vanligadagarstankar

Nu har jag så där igen! Huvudet fullt av lösa bokstäver! Om jag skulle göra ett hål i huvudet skulle dom rasa ut i strid ström! Tyvärr inte i ordnade former, som meningar med betydelse, utan i ett enda jidder av just lösa bokstäver. Varför kan jag inte sammanställa dom där lösa bokstäverna till betydelsefulla meningar som jag ju verkligen vill göra?! Eller varför kan jag inte få ut dem högt, i tal, då skulle jag åtminstone kunna spela in dem på någon av de teknikens under som hushållet besitter, och senare kanske formatera om dem till betydelsefulla meningar! Är detta det som kallas "skrivtorka"? Eller är det bara det som kallas "vansinne"....Lite grann som "jag hör röster"....

På tal om bokstäver i strid ström....de får mig att tänka på mitt arbete som växeltelefonist. Vår funktion är bland annat att ta ett meddelande om eftersökt person ej svarar. Då frågar man vänligt efter "namn och telefonnummer" så man kan be "Xx Xx" återkomma till inringande. Ni som inte hört en strid ström av bokstäver skulle prova på denna arbetsuppgift. Det kan vara hur spännande som helst. För att säga så "kan jag ta ditt namn och telefonnummer så ber jag Xx Xx återkomma till dig" förorsakar den snabbaste, stridaste ström av bokstäver, blandat med siffror, som går att uppnå! Det framkallar någon sorts "extremt-snabb-framåtspolning" hos var och en som får detta lilla erbjudande.
Naturligtvis är det ju för att Kalle Larsson på Byggfirma Ringsåbygger vi nu, med telefonnummer 4509509345083455 är så väl förtrogen med sitt eget namn, företagsnamn och telefonnummer så han inte tänker på att a) det är första gången jag hör det, b) jag har svårigheter med hans dialekt eller c) jag ska hinna notera det också......
Naturligtvis vill inte Kalle Larsson vara otrevlig eller ställa till förtret! Inte Kalle Larsson i alla fall...men ja, det finns faktiskt såna som man på fullt allvar undrar om dom rabblar denna information extremt snabbt bara för att, på ren svenska, jävlas! Dom är inte många, men dom finns. I alla fall är det lite stressande att just ha noterat Kalles förnamn när han redan är inne på 5:e siffran i telefonnumret.....Och där emellan ska man ha in ett efternamn och företagsnamn....Kalle är helt ok, han skrattar och ber om ursäkt, och tar om allt i normal hastighet, och man noterar villigt, skrattar med Kalle och önskar honom en trevlig dag.
Men dom som rabblar för att jävlas, dom kan i princip ha en hur jävlig dag dom vill utan att det bekommer mig särskilt mycket! Dom reagerar inte som goa Kalle när man ber dem upprepa. Åh nej, dom upprepar i slow-slow-slow motion med en underton i rösten som inte är särskilt välmenande, och man får nästan lust att fräsa "det var DU som talade för fort och otydligt, inte jag som är lobotomerad".....Och givetvis säger man inte så, man tackar lika vänligt som man tackade Kalle och man önskar dem också en trevlig dag och man hoppas nästan att dom hör att man egentligen menar "hoppas din lunch smakar apa, och att du inte hinner med need-to-do-today-listan idag så du måste jobba övertid".....
Men som sagt, dessa är inte många och jag brukar tänka att dom kanske haft en överjävlig dag. Dom kanske försov sig, ungarna strejkade, bussen var försenad, chefen blev sur eller så kanske dom har andra övermäktiga problem. Så om jag på något sätt kan hjälpa till genom att bli lite mindre trevligt bemött när jag försöker sköta mitt arbete så är det ju ändå rätt positivt att jag fanns där till hands!! Men tack världen för såna som Kalle Larsson! Och tack för att 99% av inringande är som Kalle Larsson, det gör att man orkar ge det där lilla extra av vänlighet till dem som inte är det!

Och det där med strid ström av bokstäver! Kunde dom inte ramla ur huvudet i form av snabblagade, vansinnigt goda middagstips! Det skulle jag behöva. Även om det egentligen bara är varannan vecka jag behöver kunna vara mästerkocken med omväxlande, näringsriktiga och goda middagar, så skulle jag behöva de recepten i huvudet. Jag vet att dom finns på papper....men för mig fungerar sådant inte....jag glömmer att jag har allt det där inom räckhåll i pappersform. Ibland när jag flyttar runt lite bland mina ägodelar så hittar jag alla såna receptpapper jag samlat på mig, och varenda gång slås jag av "men just ja! Jag hade ju det där receptet! Det ska jag komma ihåg!". Sekunderna senare har jag glömt dess existens och det blir aldrig av att testa. Istället försöker man variera mellan sina 5 recept som finns i huvudet och det är ju för väl att de bara behövs varannan vecka för på så sätt blir det ju inte alldeles enformigt.
Dom andra varannan veckorna kör jag oftast med mitt standardrecept "rostat bröd med pålägg och mjölk".... Fast jag har faktiskt en alldeles extra fin vän, K, som skickar matlådor till mig lite då och då! Hon är inte fin bara för matlådorna, men jag tänker naturligtvis inte be henne upphöra med dem.... Låten matlådorna komma till mig! Jag är jättetacksam över dem, K, och du är en fantastisk kock!! Du glömmer inte ens att du har recept i pappersform, du använder dem till och med!

Jag påpekade på min FB för en tid sedan att det finns såna där riktiga matmänniskor som alltid, alltid använder sig av färska, mer eller mindre exotiska, råvaror som har piffiga åsikter om gemene mans matlagning. Eller det kanske inte är åsikter av sådan karaktär att det ska klassas om negativt, det kanske mer är en sån kärlek till kokkonsten som gör dem uppriktigt ledsna över att gemene man inte upptäckt hur fascinerande det är! Om jag skulle ha kortare arbetsdagar, mer pengar och inte minst några råvaru-handlare att välja mellan så skulle jag faktiskt också finna en glädje i matlagningen. Eller kanske inte....men jag kan låtsas som att jag skulle det. Det skulle säkert vara halvtrevligt att köpa en hel fisk och en massa glatt färgade grönsaker och skapa en överläcker, kulinarisk upplevelse till middag!
Fast nja....jag vet inte det där med hel fisk...jag kan inte ens tillaga en färdigskalad, halv sådan, vad i hela världen skulle jag göra med en hel?! Och det där med grönsaker....det är ju ändå ingen som äter dem, snacka om att kasta pengar i sjön....eller i kastrullen eller nåt! Men det skulle kanske vara lite kul, att överraska de hungriga vargarna med nåt annorlunda och spännande till middag, och deras fysik skulle säkert ha nytta av att man försökt dra in hela kostcirkeln i måltiden! Nog för att lille sonen en gång påpekat att hela kostcirkeln finns i ett Max Superskrov....där finns kött, fett, potatis, grönsaker och mejeriprodukten ost....Han har ju rätt förstås, på ett sätt.
Men. Jag jobbar inte kortare arbetsdagar. Jag har inte mer pengar. Och jag har inte några råvaruhandlare alls i närheten, utan får nöja mig med vanliga matvarubutiker i stora, kända kedjor. Och jag har jättehungriga ungar varannan vecka och dom överlever med nöd och näppe så länge som det tar för mig att komma hem från jobbet. Vid det laget har den lille sonen redan ringt mig tre gånger under eftermiddagen och frågat "när ska vi äta egentligen" och varje gång förklarar jag att jag först måste avverka min arbetsdag, och varje gång talar jag om för honom det han redan vet, vilken tid jag slutar och varje gång förklarar jag att det liksom inte blir middag snabbare och tidigare oavsett hur många gånger han ringer och tjatar....
Så när man då väl anländer till hemmet, möts av barn som är överlyckliga att se en (jag vet...det är för matens skull....) så känns det bara som att ok, jag kastar ihop nåt snabbt av korv eller köttfärs och vi kan äta inom en halvtimme och vi är glada när vi äter och alla skiter i om det är kulinariskt eller inte! Det kanske kan ingå i det jag så försöker leva efter "välj dina strider", stämningen inom våra väggar skulle inte vara lika godmodig och harmonisk om det skulle ta 2 timmar att få fram middagen och so what, skit samma, om det inte är i enlighet med mästerkockarnas syn på vad som är viktigt. Vi är glada och DET är viktigt! Med eller utan grönsaker! Och den där hela fisken....ingen skulle ändå ha ätit den! Det hade säkert slutat med att vi fått springa till grannen Max och hämta hela kostcirkeln.

Nu när jag bromsar upp lite och tänker efter så inser jag att mina bokstäver i huvudet faktiskt blev ord. Kanske inte betydelsefulla sådana, men det blev ord och jag känner ett något större lugn i kroppen. Vad skönt! Då slipper jag reglera harmonin i kroppen genom att släpa runt möbler igen! Jag visste det, jag mår bättre av att skriva av mig!

På återhörande!