vanligadagarstankar

På den där skrivarkursen som jag så glatt gav mig i kast med ska man beskriva en bild. Och så visar dom en hel hop med bilder som inte säger mig något alls. Tack och lov uppmuntrar de en till att "se egna bilder". Och det gör jag. Eftersom jag inte har tid att både skrivarkursa och blogga så tänkte jag helt smart att jag lägger upp samma saker här som jag gör där :) Två flugor på smällen alltså :) Så här är "min bild".....

Vad ser jag på bilden? Jag ser en bild framför mig på tre små ungar. På en enkel träbänk i ett hav av sommarblommor  som jag borde veta namnen på. De är en aning uppklädda och ser glada ut. Det är min bild.

Och jag inser nu att jag inte kan skriva så som alla verkar kunna….”Det var en gång”-sättet är ingenting för mig. Och jag lutar åt att redan lämna det här med skrivarkurs och fortsätta ägna mig åt att skriva på mitt vis på min blogg. Sen tänker jag att det ju ändå är nåt tusental som är medlem på den här kursen….jag kanske kan skriva på mitt vis och hoppas på att ingen märker att jag inte klarar av ”det var en gång”. Så jag smyger in en story om min bild och skriver för min egen skull.

Tre små glada barn. Lite trevligt klädda, och det ser fint ut. Ingen vet att vi nästan fick strypa en av dem för att få på henne en klänning. Eller att en av grabbarna klentroget tittade på skjortan och i det närmaste fick spöas in i den. Ja, några vet ju förstås. Vi var ett helt team av släktingar som fick jobba oss halvt från vettet för att få EN bild på de tre ljuvliga syskonen. De ler in i kameran. Lillemans leende är äkta. Han log alltid och ingen visste riktigt varför. Att vi fick honom att le trots skjorta är en bedrift jämfört med att bestiga Mount Everests topp. Storebror leende ser ganska äkta ut! Jag är nu i efterhand, 18 år senare, lite förvånad över att det ser så äkta ut. Det kändes allt annat än äkta vid tidpunkten för fotograferingen. Lilltjejens leende är allt annat än äkta och alla som känner henne ser att hennes gröna ögon är ilskna som bin.

Vi var ute i stugan hos mina föräldrar. Det är nästan 18 år sen och det var en underbart vacker sommardag. Med i bagaget hade vi skjortor och en liten sjömansklänning och min bror med kamera. Han skulle ta några fina bilder som gamla släktingar kunde glädjas åt. Som sagt fick vi in princip nita hela högen för att få in dem i dessa finkläder. Det är så än idag med lilleman. Vi för en dialog just nu angående kostym på hans studentfirande om en månad. Han är lika klentrogen inför detta faktum som han var inför skjortan då för länge sen. Han som vandrat skitig och trasig genom livet har meddelat, ganska bestämt, att han hellre dör än tar kostym på sig. Ungefär som han sa då för 18 år sen. Och min enda dotter….som jag så glatt försökte pressa in i en klänning…..ylade och skrek att hon ville ha ”shortsarna” på….Vi vuxna svettades ymnigt trots den lätta sjöbrisen.

Nästan moment var att placera dem lite vackert på en bänk. Storebror vägrade att sitta bredvid lillebror och tösabiten vägrade att sitta bredvid storebror och lillebror vägrade att sitta överhuvudtaget. Han ville ”hoppa i bänken”.  3, 2 och 1 år gamla….En moders tålamod var något prövat och det var säkert tur för deras fortlevnad att en mild mormor var i närheten med sitt oprövade tålamod.

Vi hade gjort et t mastodont misstag. Vi hade sagt ”vi ska ta EN bild”. Det var ju käckt tänkt av oss att en inbilla oss att EN bild skulle bli DEN bilden som man ville dela med äldre släktingar. Där storebror nyper lillebror och lillasyster/storasyster bölar som en vanhelig för att hon inte fick ha shortsarna på. Min bror hade föresatt sig att ta en hel rulle. En 34-bilders rulle. För att få större svängrum att sortera ut böl- och nypbilder. När vi kom till bild 3 ungefär så var det mutor och hot som gällde och eftersom man inte skulle svära inför småbarn fick jag väsa mellan tänderna åt min stackars bror….”men ta dom fucking jävla bilderna nångång”….. Mormor bibehöll lugnet och utan henne hade jag troligen brukat våld och burit hand som om jag blivit skvatt galen.

Det är min bild. Den är vacker och mina tre älsklingar ser glada ut. Sommarblommorna runt bänken är otroligt vackra och man kan se att det är en varm, härlig dag ute i skärgården. Vi fick flera fina bilder som delades ut bland glada äldre släktingar och tåldes att ramas in. Min bror överlevde. Barnen överlevde. Jag överlevde. Och idag, när jag ser de där tre surpupporna skratta med varandra och trivas i varandras sällskap önskar jag att jag vetat då för 18 år sen att de skulle komma att göra det så småningom. Vad jag förstod redan då, och som står glasklart idag, är att lillebror aldrig kommer att ta en kostym på sig. Inte ens för en bild vid sin student. Och idag fungerar varken hot eller mutor. Men jag behöver ingen sådan bild. De bilder jag har i huvudet på dessa tre är vackrare än någon kostymbild någonsin kommer att bli.