vanligadagarstankar

Nog har vi det bra. Det far igenom mig när jag ser nyheterna eller läser en dagstidning.  Vi har det så väldigt bra och vi glömmer att uppskatta det. Vi bor här i vår lilla ankdamm, och det värsta som kan hända är så fjuttigt så jag kan inte ens komma på vad det skulle vara!

Till exempel vill vi byta bil, den som idag står på uppfarten har hängt med några år och vi vill byta ut den. Den är helt bra, faktiskt rätt fin, den duger, och vi kan i alla fall säga att vi vill "byta" bil, vilket innebär att vi redan har en bil. Annars skulle det ju heta att vi vill köpa en ny bil. Jaja, vi vill alltså byta. Nu är det kanske inte exakt så att JAG så hemskt gärna vill byta. Eller, jag är inte aktivt delaktig i det beslutet, egentligen inte delaktig alls, eller faktiskt ärligt talat fruktansvärt less på status "vi-ska-byta-bil"... Vi har den uppdelningen i familjen, en tyst överenskommelse, jag tar aktiva beslut i om jag ska köra ljus eller mörk tvätt, och gubben köper ny bil....Nej, jag är inte en nertryckt stackars kvinna som inte har något att säga till om! Jag är inte intresserad av bilar bara! Men den bil vi har, den brinner inte på uppfarten. Den står där hel och hållen och oavsett när vi behöver använda den så startar vi och kör. Den saknar inte några vitala delar, och den är inte stulen. Vi skulle inte ens behöva låsa den för att vara säkra på att den står kvar där i morgon! Vi bor inte i ett område där små ligister sprayar "fuck" på allas bilar och sedan krossar alla fönster. Vi befinner oss i ett ekonomiskt läge där vi faktiskt kan fundera på om vi ska byta bil, och inte i ett läge där de sista kronorna måste gå till 2 liter mjölk som ska räcka i 3 veckor.

Jag däremot vill ha en ny soffa, och piffa upp vardagsrummet i övrigt. I såna beslut är det jag som är chefen, och aktiv, där är gubben en förtryckt stackare.  Soffan vi har är ok, jag tillbringade all vaken tid under en vecka en gång med att klä om den, och den duger, den rymmer oss alla och vi har nåt att sitta på när vi vill det. Till den nya soffan vill jag ha nya fåtöljer och nya gardiner. Inte för att jag behöver varken fåtöljer eller gardiner, men jag vill ha. Vår soffa står idag i  vårt vardagsrum som inte är utbombat, och våra (fula) gardiner fladdrar inte ur gapande svarta hål till fönster. Vi kan sitta ner i vår soffa om kvällarna och se på nyheterna om hur krig efter krig pågår i världen, men dom krigen når inte närmare vår soffa än tv-bilden. Vi kan välja att radera bilden av krig genom att byta kanal och se Vänner,  Extreme Home Makeover eller OS. I delar av världen kan dom ju inte bara radera den bilden, dom lever i det. För dagens ungar verkar ett kärleksproblem hos Vänner, vara av större akut kris än ett riktigt krig någonstans i världen. Jag skulle tro att dom vet mer om vad som händer i årets dokusåpor än vad dom vet om riktiga katastrofer. Naturligtvis är barnen av den åsikten att vi verkligen borde investera i en stor, fläskig soffa som man kan bo i, så man får sitta komfortabelt medan man snaskar i sig jättepåsen med chips och avnjuter ännu en trevlig film. Vi behöver inte en sekund frukta att en missil vräker sig in genom ett fönster och utrotar oss alla! Vi tror att  missil = någon ringer på dörren och avbryter oss i filmtittandet...

Vi sover väldigt gott i våra sängar. En del av sängarna skulle behöva bytas ut, men dom duger. Det värsta som händer under natten är att man blir lite stel och måste skaka igång sina leder lite grann på morgonkvisten. När jag drar upp rullgardinen finns fönstret kvar och jag ser ut över ett lugnt och stilla kvarter. Är det oroligt så är det bara grannen som klipper gräsmattan i okristlig tid och det går att lära sig att leva med! Det där med morgonstelhet skulle jag gärna vilja sätta i samband med att sängen behöver bytas ut, men det finns vissa tecken som tyder på att det kan ha med min egen ålder att göra...Men, vi har egna sängar. Vi behöver aldrig någonsin oroa oss för att vi måste dela dem med x antal okända personer, och vi har sänglinne, som byts ut regelbundet och känns rena och fräscha. Vi behöver heller inte sova med laddat vapen på sängbordet. Båda ögonen kan vara stängda till och med.

Vi äter varje dag. Vi kanske inte gottar oss åt fina fileer eller några stora gourmetupplevelser, men vi äter. Visserligen äter vi korv och köttfärs lite för ofta, men vi behöver i alla fall inte leta rätt på den i en soptunna innan vi kan tillaga den. Mina barn vet vad köttfärs är. Dom behöver inte tro att köttfärs är sammansättningen av resterna av alla dom 36 rätter som restaurangen serverade dagen innan och som blandats ihop i den soptunna man hittar det i....Om mina barn en dag skulle hamna i situationen att dagens måltider måste letas i soptunna så skulle dom ha stora problem. Jag tror inte dom vet hur en soptunna ser ut. I alla fall vet dom inte det när det står en påse på trappen som är på väg ut till just den tunnan....Mina barn kan unna sig att brista ut i ett "jag hatar sån här mat, jag vill ha nåt annat", och veta att deras underbara mamma troligen skyndsamt kommer att kasta ihop "nåt annat" att lägga upp för dem på det trevligt dukade bordet i det stora, ljusa köket med alla tänkbara tekniska hjälpmedel. Vi sitter på stolar vid bordet, i köket med riktiga golv. Det närmaste vi kommit jordgolv är innan mormor o morfar rev den gamla matkällaren i sommarstugan. Och där satt vi inte ens och åt, vi var bara in och tittade om det fanns nåt gott att äta där....

Vi har kläder på kroppen. Sannolikt tycker "delar av familjen" att vi kunde spendera lite mer kronor på just kläder, och sannolikt tycker dom att deras föräldrar borde ta sig in i 2000-talet, men vi har i alla fall kläder. Det har hittills aldrig hänt att någon av oss gått till skola/arbete som vi kom till världen, nakna. Vi behöver inte tillverka kläder av gamla jutesäckar, något som dagens barn troligen inte ens vet vad det är, och vi har riktiga skor. Vi har så många skor så jag tror vi skulle kunna hålla en hel behövande by i u-land med dojjor! När det mörknar och vintern gör sitt antåg så byter vi ut den lilla, ljusa jackan till en rejäl dunfylld, lång, värmande sådan. Med käcka matchande tillbehör som halsduk, mössa och vantar. Naturligtvis har vi ett flertal sådana jackor för olika tillfällen, en för jobbet, en för fest, en för hockeymatch, en för naturupplevelser, en för snöskottning.....Vi behöver inte låsa in jackorna med sjutillhållarlås och koder under skoldagarna, i rädsla att dom ska försvinna, alla andra har egna jackor och behöver inte ta någons olovandes. Den stora krisen kring ämnet kläder inträffar inte när man inser att man inte har ett enda plagg att ta på sig, mer än jutesäck då, den inträffar när man inser att man inte kommer att få vinterjackan för 4000 utan måste nöja sig med något för en bråkdel av det priset. Eller när man inser att man inte hittar en jacka i årets färg för att dom är slut överallt....Det kan man kalla kris!

Om vi inte hittar våra barn så behöver vi inte gå till en polisstation och be dem skicka ut en efterlysning, som hamnar bland tusentals andra efterlysningar som aldrig leder till ett finnande. Vi ringer våra barn på mobilen för att upptäcka att de står tvärs över gatan i grannens garage och mekar med moppen. Om dom utan tillstånd tagit sig längre än så med lokaltrafiken så behöver man bara kolla med någon på t.ex Busstation så vet han/hon exakt var ens unge klev av och vem som mötte.....Svarar dom inte när man ringer så beror det på att dom kanske istället befinner sig på en snabbmatsrestaurang och just var i färd med att beställa, eller hade munnen full. Det finns ingen, eller åtminstone enormt minimal, risk med att låta dem ta sig mellan punkt A och B utan att åtföljas av förälder eller annan vuxen. Vad gäller vår yngste, hockeyspelaren, så räcker inte A och B...jag tror inte alfabetet räcker till för de punkter han hinner med under en dag....Vad gäller den mittersta, tösen, så är det inte säkert att hon ens tar sig till B under en dag...Men i alla fall, om dom vill ta sig mellan punkter så är det alldeles ofarligt att göra så ensam. Mycket kommer de att råka ut för under sitt liv, men det ter sig ganska osannolikt att någon skulle få för sig att kidnappa dem. Av flera olika anledningar....

Vi har arbete och skola att gå till. Visserligen tvivlar jag på att alla, så här sista sommarlovsveckan, inser att uppskatta att de har en skola att gå till, men dom borde göra det! På vårt arbete jobbar vi glatt på med de uppgifter som tilldelats oss, förstås ibland med pyttesmå utsvävningar i ärenden som inte tilldelats oss (typ extra kaffepaus eller ett struntsnack med kollega). Vår chef piskar inte oss för att vi ska jobba hårdare, och vi får lön (plus semesterersättning för att vi måste ha semester!) för varje dag vi är där. Vår lön kommer på utsatt dag, den 25:e varje månad, och skulle den inte göra det har vi en hel mängd lagar att stödja oss på för att få det vi har rätt till. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte få bankkontot påfyllt den 25:e! Vår arbetstid är reglerad enligt lag och det finns massor av regler som skyddar oss från att falla från höga höjder, slita ut ryggen, förstöra synen eller andra katastrofer. Om vi mot all förmodan, sliter ut ryggen eller förstör synen, så finns säkert lagar som vi kan luta oss mot för att få hjälp att åtgärda våra problem. Vi kan inte bara bli utkastade från jobbet, oavsett vad vi ställt till med, för att kasta ut en anställd måste föregås av förhandlingar med facket och lite annat smått och gott. Även om det vissa dagar känns en aning mindre bra att vara tvungen att gå till det där jobbet, så har vi i alla fall ett att gå till.

Vi har sjukvård. Den är inte fri för oss vuxna, men skulle man räkna ordentligt så tror jag man tjänar på att betala nån hundralapp för att få göra en magnetröntgen istället för att vara tvungen att betala hela röntgenhistorien själv. Har vi ont nånstans så ringer vi till Vårdcentralen, inom kort har vi en bokad tid för ett besök hos utbildad sjukvårdspersonal och även om det händer ibland att dessa inte kan hjälpa en, så har man i alla fall en chans. Och om dom inte kan hjälpa en med ett knä som inflammerar inuti  och orsakar stor smärta, så har vi massörer att gå till som lätt som en plätt upptäcker att knäet är ur plats och med en enkel handrörelse lagar massören (i detta fall massörska) problemet och smärtan är borta! Alla barn är vaccinerade mot livshotande sjukdomar, som mässling t.ex. Jag har dock ännu inte riktigt räknat ut vad som är så farligt med just mässling, när jag gick i 6:an hade hela klassen det samtidigt och vi har alla överlevt....men det finns säkert något som jag inte tagit till mig av rent ointresse bara! All hjälp vi får inom sjukvården får vi av kliniskt rengjord sjukvårdspersonal och med kliniskt rengjorda instrument. Vi behöver inte dela vaccinationsspruta med halva kommunen. Och vi behöver inte ha sjukvårdspersonal pillande på ens ett knä utan gummihandskar. Visserligen tror jag dom har handskarna för sin egen skull, och inte för min, men jag gillar att dom har handskar på sig, jag vet  ju inte vilken typ av kroppsdel dom undersökt före mitt knä!
Vi har tandvård också. Även om det kostar några kronor mer än sjukvård så har vi den. Och alla barn går gratis och regelbundet, vilket innebär att barnet knappt fått sin första tand förrän man får bli informerad om att saft och mariekex är livsfarligt.

Jag tror faktiskt vi har allt. Ens problem som ibland kan te sig enorma, blir ganska små i jämförelse med vilka problem vi kunde ha haft om vi blivit födda nån annanstans. På ett ställe där gatuvåld och förstörelse hör till vardagligheterna. Eller ett ställe där barn bara försvinner. Eller nånstans där dom inte äter mer än en gång i månaden. Eller där det pågår brinnande krig. När jag tänker efter så är jag oändligt tacksam över att ödet placerade mig här hemma i den här ankdammen. Inte bara föddes jag i lugnets kvarter, jag fick växa upp med familj och vänner som brydde sig och om jag någonsin hade behövt vara hungrig så hade "förklädeshäxan" i kvarteret säkert sett till att jag fick mig en bit mat. Hon tyckte bara inte om att vi sprang ner hennes rabatter....hon är egentligen en väldigt snäll och god människa. Så tack ödet för att jag blev just jag, här hemma, med allt jag har omkring mig, istället för att hamna nån annanstans där livet bara är en strid och ett krig och ett elände!