vanligadagarstankar

Jag har många historier i huvudet, som rör människor jag känner, och har i min närhet. Jag vill verkligen påpeka att jag inte lämnar ut deras liv utan att ha pratat med dem först! Det är inte så att de får ta del av mina tankar först när de är publicerade här. Mer hänsynsfullhet än så har jag! Så ni är medvetna om det bara....

 

Jag har en man i mina tankar! Och det är inte Mr Right! Nå...han finns alltid där, men nu får han dela mitt middagstomma huvud med en annan man som besöker oss ibland. Han är inte min vän från början, jag kände inte honom alls, men hade  hört talas om honom. Han är Mr Rights vän och har av naturliga skäl nu också blivit min. Och han är en vän man vill ha omkring sig, för att inte säga, det är en ära att ha honom som vän. Det låter ganska högtravande, men i vissa fall kräver vardagssituationer och liknelser lite högtravande ord! Ungefär som att man i vissa fall verkligen får och måste svära för att omgivningen ska förstå att det är seriöst menat det man säger....Men att ha lärt känna honom har då lärt mig både det ena och det andra och det är positivt! Jag hade varit en "mindre människa" utan de aha-upplevelser jag fått genom att prata med honom!

 

Vi människor kan vara ganska trångsynta, och har väldigt liten världsbild, även om vi gärna tror att det inte är så. Men jag erkänner, utan omsvep, att det gäller även mig. Innan jag träffade Honom, Mr Rights och min numera gemensamme vän, första gången hade jag en hel rad förutfattade meningar om honom. Nu i efterhand kan jag peka finger åt mig själv och påpeka att ingen av dessa meningar hade någon grund i vad jag verkligen visste, vad som var kallt fakta, det var bara baserat på vad jag sett och hört. Ungefär. Och jag skäms så jag rodnar när jag tänker på det! Jag hoppas Gud förlåter mig! Jag har faktiskt berättat detta för Honom, vännen, inte Gud, och han skrockade vänligt, och sa att jag inte är den första, och inte den sista. Han har förlåtit mig. Och eftersom min religiösa läggning är ganska måttlig så är det nog viktigare än det med den där guds förlåtelse-grejen.

 

För ganska många år sedan var han en aktiv och fartintresserad ung man i sina bästa år. Jag har förstått att han var omgiven av vänner och inte alldeles impopulär bland damer. Han hade ett fullvärdigt liv. Så kom en dag som säkert var som alla andra dagar för många, men som förändrade hans liv från en sekund till annan. Han kommer inte ihåg själva händelsen, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Är det bra eller dåligt att inte minnas en händelse som stjälper hela den grund man byggt sitt liv på? Jag vet inte. Det är säkert lika bra, som dåligt, beroende på hur man mår för dagen.

 

Han råkade ut för en trafikolycka, en mycket svår sådan, och under en tid var det högst ovisst om han ens skulle överleva. När det väl stod klart att han skulle överleva, så stod det också klart att han troligen skulle bli sängbunden, svårt hjärnskadad, och möjligen, eventuellt, kanske kunna föra sig i rullstol någon gång långt bort i framtiden. Om man stannar vid det en stund, så har vi pratat om det, och kommit fram till att alternativet "sängbunden" skulle ha varit ett öde, värre än döden. Jag vet inte om jag verkligen förstår det i ordets rätta bemärkelse, hur skulle jag kunna göra det som aldrig varit i den situationen, men jag "förstår" det med min begränsade erfarenhet på området. Det kan vara att man tänker "man lever ju i alla fall", men är det att "leva"....ligga till sängs och vara beroende av andra människor för de enklaste vardagsbestyr?

 

Under en lång tid var Han det. Beroende av andra människor för allt det enkla, som vi alla gör utan att tänka oss för. När jag tänker så, så känner jag en enorm tacksamhet över att jag fixar mina vardagsbestyr själv och att jag har många vardagsbestyr att fixa! Även det en läxa, var nöjd med det du har, det finns sådant som är värre!

 

Så småningom tränade han upp sig i rullstol och det ansågs som en bedrift. Han har berättat för mig att han sagt åt sjuksköterskorna som gav honom rullstolen, att "den här var inte bekväm, här tänker jag inte sitta länge", och att de gett honom lite svaga leenden, men skakat på huvudena. Misstroget och sorgset.

Sen följde en LÅNG tid av rehabilitering, och hur kan man annat än beundra honom för hur han kämpat, och jobbat, och svettats för att komma framåt! De timmar han ägnat åt träning går inte att räkna längre. Och hur lätt hade det inte varit att lägga sig ner och säga "det här går inte". Han säger att alla som har sagt så åt honom, "det går inte", har gett honom den styrka, och det jävlar-anamma han behövt, för att visa att "det går fan visst också"! Och föreställ er känslan, jag kunde känna den när han berättade det, att kunna GÅ in på återbesök och se sköterskorna som skakat på huvudena! Det är inget som man kan jämföra med andras glädje och stolthet för att dom orkat springa 4-tullars eller köra två pass på Everybody efter varann. Det är något så mycket mer outstanding! Han var dömd till sängläge, och han traskar!

 

Visst är han skadad, det är inte fråga om annat. Han har svårt att gå. Han har en arm som inte fungerar. Han har ett skadat tal, det går lite långsamt när han pratar och han sluddrar lite grann. Han har en del ofärdigheter som inte alla andra har. Och där stannar så många upp, och fokuserar, lägger märke till vad han INTE kan. Vad han har svårt för. Varför är vi så? Varför har vi en förmåga att nästan alltid tvärnita först vid det som är negativt, och det som inte är bra!! Och fastna där! Jag var också fast där innan jag fick nöjet att lära känna honom. Jag hade också fokuserat på alla dom saker som inte låg på hans plussida. Naturligtvis tyckte jag också, som så många andra, att det var otroligt imponerande det han åstadkommit. Men ändå....man hade sin förutfattade mening....och när man hör "hjärnskada" så tolkar man det på ett sätt som jag inte ens vill skriva ut i ord.

 

Men allt det han har då? Allt det som är positivt! Han GÅR, mot alla odds så GÅR han! Han kan köra bil (och har en ganska flådig sådan också....som han tvättar så ofta så jag får skratta åt honom för det.....) Han har en arm som fungerar. Han kan sköta sitt hushåll själv, han städar och lagar mat och gör upp eld och allt det vi andra gör. Vi har pratat om det också, hur enkelt det skulle kunna vara för honom att bara lägga sig och säga "jag kan inte städa badrummet, eller byta sängkläder"....och låta nån annan ordna det för honom. Men så gör han inte. Han gör det själv. Och som han säger, det går, det tar lite mer tid än vad som anses normalt, men å andra sidan har han inte bråttom någonstans. Han tränar varenda dag, varenda morgon, men för honom är det livsnödvändigt, inte bara av kosmetiska skäl. Även om han inte direkt tycker att hans magrutor är till nackdel :) Han sköter alla sina vardagsbestyr själv. Mot. Alla. Odds. Och han som inte skulle kunna resa sig ur sängen ens, som det spåddes för länge sen!

 

Även om hans hjärnskada gjort hans tal sluddrigt, och  hans tankeverksamhet lite långsam, så är han fortfarande HAN där inne. Han pratar och berättar, han har en sjukt rolig humor, och han är ibland lite för rapp i käften....Man behöver inte prata med honom som om han vore 2 år gammal, man kan skoja och babbla hur mycket som helst och han är med. Han är varm och vänlig och han tycker om att få en kram när han kommer, och när han åker hem. Han tycker om människor. Ibland har han det tufft, svårmodet sätter in emellanåt, och vem skulle inte ge efter för det ibland. Vem skulle inte förbanna den dag som förändrade hela ens liv. Även om man glädjer sig åt det man lyckats med, så naturligtvis måste man få sörja det man en gång haft. Han pratar så öppet och rakt från hjärtat, så man kan inte annat än ta det så tillbaka, rakt in i hjärtat.

 

Han kan vara ledsen för det han saknar i sitt liv, och ändå så glad för det han har. Och han kan vara ledsen för det vi andra kan vara, så trångsynta. Vi tror att han är dum i huvudet bara för att han är långsam, vilket han defintivt inte är. Snarare tvärtom. Han bemöts som höggradigt berusad för att hans tal är skadat, vilket aldrig heller stämmer för han dricker inte. Han har tappat en hel del av sina gamla vänner, men visst också vunnit en del nya. De han tappade var nog inga riktiga vänner ändå, hur kan de ha varit det när de försvann då han behövde dem som bäst....Det är ju inte bara hans kroppsliga funktioner som slagits ur spel, och förändrats från en sekund till annan, det är ju hela hans liv. Allt det som var han. Så många, och så mycket, som ingick i hans liv är bara borta. Samtidigt som han ska lära sig att leva om från början, hitta en glädje i att göra det, ska han tvingas sörja det som var hans liv tidigare. 

 

För mig är han en vardagshjälte. Att se så mycket positivt med sitt liv, trots att det är en skugga av det han haft. Att kämpa för att klara av och orka vardagliga saker, som tidigare kom så naturligt av bara farten. Att bli sedd som mindre vetande, och glodd på för de synliga men han fått, när han fortfarande är sig själv inuti, och medveten om det som syns. Att vara den han alltid varit i själen, och ändå bli sedd som någon helt annan. Det måste göra ont så in i helvete! Hur kan man vara annat än en hjälte när man går vidare i livet med de oddsen! Och vi andra....som alltid först ser det han inte kan, inte är, inte gör.....i stället för det han kan, det han är och det han gör..... Att vi faktiskt vet att det finns människor under synliga "fel och brister", det VET vi, men ändå beter vi oss ofta som om vi glömt att den människan troligen både ser och hör alldeles utmärkt. Det är nog så att det inte är han, och andra i samma situation, det är "fel på"! Det är oss andra det är fel på. På riktigt. För att vi inte tänker längre än näsan räcker och för att vi skapat en modell för vad som är "normalt" som är alldeles för trång för verkligheten. Fy skäms på oss. Jag skäms då i alla fall. Jättemycket.

 

Och du, min vardagshjälte.....din bil ÄR jävligt snygg....jag håller med dig....Men MÅSTE man tvätta den typ hela tiden....:)