vanligadagarstankar

"Mamma, dom tror jag har blodpropp i lungorna".....några små ord och jag lovar, mitt hjärta lämnade kroppen och drog en tur och retur till månen. Jag vet inte vad ni andra vet om blodproppar, men jag har hört att det är farligt, livshotande och kan framkalla död. Jag vet inte hur ni andra tycker att det ska vara lugnande att hon kom under sjukhusvård, men jag vet att det var då fan inte lugnande alls. För mig hade det varit lugnande om hon sagt att det var halsfluss och hon är tillbaka hemma på soffan. Jag vet att ni andra tycker att "nå, det var ju inte så farligt, och nu tar läkarvården hand om henne", men jag.....jag är hennes mamma....och jag kan inte låta bli att tänka på hur det kunnat gå. Ni som inte är hennes mamma kan säkert borsta av er obehaget som lite damm men jag som är hennes mamma kan inte låta bli att tänka att "gode gud, hon kunde ha haft något verkligt livshotande, och här sitter jag, 150 mil ifrån och kan inte ens hålla om henne".

 

Det blev så påtagligt hur fort något kan hända och hur långt det är emellan oss. Det blev så påtagligt att mitt barn kan bli svårt sjukt och jag kan inte vara där. Hon måste ha blivit rädd själv, och här sitter jag och kan inte göra det mammor gjort i alla tider, funnits för sina barn. Jag förstår att ni andra tänker så där "ojdå, ajdå, det var inte roligt", men jag är hennes mamma. Jag hann se henne död. Jag hann ligga en natt och titta på min telefon och tänka att "måtte ingen ringa från sjukhuset 150 mil härifrån och säga att det inte gick att göra något". Jag hann fara fram och tillbaka till helvetet sisådär 5000000 gånger. Det gick en hel natt innan jag fick höra att hon var bättre. Och en hel natt kan bli väldigt lång om man far fram och tillbaka till helvetet så där många gånger. En hel natt kan verkligen suga musten ur en när man hinner se sin enda dotter död om och om igen. Folk dör av blodproppar. Min enda dotter hade en blodpropp. Ingen behöver väl högskoleutbildning för att försöka förstå hur det kändes. Att säga att jag upplevde skräck är en underdrift.

 

Jag tackar för alla ryggdunkningar och försök till överslätande " jamen nu ligger hon ju på sjukhus, nu är det ingen fara". Jag vet inte vad ni trodde att detta hade för effekt, men det funkar inte på mig. Mamman. I mamman finns bara "hon ligger på sjukhus". Man ligger inte där om allt är topp tunnor prima. Man ligger där om något är dåligt. Finns det någon anledning till att jag skulle känna ett välbehag över att hon ligger där. Jag skulle känna välbehag om hon låg i sin säng hemma på sin gata. Så länge hon ligger i en sjukhussäng, även om det är positivt att hon får vård och att det finns kunnigt folk i hennes närhet, så känner jag bara oro och olust och obehag. Och eftersom jag inte kan se henne med mina egna ögon, läsa av hennes status som jag gjort i så många år, så känns det bara väldigt, väldigt o-bra. Trots ryggdunkningarna.

 

Dom vet ännu inte exakt vad hon har. Blodproppen kanske inte var en blodpropp. Kanske. Det kanske är en hjärtmuskelinflammation. Eller hjärtsäcksinflammation. Men vilket som, mitt barn är sjukt 150 mil härifrån och det må vara så att alla andra tycker att det inte är nåt att hetsa upp sig över, men jag tycker det. Ni kanske vill prova byta, för att förstå känslan på riktigt? Jag vet att dom kommer att laga henne, att hon blir frisk. Jag vet att hon mår bättre redan. En kommentar som "jag höjde medelåldern här med 40 år och mina room-mates har inte samma dygnsrytm som jag....." säger mig att hon mår bättre nu. Hon låter pigg, som vanligt. Men hon ligger kvar där, hon får inte åka hem ännu, och då finns det alltså kunnigt folk som tror att det behövs....Lugnande? Inte särskilt.

 

Men mitt hjärta hann till månen tur och retur och det funkar ganska dåligt att bara stoppa tillbaka det i kroppen och rycka på axlarna. Jag hann se henne död. Det kan ju vara så att jag är morbid på något sätt, jag kanske inte är normal, men jag hann se henne död och känslan av den synen förföljer mig lite till. Jag hann bli så in i helvete rädd så det känns som att även jag åkte till månen tur, och på returen var det nån som släppte ner mig, körde över mig och backade tillbaka för att göra det lite till.

 

Nu återhämtar hon sig. Hon tänker varken dö eller bli kvar på sjukhuset särskilt länge. Hon muttrar redan över att hon missar studietid inför en tenta och hon skrattade nästan ihjäl sig åt sin klasskompis och en påse med schampo i....fråga inte.....Hon är under kontroll och hon kommer att vara det en tid framöver. Hon kanske måste vila ett tag, kanske inte får träna på länge, men hon överlever och mammans hjärta kan krypa in i sitt bo och slappna av. Men det tar ett tag att återhämta sig, att glömma den där paniken,  "mamma, dom tror jag har en blodpropp" susar i huvudet fortfarande och jag får ångest när jag tänker på hur fort det kan gå, och hur det kunnat sluta och hur långt bort jag är om det händer något. Oavsett hur ni alla andra tycker så var det här en fruktansvärd upplevelse för den här mamman. Jag har lite svårt att borsta av mig det bara så där, som en del andra kan göra.

 

Men då är jag också hennes mamma. Det är inte ni.