På den där skrivarkursen som jag så glatt gav mig i kast med ska man beskriva en bild. Och så visar dom en hel hop med bilder som inte säger mig något alls. Tack och lov uppmuntrar de en till att "se egna bilder". Och det gör jag. Eftersom jag inte har tid att både skrivarkursa och blogga så tänkte jag helt smart att jag lägger upp samma saker här som jag gör där :) Två flugor på smällen alltså :) Så här är "min bild".....
Vad ser jag på bilden? Jag ser en bild framför mig på tre små ungar. På en enkel träbänk i ett hav av sommarblommor som jag borde veta namnen på. De är en aning uppklädda och ser glada ut. Det är min bild.
Och jag inser nu att jag inte kan skriva så som alla verkar kunna….”Det var en gång”-sättet är ingenting för mig. Och jag lutar åt att redan lämna det här med skrivarkurs och fortsätta ägna mig åt att skriva på mitt vis på min blogg. Sen tänker jag att det ju ändå är nåt tusental som är medlem på den här kursen….jag kanske kan skriva på mitt vis och hoppas på att ingen märker att jag inte klarar av ”det var en gång”. Så jag smyger in en story om min bild och skriver för min egen skull.
Tre små glada barn. Lite trevligt klädda, och det ser fint ut. Ingen vet att vi nästan fick strypa en av dem för att få på henne en klänning. Eller att en av grabbarna klentroget tittade på skjortan och i det närmaste fick spöas in i den. Ja, några vet ju förstås. Vi var ett helt team av släktingar som fick jobba oss halvt från vettet för att få EN bild på de tre ljuvliga syskonen. De ler in i kameran. Lillemans leende är äkta. Han log alltid och ingen visste riktigt varför. Att vi fick honom att le trots skjorta är en bedrift jämfört med att bestiga Mount Everests topp. Storebror leende ser ganska äkta ut! Jag är nu i efterhand, 18 år senare, lite förvånad över att det ser så äkta ut. Det kändes allt annat än äkta vid tidpunkten för fotograferingen. Lilltjejens leende är allt annat än äkta och alla som känner henne ser att hennes gröna ögon är ilskna som bin.
Vi var ute i stugan hos mina föräldrar. Det är nästan 18 år sen och det var en underbart vacker sommardag. Med i bagaget hade vi skjortor och en liten sjömansklänning och min bror med kamera. Han skulle ta några fina bilder som gamla släktingar kunde glädjas åt. Som sagt fick vi in princip nita hela högen för att få in dem i dessa finkläder. Det är så än idag med lilleman. Vi för en dialog just nu angående kostym på hans studentfirande om en månad. Han är lika klentrogen inför detta faktum som han var inför skjortan då för länge sen. Han som vandrat skitig och trasig genom livet har meddelat, ganska bestämt, att han hellre dör än tar kostym på sig. Ungefär som han sa då för 18 år sen. Och min enda dotter….som jag så glatt försökte pressa in i en klänning…..ylade och skrek att hon ville ha ”shortsarna” på….Vi vuxna svettades ymnigt trots den lätta sjöbrisen.
Nästan moment var att placera dem lite vackert på en bänk. Storebror vägrade att sitta bredvid lillebror och tösabiten vägrade att sitta bredvid storebror och lillebror vägrade att sitta överhuvudtaget. Han ville ”hoppa i bänken”. 3, 2 och 1 år gamla….En moders tålamod var något prövat och det var säkert tur för deras fortlevnad att en mild mormor var i närheten med sitt oprövade tålamod.
Vi hade gjort et t mastodont misstag. Vi hade sagt ”vi ska ta EN bild”. Det var ju käckt tänkt av oss att en inbilla oss att EN bild skulle bli DEN bilden som man ville dela med äldre släktingar. Där storebror nyper lillebror och lillasyster/storasyster bölar som en vanhelig för att hon inte fick ha shortsarna på. Min bror hade föresatt sig att ta en hel rulle. En 34-bilders rulle. För att få större svängrum att sortera ut böl- och nypbilder. När vi kom till bild 3 ungefär så var det mutor och hot som gällde och eftersom man inte skulle svära inför småbarn fick jag väsa mellan tänderna åt min stackars bror….”men ta dom fucking jävla bilderna nångång”….. Mormor bibehöll lugnet och utan henne hade jag troligen brukat våld och burit hand som om jag blivit skvatt galen.
Det är min bild. Den är vacker och mina tre älsklingar ser glada ut. Sommarblommorna runt bänken är otroligt vackra och man kan se att det är en varm, härlig dag ute i skärgården. Vi fick flera fina bilder som delades ut bland glada äldre släktingar och tåldes att ramas in. Min bror överlevde. Barnen överlevde. Jag överlevde. Och idag, när jag ser de där tre surpupporna skratta med varandra och trivas i varandras sällskap önskar jag att jag vetat då för 18 år sen att de skulle komma att göra det så småningom. Vad jag förstod redan då, och som står glasklart idag, är att lillebror aldrig kommer att ta en kostym på sig. Inte ens för en bild vid sin student. Och idag fungerar varken hot eller mutor. Men jag behöver ingen sådan bild. De bilder jag har i huvudet på dessa tre är vackrare än någon kostymbild någonsin kommer att bli.
"Mamma, dom tror jag har blodpropp i lungorna".....några små ord och jag lovar, mitt hjärta lämnade kroppen och drog en tur och retur till månen. Jag vet inte vad ni andra vet om blodproppar, men jag har hört att det är farligt, livshotande och kan framkalla död. Jag vet inte hur ni andra tycker att det ska vara lugnande att hon kom under sjukhusvård, men jag vet att det var då fan inte lugnande alls. För mig hade det varit lugnande om hon sagt att det var halsfluss och hon är tillbaka hemma på soffan. Jag vet att ni andra tycker att "nå, det var ju inte så farligt, och nu tar läkarvården hand om henne", men jag.....jag är hennes mamma....och jag kan inte låta bli att tänka på hur det kunnat gå. Ni som inte är hennes mamma kan säkert borsta av er obehaget som lite damm men jag som är hennes mamma kan inte låta bli att tänka att "gode gud, hon kunde ha haft något verkligt livshotande, och här sitter jag, 150 mil ifrån och kan inte ens hålla om henne".
Det blev så påtagligt hur fort något kan hända och hur långt det är emellan oss. Det blev så påtagligt att mitt barn kan bli svårt sjukt och jag kan inte vara där. Hon måste ha blivit rädd själv, och här sitter jag och kan inte göra det mammor gjort i alla tider, funnits för sina barn. Jag förstår att ni andra tänker så där "ojdå, ajdå, det var inte roligt", men jag är hennes mamma. Jag hann se henne död. Jag hann ligga en natt och titta på min telefon och tänka att "måtte ingen ringa från sjukhuset 150 mil härifrån och säga att det inte gick att göra något". Jag hann fara fram och tillbaka till helvetet sisådär 5000000 gånger. Det gick en hel natt innan jag fick höra att hon var bättre. Och en hel natt kan bli väldigt lång om man far fram och tillbaka till helvetet så där många gånger. En hel natt kan verkligen suga musten ur en när man hinner se sin enda dotter död om och om igen. Folk dör av blodproppar. Min enda dotter hade en blodpropp. Ingen behöver väl högskoleutbildning för att försöka förstå hur det kändes. Att säga att jag upplevde skräck är en underdrift.
Jag tackar för alla ryggdunkningar och försök till överslätande " jamen nu ligger hon ju på sjukhus, nu är det ingen fara". Jag vet inte vad ni trodde att detta hade för effekt, men det funkar inte på mig. Mamman. I mamman finns bara "hon ligger på sjukhus". Man ligger inte där om allt är topp tunnor prima. Man ligger där om något är dåligt. Finns det någon anledning till att jag skulle känna ett välbehag över att hon ligger där. Jag skulle känna välbehag om hon låg i sin säng hemma på sin gata. Så länge hon ligger i en sjukhussäng, även om det är positivt att hon får vård och att det finns kunnigt folk i hennes närhet, så känner jag bara oro och olust och obehag. Och eftersom jag inte kan se henne med mina egna ögon, läsa av hennes status som jag gjort i så många år, så känns det bara väldigt, väldigt o-bra. Trots ryggdunkningarna.
Dom vet ännu inte exakt vad hon har. Blodproppen kanske inte var en blodpropp. Kanske. Det kanske är en hjärtmuskelinflammation. Eller hjärtsäcksinflammation. Men vilket som, mitt barn är sjukt 150 mil härifrån och det må vara så att alla andra tycker att det inte är nåt att hetsa upp sig över, men jag tycker det. Ni kanske vill prova byta, för att förstå känslan på riktigt? Jag vet att dom kommer att laga henne, att hon blir frisk. Jag vet att hon mår bättre redan. En kommentar som "jag höjde medelåldern här med 40 år och mina room-mates har inte samma dygnsrytm som jag....." säger mig att hon mår bättre nu. Hon låter pigg, som vanligt. Men hon ligger kvar där, hon får inte åka hem ännu, och då finns det alltså kunnigt folk som tror att det behövs....Lugnande? Inte särskilt.
Men mitt hjärta hann till månen tur och retur och det funkar ganska dåligt att bara stoppa tillbaka det i kroppen och rycka på axlarna. Jag hann se henne död. Det kan ju vara så att jag är morbid på något sätt, jag kanske inte är normal, men jag hann se henne död och känslan av den synen förföljer mig lite till. Jag hann bli så in i helvete rädd så det känns som att även jag åkte till månen tur, och på returen var det nån som släppte ner mig, körde över mig och backade tillbaka för att göra det lite till.
Nu återhämtar hon sig. Hon tänker varken dö eller bli kvar på sjukhuset särskilt länge. Hon muttrar redan över att hon missar studietid inför en tenta och hon skrattade nästan ihjäl sig åt sin klasskompis och en påse med schampo i....fråga inte.....Hon är under kontroll och hon kommer att vara det en tid framöver. Hon kanske måste vila ett tag, kanske inte får träna på länge, men hon överlever och mammans hjärta kan krypa in i sitt bo och slappna av. Men det tar ett tag att återhämta sig, att glömma den där paniken, "mamma, dom tror jag har en blodpropp" susar i huvudet fortfarande och jag får ångest när jag tänker på hur fort det kan gå, och hur det kunnat sluta och hur långt bort jag är om det händer något. Oavsett hur ni alla andra tycker så var det här en fruktansvärd upplevelse för den här mamman. Jag har lite svårt att borsta av mig det bara så där, som en del andra kan göra.
Men då är jag också hennes mamma. Det är inte ni.
Det blir så tydligt för mig ibland hur olika vi utvecklar våra sinnen. Jag antar att det beror på hur vi behöver dem. Vi luktar, kollar, känner, smakar och hör. Det är som självklart för dom flesta. Men om man tar bort något av dessa sinnen, utvecklar man då de andra att vara starkare än hos dem som har alla kvar, därför att man då behöver något annat sinne mer än vanligt? Ja, det gör det! Det har jag fått se på nära håll och jag fattar inte, verkligen fattar inte, hur det går till! Alltså....ja, jag fattar, man använder öronen.....men jag som knappt hör vad folk i samma rum säger, är mäkta imponerad av att nån kan höra vad som händer längre bort än i samma rum....
Vi satt vid mitt köksbord en gång, jag och en god vän, vi hade lite saker att stå i. Plötsligt säger min vän "jaha, här kommer katten också", och sträcker ut sin hand i exakt riktning mot fet hårboll, Ture. Vad är det med det då, tänker gemene man....Det fantastiska är att min vän är synskadad, blind, och han såg inte att hårbollen kom lufsande ut i köket, han hörde honom. Nog för att Ture är lite korpulent och ibland en aning klumpig i sina rörelser, men att höra honom komma smygande på betonggolv täckt med plastmatta.....Det gör inte jag. Jag möjligen hör honom när han kommer på parketten och det är dags att klippa klorna. Men hur vanligt är det att man hör en katt komma smygande?
Genom åren med min vän och hans hustru har jag upplevt ett flertal liknande händelser, hur dom hör det jag ser. Och hur dom ofta hör det jag inte ser :) När vi för några år sen blev grannar så fascinerades mina barn över hur de kunde höra på stegen vem de mötte i trappan, och hälsa med namn! Vid ett tillfälle så påtalade min gode vän att ett av mina barn inte alltid hälsade, vilket förfärade mig, jag har lärt dem att alltid hälsa på vänner och grannar! När jag frågade så svarade barnet att det känns så dumt ibland, för barnet var inte säker på att våra synskadade grannar visste vem dom mötte och det kändes konstigt att bara säga hej. Det visade sig att våra grannar mer än väl hörde vem de mötte och en hälsning inte alls hade varit konstig. Att ens försöka stå blick stilla och inte andas i den trappuppgången i tron att mina vänner inte skulle lägga märke till att någon är där, är meningslöst. Dom vet att man är där. Vi hade en gång en man som byggde bo i trappuppgången på våningen över oss, vindsvåningen, och mina vänner kände av honom långt innan vi gjorde det.....Jag frågade "hur" och de svarade att de hörde honom andas, och kände en främmande lukt! Nu luktade han visserligen inte särskilt fräscht, men att känna det från en våning till en annan.....Och hur många av er kan säga vad era grannar använder för hudlotion därför att ni känner doften av den genom ett litet öppet fönster om morgnarna :)
Ibland har jag testat mig själv genom att sluta ögonen och prova mig fram med hjälp av mina andra sinnen. Det funkar mycket dåligt. Säkert för att jag nu plötsligt stänger öppna ögon och mina andra sinnen är vana vid att ta hjälp av ögonen....Det är oerhört svårt att föreställa sig ett liv utan synen, och vem håller inte med mig om att man skulle känna det som en katastrof om synen försvann. Jag vet ärligt talat inte om mina vänner känner det som en katastrof eftersom dom aldrig sett, men för en som drabbas av synskada sent i livet är det nog i allra högsta grad en katastrof. Ungefär som om mina vänner idag skulle förlora hörseln, vilket verkar vara ett av deras främsta sinnen. Det skulle vara en katastrof. Tror jag.
Jag skäms att säga att jag en kort stund som nybliven granne till detta synskadade par hann tänka att "voi, voi, hur klarar dom sig"... Jag verkligen skäms att säga det, men någonstans inom en så har man en förutfattad mening mot olika handikapp och man tror man själv har allt en människa behöver för att klara sig. Den som har mindre än en själv, behöver hjälp. Lite så tror man nog. Och ja, visst, för en del saker behöver de hjälp, men vem behöver inte hjälp ibland? Det är bara så att de saker jag inte fixar själv och behöver hjälp med, kanske inte är exakt samma saker som mina vänner behöver hjälp med, men hjälp behöver alla från gång till annan. Det tog inte lång tid innan jag insåg att dom klarar sig alldeles utmärkt och lever ett lika givande liv som jag gör med mina ögon! Om inte än mer givande till och med! Vissa saker blir givetvis praktiskt svåra att genomföra, när man inte ser, men inte är det mycket. Dom sköter sig själva som vilket annat gift par som helst och ibland vill jag nog mena att min "tjurskallige" vän sköter sig själv lite mer än någon annan :)
De har hjälpmedel och jag är extremt fascinerad av vilka hjälpmedel som finns. Jag hade ingen aning om att man kan stoppa in post i en maskin och få den översatt till text som man kan läsa om man inte ser!! Jag hade inte en susning om att det finns tangentbord i sån braille-skrift, ni vet prickarna. Att man kan få ett mail uppläst för sig, eller utskrivet i prickar! Och att en telefon kan snacka med en ifall man behöver det. Jag trodde inte mina ögon när jag första gången blev varse hur fort en synskadad läser prickarna! Jag fick verkligen se det med egna ögon en gång när min väns hustru beställde och betalade en resa via nätet. Hon läste bekräftelsen fortare med sina fingertoppar än jag gjorde med mina ögon. För henne är det säkert ingen märkvärdig sak, men om jag skulle sluta ögonen och försöka tyda dom prickarna så vet vi ju alla att jag skulle ha lättare att förstå arabiska.....Jag har kommit på mig själv med att titta på olika varor i butiker jag besöker för att se om förpackningarna har dom där prickarna på sig. Jag tycker det borde vara minst lika prioriterat som den skrivna texten. Nu när jag på nära håll fått se hur en del faktiskt behöver prickarna för att veta vad en förpackning innehåller.
Ett av deras främsta hjälpmedel och ledsagare när de lämnar hemmet är ledarhundarna. Mina kompisar! Jag har förmånen att få låna dem ibland för att få lite motion och frisk luft, och med mig är de som vilka stolliga hundar som helst. De rycker i kopplet när de hittar något intressant att lukta på, som alla andra hundar. Men ändå märker man en viss skillnad. Är de lösa utomhus så söker de sig till ens vänstra sida alltsom oftast och bara går där bredvid en stund, som om de vill försäkra sig om att allt är ok. Det känns på något sätt så väldigt omtänksamt! Men när de arbetar, det är då skillnaden mot "vanliga" hundar blir så tydlig. De leder mina vänner genom trafik, folksamlingar, på resor, flygplatser, i diverse ärenden utanför hemmet och de är fullständigt fokuserade på att arbeta. Som för vem som helst som är ute i arbetslivet krävs ju träning för att erfarenheten ska öka, och det är möjligt att de ibland får lust att glömma att de arbetar (man ska aldrig försöka hälsa på en ledarhund i tjänst, det vet ni väl)....men jag tvivlar på att det sker i någon nämnvärd utsträckning. Jag ser ju själv när vi är ute och går och ska korsa en väg, min lilla lånade följeslagare stannar och ser efter trafiken och jag tror inte hon skulle dra ut ens mig i vägen, fast hon är ledig med mig. Eftersom dom oftast arbetar i sele när dom är ute och då beter sig på ett sätt, så finns det vissa små detaljer att slipa på vad gäller beteendet när man är ledig i vanligt koppel. Men det är inte mycket, och vi jobbar på saken :)
För något år sedan hade jag förmånen att få resa med mina vänner, och verkligen på nära håll få uppleva deras vardag. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på, att ledsaga någon, och jag var verkligt nervös innan vi åkte. Jag var i allra högsta grad osäker på exakt vad jag skulle behöva bistå dem med, vad gällde vår vardag under resan. Men egentligen, det enda jag behövde göra var att uttrycka mina egna upplevelser under resan i ord, och på så sätt dela det jag upplevde med min syn. Det stod dock klart för mig ganska omgående att de upplevde ganska exakt samma saker utan att se det. Ganska många gånger brast jag nog ut i ett "kolla där"....och det tyckte vi ju var oerhört roande :)
De bodde i sin lägenhet och "mindade sin egen business", och jag bodde i min, och det enda vi samkörde vad gällde boendet var att äta frukost ihop och det var som att äta frukost med vilka vänner som helst. De hade inga problem att avgöra om en restaurang verkade trevlig och värd att besöka. De hade inga problem att shoppa och på sitt sätt "titta" på utbudet. De hade inga problem att känna atmosfären och njuta av vår resa. De hade inga problem att notera när jag tog fel väg tillbaka och vi fick gå omvägar och sen inte hitta ändå.....Det fanns saker som jag snabbt lärde mig att uttala högt. Vem har till exempel fäst någon större vikt vid att det växer lyktstolpar, träd och papperskorgar mitt i trottoarerna.....
Men det blev också alldeles naturligt. Och under en promenad åt ett håll, där jag berättade vilka hinder vi mötte, så behövde inte hindret påpekas desto mer på tillbakavägen. Jag vet inte om jag kan påstå att jag hade en större upplevelse av vår resa än de hade, trots min syn! Visst var det en aning påfrestande för huvudet att hela tiden tänka på vad jag såg, och inte dom, men jag blev så van så jag nästan ledsagade mina barn på samma sätt när jag kom hem. Det var en rolig resa och jag uppskattar att jag fick följa med. Det gjorde min världsbild bredare, inte bara genom att få se ett annat land, utan också att få dela en vardag som är precis som min fast på olika villkor. Att få krossa den sista biten av mina förutfattade meningar. Och vid ett tillfälle under resan, på en flygplats, fick min vän ledsaga mig åt rätt håll....mot bagagebandet....därför att han hörde det jag inte såg.....
Jag vet inte om man kan säga att jag beundrar mina vänners förmågor. Ja, kanske som jag skulle beundra en vän med vacker sångröst, men det känns lite konstigt att beundra någon för att personen HÖR något, eftersom jag knappast skulle beundra någon för att den SER något. Jag är dock imponerad av hur man kan utveckla ett sinne, om det behövs mer. Dom är ju bara människor, och det är som inget mer märkvärdigt med deras göranden, än det är med andras. Men vänskapen med dem har fått mig att inse att det vi säger så ofta "kolla, kolla" inte är så självklart för alla. Och hur dåliga vi är på att uppskatta det vi har, men väldigt bra på att sakna det vi inte har. Och hur mycket förutfattade meningar det finns i samhället i stort mot dem som inte lever på exakt samma villkor som det som anses "normalt". Vad är normalt, och vem avgör vad som är normalt? För mig är det normalt att läsa en text i en tidning, och titta ut för att avgöra väderleken. För andra är det normalt att lyssna på texten och gå ut och känna på vädret. Och för oss alla är vårt sätt normalt.
En kort tid i början av min bekantskap med mina vänner tyckte jag alltså lite synd om dem och var lika förutfattad som många andra. Eftersom jag trodde att ett fullvärdigt liv krävde alla de förmågor och sinnen som jag själv har. Det är så fel, så fel! Det finns ingenting som är mindre fullvärdigt med liv som saknar mina förmågor och sinnen! De som saknar det jag har, upplever livet på ett annat sätt, men icke på något vis mindre fullvärdigt. De kanske inte vrålar "kolla, kolla" när de "ser" något, men vem tycker att "kolla, kolla" är beviset på ett gott liv.....
Bevis på gott liv sitter i att man upplever det, inte hur man upplever det.
