Halvårsrapport....!
Jag har förstått att ni saknat mig J Hur kan tiden gå så fort! Jag tyckte det var precis som igår jag sist gav ifrån mig ett livstecken på detta ställe och nu när jag kollar (för att mina vänner tjatar) så inser jag att det är över ett halvår sen!
Hockeysäsongen pågår...Behöver jag förklara närmare? Hockeymammor har inte tid med eget liv mellan det organiserande i hemmet som hockeyn kräver. Om hockeymammor mot all förmodan har tid så ägnas denna tid åt städning, tvätt och matlagning ,och ibland ett samtal med hushållets övriga ungdomar....
Vi hade för övrigt en föreläsning om just kost för våra killar som tränar väldigt mycket och om jag skulle följa föreläsarens rekommendationer så skulle jag inte ens ha tid att städa och tvätta....Ni fattar inte vilken enorm mängd mat (hemlagad o väl sammansatt) en sån unge egentligen ska sätta i sig! När man tänker efter så borde jag nästan få ha tjänstledigt enbart för matlagningen, ja nästan så att bara mellanmålen borde föranleda sådan ledighet....Klagar jag? NEJ! Hockeyn är det roligaste som finns, och hockeyfamiljen har kommit att stå en så nära så man nästan överväger att bilda kollektiv med dem! (Oroa dig inte hockeymamma G...vi ska inte flytta in hos er ännu....) Och jag överdriver en aning också, så mycket tid tar inte hockeyn under veckorna, det är oftast bara helgerna som är uppbokade. Men vardagkvällar går till allt det där tråkiga som man vill göra bort för att kunna vara "ledig" under helgerna. Dessutom gör ju det eviga mörkret att man inte direkt sprudlar av liv om kvällarna....Inte heller det övriga varandet speglas av något större välbefinnande tyvärr....
(Parentes: Egentligen nu när jag tänker efter...det är ju en ganska bra idé det där med kollektiv för hockeygänget....Tänk hur vi kunde samarbeta kring tvätt, matlagning, skjutsande o hämtande! Massor av vuxna som tillsammans kunde organisera upp hela laget! Jag tror förbaskat att vi faktiskt flyttar in hos dig, hockeymamma G ....)
Vad gäller det övriga varandets brist på välbefinnande... så har mina arbetsuppgifter ändrats "en aning", till det sämre (med risk för att min chef läser det här, men du E vet väldigt väl vad jag tycker redan). Detta har medfört en något sänkt psykisk hälsa, och jag tror faktiskt detta orsakat fysisk obalans också. I alla fall är jag i både psykisk och fysisk obalans, vad som sen orsakar vad lämnar jag åt bättre vetande att utreda!
Men. Jag hade ett sånt roligt jobb! Jag verkligen älskade det jag gjorde, och jag var jäkligt bra på det om jag får säga det själv, och hade kunnat fortsätta gratis om så krävts, för det gav mig något! Nu känns det inte lika roligt längre och min personliga åsikt är att det är därför jag drar på mig alla smittor som går, och rent allmänt känner mig väldigt nere och bedrövad. Jag borde ta tag i saken, men i väldigt bedrövat tillstånd har man inte riktigt energi till att ta tag i saker, det får bli en annan dag. Beslut fattade i bedrövat tillstånd riskerar också att vara helt fel beslut. Dessutom vet jag inte vad jag ska göra åt saken.
Jag kämpar dagligen, hela tiden, med mig själv för att försöka få till ett positivt tänk vad gäller de nya arbetsuppgifterna, men det går inte så bra. Jag kämpar också för att bete mig normalt, småprata och vara som vanligt, det går inte heller så bra...Jo, det går bra medan det sker, men jag blir alldeles utmattad av det och egentligen vill jag varken småprata eller vara som vanligt. Men visst, tack vare min närmast placerade kollega M, t.ex, så får jag dagarna att gå utan att falla i för mycket grubbel. Så det är nog lite bra att hon småpratar med mig ändå! Hon är så väldigt rar och trevlig också, så det är nog till och med mycket bra! Det finns fler kollegor som får mig att må bra, L är en annan av dem, sen finns det ju tyvärr personer som får mig att må sämre, men jag avhåller mig från att ens "namnge" dem med en bokstav....Men det är nog sant som man säger, "i nöden prövas vännen". Vänner pratar som vanligt med mig och försöker höja mig, mindre goda vänner blir sura för att jag inte är på topp och orkar vara gladast i världen. Jag hoppas jag har fel, men det känns så. Som sagt är jag i rätt mörkt tillstånd, det kanske förmörkar min syn på omgivningen
Det här med förlusten av de roliga arbetsuppgifterna...det kanske är nån slags sorgearbete som man måste gå igenom (jag har ju faktiskt förlorat nåt som jag tyckte otroligt mycket om), och det kanske måste få ta den tid det tar innan man känner sig redo för allt det nya? Saken kan troligen analyseras både bakåt, framåt, uppåt och neråt, utan att man kommer fram till något vettigt. Man kanske bara hinner bli tokig på riktigt under analysens gång. Jag är inte så mycket för att analysera, däremot är jag väldigt bra på att trycka ner sådana tankar och skjuta dem ifrån mig, bara må dåligt i lugn och ro. Min nära vän N (som alla kallar för K, utom jag) säger att det inte är bra, att alla dom tankarna kan komma i ilfart som en jättestor snöboll rullande tillbaka en vacker dag, och då får jag en fruktansvärd mängd tankar att reda ut...
Så ni förstår, hockeyn är väldigt rolig! Den är helt som vanligt, det är en helt egen värld där man släpper allt annat och bara koncentrerar sig på lypsyl, rätt tuggummi, rätt kläder, rätt halsband och en hel rad övriga rätta ceremonier....och förhoppningsvis segerrus....För oss fullständigt normalt, för icke inblandade förmodligen totalt vansinne. Men herregud, om inte jag har rätt tuggummi och bjuder rätt personer och lägger på lypsyl rätt när matchen börjar, har rätt kläder (G måste ha rätt skor o halsband dessutom, och dotter E måste definitivt ha rätt skor....och mamma K måste göra ett besök på ett ställe och göra en rätt sak) så fattar ju alla att våra killars chans att vinna matchen är lika med noll....Och när man en gång börjat tro på sånt så kan man verkligen inte släppa och utmana ödet så allvarligt....I alla fall, så är hockeyn det enda ställe just nu där jag kan släppa alla tankar på mindre roliga saker, känna mig som mig igen och bara vara. Så just nu ser jag fram emot ännu mer hockey! Mycket mer hockey!
I all denna bedrövelse så måste påpekas att mina tonåringar är en stor glädjekälla. Inte för att någon av dem gjort något märkvärdigt som föranleder denna glädje, men bara för att dom är som dom är! Nu växer vår familj med lite extra tonåringar, det är flick- och pojkvänner som mer eller mindre flyttat in. Jag erkänner (med risk för att någon av dem läser detta...) att det i början kändes ganska tungt att plötsligt få ytterligare halvvuxna ungar på halsen! Men nu, när t.ex äldste sonens flickvän varit med så länge, så kan jag inte ens föreställa mig vardagen utan henne! Och tösens pojkvän, det kändes oerhört märkligt att inse att lillflickan blivit stor....men hennes val av pojkvän kunde inte ha varit bättre! Alla mina tre telningar är värda att lovprisas, de sköter skolan, de använder inte droger och de visar sin mamma djup kärlek och respekt J Nåja...respekten kanske inte alltid flödar...det beror på vad saken gäller, men det där med djup kärlek, det stämmer i alla fall! Och lilleman, den yngste, han lovprisas så länge han spelar hockey...men passa dig, grabben, om du försöker sluta...inte under min livstid i alla fall....(för alla som inte känner mig: jag SKOJAR....)
Nu hoppas jag på att något händer som får mig på rätt köl igen! På återhörande! Jag ska försöka förbättra mig till kvartalsrapporter...
