vanligadagarstankar

Om jag vore en drama queen skulle jag brista ut i ett ”åh min gud, vad har hänt med min själ”….Och så skulle jag slita lite hår kanske. Möjligen fälla en tår eller yla lite dramatiskt. Nu är jag ingen drama queen så att bara sätta sig ner och känna sig fullständigt förlamad av utmattning verkar vara en mer ”Anna-ig” lösning. En person som kunde ha stått mig närmare,  har vid några tillfällen sagt att jag är hysterisk. Det är nästan så jag, trots mina släckta sinnen, känner lust att skratta åt det. Jag tror, om man känner mig, kan kalla mig mycket, men jag tvivlar starkt på att ”hysterisk” hör dit. Det kanske är en tolkning som färgats av den ”någons” eget sinnestillstånd. Jag blir inte hysterisk. Jag kan bli hysteriskt förbannad, hysteriskt ledsen, hysteriskt irriterad, hysteriskt frustrerad, men just ”hysterisk”….skulle inte tro det. Men om jag vore en drama queen så skulle jag kanske bli lite hysterisk nu. Det kanske skulle underlätta om man kunde bli bara "hysterisk" och inte hysteriskt utmattad i själen.

 

Nå, hela själen är inte fördärvat förlorad. En del av mig lyckas hålla Anna upprätt. Om det är med hjälp av stark ryggrad, efter att ha burit barn och matkassar i många år, eller om det är med hjälp av min förmåga att byta vägbana i tankegångarna, det vet jag inte. Men det funkar rätt bra, när man känner nån slags panik sprida sig i kroppen, att tänka ”men jag byter mattor i tvättstugan eller hänger upp en grej i ett fönster”….och så gör man det….och plötsligt har man annat att tänka på. Jag vet inte om det är så lyckat, om det räddar min själ, men när man känner att själen är på väg att förloras så är det ett sätt att bibehålla någon slags ro. Om man kommer ur det här tillståndet av förlorad själ och känner sig som om man har ett flyt i livet, då kan man tillåta sig att tänka i stället för att hänga grejer i fönstret. Idag, när man inte klarar en enda motgång utan att känna lite av ”suicid benägenhet” så är det bättre att byta mattor. Att börja tänka just nu skulle förmodligen utmynna i att det är jag som hänger i fönstret till sist.

 

Alla dessa krav. Jobba fortare. Jobba hårdare. Lär dig allt nytt. Tänk på alla andra. Hinn med det som måste hinnas med. Få ihop familjen. Var snäll. Kom hit. Gå dit. Var tydlig. Var duktig. Var den som binder ihop säcken och får alla andra att må gott. Klara av alla problem och hitta lösningar NU. Eller igår. Känn dig så eländig som det bara går eftersom du säkert gjort något fel nån gång. Ta skit för det är du säkert värd. Säg inte emot för det är du inte värd. Bara ge och ge och ge. Och det som jag klarar dåligt just nu….”men tror du MITT liv är så lätt då, tror du inte JAG har problem, tror du JAG mår så himla bra alltid”….när andra kastar det tillbaka mot mig, när jag vid ytterst sparsamma tillfällen försöker förklara hur jag mår. Det är det värsta. Naturligtvis fattar jag, trots min förlorade själ, att andra har det jobbigt. Men hur det kan förväntas att jag ska tänka på det också medan jag försöker hålla mig själv kvar på körbanan…det förstår jag inte. Och när jag inte klarar av det förväntade, att tänka på alla andras liv och leverne, så ska jag verkligen sjunka i ett hav av dåligt samvete för det. Jag klarar inte av det där ”jo jo, du har det jobbigt, men JAG då”….Jag är ledsen, för jag brukar klara av det, jag brukar tänka på hur alla andra har det. Men just nu orkar jag inte. Just nu vill jag säga "men JAG då".

 

Små detaljer som man som människa borde ha lärt sig att ta, det har jag också fått mig kastat i ansiktet. Men om man är allergisk mot hårdnat klimat och snabbare tempo. Vad gör man då? Om man en gång brakat så ihop så ens kropp och själ signalerar FARA och släcker ner alla system så fort något kör ihop sig. Vad gör man då? Vad gör man när man inte orkar, kan eller vill förklara sig för alla. När man bara släckt sin själ och försöker skita i alla yttre omständigheter för att man måste släcka sin själ för att överleva FARAN. Hur får man andra, som kan rycka på axlarna och säga ”mitt liv är inte heller så lätt”, att förstå att jag inte väljer att lägga mig med näsan i vädret, men när kroppen släcker alla system så finns det inte många alternativ! Hur får man andra att förstå att bara för att man orkar ta en promenad, eller handla mat, eller gilla allt på Facebook, så betyder det inte att man fungerar som man vill och borde fungera. Vissa saker gör man för att man försöker upprätthålla någon slags normalt beteende för att rädda den där själen. Hur får man andra att förstå att det upplevs som FARA i kroppen att bara ringa ett samtal. Hur får man andra att förstå att det här är inget man vill själv, det här är inte ett tillstånd man väljer för att få vila sig lite på soffan. SÅ roligt är det inte. Hur får man andra att förstå något alls när man inte förstår det själv.

 

Det värsta är skuldkänslorna. Jag borde inte lägga mig här och tappa min själ. Jag borde dra mitt strå till stacken, göra det som förväntas av mig, ta del av samhället som en god medborgare och hålla alla människor omkring mig glada och nöjda. Klarar man inte av det, så är man bara helt fel. Och om man är helt fel så är man bara så värd att känna sig som en skurk, förlorare, dålig medmänniska. You name it. Och när man börjar tänka på det, att man inte deltar i samhället, gör det som förväntas så mår man ju mycket bättre. Inte. Något som också får mig att hänga upp saker i fönstren eller byta mattor är tanken på om jag verkligen är så slut i själen som jag tror. Jag kanske bara är lat! Det är kanske inte så jobbigt som jag själv tror och om jag bara gör det en del, kanske mindre vänligt sinnade, sagt åt mig, tar mig samman, så kommer jag att resa mig ur askan som nån slags ny Anna med lösningar på allt. Också en tanke som får en att må bättre. Inte. Lika lite som de som känner mig kan kalla mig ”hysterisk” så kan någon kalla mig ”lat”. Jag vet ju det. Att jag verkligen inte är lat. Men att veta att det säkert finns de som tänker så om min så kallade tappade själ….Det är rätt oskönt faktiskt.

 

Ibland när det känns rätt ruttet så brukar jag tänka så…”Ta dig samman, din lata jäkel, och gör det som faktiskt förväntas av dig”…Och då svarar min kropp, som vädrat FARA, med att knyta ihop mitt inre, från halsen ner till midjan ungefär, i en hård knut som roterar fortare än huvudet hinner med, åt fel håll. Jag vet nu inte vilket håll som är rätt, men det känns som fel håll. Det där som roterar. Och det är så sammanknutet i den där knuten så jag får gå undan och andas i långsamma, djupa andetag för att knuten hotar att kväva mig. Och det gör fysiskt ont. Första gången det hände var jag säker på att jag fått en hjärtinfarkt. Att då skrämmas upp av den tron i det läget gjorde det hela ännu värre, och jag kan lugnt säga att inte ens barnafödande känns så fysiskt smärtsamt. Så går det när jag försöker tänka att jag ”ska ta mig samman”, dra mitt strå till stacken, vara en god medborgare och medmänniska. Jag får ett rejält systemfel av det.

 

Jag förväntar mig inte att någon ska förstå det, som inte själv upplevt det, jag hoppas mest att jag själv ska förstå det genom att sätta det på pränt.  Och för ordningens skull, för att de mindre vänligt sinnade ska förstå, så reagerar faktiskt min kropp med detta systemfel även om det är inför roliga saker jag försöker ta mig samman. Bara för ordningens skull, så ingen mindre vänligt sinnad kan påstå att jag blivit arbetsskygg på gamla dar. Det här systemfelet inträffar när jag försöker tänka mig att ta mig samman i vilket fall som helst, inför vilken situation som helst, nytta eller nöje. Och för ordningens skull bör jag tillägga att jag har dagar då det här inte inträffar alls. Mina dagar är inte normala längre. Dom kan svänga från normalt välbefinnande till nattsvart sorg, och tvärtom, på en huvudskakning. Från att ena minuten blinka ”error” inifrån och ut så kan det kännas som att "nå, det här går väl också". Och från ingenstans, t.ex av bara tanken på att ”nu är det dags att kolla över middagsplanerna” kan det där stora systemfelet burna in i mig med den där smärtan som får mig att gå undan för att andas. Jag tror inte jag inbillar mig det här. Eller, jag hoppas att jag inte gör det, för i så fall är det ju än värre än jag trott!

 

Det är inte roligt att veta att det finns dom som faktiskt inte förstår det här alls. Att det finns dom som tror att man bara vill vila för att det är så skojigt. Det finns dom som förstår fullkomligt, som varit här själv och som vet hur man känner sig när själen dör och det inre roterar åt fel håll. Sen finns det dom som inte förstår själva grejen, som inte upplevt det själv, men som förstår att lägger jag mig så är det för att jag behöver det. Det finns också dom som tror att dom förstår, som tror att deras stressade tillvaro ju är minst lika stressad, och som tror att den stress dom upplever är lika illa som min stress. Det dom inte förstår är varför dom står upp medan jag tappat min själ. Och då hör dom egentligen till kategorin som inte förstår det här alls. Det som är sorgligt är att de flesta inte kommer ihåg att vi är olika individer, att ingen av oss är den andre lik, och att det som drabbar andra hårt kanske bara blåser förbi mig, och det som drabbar mig hårt är en skitsak för andra. Det är sorgligt och konstigt att så många ändå tror att deras sanning är allas sanning. Det är tufft att veta att man säkert inte levt upp till allas, mer eller mindre, outtalade önskningar om mitt förväntade beteende, hur jag borde göra och inte göra. Att det inte ens räcker med att försöka säga att jag har en döende själ, det är inte gott nog, det där "jamen jag då" är starkare än vetskapen att mitt eventuella handlande, det jag gör och inte gör, det jag tar till mig och inte tar till mig, det jag tar åt mig och inte tar åt mig, kan bero på att mitt inre signalerade FARA och slöt sig. Det är tufft att veta att man inte lever upp till alla andras förväntningar, fast man försökt förklara att det just nu är väldigt svårt.

 

Mitt i det här nattsvarta eländet har jag Mr Right. Mitt ljus. Mitt liv. Det vore väl som en rätt dålig romantisk bild av verkligheten att påstå att mitt liv med honom inte påverkat mitt varande just nu. Det är inte lätt att göra en familj av två. Mycket har fallit på plats och det mesta är som vi vill ha det, men såklart finns det fortfarande sådant som får mig att tappa fotfästet. Det här var inte alldeles lätt, vem trodde att vår sammanslagning skulle blåsa förbi som en sommarlätt, havsdoftande bris. Men vi går framåt med små steg, och i ärlighetens namn kanske det inte är så enkelt för hans familj att jag är/har en stark vilja med krav på vissa rutiner som kanske inte faller alla i smaken….Så även om jag vet, har förstått, har fått lära mig att vår sammanslagning innebär att även jag måste rucka på lite ordningar jag vill leva efter, så betyder det ju inte att det för själen varit alldeles enkelt att göra allt det.

 

Men i vår sammanslagna tillvaro av olika rutiner och olika sätt att leva känner jag mig idag mer trygg än någon annanstans. Det är här jag behöver vara just nu. Det är här jag får vila min själ och kanske hitta tillbaka till den också. Mr Right är inte typen som pratar om själsliga problem så väldigt gärna, han är en rätt normal karl om man så säger, men jag känner hans omsorg om mitt välmående. Och eftersom jag inte heller är den typen som pratar om mina inre kriser i onödan så känns det just nu bara som en lättnad att jag har någon som visar mig kärlek, värme och omsorg i handling i stället för att hålla på och ”prata ut” i tid och otid. På något märkligt sätt så tror jag min själ väntade med att krisa ihop sig tills jag fanns här, hos honom, för att min själ visste att jag skulle vara bättre rustad nu. Utan honom hade jag inte ens hängt fönsterprydnader och bytt mattor, utan honom hade den där ”suicida benägenheten” varit ett faktum. Så även om jag är typen som kan bli hysteriskt förbannad (observera, inte hysterisk i det ordets bemärkelse) om hushållets medlemmar inte gör som jag vill, och Mr Right är typen som aldrig blir förbannad överhuvudtaget, så är vi varandras typer ändå. Nå, han har ett halvtaskigt arbetshumör när nåt strular till sig….men annars….Det enda jag känner här hemma i mitt hem är trygghet och fast förvissning om att jag är värd väldigt mycket även om själen försvunnit och orken inte räcker till.

 

Så man har kraschat tidigare och lärt sig…ingenting….Nu, under den här kraschen har jag fått det förklarat för mig, faktiskt nästan med bilder, hur jag en gång utvecklat en allergi mot stress och att det i resten av mitt liv inte kommer att fungera om jag utsätter mig för det. Jag har fått rätt bra information om hur man kan dö av det här om man inte ger kroppen den chans till återhämtning som den behöver. Jag behövde inte höra att man kan dö av det här, men nog är man osannolikt världsfrånvänd i sådana fall! ”Nå inte händer det mig”. Om jag nu nån gång ska dö, vilket ju lär vara oundvikligt, så skulle jag nog hellre göra det lite senare i livet och kanske av någon annan orsak än att jag tillät mig att rotera i själen för att jag fick två saker att göra, eller tänka på, nästan samtidigt. Ett mer piffigt avslut på livet kanske. Jag vet inte om jag lärt mig det ännu heller, att det här är farligt på riktigt, jag vet inte om jag någonsin kommer att lära mig att lugn på ytan inte är samma sak som lugnt inuti. Kanske Mr Right kan lära mig det genom sitt lugn. Kanske jag kan lära mig det om jag ger det en chans. Det är inte helt lätt att sluta rotera inombords när man gjort det i så många år. Det har blivit en del av mig. Men förut gjorde det inte ont, det kändes inte som en infarkt, och jag är skrämd av den smärtan. Jag är skrämd av känslan att jag måste anstränga mig för att kunna andas normalt.

 

De första dagarna av min sjukskrivning var jag extremt uppe i varv. Och dum som få. Jag var full av tro på att jag skulle vila mig lite i form, samtidigt som jag skulle finnas till hands för mina kollegor om dom behövde mig, och jag skulle passa på att göra så mycket roliga saker så att själen skulle få nog. Ha. Det gick ett par dagar på soffan. Jag fick anstränga mig till mitt yttersta för att göra det man faktiskt måste i ett hushåll. Mat och tvätt och sånt. Sen kom ett stadium när jag kunde ha sovit klockan runt. För att följas av någon slags komaliknande vaket tillstånd, där jag nu befinner mig. Jag brottas hela tiden med min oro i kroppen över att inte få något gjort, mitt inre roterar, systemfelen avlöser varann på löpande band, men det finns ingen ork. Jag har nått en punkt då enbart tanken på kollegorna, och mitt arbete, får mig att gå ut i förrådet för att andas lugnt. Mitt egenvärde har tagit stryk av allt ”ingeting”, så jag har haft ett terapeutiskt samtal med mig själv och ”vi” kom fram till att jag skulle ha som målsättning att varje dag göra EN sak. Om jag bara gjorde EN sak varje dag så skulle jag få vila resten av dagen. Och så har jag gått nu en tid. Jag gör EN sak om dagen som jag måste göra, sen vilar jag. Om jag orkar göra två, eller fyra eller fler, så gör jag det. Men jag måste göra minst EN. För att jag behöver känna mitt värde. Men jag kan inte tänka på mitt arbete utan att rotera. Tyvärr är det ju där dom största kraven ställts på mig, och nu befinner jag mig i ett tillstånd där jag bara inte KAN tänka på det ens. Jag kan känna dåligt samvete över att jag inte finns där, jag kan känna empati för mina kollegor som får fylla upp för mig, jag kan känna en vilja att komma tillbaka dit. Men just nu kan jag inte ens tänka på hur det är att leva i den kravfyllda miljön. Jag som måste ladda i två dagar för att dammsuga hela huset. Det är också skrämmande. Eller är det normalt. Att man behöver flera dagar på sig att göra så basic saker, sådant som gått på rutin i hundra år. Det är konstigt, märkligt och skrämmande. Jag har så mycket att lära mig, det är så mycket jag borde förstå. Tills jag gör det så är det nästan bara att göra som min läkare säger. Vila. Glöm krav. Glöm måsten. Håll huvudet kallt så slutar det inre att rotera, och systemfelen löser sig själv.

 

En del vet inte ens att jag är sjukskriven. Främst de som står mig närmast, hur märkligt det än må låta. Vill jag skydda dem? Kanske. Jag har försökt komma fram till hur jag ska berätta det utan att låta som om det är ett större problem. Jag vet inte varför jag inte kan låta som om det är ett stort problem, eftersom det faktiskt är det, eller kan bli det. Men det känns som en överbelastning  att prata om det. Om jag ska berätta det så måste jag vända ut och in på mig själv,  eller visa upp en klämkäck fasad. Jag vill varken det ena eller det andra. Jag är hemma en tid nu, det räcker som information. Hoppas jag. Men det är nog så att de jag bryr mig mest om vet mycket lite, eller inget alls. Det är dem jag värnar om, som jag vill ha nära mig, som ska hållas utanför, därför att jag behöver dem som de är när de beter sig normalt. Jag behöver en normal familj som gör som vanligt och inte tassar på tå för att hålla mig lugn.

 

Några få vet, några vet exakt varför, därför att dom måste veta det, eller för att de har den positionen i mitt liv, eller jag i deras, så att jag inte bara kan försvinna. Jag antar att det finns de som borde stå mig närmare som vet, utan att ha visat någon form av reaktion. I såna lägen är det kanske positivt att själen kan stänga av vid behov....De var då inte så nära som jag önskade och då kanske det är lika gott att hålla dem i från sig nu och i framtiden, utöver vad nöd och artighet kräver. Och vårda de relationer som är till ömsesidig glädje, relationer där det finns plats för andras sanningar. Det finns såna också och de som inte hör dit har fått veta det.

 

Jag ligger på min soffa och tar itu med en sak varje dag. Ett hinder att hoppa över får räcka just nu. Jag tar en dag i taget. Bilder från världen strömmar ur tv:n och jag vet att det finns dom som har det värre. På riktigt. Som inte ens säger "jamen jag då". Det känns skönt att jag kan känna för dem, att min själ har kvar såpass mycket liv så jag känner för frusna, våta barn som separerats från sina anhöriga av en storm. Det känns skönt att jag kan känna. Kanske det är för att de är så långt ifrån mig, för att det inte finns någon risk att någon av dem tittar på just mig och säger "kom med en lösning, gör det här, ta hand om detta, det här är ditt ansvar". De tittar på mig genom tv:n, men jag kan fortfarande välja om jag vill känna, vill hjälpa, eller om jag vill förlora mig i min döende själ. Det är riktiga barn, med ledsna ögon, men hur hårt det än låter så finns de ju inte på riktigt i min vardagliga verklighet, och mitt inre behöver inte signalera FARA. Så hemskt det låter, så hemskt att världen blivit sådan att vi som måste stänga våra själar ens existerar. Att det finns så många med ett inre som går i försvar och vädrar FARA så fort något, stort eller smått, inträffar.

 

Men jag är tacksam för att min själ visade att den var döende, att mitt inre signalerar FARA i god tid. Annars kanske jag bara kört på i min körbana, och till sist gått hädan med ett inte alltför piffigt avslut!