vanligadagarstankar

Jag tänker faktiskt klaga lite nu, och kasta skit! Men jag har tänkt på det länge, så det är inget oöverlagt skit i stundens hetta....Jag tycker på riktigt det jag tänker säga!

 

Jag har förmånen att få leva i en hockeyfamilj! Nåja, förmån och förmån.....ibland känns det kanske inte så värst förmånligt....men oftast är det faktiskt det! Eftersom Mr Right är både lagledare och materialare i stadens J20 Elit-lag så har Mr Right GANSKA mycket att stå i. Har jag märkt. Det vore jättetrevligt om andra också skulle märka det och kanske bistå Mr Right lite grann, men det kommer inte att hända så det är meningslöst att ödsla tid på att önska sig sådant.

När Mr Right och jag bara var "vänner" så insåg jag ganska snabbt att det faktiskt var lite synd om honom. Han skulle hinna med så mycket, och mellan varven hade han en jättegnällig och krävande "flickvän". Fråga inte mig, jag vet inte vem hon var :) Han var ensamstående med hus och allt vad det innebär. Han hade ett barn som åt (äter) lagade måltider FLERA gånger om dagen. Han skulle hinna införskaffa material till måltiderna. Och laga dem. Han jobbade 100% utanför hemmet. Och han tillbringade 3-4 timmar per dag i hockeyvärlden. Nu i efterhand fattar jag inte hur han ens lyckades klämma in mig nånstans där emellan, och inser att det var annat som fick bli eftersatt. Som sömnen till exempel. Stackars Mr Right. I alla fall led jag så med honom så vid något svagt tillfälle (förmodligen för att få någon egen vilja igenom)  lovade jag att i framtiden skulle jag minsann alltid stå vid hans sida och hjälpa honom.....Ja, ja, jag vet...ibland säger man FÖR mycket.....

 

Men nu när vi är mer än bara vänner så har jag ju insett att för att vi ska få någon som helst kvalitetstid tillsammans, vilket är ett stort önskemål hos oss båda fortfarande (vi ser ju om några år....) så är det bra om jag kan hjälpa till med något. Andra, normala, par tillbringar sin kvalitetstid med restaurangbesök eller utlandsresor. Vi sammanställer lotterier och planerar inför kommande matcher. För övrigt så är det ju vintertid man åker till utlandet och eftersom vintertid är lika med hockeysäsong så finns det ändå inte på världskartan att vi skulle åka nånstans. Ens en helg. Men ja, Förare har valt själv och Förare valde rätt. Tycker hon än så länge :)

 

Jag har ju varit i denna världen tidigare, när den yngste sonen spelade, och har lite erfarenhet av ideellt arbete för föräldrarna. Trodde jag! Nu märker jag definitivt skillnaden mellan ett U12 och ett J20. När ungar spelar i t.ex U12 är dom SMÅ, och föräldrarna liksom bara fattar att dom behövs för att hela hockeykarusellen ska kunna snurra vidare. Man tog arbetsschema för kiosk, speaker, utvisningsbås och annat på allvar. Och stod det på schemat att det var den här mamman som skulle jobba så gjorde hon det, och kunde hon inte så ordnade hon med ett byte. Själv. Alltså inte bara DEN HÄR mamman, utan det gällde alla föräldrar, och det funkade. Fick man en lottlista i handen så sålde man lotterna. Och fick man en Newbodykatalog i handen så sålde man för Newbody. Det var liksom bara så. Givetvis var det inte roligt någonsin, men det var underförstått att man hade ett litet barn som bara ville spela hockey, och hade man en gång gett sig in i det så var det bara att gilla läget och stödja barnet och föreningen på bästa sätt. Man förstod att föreningen inte bajsade pengar och skulle ungarnas verksamhet kunna bedrivas vidare så var det bara så här.  Såklart fanns det alltid ett par stycken som fick tvingas och mutas och hotas för att sköta sin del, men på det stora hela var dom få. På den tiden. Det var som självklart att man deltog aktivt i sitt lilla barns intresse.

 

Dom flesta som spelar i dagens J20 är min unges gamla lagkamrater, dom som fortsatte att idogt träna och såg till så föräldrarna aldrig skulle sakna aktivitet under helgerna.....Åren har gått och dom flesta har fyllt 18, alltså blivit "vuxna" och i samband med detta tycks det ha hänt massor. Ungefär som följer....

På måndag är spelare "Preben" 17 år, bor hemma, har mor, far och syskon, går i skolan och hela familjen jobbar ideellt för att Preben ska kunna spela i föreningen som inte bajsar pengar. På tisdag fyller Preben 18, men bor hemma, har mor, far och syskon, går i skolan och föreningen har fortfarande inte börjat bajsa pengar, men nu plötsligt säger familjen "nu är Preben vuxen, nu får han lösa det där med kiosk och sekretariat själv om han vill fortsätta spela"....Vad exakt som förändrades i Prebens liv var att han säger en annan siffra när någon ber om hans ålder, men i övrigt ser hans värld ut som den gjorde på måndagen. Nu är det inte alla familjer som säger så här, men dom finns, och bara det gör dem för många! Hur tänkte familjen att Preben skulle lösa det själv? Genom att kuta upp och sälja kaffe mellan bytena i en match? Eller be svärföräldrarna som han sett två gånger och ännu inte sagt "godmorgon" åt? Eller måste han helt enkelt sluta med hockeyn för att han inte har någon familj som backar upp honom längre? Efter att ha spelat, uppbackad, i större delen av sitt liv.

 

Det värsta med alla dom här föräldrarna är att dom verkar leva efter teorin "nån annan får göra det". Ungefär som jag har förklarat för mina tonåringar skulle jag vilja förklara för dessa föräldrar att "du tycker det är svintråkigt att göra det här, men din insats innebär att du gör det en gång, varför tar du för givet att någon annan ska tycka det är kul att göra det för alla, många gånger"....Men i de fall jag tagit det med tonåringar har det gällt saker som att bädda en säng eller lämna sin smutstvätt på avsedd plats. Och det har faktiskt varit lättare än att få vuxna föräldrar att fatta grejen!!

Det är dryga 25 spelare i laget, och det behövs runt 10 personer till kiosk, sekretariat och annan verksamhet under en match. Varför faller det sig alltid så, nu med de "vuxna" spelarna, att det är samma personer som nästan tvingas (för att dom inte kan säga nej) att ställa upp match efter match. Medan det alltid är samma personer som kommer till ishallen med åsikten "jag är väl här för att se hockey, inte jobba". Samma stackare som måste ställa upp på alla matcher, i stället för att ALLA delar det mellan sig och får nån enstaka gång var. Jag förstår inte hur man tänker när man tänker så, att det är så tråkigt så man inte har nån lust att hjälpa till, men man förutsätter att "nån annan" vill ta det tråkiga! Och när man säger "men NEJ, jag tänker inte stå i kiosken, vi har faktiskt jättemycket att göra hemma".....det får mig rätt ond och grinig....ALLA har väl mycket att göra hemma numera! Varför är just nej-sägarnas göromål viktigare än andras!? Och att ofta bara utebli, ibland med kort varsel, och lämna en lagledare att ringa runt och tjata på folk för att få ihop det som är ett MÅSTE.....Det är ett så omoget och hänsynslöst beteende. Visst, vi i min hockeyfamilj får ju kvällarna att gå.....Eftersom det blir vi som får försöka hitta någon som inte kan säga nej.....

 

Det känns som om mycket är på väg att bli så, man tänker bara på sig själv och man gör inget för någon annan om det inte är roligt. Inte bara i hockeyvärlden, utan i världen i stort. Man tar för givet att det finns "nån annan" som ställer upp. Man rycker på axlarna åt att man kanske sätter någon i skiten rejält genom att utebli, eller bara vägra vara med att dela. Det är i många fall så vi lär våra barn också. Om dom tycker det är tråkigt att plocka undan efter sig när dom ätit så gör någon annan det. Eller om dom tycker det är tråkigt att städa sitt rum så gör någon annan det också. By the way, vi som har söner som vi lär på det sättet....gör inget skoj med sonens rum när han flyttar ihop med sin första flickvän....han är tillbaka hemma innan tapetklistret under dom nya tapeterna torkat.....eftersom det inte finns flickor idag som fortsätter städa upp efter sönerna som tycker det är tråkigt......Och Prebens föräldrar lär ju Preben att man inte behöver ställa upp på någon annan om man inte har lust! En del Preben:ar kanske lär sig att man inte ska bete sig så, en del Preben:ar kanske blir helt tvärtom eftersom dom vet hur det känns att vara den där "nån annan". Men många Preben:ar blir precis som sina föräldrar. Hemska tanke.

 

Jag menar inte att man hysteriskt måste rusa runt och tänka på andra hela tiden, hjälpa till överallt där det behövs. Men normal hänsyn, om man är delaktig i en grupp t.ex, man drar sitt strå till stacken för att man bara ska göra det. Man gör det i en familj och man gör det på sitt arbete. Man ska inte förutsätta att det alltid finns någon annan där och tar sånt som man själv inte har nån lust med! Om det skulle utgå ersättning till dem som ställer upp så skulle det garanterat finnas många som plötsligt har både tid och lust och ork. Hur funkar det? Varför får man mindre att göra hemma om man erbjuds betalt för att stå i kiosken på en hockeymatch? Det är alltså knappast fråga om att man har så mycket att göra hemma, det är bara helt enkelt så att vi inte hjälper någon gratis. Man har dock inga problem att vara med att dela på frukterna av andras arbete.....

I vår grupp har en försäljning (för att få in pengar till bland annat mat under bortaresor) just avslutats. Många har sålt jättemycket och hela resultatet var mycket bra. Men en del, ganska många, har inte sålt EN ENDA SAK, och alltså inte dragit in en krona. Dom tycker det är okey. Uppenbarligen. Men tycker dom att det är okey att dom sedan under bortaresorna får stå för sin egen mat? Och om dom ändå får vara med och dela på "frukterna", eftersom det är svårt att dela lite hit och dit i ett lag....hur kul är det för dem som jobbat in allt? Vad lär sig dom som inte ansträngt sig ett dugg? Jo, att det faktiskt funkade med konceptet "någon annan" fixar.....Dom som å andra sidan jobbat duktigt lär sig visserligen att det ju för en del funkar att bara glida med på andras vågor, och dom tänker säkert att dom också skulle kunna göra så. Men dom kan inte, dom har ett samvete som säger åt dom, gång på gång, att man inte gör så. Åt det hållet går mycket av samhället idag och det är rätt skrämmande.Att man inte visar andra mer hänsyn än så, tar sin bit av bördan så den blir lättare för alla i stället för jättetung för några. Man gör inget som inte betalar sig i cash i fickan. Att få betalt i tacksamhet är inget värt. Det känns ganska sorgligt.

 

Men ni vet....."what goes around, comes around"....så dom utan samvete får nog tillbaka en vacker dag! Det kommer den dagen när dom behöver någon som fixar och jag skulle inte tro att kön av frivilliga ringlar så lång......