vanligadagarstankar

Det är sanslöst vad det tar tid att lägga sig till med goda vanor....och med vilken ilfart man lägger sig till med dom dåliga! Eller, det kanske tar lika lång tid, det är bara det att det är så tråkigt med goda vanor, och roligt med dåliga, och det är ju så att allt som är roligt går för fort....Ungefär som skillnaden mellan 40 minuter lektion, och 40 minuter rast under ens skoltid. Jag hade dessutom svårt för att hålla rasten inom de angivna 40 minuterna....

 

En gång fick jag en god vana. Kanske jag har fått fler, men jag har förträngt dem. Effektivt. Jag var väldigt PÅ när det gällde att promenera och cykla och kombinera frisk luft med motion. Det tog en evinnerlig tid, men till sist var jag fast och beroende. Och jag förnekade bestämt att det gått mig åt huvudet....Jag har aldrig, kommer aldrig, att fatta tjusningen med inomhusträning i grupp. Det är inte min grej. Om jag måste röra på mig ska det ske utomhus och på tider som jag själv, ensam, anger. Jag var faktiskt en gång på nån slags "vad-det-nu-heter-dans-gympa-i-grupp" (aerobics kanske?). Jag är övertygad om att alla andra var mer roade åt mig än med mig, ända tills jag var i vägen precis hela tiden, och då blev dom roade på ett annat, mer elakt sätt. Dom skuttade graciöst åt höger, jag dundrade på åt vänster, dom gjorda symmetriska cirklar med armarna uppåt och jag viftade rätt tafatt neråt. Dom log. Jag log inte. Dom verkade trivas. Jag skulle hellre ha huggit skog. Det var EN gång, och den summa pengar finns inte som skulle få mig att göra om det. För alla inblandades skull. Jag har faktiskt lite stolthet.

Men jag började promenera och cykla och som sagt, efter ett långt tag (det känns som att det rör sig om ÅR) var jag fast och hoppade inte över detta på några som helst villkor. Det var DÅ det....

 

Så fick jag nåt så bagatellartat som ett skavsår. Garva lagomt, säger jag bara. Mitt skavsår täckte hela hälen och svullnade upp till något, mer likt en tennisboll än ett skavsår. Jag tog en bild på det och skickade till en kompis, som sen ringde mig och frågade lite generat varför jag tagit en bild på mitt bröst och skickat henne....Nu är jag väl inte SÅ välutrustad upptill, men ni får ett ungefärligt hum om hur mitt lilla skavsår såg ut? Detta hände under EN TIMMES promenad. Som det såg ut skulle man kunnat tro att jag gått med nya skor till Lund och tillbaka. Det blev infekterat och det blev penicillin och konvalecensen kunde inte ha varit längre om jag blivit lagd i gipsvagga. Det tog ungefär 2 dagar så hade jag glömt allt vad motion hette. TVÅ dagar. För att glömma något som tagit mig ÅR att komma igång med. Varför tar det inte TVÅ dagar att glömma sån skit som man VILL glömma...

 

Och efter det har mitt motionerande bara rusat i nedåtgående spiral och jag har haft många fler, bättre, ursäkter till att inte motionera än ett banalt skavsår! Det blev vinter och kallt. Och det blev faktiskt kallt på riktigt, det var en ovanligt kylslagen vinter. Sen blev det vår och det regnade jättemycket och då blev all snö omformaterad till is och man kunde inte gå. Det var himla blött överallt också! Sen blev det sommar och då var det jättevarmt och man hade så mycket annat att göra. Som man har på somrarna. Och så rullade det på under nåt år. Ni kan väl åtminstone hålla med om att det är ganska bra ursäkter? Det var en massa annat också, en del som kan klassas som ursäkt på riktigt, och annat som till och med jag skulle vilja syna i sömmarna lite närmare....Faktum är nog att jag haft bättre saker för mig! Jag har haft roligare saker att göra, ursäkterna är bara till för alla er som tror att jordsnurrningarna upphör om man inte motionerar.

 

Nu kan jag, ibland, sällan, faktiskt börjar känna lite, jag menar LITE, sug efter att kanske ta mig i kragen och börja promenera igen....då har jag inte tid! Jag vet att nån tror att det är en ny ursäkt, men det är sant på riktigt, att jag inte har sån tid då det inte finns nåt viktigare att ta sig för. Jag läste om en tjej som tränar ca 15 timmar per vecka och jag säger A) orka..... och B) hur hinner hon och vad avstår hon ifrån.....Kan hon ha ett jobb hela dagarna?  När jag kommer hem är mitt läge inte "vad ska jag träna idag", mitt läge är bara kort och gott, "middag". Och tack så mycket på förhand, jag överlever utan kommentaren "men dina ungar är ju så stora, dom kan väl laga mat själv"....JA! Det kan dom! Kanske inte så att jag dunkar en 2 kg påse med kycklingfile i diskbänken och säger "laga själv", men jag kan rita en karta till frysen och dom hittar hamburgarna och pytt-i-pannan om dom måste. Jag tror att dom kan städa upp efter sig också.

 

Det är jag som, likt en kvarleva från stenåldern, finner en glädje i att äta middag tillsammans så ofta som möjligt! Det är jag som inte vill avstå från gemensamma måltider för att i stället gå ut och promenera. Vi har ganska körigt och fullt upp med aktiviteter i huset ändå, det är ett pussel utan dess like att få till så att så många som möjligt kan äta samtidigt. Och jag gillar det! Jag gillar det betydligt mer än jag gillar att ta min egen tid! Jag tycker om att vara med min familj, de stunder alla är hemma, och jag tycker det känns som att man nästan borde stå med skäms-kudden i ett hörn för att man säger så. För att man hellre tar tiden hemma med dem, än ger sig ut och vandrar, eller crossar och spinner, eller balanserar och pumpar och gud vet vad. Det blev mer påtagligt när min lilla tjej flyttade! Förr var hon ju här och tiden med henne var viktig, men inte oumbärlig. Men nu när hon är så långt bort så ångrar jag nästan den tid jag inte tillbringade med henne! Det är nästan så att en kvarleva från stenåldern kan klassas som modern jämfört med mig....

 

Men vad avstår man ifrån om man har tid att träna så många timmar i veckan? Är det sånt som är viktigt på ett annat sätt? Jobbet? Familjetid? Sömnen? Återhämtningen efter en körig dag? Vad vet jag! Jag vet bara att det inte passar in i min familj förrän klockan blivit ganska sen och då kommer nästa ursäkt in....Jag törs inte gå ut och gå ensam när det är svart som i säcken ute.....Den ursäkten är i alla fall på riktigt! Jag bor nästan i skogen, jag har ingen lust att i kolmörkret möta en liten, eller stor, björn som tänkte sig en liten festmåltid innan det är dags att knoppa in för vintern...Nån våldtäktsman lär inte intressera sig, jag tror dom har ganska stora krav nu för tiden....Men jag vill inte gå ut ensam i mörkret i alla fall. Seriöst.

 

Fast jag har insett att jag inte alls behöver några fina ursäkter för att slippa gå ut och röra på mig. Det räcker att vara ärlig och säga att jag inte vill. Jag är inte mentalt störd, jag är inte i behov av omvårdnad, jag är fullt kapabel att fatta mina egna beslut och reda mig själv.....Men jag vill faktiskt inte träna. Jag vill ägna mig åt familj och hem och sit-downs, och jag är gruvligt less på att det betraktas som stört på nåt sätt. Jag vill äta i lugn och ro, ta en kaffe i soffan med Mr Right, ta hand om tvätt och lite plock, duscha och sen gå ner i varv efter en stressig dag, i lugn och ro. Just nu vill jag ha det så och ändå tycker jag själv att jag kan klassas som normal.

 

För övrigt....på tal om stenåldern....så fick jag och Mr Right nåt fullständigt vansinnigt för oss för en tid sedan. Vi skulle äta som dom gjorde, nästan, på stenåldern. Extrema stenålderskoster förbjuder väl mejeriprodukter, och att ta bort ko-mjölken från bordet hos oss skulle föranleda skottpengar på ens huvud.....Men vi skulle avstå från kolhydrater och socker. A piece of cake, tyckte vi. I början var blomkålen, i stället för pastan, jättemumsig, men jag vet inte om nån av oss verkligen menade dom njutningsfulla "mmmm":en när vi käkade eller om vi försökte intala oss själva att det var "mmmmm".....Alltså, jodå, jag gillar blomkål, det gör jag ännu fast jag är vid sunda kroppsvätskor igen....men kanske inte varje dag...flera gånger....Det var när vi började känna att vi nästan ville gömma oss i tvättstugan och smygäta några makaroner som vi tyckte att det där var inte så himla roligt längre. Och när jag drabbades av extrem lust att bruka våld för att få tag i, sätta i mig, EN enda bit Marabou mintkrokant....ja, då gav jag upp. Eller rättare sagt, då sket jag i det, om ni ursäktar. Till ingens stora förvåning torskade jag på mintkrokanten, och när jag inte kunde låta bli den så kändes det som helt meningslöst att sitta och pressa i sig blomkål under ljudliga "mmmm":n....Då kunde jag lika komma ut ur garderoben och erkänna att pasta är fruktansvärt gott. Då var det lika att vara öppen med sitt pasta-ätande också. Det blev bara jobbigt till sist. Och inte blev jag piggare eller smalare eller nåt annat positivt heller! Nu äter vi som vanligt, och jag kan "mmmm":a till blomkålen på riktigt, för det ligger en potatis bredvid :)

 

Det är så mycket nu för tiden, som man borde. Man borde träna, och vara utomhus, och äta nyttigt, och sova mycket, och än det ena och än det andra. Det verkar vara jättejobbigt att överhuvudtaget hålla sig vid liv, det räcker inte med att öppna munnen för att få luft, och att inta näring så man överlever. Jag orkar inte vara så där jobbig, jag chillar vidare och kan väl lite, med en axelryckning, tänka att det är lite synd att det är så jobbigt att skaffa sig lite goda vanor, men det är rätt synd att om man orkar skaffa sig såna så måste det ske på bekostnad av något annat. Som kanske är mycket roligare....

 

Så tänker jag, och jag tror jag är alldeles normal.