vanligadagarstankar

Jag är i allra högsta grad medveten om bristande intresse för hockey hos många av mina läsare. Jag är också medveten om att mina läsare inte är många förstås :) Men ni som inte är intresserade av just hockey, kan ju försöka tänka er in i min text som om den gällde något som ni är intresserade av. Bara för att ni ska förstå hur stort det kan kännas när hjärtat klappar varmt för något!

 

I min familj vore bristande intresse för hockey något som skulle kunna föranleda utfrysning och möjligen avhysning. Det har gått så i blodet på oss alla så jag kan ärligen inte säga längre om det är ett medfött intresse eller om vi smittat varandra. Vilket som, vi brinner i alla fall för det allihop. Vi har seriöst kunnat sitta kväll in och kväll ut och analyserat tabellen för att komma fram till hur alla måste spela för att det ska bli bra. Förmodligen låter det som att vi inte har något liv. För oss är det en del av livet. Och jag vidhåller fortfarande bestämt att Mr Right ska vara enormt tacksam över att jag kan delta i hans diskussioner utan att avbryta med ett "åh, guuuud....du skulle ha sett vilken väska jag hittade idag...." Eller "kolla här älskling, visst är den här klänningen enormt snygg"....Jag tycker han kan vara lite glad över att han kunnat fråga "vem möter Mora ikväll" och jag har kunnat svara på det :) tillsammans med en fullständig redogörelse för poängställning och annat. Och jag är jätteglad över att jag skiter i väskor och klänningar.

 

Vårt Asplöven har hållit på och kvalat för spel i allsvenskan i flera år, och det har aldrig gått. Det gick inte inför den just avslutade säsongen heller. Men det gick så nästan, så när ett av söderlagen som fixade det, fick avstå sin plats på grund av ekonomin, så halkade liksom Asplöven in som ersättare. Så gott som i sista minuten innan säsongsstart. Det var nog så att de fick (fast det låter hårt att säga det) ta de spelare som blev över, det som fanns kvar, som inte månader tidigare kontrakterats för andra klubbar. Den tid de fick att bygga lag blev ungefär lika lång som den tid de andra lade på att se över bara utrustningen inför säsongen. Och träna ihop sig....jag vill påstå att det till största delen fick ske under allsvenskt seriespel, under matcherna. Ibland undrar jag om de ens hann lära sig varandras namn innan säsongen drog igång....När de övriga lagen senare fyllde på sina kedjor med lockoutade NHL-spelare, var dessa mycket lätträknade hos Asplöven i Haparanda. NOLL stycken. Noll. Zero. Ingen.

 

Tränarduon Per och Urban (PerUrban) hade ungefär lika stor erfarenhet av tränarskap på denna nivå som jag har. Och de hade nog sett lika mycket av de "fina salongerna" inom allsvenskt spel, som jag hade. På tv. Och organisationen....ja alltså, en organisation. Per ur PerUrban som fick sätta sig på nästan alla poster.  I rättvisans namn ska tilläggas att ja, han har haft hjälp av andra, med flera olika uppgifter, men jag misstänker att hans timmar av nedlagt arbete så vida överstiger de andras så det möjligen kan sägas att han är organisationen. Jag bugar mig i alla fall för hans insats, och förstår att det för honom inte varit ett litet jobb att gå till bara, han har inte levt med detta, han har levt i detta.Och förstås, bakom varje framgångsrik man brukar finnas en kvinna....jag vill nog påstå att hans kvinna och familj bör ha en stor del av äran. I den familjen har nog "normalt familjeliv" inte legat på prio-listan direkt. Jag hoppas han, och Urban, nu får tid att umgås med sina familjer och kanske ha lite semester, även om jag misstänker att de redan brinner av iver att sätta igång planeringen inför nästa säsong.

 

I alla fall fick dom sin chans, Asplöven. Och det fanns nog absolut ingen i det etablerade hockey-Sverige, bland de så kallade "anrika" föreningarna, som direkt darrade i knävecken inför Asplövens inträde i allsvenskan. De noterade nog detta faktum med en ganska hånfull axelryckning, och förmodligen låg Asplöven som klar ledare och nr 1 på deras lista "motståndare att plocka poäng av". De kanske till och med kände någon slags lugn och tillfredsställelse över att Asplöven halkade in, dom behövde kanske ett lag som garanterat skulle komma sist så dom själva slapp det. Det är inget som jag själv bara tänkt ut, det är konstateranden som uttryckts högt och lågt av många. För att citera en av dem...."En influgen sparv i en masugn skulle ha större chans än Asplöven"....Han som sa så har fått äta upp sina ord, och han ska väl även få äta upp Pers kavaj på grund av sin förutfattade mening :)

 

Något som känns sorgligt är att det inte bara var etablerade hockey-Sverige som bemötte Asplöven på ovannämnda sätt. Många var dom Haparanda-bor som i sann tornedalsk anda inte gjorde annat än pekade på allt det som inte skulle gå, allt det som Asplöven inte hade. "Ei se kannatte". Ett förmodligen felstavat uttryck, som på svenska heter "det är inte värt". Om jag skulle få betalt för varje ei-se-kannatte jag hört skulle jag kunna tillbringa våren i Thailand med en drink i ena handen och Mr Right i den andra. Det var dåliga spelare, och det fanns inga pengar och det var dåliga tränare och ishallen var dålig och publiken skulle inte komma dit och det var gud vet vad. Jag tror förbaskat också att dom klagat på vilket korvmärke som såldes i kiosken. Dock har jag noterat att många av dem, som trots sitt motstånd, närvarat på matcherna, har funnit ölen i baren fullt tillfredsställande.

 

Just detta att det ändå inte skulle gå, dom skulle komma sist och åka ut så det sjunger om det, är något som jag stör mig på enormt! Jag är totalt ointresserad av t.ex ridning eller simning. Men jag vet att vi har både ridklubb och simmare i Haparanda. Skulle jag då kunna tycka att "men lägg ner verksamheten, sluta rida och simma, ni kommer ändå aldrig att nå elitnivå". Varför skulle jag göra det? Varför inte i stället tänka "fan vad kul att folk försöker".

Jag hyser den största respekt för invånare som inte är så intresserade, det gör jag verkligen. Men jag fullkomligt rasar av allt negativt en del bara måste dela med sig. Jag blir fullkomligt rasande av uttalanden som att "det är ju bara köpta spelare, ingen från Haparanda".....Ja, det var det. Men vems tröja spelade dom i? För vem spelade dom? Åkte dom omkring på isen och skrek "jag kommer från Piteå, bara så ni vet" eller åkte dom omkring på isen och spelade för Haparanda? Nej, ingen spelare var från Haparanda, men är det någon nej-sägare som tänkt på att detta är oerhört inspirerande för unga Haparanda-spelare, nu har dom något att sikta mot!

 

Många har också ifrågasatt varför deras skattepengar ska gå till detta. Nu är inte jag alldeles bevandrad i vart pengarna kommer ifrån, men jag har fått för mig att det sker nästan uteslutande med sponsorbidrag. Jag vet inte om mina skattekronor går till hockeyn i någon enorm utsträckning. Men om så vore, så kan jag nog påstå att mina skattekronor går till väldigt mycket som jag definitivt inte vill sponsra, och det gör nej-sägarnas också, men jag hör ingen skrika högt om det.....Om jag måste betala för Leksandspelarnas höga löner (ni vet, nästan konkurs och lönegaranti-grejen) så gör jag det gärna för Asplöven också. Det är i alla fall sorgligt många som fokuserat på det negativa. Jag tycker det är bra att man, alla inblandade, organisationen, tar till sig det negativa, att de ser på hela biten, liksom har koll på hela läget, eftersom det faktiskt finns negativa bitar i allting. Men jag fattar inte, hur jag än försöker, hur det i en del fall kan vara det enda man fokuserar på....Ungefär som om en unge kommer hem från skolan och är jätteglad över att den fick G på ett prov, och möts av svaret "jaha, men varför fick du inte MVG".....

 

Nå, säsongen drog igång i alla fall och alla tvivlare och nej-sägare gned sina händer i förväntan över hur dåligt det skulle gå. Första matchen gick inte så bra, och en del hann knappt ta till sig resultaten innan de med en förnumstig min kunde konstatera att "jaha, det var ju det jag sa", "nu är det kört". Att det återstod en och annan match, typ ca 50 stycken, var av oviktig karaktär. Första matchen förlorad = hela säsongen åt helvete. Jag var i Barcelona senare, när Asplöven mötte Leksand och den stekheta höstsolen där nere blev avsevärt blek i jämförelse när vi fick höra att Asplöven besegrade dem. För mig är Leksand en av de etablerade, anrika klubbarna. Och Asplöven, årets nitlott, besegrade dem. Hur stort det var, för normalt folk som inte kommer från Haparanda, förstod jag när kommentarerna började hagla från mina reskamrater från övriga delar av vårt län. Det var stort. Och tränare Per, som sagt att han ville ta poäng av alla motståndare, kunde bocka av en. Mot alla odds. Trots alla tvivlare. Sen gick det både bra och dåligt, och "så där". Som för alla andra. Ingen har vunnit alla matcher och ingen har förlorat alla. En del har vunnit fler och andra har förlorat fler. Men Per kunde bocka av motståndare för motståndare på listan "ta poäng ifrån". Sakta men säkert. Sakta men säkert närmade sig Asplöven den dagen då dom kunde, som Per uttryckte sig, "visa fingret åt det etablerade hockey-Sverige".Och vi som följt dem har svettats och svurit och tjoat och glatts. Det har varit en extra krydda i tillvaron. För oss i alla fall.

 

Nu är säsongen över, och nej, de har inte placerat sig i toppen, De hamnade under mitten. Det är säkert en placering som skulle få andra föreningar att överväga både det ena och det andra. Men förstår ni, dom är inte sist heller. Dom har lag under sig. Den oavkortat förutspådda jumbon är inte sist. Och många är de som idag får äta både kavajer och ord! Det var inte "bara att" plocka poäng mot Asplöven, det visade sig att dom fan kunde spela hockey också! Och för många motståndare blev resan till Haparanda för möte med Asplöven, en smäll på käften som de inte räknat med.

 

Om man tänker in hela deras historia, deras resa fram till idag, i ett sammanhang med något som man verkligen är intresserad av. Ingen trodde på dem. Rättare sagt, så gott som alla misstrodde dem. Ingen som helst erfarenhet från denna nivå spelmässigt. En nästan "hafsigt" ihopplockad "stab". Begränsad ekonomi. Begränsad erfarenhet av organisationer på denna nivå. Om man tänker på hur många hinder de haft efter vägen, och sedan tänker på hur många hinder de klarade, och hur få de ändå rev....Så är det väl ganska stort! Är det inte?

 

Sammanfattningsvis....igår eftermiddag spelades den sista matchen mot mesta mästarna, det anrika Djurgården.  Per hade ett lag kvar att plocka poäng av. Djurgården. Även om jag hatat hockey, och hatat Per och skitit fullständigt i allt vad empati och sympati och vänlighet heter, så hade jag inte kunnat annat än glädjas på gränsen till tårar när jag såg Pers glädje efter matchen där Asplöven gjorde precis det han sist önskade sig....plockade poäng av Djurgården. En vinst med 3-2 som kändes precis som det alldeles rätta avslutet på en resa som varit helt sanslös egentligen, sett till förutsättningarna. En resa som så få fått jobba så hårt för, avstått från så mycket annat för, att få ihop. Jag vet inte någon annan som idag förtjänar alla lyckönskningar, respekt och vördnad, så mycket som jag tycker att Asplöven gör. De gjorde det omöjliga och oavsett vad det gäller så är det en bragd att göra det omöjliga.

 

Ni kvalar inte till elitserien, Asplöven, ni vann inte hela rubbet, men förbaskat också vad ni små sparvar släckt ner många masugnar. Mot alla odds.

 

GRATTIS!