vanligadagarstankar

Är det möjligt att tid kan gå så här fort?! Jag har väl aldrig varit så enormt aktiv här, men att det är 2,5 år sen....Det känns som att det inte stämmer! Jag som skriver hela tiden!! Nå....vid närmare eftertanke så slår det mig att jag skriver i huvudet. Jag är en urusel författare! Har hur mycket text som helst mellan öronen men får aldrig något på pränt. Det är samma med att mailledes hålla kontakt med vänner, oftast N i Uppsala. Då och då kommer jag mig för att "skriva en kort rapport om det senaste" vilket brukar mynna i något som skulle uppta 14 A-4 ark om man skrev för hand. Med små bokstäver. Men 2,5 år....Någon har stulit min tid!!

 

Men när jag tänker efter, på allt som hänt sen sist, så ja, det kan nog ha gått så lång tid. Jag har bytt jobb och äntligen fått det jobb jag verkligen, verkligen vill ha. Sluttjafsat med surpuppor som tror att jag kan allas telefonnummer utantill och förstår att deras efternamn inte behöver efterfölja förnamnet MIKAEL (t.ex) eftersom det bara finns EN Mikael i världen och alla vet att det är just han som ringer! Nu jobbar jag med siffror. Dom tjafsar inte. Dom ÄR. Och det är så roligt. Jag förstår att det inte låter roligt, men jag, ordningsmänniskan, finner en oerhörd tillfredsställelse i att ordna dom där siffrorna så dom tar ut varann :) Jag har också fått mig en arbetsgivare som tycker om att göra trevliga saker för sin personal. Det tyckte säkerligen min förra också, men kanske resurserna var annorlunda och jag gillar de här nya resurserna bättre.....Jag trivs alltså alldeles utmärkt och jag vill blir kvar. Länge! Det är stressigt och pressat mellan varven, egentligen alltid, men vad gör det! Jag tycker om att gå till jobbet.

 

Jag har hunnit vara ganska jättesjuk. Det är bra nu om jag tänker på vad jag gör, när jag gör det, och hur jag gör det. En del av mig kommer aldrig att bli fri den där inre stressen som gör mig sjuk, men jag hoppas verkligen att jag kan hantera det nu. En av mina närmaste vänner, K, har hunnit vara ännu sjukare och i jämförelse med henne så är jag en oerhört frisk person. Jag är glad att du överlevde, K. Verkligen glad. Förmodligen blev både du och jag starkare av våra motgångar, som inföll ungefär samtidigt, och det är bättre än om vi blivit knäckta. Det var så mycket där ett tag så att vi båda la oss med näsan i vädret en stund är kanske inte konstigt. Men nu går vi båda vidare och jag tror vi ser ljuset i tunneln :)

 

Lillbarnet har fyllt 18. Den lillaste sonen. Det har funnit stunder, särskilt på den tiden då vi hade klippkort till akuten, då vi tvivlat på att han skulle överleva så här länge, men det gjorde han och nu tror jag nästan den värsta faran är över för honom. Han är varken sydd eller gipsad på några år så det kanske "har gått över"....Han har också haft det lite jobbigt, och vi med honom. Men han fick hjälp och nu i efterhand känner jag sån oerhörd bitterhet över att den här hjälpen inte gavs tidigare. Bland annat skulle han kanske ha haft något utbyte av sin skoltid om ett ställe inte bara tappat bort hans utredning :/ På riktigt, fan vad förbannad jag kan bli när jag tänker på det!!! Jag var en gång fast förvissad om att han aldrig skulle bli vuxen och mogen och allt det där som ska hända nån gång i livet. Men jag har fått tänka om. Nu händer det allt som oftast att han är så vuxen och mogen så man nästan ser på honom och har lust att fråga "VEM är du och vad har du gjort med mitt barn"......En dam spådde mig en gång och sa att det kommer att vara jobbigt med lillgossen, men att vi inte ska oroa oss, han kommer att landa med fötterna ner och huvudet upp och allt blir bra. Då, när hon sa det, hade jag lust att bryta ut i ett hysteriskt gråt-skratt-anfall av vanmakt, men nu....hon har nog rätt.....Han har fötterna ner och huvudet upp och vi gillar honom. Jättemycket :) Faktiskt JÄTTEJÄTTEmycket!

 

Barnet i mitten, tösen, min lilla goa tös, har också gått vidare med ett steg in i vuxenlivet. Hon har lämnat mig! Hon tog sitt pick och pack (eller....bara sängen och kläderna faktiskt....resten skulle köpas på IKEA...) och drog till världens ände. Kalmar. En del av mig ville hålla kvar, hänga lite runt hennes fötter och grina och böna och be henne att stanna hemma. Lova henne vad som helst om hon bara stannade hemma. Men en större del av mig är så stolt och glad över att hon följer sin egen väg och gör det hon vill göra! Hon kunde ha stannat, stått kvar i stora butiken där hon skulle ha fått fast jobb, och alltid bott med mig (nåja, inte alltid, men ett tag till) och fått behålla sin 100%-iga service och varit här och underhållit mig tills jag blir gammal och trött. Men hon hoppade rätt ut i något helt annat, studier på högre nivå och till en stad där hon inte hade mycket till "skyddsnät". Heja dig, lilla hjärtat!! Nu fick hon av en händelse med sig en av sina bästa vänner och de har byggt bo tillsammans. Det känns bra för modershjärtat att veta att hon har nån hos sig som fattar hur hon funkar och som hon alltid haft omkring sig.

Sen skulle det förstås vara oerhört intressant att, som fluga på väggen, få studera dessa två damer som kommer från full-service-hem.....Nu ska det städas och tvättas och lagas mat på egen hand :) Det är säkert roligt i nån månad, ger en del vuxenpoäng och känns rätt häftigt. Jag väntar med att avslöja att det INTE är roligt så himla länge till....Hon kommer snart att förstå varför det ibland inte var så himla kulinariskt vid middagstid....Och varför det ibland hände sig så att de kläder man behövde NU, inte var tvättade...Hon kommer också att förstå (som jag redan påpekat för henne) att tvättmaskinen inte är trasig....det finns inte maskiner som tvättar, torkar, viker och skåpar....det är INTE något som vår tvättmaskin ombesörjt.....

 

Märkligt det här med när barn flyttar. Jag grät så hjärtat ville brista när hon åkte. Och sen kom hon hem på en snabb visit och åkte igen och då var det som att hon flyttade två gånger och det hade jag kunnat vara utan!  Men om man tänker...Under en tid i deras liv hade man gladeligen packat ner vad som helst och hjälpt dem att flytta! Den där tiden då de är så pass små så de måste omhändertas på något sätt all ens lediga tid, men så pass stora så de beter sig som att man är en pain in the ass bara för att man andas samma luft som dem. DÅ kan dom flytta! Det känns som om livet lurar en lite grann....Dom flyttar inte då när man ibland känner att man får gå ut och dunka huvudet i garageväggen för att hindra sig själv från att bära hand på sina barn! Nej, nej, dom flyttar nu, när dom blivit små trevliga vuxna att umgås med! Som kan hjälpa till hemma, som är roliga att umgås med, som bidrar till familjeförsörjningen, och som passerat det där stadiet när man fick nya gråa hår av att bara höra deras röster!! Det har blivit ett fel nånstans!

 

Stora sonen "flyttade" för länge sen. Hem till flickvännen.....Men han är kvar i stan och han har sina fötter under mitt matbord tillräckligt ofta för att man inte ska hinna gråta efter honom! Det känns bra :) Nu har han också fått ett jobb och jag vet inte, men mognade han inte ytterligare lite grann med det....Min lugne, stillsamme stora pojke :) Han har varit vuxen och mogen så länge, men det hindrar inte mig från att undra om han har matlåda till varje dag :) Jag minns hur vi "hånade" min mormor lite då och då, som ringde mina medelålders mostrar i stora huvudstaden, och undrade om "flickorna ätit".....Jag kommer att bli likadan!

 

Sen har jag flyttat också, bara det i sig ganska tidsödande och energikrävande! Jag har fått mig en sambo :) Ett "bevis" på det man säger "gammal kärlek rostar aldrig"....Eller, den har nog varit rätt rostig dom senaste 30 åren, men vi putsade till den och gillar varann hemskt mycket nu. Utan att gå in på detaljer som får alla att tro att jag spårat ur och blivit nån gammal, romantisk fjolla, så får jag nog säga att jag hittat hem och skulle vilja stanna här. Det har vart en del med flytten, och att komma i ordning, som hållit mig ganska upptagen, men det har lagt sig nu.

 

Vi har i alla fall funnit oss till rätta och det fungerar bra. Tycker jag. Jag har funnit Mr Right. Och nu när jag har eliminerat volanggardiner och kristall-krimskrams (nästan så jag drev ut det med vitlök och besvärjelser....) så känns hemmet också som ett ställe för oss alla att trivas i :) Det finns en son i huset, en son på annan ort, och nu med tösen så långt borta, så har vi en grabb hela tiden, och två grabbar (plus ett extra par stora fötter under matbordet) varannan vecka och en liten, fet katt då och då. Om vi ska omskriva sanningen så kunde vi säga att allt gått som smort och är alldeles fantastiskt simpelt hela tiden....Men varför ska vi göra det! Det har gått ganska smort. Och är hyfsat simpelt hela tiden. Men inte alltid. Två ganska olika hushåll, med 5 halvvuxna och ganska olika barn, två helt olika familjerutiner.....inte slog man väl ihop det som en piece of cake precis. Att vi dessutom hanterat och uppfostrat våra småttingar ganska olika har väl gjort en viss nivåskillnad och nej, det är inte alltid lätt för alla inblandade. Men det blir lättare och jag hoppas jag kan tala för alla när jag säger att vi vill fortsätta ha det så här! Jag vet inte hur "styvmorsor" ska bete sig och han vet inte hur "styvfarsor" ska bete sig och vi gör säkert fel ibland. Men vi får väl göra om och göra rätt då. Sen.

 

Jag vet inte om det var ett uttryck av själviskhet när jag upplyste mina ungar om att nu är det så att JAG vill göra det här, och dom är så pass stora så JAG gör det och om dom inte gillar det så SKITER jag i det....Inte riktigt så, men nästan. Jag sa inte så, men jag menade så (fast det behöver dom inte veta). Det bara hade kommit till en punkt i livet när det började kännas som att det var dags för ungar att ställa upp på mamma och inte tvärtom. Och det har dom gjort. Dom bodde in sig på 15 minuter, och dom tycker allt är som det ska vara. De kanske såg framför sig hur dom fick slåss med varann om vems tur det var att förbarma sig över den ensamma mamman, och så tänkte dom att det var lika bra att min Mr Right fick ta hand om den saken :) Så dom dumpade mig mer än gärna på honom. Sammanfattningsvis: jag är lycklig, han är lycklig, barnen mår bra, alla verkar trivas och det som vi gör fel gör vi om och bättre.

 

Jaha.....en kort rapport om det som hänt sen sist.....Jag har sagt det tidigare och säger det igen, jag skriver hur mycket jag vill och om ingen orkar läsa så strunta i det! Det är för min egen del jag ordbajsar här lite grann, inte för någon annan. Kanske jag försöker upprätthålla det här nu och kanske det då inte blir så många ord....Eller det kanske blir ännu fler. Vi ser ju. Ha en bra dag i alla fall!