vanligadagarstankar

Det går en reklamsnutt på tv, jag vet inte för vad egentligen, men ni har säkert sett den. Ett par som står tätt intill varann och ömt beskådar två småttingar som sover? Han säger att "dom ska alltid bo här" och hon säger att "hon vill stoppa om dem tills de blir 25". NEJ, det vill du INTE, lilla damen!! Det är då något jag med stor säkerhet kan säga dig, det vill du garanterat INTE.

 

En kusin till mig har barn som är mycket äldre än mina, och mina små telningar var ännu rätt små då hennes flyttade hemifrån. Så gott som stumma av chock hörde vi småbarnsmammor henne berätta hur skönt det var att sönerna skaffat eget boende.Hur KUNDE hon säga så?!?! Hur kunde man glädja sig åt det faktum att barnen lämnat en! Nu var hon väl inte ifrån sig av glädje, men hon tyckte det var ganska skönt och hon visste att dom klarade sig bra utan hennes moderliga omsorger.Vi med småbarn tyckte det lät helt horribelt. Då. Jag måste fråga de andra mammorna, som var med då när detta diskuterades för så många år sen....vad dom tycker idag :)

 

Jag bara funderar över hur man förändrar sitt tankesätt vartefter barnen blir äldre. När de är små finns det inte på världskartan att de skulle bo någon annanstans än hemma med mamma. Och när de blivit äldre så finns det inte på världskartan att de skulle bo någon annanstans än just någon annanstans....Med risk för att alla mammor nu går i taket och klassar mitt moderskap som värdelöst....Och om ni, mina älskade kids, läser det här....Ni vet hur älskade ni är, och ni vet att mitt moderskap inte är värdelöst!

 

Men det är ju så man fostrar dem. Man börjar tidigt att lära dem att ta egna beslut, stå på egna ben och att klara sig själv. De flesta av oss gör det i alla fall. Lär dem det de behöver veta för att kunna leva ett eget vuxenliv. Utan föräldrar som skyddsnät för allt och inget. Man fostrar dem till att leva sina egna liv, och förhoppningsvis hinner man också få i dem att man ändå alltid kommer att finnas som skyddsnät om de behöver det, även om man finns under ett annat tak än de själva. Jag hoppas jag har fått in det i dem i alla fall!! Man fostrar dem till att bli vuxna, men med stark vetskap att de alltid har en morsa nånstans om de behöver en.

 

Hela den där vägen till deras eget boende, deras eget vuxenliv, går som i trappsteg och varje trappsteg drabbade mamman med en smärre chock :) Första gången de lämnades på dagis ensamma, första gången de gick själva till en kompis, första gången de gick ensamma till skolan, första gången de sov borta, första gången de reste bort utan mamman, första gången de.....(drack alkohol eller hade en flickvän/pojkvän....)....Det finns en massa första gånger som känts svåra när de inträffade, som ett litet hugg i hjärtat över insikten att de blir större. Att de klarar sig utan mamma. Sen märker man, vartefter åren går, hur de blir egna små individer med egna önskemål om hur allt ska gå till. Med egna rutiner och egna behov. Och när de egna önskemålen, rutinerna och behoven växer i takt med barnen så inser man en dag att det faktiskt inte är så fruktansvärt att de flyttar hemifrån!! Hur förklarar man dessa tankar utan att låta som att man väntat i 20 år på att de ska sticka så man får vara i fred....Eftersom det inte alls är så man menar, vilket troligen alla föräldrar med vuxna barn begriper! Faktiskt så tror jag att alla vuxna barn också begriper.

 

Jag har två som inte bor hemma längre, och även om de är så hett efterlängtade och man verkligen vill ha dem hemma hos sig, så noterar man något när man har dem hemma. De har ändrat sig. Jag har ändrat mig. De har bott själva och skapat sina rutiner, och i dessa ingår inte en mamma. Jag har bott själv och skapat mina rutiner och i dessa ingår inte vuxna barn. Hur hårt låter det? Jag menar i de vardagliga rutinerna, inte i det känslomässiga. I det känslomässiga ingår ALLTID barnen, hur vuxna de än blir. Men med småsaker som när man stiger upp, vad man gör när man stigit upp, vad man äter, när man äter, när man tittar på tv, vad man tittar på, osv osv. Små vardagliga saker, bagateller. Inte känslor. När man bott ifrån varandra ett tag så har man givetvis, helt naturligt, också skapat liv där en morsa eller ett barn inte ingår i vardagen. Och detta märks av naturliga skäl mer tydligt när man så sammanförs igen av någon anledning. Detta är inte negativt heller, även om det säkert låter så, det är positivt! Det är ju det man jobbat för under hela deras uppväxt, att de ska skapa sig ett vuxenliv där en mamma inte ingår som ett varje-dag-hela-tiden-inslag! Men nog är det med en liten tagg av sorg man inser att man lyckats. Eller är det? Om jag skulle få välja mellan barn som klarar sig utan mig vid vuxen ålder, eller barn som inte klarar sig utan mig vid vuxen ålder.....så är valet väl både självklart och lätt! Jag vill då inte ha en 40-åring som inte klarar sig utan mamma! Jag har pratat med mammor till vuxna barn som inte bor hemma om det här. Om hur det är när barnen kommer hem. Även om man är själaglad och man njuter av samvaron, så märker man hur olika liv man hunnit skaffa sig. Observera, att man MÄRKER det, vilket inte är detsamma som att man inte vill ha hem sina barn! Jag skulle faktiskt tro att barnen är av samma åsikt! Får man säga sånt här högt utan att anses olämplig som vårdnadshavare.....Jag säger det högt! Men då är jag inte heller vårdnadshavare till någon längre, eftersom de är vuxna allihop, fast en inte lämnat sin gamla morsa ännu :)

 

Så gör man, genom hela deras uppväxt. Lär dem att klara sig utan en. Och sen när dom gör det så går man igenom en slags sorgefas. Men hur mycket man än sörjer att dom faktiskt klarar sig, så vill man då verkligen inte förändra detta faktum. Man vill inte förändra det till att dom inte klarar sig! Det är känslomässigt invecklat att vara mamma i alla fall, så mycket har jag då lärt mig. Och när man lyckats, när man lärt dem att bli vuxna, när de har lämnat en och när de klarar sig själv.....det är då man med saknad minns stunder när man var oumbärlig. Det är nu, i livets andra halvlek, man behöver sina minnen av sina små barn, både dom tokiga, roliga, glada, ledsna, oroliga....Alla minnen behövs.

 

Man behöver minnas alla akutbesök på Vårdcentralen med lillebror. Man behöver minnas tösen och hennes "Fader Abraham", eller "Nu går vi ut på tigerjakt". Man behöver minnas hur storebror praktiskt taget avskydde sin, idag älskade, lillebror. Man behöver minnas lilla damens låtsaskompisar som fick sitta i tvättstugan när hon inte hade tid med dem. Man behöver minnas storebrors otroliga lycka när han lärde sig cykla, eller hur han kraschade in i sargen när han gjorde sitt första mål i hockey. Man behöver minnas alla ungar i sängen natt efter natt. Man behöver minnas lillebrors förtjusning över att få åka till stugan med "mommo" och "moffa". Man har ju i alla fall alla dessa minnen, vilket borde innebära att man ändå haft sin tid med dem. Då de behövde en och då man var ett varje-dag-hela-tiden-inslag i deras liv. Det är dom minnena som gör att man klarar av att se dem gå ut i vuxenlivet, och som gör att man blir så glad när de kommer hem. Det är alla minnen av dessa tre tokstollar som gör att man känslomässigt aldrig stänger dem ute från sitt vardagsliv. Det är dessa minnen som gör att man klarar av att deras, och ens eget, vardagsliv går in i den fas man genom hela deras uppväxt lärt dem att hantera.

 

Så nog förstår jag min kusin idag. Jag förstår hennes förtjusning över att hon lyckades, hon fick sina ungar att växa upp och kunna ta sitt eget steg ut i vuxenvärlden. Och jag förstår hur hon menade när hon sa att det var bitterljuvt. Så konstigt att något som gör en så glad, också kan göra en så ledsen! Men som sagt, den här mamman finns här som ett moderligt skyddsnät närhelst ni känner att ni behöver det, ungar! Och behöver ni inte det, så finns den här mamman är i alla fall!

 

 

 

 

 

 

Jag återvinner så mycket som möjligt! Vi samlar plast och papper och burkar och glas i olika behållare och lämnar in dem på därför avsedd plats. För miljön och för räkningen från sophämtningen. Jag vet inte riktigt om jag kan svara på vilket som går i första hand, men jag kan ärligt säga att jag tror det är alternativ två......Jag tycker också det är rätt roligt att återvinna saker i hemmet. En ful gammal gardin kan bli något annat. En trist pryl kan målas och bli en rätt kul grej, och man kan klä om allt med lite snyggt tyg.  Man kan använda en "pryl" till något annat än den är avsedd för. Inte så att mitt hem ser ut som ett hopplock av skrot.....men då och då slås jag av briljanta ideér som "hm, jag har en sån där sak i förrådet, den kan jag göra en sån här annan sak av". Det finns säkert dom som har ännu fler såna briljanta ideér men ibland är jag lite klyftig.

 

Jag är själv en pryl från återvinningen!! Det finns en gubbe (och jag säger gubbe just som det låter, gammal och faktiskt väldigt otrevlig) i stan som en gång, mycket hånfullt, sa att han minnsann inte behövde ta en kärring från återvinningen. Med detta menade han en kärring som varit gift, eller sambo, och som hade barn med någon man sedan tidigare. Jag är alltså en från återvinningen. Om man då är en gubbe  i 60 års åldern, inte har varken själ eller hjärta som kommer till himmelen, inte är så rik så man kan räkna med att en snygg, storbystad blondin i 20-års åldern göre sig besvär, och man vill inte ha någon från återvinningen.....vad finns det kvar?! Chansen att man ska hitta en dam i egen ålder (eftersom någon yngre knappast hoppar ur skorna för hans skull) som inte ställer krav på själ och hjärta, som är så vacker så andra avundas, och som är oförbrukad och oskuld.....den är väl hyfsat minimal, eller? Han lever ensam, och anledningen till att han är så otrevlig är väl den att han inte hittat denna oförbrukade, perfekta kvinnan och därmed blivit en bitter, ful, sur, gammal gubbe. Kanske det varit bättre för honom med en sekunda kvinna från återvinningen. Om man inte kan nå stjärnorna så kan man ju ändå sikta på trädtopparna.....

 

Jag är glad att jag är från återvinningen! De fel jag begått i mitt tidigare förhållande, de saker jag onödigt fokuserade på, de erfarenheter jag fått, och på det sätt jag vuxit genom att få barn, är enbart en stor bonus för mig. En hjälp som är ovärderlig i när det gäller hur jag ska vårda min nuvarande relation. Att jag sedan vuxit både kroppsligt och själsligt med barnen....det är tveksamt om det där kroppsliga är så ovärderligt.....Men jag kan ärligen inte se en nackdel med att jag är återvunnen. Jag är säker på att man som återvunnen har såna erfarenheter som gör att en ny relation inte kan bli sämre i alla fall! Därmed inte sagt att man som återvunnen är på något vis bättre än nån annan, det är bara en erfarenhet som en del har och andra inte. Vem som är lyckligast är inte min sak att bedöma och alla är säkert lika glada. Och som sagt, om man passerat 20 för ett antal år sedan så är det förmodligen ganska svårt att hitta någon som inte är från återvinningen.....

 

Jag läste en artikel på någon sportsida för en tid sedan, där Haparandas hockeylag, a-laget, kallades för "återvinningslaget". Hela artikeln var genomgående positiv men det var någon tränare i något anrikt lag som citerades. Han hade kallat Asplöven för "återvinningslaget" i början av pågående säsong. Inte i positiv bemärkelse.  En del av de anrika lagen hade ekonomi att köpa dyra spelare och bygga lag med, som det verkar, obegränsade resurser. Asplöven hade inte det, och det är möjligt att de fick ta "dem som blev över", vilket är hemskt att säga. De fina, dyra, anrika lagen har mött Asplöven och det är lite med ett hånfullt "ha!" man kan säga att det faktiskt inte gick så mycket bättre för dem, de vann inte hela tiden, och det här "återvinningslaget" visar var skåpet ska stå för en del. Undrar hur det känns att höra till ledningen i ett lag som kostar en förmögenhet varje månad, där man byggt laget med stora pengar, och så får man stryk av dem som borde ligga sist i tabellen, som inte har dyra spelare som kostat en förmögenhet att skaffa och en förmögenhet att behålla.....Och som inte ens ligger sist i tabellen så här långt, trots att alla med insikt i hockeyvärlden "visste" att det var Asplövens plats innan säsongen startade.....I de fall de fina lagen besökt Haparanda för att åka på det stryket så har de skyllt på de långa resorna. Det är uppenbarligen väldigt tufft för dem att besöka Haparanda, och inte ens dessa dyra spelare klarar en flygresa på nån timme. Hur länge kan de skylla på detta? Och är det någon som beaktat att Asplövens ALLA resor är långa. Deras kortaste resa går till Umeå, alla andra lag bor i södra Sverige. Men inte en enda gång har jag hört Asplövens tränare skylla på någon lång resa. Så inte bara kunde de spela hockey, de återvunna spelarna, de orkade resa också! Hur den än slutar denna säsong där det idag är så trångt i tabellen, där så många ligger på nästan samma poäng, så har Asplöven återigen hunnit med att visa att dom inte tänker ta skit och det spelar ingen roll om man kastat en miljard i spelarsjön eller inte, det finns kämparglöd i återvunnet material också. Och Asplövens spelare ska sträcka på sig och känna sig stolta oavsett hur det slutar om ett par månader. Det tycker jag faktiskt Haparandas invånare också kan göra, jag vet inte om alla ens fattar vilken bedrift detta laget gör, i sportvärlden, och det finns fortfarande de som glädjer sig åt varenda förlust och är ivriga påhejare av "ei se kannatte". Jag har skrivit om det tidigare, och säger det igen, det övergår mitt förstånd hur man kan, även om man är totalt ointresserad, glädjas åt nederlag. Vems nederlag det än må vara. Så kämpa på, återvinningslaget, ni gör ett så jäkla bra jobb och i alla fall min familj fortsätter följa er i med- och motgång och ni gör vår vardag lite roligare!! Vi är då i alla fall stolta över er!

 

Allt kan inte återvinnas. Väldigt bra dagar kan man försöka återuppleva, men det är svårt att återvinna gångna dagar. Dåliga dagar vill man varken återvinna eller återuppleva. En del känslor som dött kan inte återvinnas, och i de flesta fall vill man inte ens det. En del relationer skulle man vilja återvinna, men i en del fall får man nog anse att allt inte vill, eller går, att återvinnas. Det är som med en del prylar man kastar, en del kan återvinnas och få en ny plats i ens liv, medan annat får gå till den eviga vilan, och även om man inte alltid lägger något till den eviga vilan med glädje så förstår man att det är lika bra. Att återvinna en del saker, dagar, relationer, känslor, kan vara omöjligt, och då är det bättre att använda sin tid till det som är möjligt.

Jag har gått med en massa funderingar i huvudet en tid nu, formuleringar i meningar som känns som skrifter, inte lösa tankar, men tiden och tekniskt hjälpmedel för att sätta dem på pränt har inte jobbat för mig. Är det ett friskhetstecken att jag vill skriva....eller är det ett tecken på att något måste ut innan nån hjärnhalva exploderar.....Vilket som, när mitt huvud börjar formulera texter så är det dags att tömma innan dom blir så många så jag inte kan fokusera. Jag har problem med att fokusera, jag har problem med koncentration, eller att ta mig för saker och ting, så jag behöver inget mer som stör mitt sinne. Vi har adhd-medicin i hushållet, och skulle jag veta att mina kroppsliga funktioner håller måttet så skulle jag nästan vilja prova ta dem, de ska ju vara bra mot just det jag inte är bra på  nu. Men å andra sidan är jag inte bra på det av en helt annan anledning och det är inte riktigt min grej att testa kemikalier!

 

Julen är över och en del av mig utropar "pris ske gud"....En annan del har gråtit så hjärtat nästan brast för att tösen reste bort igen. Det är svårt att förklara, och med risk för att någon missförstår, eller tolkar på eget sätt, så måste jag ändå säga att det kändes som att MIN familj åkte iväg och jag blev alldeles ensam. Såklart blev jag inte det. Men ni som har någon som helst erfarenhet av familjer, sammansatta senare i livet, kanske förstår. Jag känner mina barn och jag vet hur de fungerar, utan och innan. Att ha någon hemma känns som att ha en gammal badrock på sig, man kan slappna av fullständigt och vet vad man kan säga, göra, inte säga och inte göra. Det är en vana som byggts upp sedan havandeskapet för decennier sedan. Ingenting av detta betyder att jag känner mig ensam i min familj, eller att jag känner otrivsel, eller att jag inte slappnar av annars. Men det är något med dem man följt hela livet, jag känner mig ensam när de lämnar mig. Säkert kommer detta att misstolkas av någon och i så fall....fråga mig först.

 

Men visst, en viss del av mig nästan säckade ihop av lättnad över att denna jul är över, och att vi alla, även jag, har överlevt. En del överlevde med lätthet och andra, jag, med kraftansträngning! Det är underbart att ha alla hemma, det är så roligt att alla vill vara här, och det är med glädje man fyller sitt hem med ungdomar som står en nära. MEN. Jag är ju inte alldeles frisk, och jag kan säga att denna utfyllnad med människor har varit ansträngande också. Här har man lullat på ett tag i sin ensamhet och fått göra, eller inte göra, vad man vill. Och plötsligt är det folk ÖVERALLT. Otaliga är de gånger då mitt inre nästan brunnit upp av stress över vad jag inte kan göra, eller vad som skulle behöva göras, eller den känsla av att det inte finns frid någonstans. Det som stressat mig mest, inte helt oväntat, är allas olika syn på rutiner. Eller bristen på rutiner. Jag tror att ni med stora barn förstår mer vad jag menar än ni med småbarn. Stora barn skapar sina egen brist på rutiner, medan småbarn gör som de blir tillsagda. Nästan. Ungefär. En del har haft rutiner, andra har haft mindre rutiner, och några har inte haft några rutiner alls. Sätt ihop det då under ETT tak och försök slappna av och känna att det funkar att "go with the flow". När man äter medicin för att ens inre vill brinna av stress.....Det här med bristen på rutiner är något som familjen ska ha möte om, typ ganska snart, tro mig!! Inte EN ledighet till tänker jag stillatigande se på hur man vänder dygn och orsakar fullt kaos för en del familjär verksamhet! Och funkar det inte har jag upptäckt att det går bra att gråta ut av stressad trötthet i tvättstugan, för där får man vara i fred! Men jag märker hur svårt det är för mig att klara vardag där ingenting är som det borde vara och hur mycket jag än försöker se lugn ut, tala lugnande med mig själv, så behöver man böla i tvättstugan ibland.

 

Men ändå. Det är med sorg i hjärtat jag sett tösen åka iväg och det är med en känsla av glädje jag tänker tillbaka på julen då alla var här och huset var fyllt av ungar. Jag tror ni behöver en sån diagnos som jag har för att fatta vad jag menar, hur samma sak kan vara både så utmattande och glädjande :)

 

Något annat jag fick anledning att fundera på är vad för regler som gäller när man skriver på en blogg. Eller, jag fick en aning kritik över att jag skäller "på alla".....Nu är inte det något som jag själv tycker att jag gör, men ja, jag har skällt, och kommer att skälla, och naturligtvis förstår jag att det finns någon som tar åt sig. Jag trodde bara inte att det skulle framföras till mig, eftersom det är jag som får säga vad jag vill här på min blogg och faktiskt i enlighet med den yttrandefrihet vi har i landet! Jag har vid bloggens start talat om att jag skriver för min egen skull. Om jag ska skriva för min egen skull, ur mitt perspektiv, så måste jag ju skriva som jag upplever saker, händelser. Det här är ju ändå mina ord. Jag lämnar inte ut personer med namn, och om någon känner sig träffad, om någon förstår att det är dem jag menar, både med negativ och positiv text, så håller jag ändå inte med om att jag borde sila snacket lite. Jag kan välja att skriva så alla blir nöjda, så ingen känner sig träffad, eller "beskylld", eller jag kan välja att skriva ur mitt hjärta, som jag upplever något. Om jag ska välja att skriva så andra ska känna frid i själen så är inte det här min blogg. Det kanske är bättre att man inte läser det här, om man inte vill veta hur jag upplever något. Om man inte håller med mig, vet jag inte om det behöver framföras heller, för detta är ingen diskussionsklubb, det är mina ord om hur jag upplever mitt liv, händelser som berör mig. Och jag tror inte att någon annan, än de som känner sig träffade, vet vem jag snackar om ens, så att uppröras är något som man av energibesparande skäl kunde välja bort. Den som gav mig kritik jämförde med andra sociala medier, tyckte att man då kan skriva även där vad man tycker om allt och alla. Men jag håller inte med! Denna blogg är något man väljer att läsa, "jag ska gå in och läsa vad just Anna tycker". På andra sociala medier får man alla "vänners" statusar uppraddade framför sig, vare sig man vill eller inte. Där är det svårare att bortse ifrån något. Och naturligtvis, vill man framföra något, positivt eller negativt på andra sociala medier, så för all del, gör det! Bara man även där tänker på att inte lämna ut någon allt för tydligt! Men den här.....om man tror att man inte vill veta vad jag har att säga, som är mina ord, och som jag skriver för min egen skull, så borde man inte besöka den här sidan. Jag lämnar inte ut någon med namn, och om någon känner sig träffad och tar det negativt så är jag ledsen för det och ber om ursäkt, men det här är mina ord. Mina tankar. Och ja, om någon vill skaffa en blogg för att skälla på mig så står inte jag i vägen. Det här är inte funderingar som jag är beredd att diskutera med någon ens! Punkt.

 

Under de gånga månaderna har jag av negativa skäl haft anledning att få umgås ganska mycket med en av mina söner. Umgänget är positivt, jag finner en glädje i att han dyker upp och äter frukost eller dricker morgonkaffe. Även om jag vet att hans val av kaffebord inte är för att han älskar att umgås med mig så himla mycket, utan mest för att jag är den enda som är hemma :/ Det är positivt att ha honom omkring sig, men som sagt är skälet till vårt nära umgänge negativt. Jag är sjukskriven och han är arbetslös. Hur kul på en skala är det egentligen.....

 

Jag har tänkt en del på detta med arbetslösheten för ungdomar och jag blir så fruktansvärt arg, och frustrerad, och känner en sån oro inför framtiden för alla mina barn och för alla andra ungdomar i denna situation! Tänk vad smart det skulle vara att "hugga dem" direkt när de slutar skolan! De har under hela sin skoltid haft en inkomst på en tusenlapp i månaden och att ge dem ett arbete när de slutar skolan och att ge dem en lön som vida överstiger studiebidraget.....så har du en som arbetar i sitt anletes svett tills de dör för att de inser hur trevligt det är med en LÖN. Det är något fel med allting när de kan gå år ut och år in och inte kunna erbjudas något som är viktigt, som fyller en funktion eller som ger dem en inkomst så de kan bilda sitt eget hushåll och starta ett eget liv. Jag ger inte ett ruttet lingon för de så kallade praktikplatsterna för ungdomar!! Enligt min åsikt är det rent utnyttjande av billig arbetskraft. Varför i hela världen skulle någon anställa en ung man som  just blivit vuxen, betala en full lön, för att utföra ett arbete som man kan ta en arbetslös ungdom till, som praktikant, och därmed kunna kringgå alla kostnader det innebär att anställa någon?!?! Vilken företagare ser inte detta som en besparing? Att sedan dessa praktikanter utför samma arbetsuppgifter som de andra gör, de som kostar pengar, är ju bara hur smart som helst! Och vilken vuxen, som du och jag till exempel, skulle ens fundera över att utföra ett arbete för ett par tusen i månaden, som kollegor på samma arbetsplats får vanlig lön för? Skulle någon se ner på oss om vi tackade nej? Skulle någon kalla oss arbetsskygga? Knappast. Men om man är ung, arbetslös, vill starta ett eget hushåll, kunna leva ett fullvärdigt vuxenliv, så ska man vara tacksam över att man får göra nåt påhittat jobb nånstans, eller göra samma jobb som andra nån annanstans, men för ingen peng alls!!! Om man är ung och arbetslös och inte vill utnyttjas på det sättet så är man lat, arbetsskygg och man får kritiseras av allt och alla?!? Jag blir så fruktansvärt arg. Skulle DU ta en praktikplats för dryga 2500:-/månad bara för att få lära dig hur man städar......

 

Även detta faktum att man som ung och arbetslös ska vara flyttbar och enbart inspireras och glädjas av att det finns jobb på annan ort.....Det är samma där, det är skillnad med vad du och jag behöver acceptera eller vill göra och vad arbetslösa ungdomar bör acceptera och bör vilja! Vem av oss "vuxna" skulle bara positivt se på ett faktum att vi måste flytta för att få arbete? Jag vill inte flytta!! Jag har mitt hem här, jag har min familj här, det är här jag bor av så många fler anledningar än det finns anledning att flytta. Och jag får säga det, jag får säga att jag vill bo här, utan att någon ser snett på mig. Men är man ung och arbetslös så får alla se snett på en för att man inte vill flytta från sitt hem, sina vänner och sin familj?! Varför? Varför måste de unga söka jobb i hela landet för att fullfölja de krav Arbetsförmedling och utbetalare av diverse stöd ställer? Det är ju hur enkelt som helst att söka jobb i Halmstad, Stockholm, Jönköping eller vad det än må vara. Räcker det? Inte riktigt! Du ska även ha en bostad i Halmstad, Stockholm, Jönköping eller vad det än må vara. Du ska ha en ekonomi direkt, från första dagen, för att bygga det boet och ha råd att flytta! Ett arbete på hemorten innebär allt som oftast att du kan bo kvar hemma tills du sparat ihop så du kan bygga ditt bo. Att flytta för att få arbete innebär bara ökade kostnader som ingen arbetslös ungdom har råd med. Och varför ska de ens vilja bo i Halmstad, Stockholm och Jönköping?! Finns det inte arbetslösa ungdomar i närheten av de orterna som borde stå närmast i kurs för att söka de jobb som finns där? Eller tvingas de söka jobb i Haparanda?

 

Det finns tydligen också möjlighet att söka arbete på annan ort som innebär att man jobbar borta nån vecka och är ledig nån vecka. Det är också något som många säger, att det finns "jättemycket jobb i Kiruna".....De som söker jobb har inte märkt av det, inte att det finns "jättemycket", men alla som inte söker jobb verkar veta det. Där är också något som vi "vuxna" kan säga, att jag faktiskt inte vill jobba borta i 1-2 veckor, bo i en barack med 15 personer som jag inte känner, äta ur plastlåda varje dag, och möjligen kunna roa mig med tvprogram om kvällarna. Jag, som är "vuxen" kan säga att jag vill bo hemma, sova i min egen säng, i mitt hem, med min familj, äta vid mitt dukade bord och kunna göra det som roar mig om kvällarna, träffa vänner eller göra något som ger mig vila från arbete. Ungdomar får inte säga det, dom ska se enbart positivt på att bo i en låda, äta från en låda och glo på en låda om kvällarna. En del ungdomar är flyttbara och positiva till det, men inte alla, och även som för oss "vuxna" så bör väl var och en ha sin rätt att se till sin egen familjesituation och bedöma om en flytt, eller jobb någon annanstans, skulle fungera eller inte?  Eller? De jag har omkring mig skulle noggrannt överväga saken, det är inte det jag menar, men jag tycker att en gängse uppfattning bland oss "vuxna" är att arbetslösa ungdomar bara ska vara tacksamma om de får möjligheten till gud-vet-vad-var-som-helst! Om de skulle erbjudas att bli latrintömmare i Sibirien som praktikant så ska de bara hoppa jämfota av förtjusning?

 

Något är i alla fall så himla fel när det gäller arbete för ungdomar. Någon borde göra något. Och jag skulle om jag kunde, men jag är liksom varken i form för det eller har de kunskaper och det inflytande som behövs. Den som kommer på en jättebäst lösning på problemet kommer kanske att få min röst i valet. Jag garderar med "kanske" för att jag vill analysera om det är vanligt röstfiske med löften som aldrig kommer att hållas eller om det är seriöst menat. Vi tappar en hel generation här. De blir förslöade och tappar gnistan. De blir deprimerade och känner sig inte behövda. Och ändå är det dom som ska ta över en dag. Efter att i ett halvt liv inte ha fått möjligheten att göra något vettigt ska dessa ungdomar styra vårt land och ta hand om oss......Hu......Men enligt min mening, och säkert håller någon med mig, så är detta med praktikplatser bara ett jäkla dravel och bör avskaffas omgående.

 

Nu fick jag den tömning av hjärna som behövdes för tillfället. Utmattande! Det är också något jag tycker är så fruktansvärt tråkigt och jobbigt, att allt gör mig trött. Att jag behöver vila så ofta. Jag känner mig som en pensionär. Jag har under den gångna tiden försökt med det som en del tycker, "ta mig samman". Ni som säger det, har ni provat? Knappast. Det går inte. Det går om ens tillstånd är någorlunda självvalt, men när det inte är det så innebär ett "ta dig samman" bara ännu värre spiral neråt. Jag skulle kunna tro att jag är på väg att förlora förståndet, att jag är på väg att bli galen på riktigt, om det inte vore för att jag så många gånger i veckan har möten med utbildade personer som gjort klart för mig att hjärnan gör så här, kroppen gör så här. Stänger av sinnen och själen när den vädrar fara. Att drabbas av hjärnstress är fara. Min själ vaknar av och till, oftare än tidigare. Men i takt med att själen vaknar så stänger mina sinnen av mer och mer. Säg mig varför man skulle få ha allt.....Det är som om knopp och kropp bara orkar med en sak i taget! Nå, jag tuffar på och jag tänker på mig själv och jag tänker för mycket på andra och annat ganska ofta....men jag försöker i alla fall! Jag är tacksam för er alla som ger mig tiden, och för det stöd jag får. Och Mr Right....han borde medaljeras och jag har inte ens ord för hur mycket han betyder för mig mitt i det här. Jag tror jag sagt det tidigare, men det tål att sägas igen, om jag vetat hela livet att Mr Right skulle dyka upp igen på gamla dar, så skulle jag glatt mig mer medan jag "väntade" :)

 

Nu, alla som möjligen tar illa upp. Jag menar inget illa. Jag bara tänker så här i mitt huvud. Alla har tankar om andra i sitt huvud och bara för att man inte skriver ner dem, delar dem med andra, så betyder det väl inte att de tankarna är mer behjärtansvärda. De tankarna blir inte mer o-tänkta för att man inte skriver ner dem.