vanligadagarstankar

”Får jag ha kvar mitt rum?”…” Min dotter såg frågande på mig. ”Vaddå, får jag ha kvar?” tänkte jag, uppriktigt oförstående inför hennes fråga. ”Ja, får jag ha kvar mitt rum fast jag inte bor här?”….Hon var på väg att flytta till staden i andra änden av landet när denna fråga dök upp. Det känns som om det var så länge sen, och jag vet inte varför tanken på detta plötsligt dyker upp hos mig. Nu, när hon ju är hemma över sommarlovet. Kanske för att hon varit hos sin pappa en tid och det känns i modershjärtat att det är dags för byte av boende, det är dags att komma hem till mamma. Eller så dyker bara tanken upp i huvudet därför att mitt huvud fungerar så, det dyker upp väldigt osorterade tankar ibland, och jag har slutat att bromsa dem.

Jag stannar till ibland och tittar in i hennes rum som om jag skulle få se henne sittandes där på sängen med datorn framför sig, och det blonda håret i en slarvigt uppsatt knut, klädd i myskläder, extremt fula joggingbrallor, och yllesockar på fötterna. Jag stannar till ibland vid dörren till hennes rum för att fråga ”vad gör du”, och det kan gå nån sekund innan jag minns att hon inte bor där inne längre. Hon bor i andra änden av landet. Hon sitter på en säng nån annanstans och jag vet inte ens hur hennes mysbrallor ser ut.

Hennes breda säng med det tjocka, vadderade lila överkastet och dom många mjuka kuddarna i olika naturnyanser är inte kvar. Den flyttade med henne, och ersattes av en praktisk bäddsoffa. Den skulle hon aldrig ha valt om hon fått möjlighet! Den går att sova i, men skillnaden mot hennes stora, fluffiga säng som var som hennes eget lilla bo, är markant. Den ser precis ut som den är, vald av praktiska skäl, inte någon mysfaktor alls. Hon gillar mys, och lite sorgset tänker jag att vi borde kanske ha köpt en ny säng åt henne ändå. Hon kommer ju hem ibland, hon behöver ett litet bo då. Hon kommer aldrig att kunna bygga ett bo i den där praktiska soffan.  Hon kommer säkert inte att klaga, men något mysigt bo kan den soffan inte bli.

Ibland sätter jag mig där inne och känner. Känner in hennes lite sorgsna glädje över inredningen, som valdes av henne själv , efter min separation från barnens pappa. Mina ögon far över  tavlorna med vackra, lila, blommotiv. En av dem vägrade att hänga rakt i vår gamla lägenhet, och den vägrar fortfarande. Jag har gett upp försöket att peta den till rätta. Och nu börjar det kännas som att den ska vara sned.  Det är ett tecken, den ska vara sån. Naturligtvis finns det en rimlig förklaring, något med upphängningsanordningen på baksidan. Men jag väljer att tro att det är någon som vakar över oss som petar den sned hela tiden.

Hon är ingen ordningsmänniska och jag saknar Mount Klädhög och Mount PrylarÖverallt. Det är för städat här inne.  För att få lite användning av hennes stora garderob som lämnades halvtom städade jag upp där. Jag har vikit alla kläder i prydliga högar och jag tyckte om att sitta där inne och pyssla med hennes kläder. Det kändes nästan som om hon var där. Garderoben var en total katastrof, oredan var total, och nu ångrar jag nästan att jag städade upp där. Nu ångrar jag att jag vikit alla kläder för att få mer plats. Det var så hon, hela den där katastrofen. Doften av hennes favoritparfym ligger som ett lätt, tunt moln över rummet, en kvarglömd, nästan tom, flaska finns där för mig att sniffa på. Och morgonrocken hänger kvar på sin krok med doften av nyduschad dotter, som hon lämnade den efter sig. Den är inte så snygg längre, börjar se lite bedagad ut, men hon tycker om den och den fyller sin funktion.

Jag stryker med fingrarna över min farfars gamla, spröjsade stugfönster som blivit en spegel. Rättar till fotona som sitter i spröjsarna. Hon som liten, en midsommarkrans på huvudet, skrattande i en gunga mot fotografen.  Det silar ett stilla morgonljus genom de tunna, ljusa sommargardinerna och hela rummet är så tyst. Så städat. Så olikt henne. Men ändå så HON. Kvitton och biljetter i en liten skål, och jag vet att jag inte får slänga något. Det är minnen, sådant som sorterades vid flytten till ”ska inte med men får inte slängas”. Och hur skulle jag kunna slänga något där inne, det är saker som hon samlat på sig, som jag klassar som skrot, men det är hon.

Jag är säker på att jag skulle hitta långa, blonda hårstrån om jag skulle gå igenom hela rummet med lupp. Hon tappar så mycket, det är otänkbart att normal storstädning kan eliminera dem. Nu skulle jag nästan bli glad om jag hittade en hel härva blont hår att få stryka handen över.  Hur kan man sakna lösa hårstrån? Men tro mig, det kan man. Man kan till och med sakna lite tjurigt morgonhumör, och bristande intresse för samtal med mamma :)  Man kan känna att det är bättre om hon är där, i sitt rum, och är tyst, än att hon är så långt borta. Det är såna gånger, när man saknar så mycket, som man går där i rummet och stryker över sakerna och tar in doften av henne som finns kvar. Det är såna gånger man inser att ja, du får ha rummet kvar, i all oändlighet, för jag skulle inte klara av att tömma det och göra det till något annat. Det är det som finns kvar av henne här hemma, långa tider på året när hon bygger bo i sin säng långt borta. Det är ett rum som jag behöver för att känna mig nära henne. Så ja, du får ha kvar ditt rum. Alltid.