Fridfull jul....eller hur.....
Julen nalkas med stormsteg, om nu någon har missat det! OM man, mot all förmodan, skulle ha missat det så har man 2134202 chanser per dag att uppdatera sig....Bara all reklam som fyller brevlådan och som snurrar på tv är påminnelse nog. Överallt spelas ljuv musik om fridfulla, strålande jular och tindrande barnaögon och om en gubbe som egentligen faktiskt inte finns....Det blir rätt motsägelsefullt där egentligen, ljuv musik om julens andemening, frid på jorden och glädje över att bara få vara med sina nära och kära, krockar med en miljard uppmaningar att öppna plånboken och fläska på ordentligt för ingen är glad om man inte får en jättedyr systemkamera eller en snöslunga i julklapp....Utan kamera och snöslunga så får nära och kära och friden på jorden ganska dåliga poäng.
Och är det en glädjens högtid för alla? Jag känner inte många, men vi vet ju alla att det finns många, som kanske inte har ett hem, ingen familj, barn som lever på gatan eller i trasiga hem, människor som lever i krig, dom som inte har mat för dagen, de som är svårt sjuka, och dom är väl tillräckligt många för att man ska kunna såga en del av det där med fridfull och strålande jul till tindret av barnaögon....Och "fridfull".....Jag känner inte heller någon som klassar julen som "fridfull"! Däremot känner jag många som nära på får lägga in sig med hjärtflimmer innan julhelgen är över och normal vardag infinner sig. Vardag där det duger med korv och makaroner och där man inte måste vara så jävla glad hela tiden. Fast jämfört med dom trasiga barnen och dom ensamma och hungriga så är det ju förstås ett skrämmande "problem" det där med att man dör av stress medan man försöker få ihop en jul med ett överflöd som skulle räcka till en hel by i Långtbortistan.... Men det är en annan rad av bokstäver i mitt huvud som kanske formas till en text en annan gång.
Men det där med "fridfull".....Själv har jag givetvis många känslor inför julen, men frid hör inte till dem. Jag hör till dem som kommer att drabbas av hjärtflimmer innan det här är över. Tror jag. Och om jag tänkt längre än näsan räckte för några månader sedan så hade jag bestämt avvärjt allt firande av jul, what so ever. Faktiskt. Jag är ledsen om jag drar ner stämningen av bjällerklang och röda julhjärtan här nu.....Om jag skulle vara en julbelysning skulle jag vara en sån som finns på ett hus i vårt kvarter, de har inte missat EN färg och allt blinkar hysteriskt. Jag skulle inte vara en sån där enfärgad, stämningsfull grej som sprider ljuv julestämning.Kanske jag skulle vara mer fridfull om jag också trotsade snön och kylan och ägnade halva dagen åt att hänga upp såna enfärgade, stämningsfulla grejer runt huset....Med lunginflammation som resultat.
Jaha, fridfulla jul.....Hur ska vi lösa det här då? Jag och Mr Right vinner oväntat en stor summa pengar, kan ta alla barnen med oss och fly landet? Helt ok tanke....Jag och Mr Right låser huset och flyr landet på tu man hand? Skulle funka för mig....Jag och Mr Right sätter oss ner och ser glada ut medan "någon annan" fixar en fröjdefull jul åt oss? Alldeles bra idé.....Vi klonar hela familjen och får ihop ett par extragäng så vi kan delta i flera firanden samtidigt? Underbara tanke....Eller....jag får ansvaret för att fixa en fröjdefull jul åt alla och lägger mig med näsan i vädret på juldagen? Troligt scenario.....
Vi är 2 vuxna, 5 "barn" och 3 "svärdöttrar" i vår familj. Vi ska fira jul ihop på nåt sätt, och om någon har en fungerande lösning för det där "nåt sätt" så tar jag tacksamt emot ett förslag! Julafton, den stora dagen av firande, infaller under en dag. Under denna enda dag ska vi hinna fira jul tillsammans, vi 10 som ingår i basen av vår familj. Det är inget problem! Även om alla barnen inte riktigt till 100% funnit sina platser som de "syskon" dom blivit genom hopslagningen av familjer så är det inget problem. Skulle vår jul endast innebära att vi 10 myser på här hemma i godan ro, så skulle "fridfullt" kunna blinka i neon ovanför vår ytterdörr! Till tonerna av Bjällerklang om så vore!
Det som tar ner en på jorden lite, och som får mig att lätt hyperventilera är allt det där runt omkring oss.....Och visst, jag hyperventilerar en hel del vad gäller det här med julklappar också, men det löser sig säkert smidigare än det där runt omkring.....För oavsett hur mycket alla säger att julen ska vara fröjdefull för alla så går det inte ihop. Oavsett hur mycket alla tycker att man ska släppa på det här med förväntningar och bara ta det som det kommer, så funkar ju inte det heller. För alla har förväntningar. Och även om ingen kommer att säga det högt så vet man i sitt inre att någon är besviken och hur jävla kul är det då?
Vad har vi då runt omkring oss?Ja alla barnen har en förälder till som vill åtnjuta deras sällskap på denna dag. Alla barnen har en farmor som förväntar sig lite barnbarnsbesök i olika omfattning tidsmässigt. 3 av barnen har morföräldrar, moster och morbror, som enligt tradition brukar ingå i julaftonsfirandet. Och 3 av barnen har flickvänner som vill fira jul med sina familjer, och de 3 barnen förväntas delta i detta. Totalt har vi 10 hushålls julfirande-planer som ska synkroniseras med vårt hushåll, alltså 11 hushåll ska fungera ihop tidsmässigt under EN dag. Är det någon som fattar varför min andning blir en aning ansträngd....Det är här förslag emottages tacksamt! Och nej, bespara er förslaget "alla firar jul hos dig" för det är inte aktuellt på något som helst villkor. Hjärtflimret klarar sig så bra utan den lösningen.
Ett hett tips var att inhämta information om dom andra hushållen, vad dom tänker sig för tider och vem som har tänkt äta var. Bra idé tyckte jag, och försökte inhämta det, och resultatet av mina ansträngningar blev ett antal "jag vet faktiskt inte", vilket inte förde mig framåt ett endaste dugg i sammanhanget. Helst skulle jag vilja rita en karta och lägga upp en plan för alla, och sen bara be dem sluta fundera för jag har redan räknat ut hur det här ska gå till.....Och när det ska gå till. För jag får känslan av att allas "jag vet faktiskt inte" betyder ungefär "fixa du, och säg hur vi ska göra och så gör vi så".....Eller så är det här bara en samling människor med ringa begåvning i beslutsfattande. Och just nu funkar det väldigt dåligt att vara begränsat begåvad just i det! Just nu behöver vi fatta lite beslut, eftersom det blir en slags dominoeffekt om en eller tre eller åtta inte vet. I detta nu så hyllar jag verkligen beslutsfattande!! Dominoeffekten åsamkar mig hjärtflimmer och hastig andning! Jag kanske är överkänslig men jag känner en lätt stress över att inte veta om jag ska ordna något för 3 eller 10 personer. Jag känner en lätt stress över att inte veta ungefär när jag ska ordna det. Lätt stress.....eller hur....blodkärlen sprängs på löpande band i mig nu....
Det kan inte bara vara i vårt hushåll det är så här! Visst vill jag tro att vi är unika...men jag har svårt att tro att just vi fått ensamrätt på att se storhelger som ett kaos och en oreda i beslut som inte går att ta för att länk nr 4 och 7 i kedjan inte tagit sina.....Detta avhandlas på tv dagligen, tillsammans med familjeterapeuter och all annan sorts begåvning i att handskas med problem. Men det hjälper mig föga att man avhandlar småbarnsproblem, där det jobbigaste är att dela dagen med en annan förälder. Vad gör man med stora barn som dessutom skaffat på sig en partner med tillhörande svärföräldrar. Jag behöver en terapeut. Säkert mer efter jul, än nu före! Jag vill att mina barn, och bonusbarn, och svärdöttrarna, ska tindra med ögonen men det verkar rätt så kört att få dem att göra det genom planering in perfektum. Kan man få dem att tindra genom att förklara att jag verkligen, verkligen ville att allt skulle bli fridfullt och vackert och minnesvärt för alla?
Nej, jag tror att jag ska fatta beslutet att jag och Mr Right lägger oss ner med benen i vädret och leker döda tills det är vardag igen. När vi kan koka makaroner och steka korv och läsa tidningen vid matbordet och slippa känna pressen att våra och alla andras förväntningar ska uppfyllas och vi inte behöver tindra med ögonen längre för att man ska det, när vi kan tindra som vanligt som vi gör alla andra dagar. När ett samkväm blir som ett firande genom att vi tar en kopp kaffe i soffan efter middagen, och när alla bara är hemma och trivs som vanligt utan att det ska behöva göras nåt märkvärdigt av det. Det känns som ett fridfullt beslut.
