vanligadagarstankar

Jag tror inte han förändrades över en natt. Inte från att på måndagen vara Mr Gullefjun, ömsint och kärleksfull. För att sedan på tisdagen plötsligt vara Mr Helvetet, elak och våldsam. Så tror jag inte att det gick till. Om Mr Gullefjun förändras så plötsligt så tror jag att man har ryggrad nog att göra kraftigt motstånd, ryggrad nog att ta sitt barn och lämna. Men när Mr Gullefjun successivt, sakta, förändras till Mr Hell, hinner han effektivt och organiserat bryta ner ens ryggrad, tillintetgöra allt motstånd, och det som blir kvar av en har absolut ingen kraft att lämna. Inte ens för barnet. Det som blir kvar kommer inte ens ihåg hur stark, glad och vacker man varit en gång. Det som blir kvar är slitet och ledset, utan kraft och utan självbevarelsedrift.

 

Om han dessutom växlar mellan Gullefjun och Hell, så blir det ännu svårare. Man kanske sammanbitet bestämmer sig för att IDAG SKA JAG FAN LÄMNA HONOM. Man åker hem från jobbet och har redan sin flyktplan klar. Och när man kommer hem står Mr Gullefjun där med middagen på bordet och välkomnar en varmt, och Mr Hell är inte inbjuden. Hur upprätthåller man sin flyktplan i en sådan situation. Säger man, medan Gullefjun leker med barnet, att "jo, by the way, jag tänkte lämna dig ikväll och jag tar vårt barn med mig". Säger man så, när man är trött, nedtryckt, ryggradslös och när det är lugnt och trivsamt hemma. Knappast. Jag tror man resignerar, även om hela ens sunda förnuft vet att detta är tillfälligt, hela ens kropp och själ skriker "STICK". Jag tror inte man har någon energi, någon självkänsla kvar till att göra det ens sunda förnuft säger till en. Inte ens för barnet.

 

Man kanske vet att han skulle jaga en tills man dör. Och vad händer då? Vad händer med barnet? Vad händer med barnet om han gör det han säger så ofta, hugger kniven i en. Om han är som direktsänd från helvetet när man är hemma och tassar på tå och försöker, försöker och försöker göra allt för att han ska trivas....vill man ens veta hur han skulle bli om man stack.  Och trots att Mr Hell skrämmer barnet från vett och sans så ofta, så är Mr Gullefjun en fantastisk pappa. Det kanske är hans taktik, ta in Gullefjun så pass ofta, så att ens tveksamhet skulle bli ännu mer tvekande. Eller kanske för att driva en från vettet bara. Han säger det också så ofta, att man redan är från vettet, att man är psykiskt sjuk och borde söka hjälp. Kanske det är så!  Kanske man själv är orsaken till Mr Hell, man själv tigger och ber om det. Han säger ju så, att han inte skulle behöva vara så elak om man kunde uppföra sig. Man borde ha gett sig av den gången, då han kom hem och slog sönder hemmet. Men då blev man så chockad, barnet blev helt förtvivlat, och allt blev sånt kaos så man orkade inte ta sig samman. Och Mr Gullefjun lovade ju att det inte skulle hända igen!

 

Man vet säkert att det är vansinnigt när han ringer till jobbet för att kolla att man är där, men det börjar så sakta så man först tolkar det som ren välmening, han vill höra hur man har det. Sen ringer han flera gånger om dagen och det tar en tid innan man förstår att välmening inte är orsaken. Han börjar kanske dyka upp på ens arbetsplats, oanmäld, och till en början tror man att det är som han säger, han vill äta lunch, eller bara hade vägarna förbi. Det tar en tid innan man förstår att det är en slags kontroll. Det kanske är därför man håller sig för sig själv där, ifall han skulle dyka upp, när man inte vet exakt vad som kan uppröra. Det tar en tid innan man förstår att det inte spelar någon roll om man är för sig själv, eller inte, allt upprör. När det gått så långt så han dyker upp och kräver att få läsa ens jobbmail har man redan för länge sen blivit så kuvad så en tanke på att neka honom finns inte. I början tror man också, ganska länge tror man det, att det är omsorg om ens välmående som gör att han klockar ens tid mellan arbetet och hemmet, att han blir orolig om man dröjer, tror att det kan ha hänt nåt. Det tar en tid innan man inser att det är lättast att köra hem i något som vilar på gränsen till olaglig och farlig hastighet för att det blir lättast så. Man väljer mellan vansinne och vansinne, och det vansinne man väljer är det som kanske gör livet lättare hemma. Man förstår inte varför det alltid känns som fel val, varför det inte blir lättare. Man vet att kollegorna viskar om en, och man skäms, men man vågar inte göra det som kanske är rätt rent logiskt. Man gör det som underlättar hemma.

 

Han skulle inte behöva ringa, dyka upp eller ta tid på en, om man älskade honom mer, så som man gjorde från början, då skulle han veta att man inte är någon annanstans än på jobbet,  att man inte gör annat än arbetar där och att man kör raka vägen hem när man slutar. Men det är svårt att älska honom lika mycket som man gjorde i början. I början var han bara Gullefjun. Det är för svårt att älska Mr Hell. Han säger att det är därför han blir så svartsjuk, för att man inte visar sin kärlek. Men inte ens när man försöker göra det blir han nöjd. Om man hade sin ryggrad kvar, sin egen styrka, så skulle man veta att det här inte är rätt! Men om man är en spillra av sig själv. Om man inte får sova, för att Mr Hell sitter bredvid en hela nätterna och vill att man ska erkänna något, man vet inte ens själv vad man borde erkänna. Om man inte får sova för att Mr Hell skrämmer barnet när han blir som tokig om nätterna. Har man någon som helst redig tanke i huvudet då? När man inte FÅR sova, eller när man inte VÅGAR sova för han tar så hårt i en när man somnar. Om detta pågår natt efter natt. Hur mycket av ens sunda förnuft finns kvar.

 

Det är säkert så att Mr Hell stärks ju mer man bryts ner. Hans anfall blir värre och värre. När kommer man till den punkt att man nästan slutar duscha för att Mr Hell vet med säkerhet att den enda anledningen till att man duschar är för att man bedrar honom? När kommer man till den punkt då man inte vågar bry sig om sitt utseende? Kommer man till den punkten när han inte låter en sova på några nätter, eller kommer man till den punkten när han förklarar att han ämnar avsluta ens liv? Eller låter man helt enkelt bli att duscha och bry sig om sitt utseende för att barnet skräms när Mr Hell blir upprörd?

 

Om man är så utmattad och pressad, förstår man då någonsin när växlingen sker mellan Hell och Gullefjun, eller går dagarna ihop i ett och all livslust rinner ur en som om man vore ett läckande såll? Jag tror man förstår att det här är fel, och skammen över att man låter sig leva i något sådant blir ytterligare en press som tar kraften ifrån en. Jag tror att det enda man tänker på är barnet, hur ska man få barnet ur det här, hur ska man komma ur det här med livet i behåll. Och när man tänkt det så kommer Mr Hell med sina hårda nypor, och påminner en om att man inte förtjänar att leva. Det är säkert då man tänker att det inte är någon idé, han skulle nog jaga en tills man dör. Det är kanske då man tänker att det är lika att man fogar sig, blir en skugga och lever för att göra Mr Hell nöjd, det blir lugnast för barnet.

 

För alla som inte lever i den skräcken är det säkert självklart att man inte låter sig dras ned, det är självklart att man sticker så fort man kan, och det är självklart att man inte utsätter sitt barn för ett sådant liv. Det är självklart att man har möjlighet till fria val över vad man gör i sitt liv, och det är självklart att man duschar och pratar med kollegor. Men alla som inte lever i det....på vilket sätt står de över den som lever i skräcken, hur kan de peka finger och vara förnuftiga....hur kan de veta hur de skulle agera.....Skammen över att man förmodligen borde agera på annat sätt, och inte gör det, blir säkert så stor så man håller ännu mer tyst. Man skulle nog vilja försvinna in i sig själv och det som tidigare varit ens JAG suddas ut mer och mer. Kommer man ihåg hur man skrattar när det blir så där. Knappast. Man vågar nog inte ens skratta, för Mr Hell tycker inte om det. Och efter en tid blir det något fullkomligt normalt att göra som Mr Hell vill. Det onormala blir normalt, hur kan det bli annat när man lever i det dag efter dag.

 

Man kanske har försökt berätta för sådana som man hoppas ska kunna hjälpa. Som känner Mr Gullefjun och borde ha anat att Mr Hell finns. Men om de blundar och inte vill se, om de inte vill höra, inte vill tro? Hur skulle man kunna stärkas av det. Varför skulle någon annan göra något? Utsätter man någon annan för fara om man försöker berätta? Vem skulle tro på det man säger? Och om de skulle tro, Mr Gullefjun skulle ta dem ur den tron snabbt och vad händer om han får veta att man berättat. Man förstår inte hur man kan låta barnet leva på det sättet. Hur man låter barnet höra förnedringen, höra Mr Hells utbrott, skrämmas så gravt så barnet inte ens vågar sova i sitt eget rum. Hur kan man göra det? Kanske man ändå är så tokig som Mr Hell säger? Blir man stärkt och rakryggad av alla dessa tankar? Eller trycks man ned än mer och får än mindre ork att förändra sitt och barnets liv? Allt man vill ha är lugn och ro, man vill att barnet ska ha en familj, och att barnet ska få ha den far Mr Gullefjun kan vara. Och jag tror man är så livrädd för vad som händer om man försöker förändra. Man resignerar och man sätter nog sig ner och bara väntar. Väntar på att allt ska ta slut.

 

Det kunde ha varit en historia ur min fantasi. Utan grund och bara en hel rad påhittade funderingar. Men historien finns. Hon var som ett skogsrå, lite tillbakadragen och blyg, men med ett glatt och vänligt sätt, hade lätt för skratt och vacker som en dag. Med ögon som mörka skogstjärnar, som ibland skuggades och verkade dölja något sorgset. Som om ett ensamt litet barn skymtade innanför, och då och då förvillade hon sig tillbaka till den känslan trots att hon var vuxen. Så mötte hon Mr Gullefjun. Hon var så förälskad. Och hennes mörka ögon skuggades inte av den där, nästan opåtagliga, sorgen längre. Hennes liv var som hon alltid velat ha det, en stilig man och ett litet barn och det enda hon ville var att barnet skulle få växa upp med en mor och en far och inte sakna något i sitt liv. Hon älskar barnet över allt annat. Mycket av hennes historia vet jag, hon har berättat för mig, men en del är mina egna tolkningar, jag har försökt tänka mig in i hennes liv. Och tänkt har jag....en tid gick mina tankar till henne under alla mina vakna timmar.

 

Han förändrades sakta, Mr Gullefjun, och hon med honom. Skogsrået, med vackra ögon som blev sorgsna igen, med livsglädje och med mycket skratt och vänlighet, som inte släppte alla så nära in på livet, förändrades och även om alla förstod att något var på tok gjorde vi ingenting. Varför gjorde vi ingenting. Nu i efterhand vet jag ju att vi inte fick all information, jag vet ju nu att hon av rädsla undanhöll de värsta delarna av sitt liv. Men vi borde ha gjort något ändå. När den vackra blev en skugga av sig själv, med bara sorg och allvar i de mörka ögonen, då borde vi ha gjort något. Jag vet varför hon inte lämnade. Jag har pratat med Mr Gullefjun, och Mr Hell. Jag vet hur manipulerande, övertygande och märkligt han kunde bete sig. Jag blev rädd för honom, och jag levde inte ens i hans närhet. Jag kan förstå hur hon tänkte, eller inte tänkte, när hon blev kvar. Även om barnet for illa. Jag förstår att den vanmakt hon kände när han vände på allt hon sa, allt hon gjorde, och när hon blev anklagad för att ljuga oavsett vad hon sa, när hon blev så anklagad för det så hon till sist själv trodde att hon kanske började bli tokig. En sådan som Mr Hell kryper in under skinnet på en, in i ens huvud, och han gör precis som han vill där inne, man har inte en chans. Man lämnar inte Mr Hell ostraffat.

 

Allt fick ett slut. Tvärt och abrupt. Och skulle hon inte ha gjort det hon gjorde, så tror jag inte att hon varit i livet längre. Blev det bra då? Jodå, till sist, men det tog tid. Mr Hell kunde inte skada henne längre, men nu skulle hon kämpa mot dem som bara sett Mr Gullefjun. Dem som stod honom nära och vägrade att förstå det de ändå så länge borde ha förstått. De som målade över alla ojämnheter och trodde att allt kunde glömmas. Och kampen mot dem var inte lättare att leva med. De gjorde sitt bästa för att övertyga henne om att allt var hennes eget fel, och de behövde inte göra mycket, det var ju så hon levt under lång tid, i tro och förvissning om att allt var hennes eget fel.

 

Allt kom över henne så plötsligt, och från den ena dagen till den andra var hon tvungen att ta sig samman och försöka ta itu med alla känslor hon undertryckt så länge. Plötsligt hände det för mycket, som tvingade henne låta sig att tänka på allt. På all förnedring hon utsatts för, återuppleva alla helveten, samtidigt som han levde sig in i sin Gullefjun-roll, men betedde sig som ett skrämt och sårat barn. Så småningom fick han hjälp och det visade sig att han inte var en Mr Hell för skojs skull, det fanns en orsak, och han fick hjälp. Trots att jag känner sån ilska mot det han gjorde, så är jag glad för att han fått hjälp. För barnets skull. Och för henne. Det är en lättnad för dem alla att veta och förstå att den Mr Hell han blev, inte var han, en lättnad för henne att veta att den man hon så hett älskat inte var en djävul. Inte utan orsak. Och hon var inte orsaken.

 

Jag tror att det var minst lika mycket helvete att ta sig ur helvetet som att leva i det. Jag vet att det var det. Jag fick se helvetet på närmare håll än många, och de gånger jag trodde att hon skulle braka ihop fullständigt är oräkneliga. Men mitt skogsrå, den vackra, fick lugn och ro en tid, fick styrkan tillbaka, långsamt, långsamt, men hon reste sig ur askan. Hon har sitt barn och barnet går före allt. Barnet fick henne på fötter igen. Och de som gjorde allt i sin makt för att slå undan fötterna för henne, de lyckades inte. De som ville ha henne på fötter, som hjälpte henne upp, var starkare, hon var starkare. Och när hon väl vågade tänka efter, inse hur hon haft det, visste hon att hon aldrig, aldrig skulle utsätta sitt barn och sig själv för det igen. Hon är som en vacker, livstörstande maskros, hur de än försökt trycka ner henne har hon kommit upp igen, greppat efter livet och ljuset. Och jag tror att den skugga av sorg som jag sett för länge sen i hennes ögon är en skugga av något som skapat den styrka hon besitter, fast hon stundtals inte ens själv vetat om den.

 

Jag beundrar henne så oerhört för att hon inte gick under, för att hon tog sig upp igen och för att hon inte gav vika för dem som inte ville henne väl. När jag tänker efter övergår det mitt förstånd att hon överhuvudtaget orkade samla sig. När man fick ta del av det som hände efter det som blev slutet......det övergår mitt förstånd att hon orkade. Men det är nog så människan är. Man reser sig om man känner att det finns något att resa sig för, om man känner att det kanske kan gå. En gnutta hopp, och man fixar det. Det finns så många som hon, som skulle behöva någon som ser innan det är försent. Någon som vågar lägga sig i. Varför vågar vi inte lägga oss i, fast det är så uppenbart att vi borde....

 

Mitt skogsrå lever. Hon och barnet lever. I lugn och ro. De uppskattar vanlig, tråkig vardag mer än vi kan förstå. Det finns dom som inte överlever. Och det finns dom som överlever så svårt märkta i både kropp och själ så kanske döden varit en lättnad. Men mitt skogsrå lever, hon får känna solen mot sitt ansikte en vacker dag, höra snön knastra under skorna under en skogspromenad, känna sina nära smeka hennes kind, höra barnets glädje över smått och stort, möta någons leende och lockas till skratt utan rädsla. Och hon är värd varje sekund av det, hon är värd all respekt för allt hon genomgått och för att hon reste sig. Hon är värd livet. Hon och barnet är värda livet. Hela livet.