vanligadagarstankar

Det går en reklamsnutt på tv, jag vet inte för vad egentligen, men ni har säkert sett den. Ett par som står tätt intill varann och ömt beskådar två småttingar som sover? Han säger att "dom ska alltid bo här" och hon säger att "hon vill stoppa om dem tills de blir 25". NEJ, det vill du INTE, lilla damen!! Det är då något jag med stor säkerhet kan säga dig, det vill du garanterat INTE.

 

En kusin till mig har barn som är mycket äldre än mina, och mina små telningar var ännu rätt små då hennes flyttade hemifrån. Så gott som stumma av chock hörde vi småbarnsmammor henne berätta hur skönt det var att sönerna skaffat eget boende.Hur KUNDE hon säga så?!?! Hur kunde man glädja sig åt det faktum att barnen lämnat en! Nu var hon väl inte ifrån sig av glädje, men hon tyckte det var ganska skönt och hon visste att dom klarade sig bra utan hennes moderliga omsorger.Vi med småbarn tyckte det lät helt horribelt. Då. Jag måste fråga de andra mammorna, som var med då när detta diskuterades för så många år sen....vad dom tycker idag :)

 

Jag bara funderar över hur man förändrar sitt tankesätt vartefter barnen blir äldre. När de är små finns det inte på världskartan att de skulle bo någon annanstans än hemma med mamma. Och när de blivit äldre så finns det inte på världskartan att de skulle bo någon annanstans än just någon annanstans....Med risk för att alla mammor nu går i taket och klassar mitt moderskap som värdelöst....Och om ni, mina älskade kids, läser det här....Ni vet hur älskade ni är, och ni vet att mitt moderskap inte är värdelöst!

 

Men det är ju så man fostrar dem. Man börjar tidigt att lära dem att ta egna beslut, stå på egna ben och att klara sig själv. De flesta av oss gör det i alla fall. Lär dem det de behöver veta för att kunna leva ett eget vuxenliv. Utan föräldrar som skyddsnät för allt och inget. Man fostrar dem till att leva sina egna liv, och förhoppningsvis hinner man också få i dem att man ändå alltid kommer att finnas som skyddsnät om de behöver det, även om man finns under ett annat tak än de själva. Jag hoppas jag har fått in det i dem i alla fall!! Man fostrar dem till att bli vuxna, men med stark vetskap att de alltid har en morsa nånstans om de behöver en.

 

Hela den där vägen till deras eget boende, deras eget vuxenliv, går som i trappsteg och varje trappsteg drabbade mamman med en smärre chock :) Första gången de lämnades på dagis ensamma, första gången de gick själva till en kompis, första gången de gick ensamma till skolan, första gången de sov borta, första gången de reste bort utan mamman, första gången de.....(drack alkohol eller hade en flickvän/pojkvän....)....Det finns en massa första gånger som känts svåra när de inträffade, som ett litet hugg i hjärtat över insikten att de blir större. Att de klarar sig utan mamma. Sen märker man, vartefter åren går, hur de blir egna små individer med egna önskemål om hur allt ska gå till. Med egna rutiner och egna behov. Och när de egna önskemålen, rutinerna och behoven växer i takt med barnen så inser man en dag att det faktiskt inte är så fruktansvärt att de flyttar hemifrån!! Hur förklarar man dessa tankar utan att låta som att man väntat i 20 år på att de ska sticka så man får vara i fred....Eftersom det inte alls är så man menar, vilket troligen alla föräldrar med vuxna barn begriper! Faktiskt så tror jag att alla vuxna barn också begriper.

 

Jag har två som inte bor hemma längre, och även om de är så hett efterlängtade och man verkligen vill ha dem hemma hos sig, så noterar man något när man har dem hemma. De har ändrat sig. Jag har ändrat mig. De har bott själva och skapat sina rutiner, och i dessa ingår inte en mamma. Jag har bott själv och skapat mina rutiner och i dessa ingår inte vuxna barn. Hur hårt låter det? Jag menar i de vardagliga rutinerna, inte i det känslomässiga. I det känslomässiga ingår ALLTID barnen, hur vuxna de än blir. Men med småsaker som när man stiger upp, vad man gör när man stigit upp, vad man äter, när man äter, när man tittar på tv, vad man tittar på, osv osv. Små vardagliga saker, bagateller. Inte känslor. När man bott ifrån varandra ett tag så har man givetvis, helt naturligt, också skapat liv där en morsa eller ett barn inte ingår i vardagen. Och detta märks av naturliga skäl mer tydligt när man så sammanförs igen av någon anledning. Detta är inte negativt heller, även om det säkert låter så, det är positivt! Det är ju det man jobbat för under hela deras uppväxt, att de ska skapa sig ett vuxenliv där en mamma inte ingår som ett varje-dag-hela-tiden-inslag! Men nog är det med en liten tagg av sorg man inser att man lyckats. Eller är det? Om jag skulle få välja mellan barn som klarar sig utan mig vid vuxen ålder, eller barn som inte klarar sig utan mig vid vuxen ålder.....så är valet väl både självklart och lätt! Jag vill då inte ha en 40-åring som inte klarar sig utan mamma! Jag har pratat med mammor till vuxna barn som inte bor hemma om det här. Om hur det är när barnen kommer hem. Även om man är själaglad och man njuter av samvaron, så märker man hur olika liv man hunnit skaffa sig. Observera, att man MÄRKER det, vilket inte är detsamma som att man inte vill ha hem sina barn! Jag skulle faktiskt tro att barnen är av samma åsikt! Får man säga sånt här högt utan att anses olämplig som vårdnadshavare.....Jag säger det högt! Men då är jag inte heller vårdnadshavare till någon längre, eftersom de är vuxna allihop, fast en inte lämnat sin gamla morsa ännu :)

 

Så gör man, genom hela deras uppväxt. Lär dem att klara sig utan en. Och sen när dom gör det så går man igenom en slags sorgefas. Men hur mycket man än sörjer att dom faktiskt klarar sig, så vill man då verkligen inte förändra detta faktum. Man vill inte förändra det till att dom inte klarar sig! Det är känslomässigt invecklat att vara mamma i alla fall, så mycket har jag då lärt mig. Och när man lyckats, när man lärt dem att bli vuxna, när de har lämnat en och när de klarar sig själv.....det är då man med saknad minns stunder när man var oumbärlig. Det är nu, i livets andra halvlek, man behöver sina minnen av sina små barn, både dom tokiga, roliga, glada, ledsna, oroliga....Alla minnen behövs.

 

Man behöver minnas alla akutbesök på Vårdcentralen med lillebror. Man behöver minnas tösen och hennes "Fader Abraham", eller "Nu går vi ut på tigerjakt". Man behöver minnas hur storebror praktiskt taget avskydde sin, idag älskade, lillebror. Man behöver minnas lilla damens låtsaskompisar som fick sitta i tvättstugan när hon inte hade tid med dem. Man behöver minnas storebrors otroliga lycka när han lärde sig cykla, eller hur han kraschade in i sargen när han gjorde sitt första mål i hockey. Man behöver minnas alla ungar i sängen natt efter natt. Man behöver minnas lillebrors förtjusning över att få åka till stugan med "mommo" och "moffa". Man har ju i alla fall alla dessa minnen, vilket borde innebära att man ändå haft sin tid med dem. Då de behövde en och då man var ett varje-dag-hela-tiden-inslag i deras liv. Det är dom minnena som gör att man klarar av att se dem gå ut i vuxenlivet, och som gör att man blir så glad när de kommer hem. Det är alla minnen av dessa tre tokstollar som gör att man känslomässigt aldrig stänger dem ute från sitt vardagsliv. Det är dessa minnen som gör att man klarar av att deras, och ens eget, vardagsliv går in i den fas man genom hela deras uppväxt lärt dem att hantera.

 

Så nog förstår jag min kusin idag. Jag förstår hennes förtjusning över att hon lyckades, hon fick sina ungar att växa upp och kunna ta sitt eget steg ut i vuxenvärlden. Och jag förstår hur hon menade när hon sa att det var bitterljuvt. Så konstigt att något som gör en så glad, också kan göra en så ledsen! Men som sagt, den här mamman finns här som ett moderligt skyddsnät närhelst ni känner att ni behöver det, ungar! Och behöver ni inte det, så finns den här mamman är i alla fall!