttes oftast med ett "nej men S....är du här IGEN....vad har du NU gjort...." Och han log och förklarade, och ingen fattade nånting. Dom bara höll med honom om att det var olyckligt att det hänt och så sydde dom ihop honom.

 

Han hade det jättetufft i skolan. En del skulle säkert ha velat klassa honom som dum, men kunde inte göra det för att dom tyckte om honom som person. Andra klassade honom som dum. Och en del förstod att han verkligen inte var det, han hade bara extremt svårt att koncentrera sig och därmed blev all input ganska osorterad och osammanhängande. Han hade en mattelärare som jag ännu idag gladeligen skulle kunna hjälpa till "andra sidan" närhelst hon minst anar det. Hennes första ord till honom någonsin, var oerhört nedsättande och föraktande, och att som utbildad lärare, lägga ribban med ett sånt beteende får mig att inse att en del lärare valde yrket på grund av de långa sommarloven.....Jag undrar om hon under alla år ens förstod hur duktig han egentligen är på matte om han får möjligheten att utöva ämnet i lugn och ro, med någon som peppar och stödjer honom, och inte söker anledning att kritisera honom FÖR ALLTING. Jag vet att man inte ska säga så om någon, men det är en kvinna jag verkligen, av hela mitt hjärta, avskyr, och eftersom jag redan talat om det för henne så spelar det ingen roll om jag skriver ner det här och hon råkar läsa det. Mitt råd till henne, då, nu och för evigt, är BYT JOBB. Förstör inte fler barn som har det svårt nog utan dig!

 

Sen fanns Eva. Hon var också utbildad lärare, men jag är övertygad om att hon inte gick på samma skola som matteläraren. Eva blev inte lärare för dom långa sommarloven. Hon förstod att det inte finns en elev-mall, där alla ska passa in, eller omformateras till att passa in. Eva förstod att en del har andra förutsättningar och om man ger dem det lilla extra verktyget så kan dom faktiskt åstadkomma en hel del. Man behöver inte läsa "Möss och människor" för att lära sig hur man skriver en recension! Man kan läsa "Bilsport"! Huvudsaken är att man fattar vitsen! Vi älskar Eva, och hon är en sådan lärare som S saknar! Tack och lov för att det finns såna ändå. Och ni lärare, hur många av er kan säga med sanning att ni har, eller har haft, elever som ÄLSKAR er....och SAKNAR er....

 

Sedermera startades en utredning för att komma fram till vad S egentligen hade för problem. Det var jätteskönt! Det utreddes och utreddes och vi fick bekräftat att han har en bokstavskombination, och att han behöver mer stöd i skolan. Det fattade ingen utom Eva. Eller, alla fattade det, men ingen liksom brydde sig om det. Allra minst matteläraren. Jag vet att det i många fall hänger på bristande resurser. Det finns ingen möjlighet att ge elever med koncentrationsproblem en lugnare miljö, eller mer stöd av särskild personal. Det vet jag. Men om man inte nu har resurser till att göra detta så ifrågasätter jag ändå på vilket sätt det blir resurskrävande att en lärare i ett fullt klassrum bara vänligt klappar en unge på axeln och vänligt säger "men försök igen, läs igenom det ordentligt, jag vet att du klarar det" i stället för att ignorera den ungen som ber om hjälp, i stället för att säga "jaha, du kunde inte svara på nån fråga på det här provet HELLER". Så allt det där om resurser...det är faktiskt inte bara resurserna det hänger på, prova med att vara vänlig, deltagande, förstående, intresserad och engagerad så kan det nog komma sig att några ungar i alla fall inte behöver slås ut som förtappade själar redan i 5:an....

Nu begicks ett litet fel med utredningen på S. Egentligen skulle den ha efterföljts av mer, men den tappades bort och eftersom jag inte är utbildad på området så förstod vi inte att det skulle ha blivit mer....med resultatet att det blev inte lättare i skolan för "mer stöd i skolan" var inte det enda han behövde.

 

Hans skoltid blev ett helvete. Faktiskt. Det var aldrig någon (förutom Eva) som hade något bra att säga om honom. Jodå, alla var helt eniga om hans trevliga sätt och attityd, men det var ingen som hade något gott att säga om hur det gick i skolan. Ett tag kändes det som att man hade behövt säga upp sig för att hinna engagera sig i skolan. Men by the way, en del lärare, här kommer er egen attityd in....Här kommer det lilla avsnittet in, där ni sågade ungen jäms med fotknölarna och klassade honom som dum....Om man en gång får påpekat för sig att "du kommer aldrig att lära dig något"...so guess what....man lär sig aldrig något! Hur många såna här stackars elever finns det egentligen!? Som inte är dumma i huvudet, som inte härjar på skolan av ren illvilja, som inte ens själv kan förklara varför en del saker bara händer, eller varför en del saker inte händer alls! Jag kommer aldrig att förstå hur man kan få behörigheten "lärare" utan att först betygsatts i empati, engagemang, och framför allt "tänk utanför mallen".....Om man skulle ta bort sommarlovet för dem, då skulle det nog bara bli kvar såna lärare som verkligen vill vara det för yrkets skull....Eva, du kan få ha dubbelt så långt lov....utan dig skulle jag ha blivit tokig på riktigt.....

 

Stora barn, stora bekymmer....suck...ja. En unge med bokstavskombination är hanterlig i låg ålder. Ganska i alla fall. De sattyg och ofog de ställer till med, utan att veta varför, är inte så allvarliga. På grund av den låga åldern är ju deras värld något begränsad. Förrsten, ni alla huvudskakande, smarta, skit-kastande andra föräldrar....lägg märke till det där jag sa nyss....om ofog de ställer till med UTAN ATT VETA VARFÖR.

Jag är glad för er skull att era BARN inte skulle ha gjort det som andras UNGAR gör, men prova tänk utanför er egen begränsade världsbild! Naturligtvis ställer de till med saker ibland fast de vet mer än väl att man inte får göra det! De är inte onormala, de är som vanliga barn i stort, och alla barn gör något korkat nån gång! Fast de vet att det är fel! Men, ibland vet dom faktiskt inte varför. Ibland saknar dom förmågan att risk- och konsekvensanalysera. Utan att dom för den skull är dummare än nån annan....

 

Nu är han 18...och tro det eller ej, men det är inte så länge sen jag trodde jag skulle få hälsa på honom på Kumla när han var 18....Jag vet inte hur det går till, och det vet inte han heller, men jag antar att det blir så mycket fel när dessa oroliga själar söker sig till likasinnade. Och tillsammans blir dom inget bra för varann. Jag skyller absolut, verkligen inte, på hans vänner!! Jag tycker om dem allihop och de är helt bra ungar!! Men tillsammans....Det har vart en del dumheter som de mycket väl vet om att man inte får göra. Och det har vart en del dumheter som går under "nå inte vet jag hur det gick till". Och det har vart en del dumheter som dom inte ens gjort men ändå fått skulden för. Det har vart mycket i alla fall. Utmattande för oss alla, men eftersom min S är som han är, så har man kunnat prata med honom om allt och jag vet att han varit uppriktigt ledsen för det mesta. Och ibland har hot om indraget ekonomiskt stöd hållit honom på banan....Allt har varit tillåtet.

 

Jag vill stanna en stund vid min rubrik "var fan finns föräldrarna"....Jag kan upplysa er, som säger så, om en liten detalj. De föräldrar som inte finns fattar inte vad ni pratar om. De fattar inte att de borde ha varit nånstans. De fattar ingenting. De bryr sig inte. Och deras ungar ställer säkert till stor del till med djävulskap som ett rop på hjälp, "se mig", "bry er"....Inte alla, men många. Det är tveksamt om "var fan finns föräldrarna"-åsikterna hjälper dem mycket....

 

De föräldrar som verkligen såras in i själen när ni säger så, de föräldrar som verkligen hör vad ni säger, det är helt fel föräldrar. Det är de som kämpar, och bryr sig, och försöker, försöker, försöker, som HÖR er, och som såras. Djupt. En gång när min S gjort en dum grej, som han fick en hel del skit för av arga föräldrar, arg ägare, arg domare osv osv, omnämndes händelsen i lokalpress här hemma. Behöver jag berätta hur out-of-space det kändes att läsa om honom.....Dom skrev om honom, men ingenting av det de skrev kändes som min unge, inte den ungen jag känner, som kunde ställa frågor som "hur gammal blir en gris på sommaren" när han var liten.....Och när jag senare fick höra att en tidigare kollega, som inte visste att det var S det handlade om, hade sagt med ovänligt tonfall och en del fula ord som förstärkning..."var fan finns föräldrarna"....Ja, kära läsare, var fanns vi....En sak är ju helt klar, vi fanns inte vid ungens sida. Inte heller den gången hade vi blivit inbjudna att tillbringa kvällen med honom och hans vänner, som alla andra jätteduktiga föräldrar verkar göra....Inte den gången heller ringde han och frågade om han fick ställa till med lite skit, som alla andra jätteduktiga föräldrars ungar säkert gör.....

Vi fanns i hemmet. Jag vet inte om det hade hjälpt något om jag varit en nattvandrande förälder, men det var jag inte. Jag var hemma. Och det sårade mig alldeles oerhört att någon säger så om mig, utan att veta vem föräldern bakom rubriken är, utan att tänka på att det faktiskt inte alltid är föräldrarna det är fel på. Ibland händer bara saker och inte alltid vet alla inblandade varför. Och sällan, aldrig, är de inblandade föräldrar tillfrågade före, och sällan, aldrig, har de gett sitt samtycke....De som känner mig vet att jag haft som extraknäck till 100% att försöka göra allting rätt med S. Så jag fanns faktiskt, och ändå gick det åt skogen ibland.Tänk på det innan ni svär över föräldrarna. Tänk på att det bakom såna här ligister kan finnas familjer som har det tungt, syskon som skäms och får ta skit som de verkligen inte förtjänar, mor- och farföräldrar som oroas djupt. Det är inte alltid familjen det är fel på.

 

Hur gick det sen. Jag krävde en ny utredning för en tid sedan. Rädda det som räddas kunde, tänkte jag. Det är troligt att vi fått vänta på den i ett kvarts sekel om det inte varit för det lilla faktum att dom tappat bort hans förra utredning och ville göra allting rätt den här gången. Det kan också ha varit för att jag hotade/lovade att jag skulle jaga dem tills jag dog om de inte hjälpte oss NU. Vi fick det stöd vi behövde och även om S inte riktigt förstod att han behövde prata med en psykolog om sitt liv, så fick han göra det. Han förstår nog inte ännu att han har haft det jobbigt....

 

I sina ögon är han lycklig, har alltid varit lycklig, och jag är så tacksam över den inställningen till livet som han har. Jag är tacksam för att han inte haft sociala problem, vilka varit svårare att reparera än bristande kunskap i teoretiska ämnen. Jag är så tacksam för att han hittat saker i livet som han är förbannat duktig på, vilket höjt hans självkänsla. Och jag är tacksam för såna som Eva, som gav honom verktyg att vara bra på nåt på sina egna villkor. Jag är tacksam för att jag orkat älska honom förbehållslöst genom hela hans liv och för att jag orkat med. Ibland på bekostnad av annat. Jag är tacksam för att han har landat med fötterna ner och huvudet upp och fått den hjälp han borde ha fått för länge sen, och för att han inte hann till Kumla innan hjälpen kom. Jag vet att det finns saker som kan störa den ordning vi har idag, jag vet att han är myndig och när som helst kan kapa mig från allt i hans liv, men jag vet också att den S jag känner, den S vi i hela familjen har sån glädje av, inte vill kapa mig, inte vill att livet ska gå åt helvete. Och framför allt, han är inte är en sådan ligist som det skrevs om i lokalpressen, det är inte han, det bara blev så....