vanligadagarstankar

.....med behag skulle jag vilja säga! Men ärligt talat är det då inte särskilt behagfullt, skulle jag också vilja säga, med risk för att påstås ha hamnat i en 50-årskris. Men vad vet jag, jag har aldrig varit i närheten av 50 tidigare, det är första gången, och kanske det här är en kris.

Det kan lika vara en försenad 40-årskris eftersom jag inte minns att jag haft någon sådan. Visserligen hade jag relativt små barn då, och att stanna upp och fundera på kriser utanför middagar, hämta/skjutsa, fritidsaktiviteter, skolproblem och olika viljor, var som inte aktuellt. Då innebar en trasig tvättmaskin en kris, om jag hade haft funderingar över min ålder så hade jag inte tid att tänka klart den tanken! Jag tycker inte att jag känner mig särskilt krisande nu heller, men jag har tid att tänka mina tankar klart och det dyker upp tankar som möjligen, eventuellt kan hänföras till kris. Kanske en liten kris. Ingen stor. Kanske närmare bestämt en medvetenhet egentligen.

 

Mycket har jag tänkt på allt man gör och inte gör för att andra vill och inte vill. Att man är ganska brydd i vad andra tycker och tänker. Det har jag i och för sig släppt för ganska länge sen, men det finns för mycket rester kvar. En sak är vänner som är väldigt aktiva. Dom åker skidor, går ut på galej, går på kurser, deltar i olika sociala evenemang osv osv. Och inför varje event får man höra "men kom du också, det är JÄTTEroligt, du behöver också komma ut". Jaha....behöver jag? Nej, det behöver jag inte! Och det är faktiskt verkligen sant, jag behöver inte det! Jag tycker om att vara ledig hemma. Jag och Mr Right ses inte mycket under hockeysäsongen och dels behöver jag verkligen de ensamma timmarna hemma när det tränas hockey, och dels behöver jag ännu mer  de få stunder vi har tid att umgås på tu man hand efter hockeyn. Jag behöver inte omge mig med aktiviteter och människor för att gilla livet. Och det har inget med åldrandet att göra! Det hände sig ofta tidigare att jag gick med bara för att jag inte orkade lyssna på "jamen kom du också, varför vill du inte komma, du borde komma, bla bla bla", men inte nu längre. Det är roligt att folk gör saker som dom tycker är roliga, att det finns folk som vill delta i allt som arrangeras, men jag vill inte. Jag har försökt rannsaka mig själv och fråga mig om jag egentligen vill det, att jag bara påstår för mig själv och andra att jag inte vill.....men det är inte så. Jag gör precis det jag tycker om när jag är ledig, jag aktiverar mig hemma. Det enda jag verkligen skulle vilja klämma in under ledig tid, som jag inte lyckas med av olika skäl (främst trötthet) är mer besök hos mina närmaste. Men det gör mig rosenrasande att man blir kallad tråkig, och pensionär, för att man vill vara hemma. På riktigt rosenrasande! Jag slänger inte okvädningsord efter andra som väljer att tillbringa sin fritid överallt annanstans än hemma....varför är det ok att slänga okvädningsord åt mig :/ Det är något som kanske kommit med åldern....man ifrågasätter inte andras val av vad det än må gälla....man accepterar att alla väljer utifrån sig själv och så är det med den saken. Kanske jag alltid tänkt så, om inte så är det i alla fall en del av det behagfulla åldrandet :)

 

Annars är det inte mycket som är särskilt behagligt, som sagt. Att glatt skutta ur sin säng om morgnarna, som Rönnerdahl (skuttade han ens....han måste ha varit ännu äldre än mig....) är inte aktuellt längre. Men det beror säkert mer på att jag luggit lite konstigt under natten, än att lederna börjar tycka att dom gjort sitt? Startsträckan från sovläge till aktivt läge är också lite längre. Det känns ibland som att man rusar runt under morognen och gör sig redo för en arbetsdag och det sista man får göra innan man lämnar hemmet är att gå tillbaka till sovrummet och hämta hjärnan som förmodas ligga kvar där....Är det ålder eller något annat? Eller "rusar runt" och "rusar runt" förresten, det är inte riktigt sant, det går långsammare numera....

 

Undrar hur länge man kan lägga lite färg i ansiktet och runt ögonen utan att behöva en spegel som förstorar en myra till ett höghus? Jag har nån slags förstoring nu, men vissa dagar känns det som att jag skulle vilja ha en sån där rejäl bygglampa i taket också, för jag ser inte vad jag gör. Jag blir lite avundsjuk när min unga, vackra dotter sminkar sig hur snyggt som helst i skenet av ett stearinljus och med en fickspegel i handen.....Jag inser att det finns en anledning till att en del äldre damer har sin makeup lite hur som helst utan att det verkar bekomma dem det minsta. Jag inser att dom nog inte ens vet att dom har sin makeup lite hur som helst. Den blå ögonskuggan som ser ganska mild ut i en dåligt förstorande spegel, med taskig belysning, är alldeles perfekt innan man lämnar sitt badrum. Hur ska man veta att den blir helt grotesk för såna som ser bättre i fullt dagsljus....Jag har kommit på mig själv med att fråga Mr Right om min makeup ser normal ut....Nu har han ännu sämre syn än mig så jag kanske inte borde lita på hans omdöme heller :) Jag brukar tjuvkika i en spegel på mitt skrivbord på jobbet, lite diskret kolla med glasögonen på, om jag ser ut som folk eller som om jag låtit en 4-åring ta hand om min morgontoalett....Jag inser också hur det kommer sig att man inte ser så många äldre damer med makeup. Det är faktiskt inte så enkelt att lägga en sådan när det veckar sig och rynkar sig lite här och där....Nu är inte en målad feja det viktigaste i livet för mig, jag kan vara väldigt naturlig när jag är ledig, men det vore trevligt om det funkade att göra sig lite piffig så länge man är ute i arbetslivet i alla fall.....

Särskilt den här hösten/vintern har det nästan varit ett måste att få lite köpt färg i ansiktet! Med en förkylning som hållit i sig från oktober någon gång så har mitt ansikte förlorat all eventuell glans det någonsin kunnat uppbåda! Att säga att jag ser trött ut är en underdrift utan dess like. Jag ser för jävlig ut. Tänk om det är åldern och inte förkylningen??!! Huja...tänk om jag kommer att se ut så här alltid nu, och om det liksom bara går utför! Om man måste ha köpt färg i ansiktet och kanske måste lägga på mer och mer för att dölja åkerspöket där under....tills man ser ut så där som en krackelerad porslinskärring! Huh.

 

Hur klär man sig när man är nästan gammal? Jag är en jeansmänniska. Kommer det dag plötsligt då man faktiskt vill titta på knytblusar och praktiska byxor i töjbart tyg med resår i midjan? Alltså, kommer det bara smygande att man tycker det är snyggt? Nu är väl knytblusar modernt igen, men för mig är knytblus alltid förenat med äldre damer. Att ta på sig en knytblus skulle vara ungefär detsamma som att köpa en rullator och ta sig till ett äldreboende. Kan man ha jeans hur länge som helst utan att det är konstigt. I och för sig, vill man ha jeans tills man blir 93 så har man väl det så länge, men man vill ju inte heller anklagas för att försöka se yngre ut än vad man är. Man vill ju klassas som en som visserligen åldras, men med behag. Aha...där kommer det igen....att bry sig om vad andra tycker! Jag sa ju att det finns rester kvar i mig av det tänket! Och alla har vi väl hört talas om "mommo-trosor"....En dag kanske man plötsligt bara vaknar upp och tycker att det är ett måste!! Jag hoppas Mr Right kommer att gilla mig lika mycket då som han gör nu....mommo-trosor är inte att  leka med. Då har man passerat gränsen mellan två tidsåldrar. Verkligen. En annan sak vad gäller kläder....när tror ni man blir sån så man kan gå ut med röda täckbyxor, lila/rosa/grön jacka och gul mössa ihop med stövlar med höga klackar och en liten piffig handväska i näven? När slutar man att tänka "matcha, matcha, matcha, i alla fall någorlunda"....När slutar man att tänka på hur saker och ting passar ihop? Nå, jag märker redan på hur jag och min dotter tänker, vi går lite isär och det kan ju bero på att jag faktiskt redan åldras och inte hon. Men stoppa mig om jag kommer gående med hela färgkartan på mig så folk med epilepsi får anfall av att bara se mig....Då är jag inte riktigt vid mina sunda vätskor!

 

Det där med töjbara byxor med resår i midjan.....det är ju i och för sig redan något jag helst av allt klär mig i....Men jag tycker det finns en viss skillnad i TeamSportia- eller RBK-byxor och såna där gabardinliknande, med sydda pressveck på. Vet ni vilka jag menar? Mina TS/RBK känns lite sportiga kanske, lite grann som om jag är på väg ut för att aktivera mig, dom kan inte liknas vid "töjbara med resår". Nu är det ju så förstås att om jag inte ganska snart går ut för att aktivera mig så kommer jag att se ut som muminmamman och behöva töjbara med resår av helt andra anledningar än att det är bekvämt. Det är också något med åldrandet som jag inte alls kan förenas med!

Jag minns en tid i livet då jag kunde hoppa över frukosten i två dagar och rasa 5 kg i vikt. Numera verkar allt man stoppar i sig liksom bara stanna mitt på kroppen och aldrig någonsin komma ut den väg det är tänkt. Jag vet att det är så, om man äter för lite, att kroppen sparar på allt (runt magen) för den tror vi har dåliga tider på väg. Men så var det inte för 30 år sen! Då sparade den inte på någonting! Kanske det var nåt fel på mig då....Och nu är det inte så att jag äter för lite. Jag tror inte jag äter för mycket heller. Men det ser ut så. Nu är jag förstås väldigt förtjust i Marabou mintkrokant....men är det en baksida med åldrandet att man inte ens kan äta sånt ibland utan att det liksom jäser ut en boll nånstans i midjehöjd! Vad är det då som kommer ut "den rätta vägen" :/

Jag som är så anti-motion just nu, jag skulle behöva ta tag i den biten. Innan muminmamman och jag är lika som bär. Fast det är ganska gossigt att bli kramad av nån som har lite hull på kroppen....Så man får göra en avvägning där, vill man vara en gossig gammal tant i töjbara byxor med resår, eller vill man hålla sig någorlunda rörlig och därmed säkert friskare och komma in i jeans några år till. I vanliga trosor. Jag ska tänka på saken! Men det är inte behagfullt, att allt man stoppar i sig fastnar i midjehöjd på en gång! Vad som är ännu märkligare när man når lite mer aktningsvärd ålder är att om man mot förmodan skulle gå ner ett gram eller två....då rasar det från bröst och kinder! Om det sätter sig på magen när man går upp, vad gör man då för fel när det inte försvinner från magen när man går ner?! Jag fattar inte. Jag skulle rätt gärna ha kvar något av mina övre behag några år till faktiskt! Även om dom inte är mycket att skryta med och även om dom säkert kommer att bli ännu längre med åren....men med bra underkläder kan man faktiskt få folk att tro att dom är riktigt snygga :) Det är då underkläder från Miss Mary of Sweden kommer in....jag vet inte om de finns kvar längre, men jag minns att vi fnissade åt dess heltäckande design när vi var i tonåren....och det fnisset betydde ungefär "när jag behöver såna där så kan jag lika gärna ta livet av mig". Nu känns Miss Mary of Sweden lite närmare och inte alls förenligt med "ta livet av mig". Undrar om dom finns i klatschiga färger eller om grundutbudet fortfarande är beige.

 

Jag upptäcker också att jag både hör illa och ser illa. Eller jag har inte upptäckt att jag hör illa, det påstår mina barn. Nu råkar det kanske vara så att dom faktiskt inte alls sagt åt mig det dom påstår sig ha gjort, eller så kan det vara så att dom faktiskt visst också sa det jag hörde att dom sa.....Men dom menar att jag hör illa. Jag väljer att tro att jag är så smart så jag hör det jag vill höra och ingenting annat. Tyvärr har dom lite rätt, jag hör sämre och om det beror på ålder eller andra omständigheter (som en extremt långvarig förkylning) vågar jag inte svara på. I alla fall känns det lite tungt när andra blir irriterade för att jag inte hör....det är ju inte så att jag gör det av pin jäkelskap. Inte ännu. Synen försämras också i högre fart än tidigare. Visserligen kan jag sitta vid matbordet och läsa texten på tv:n ännu, och det är många meters avstånd. Jag kan säkert läsa skyltarna i Kalix härifrån, så bra ser jag på långt håll. Men på nära håll....jag behöver glasögonen för att urskilja om det är Mr Right eller nån av sönerna som står framför mig om det är på en armlängds avstånd....Och att försöka skicka ett  sms utan glasögon är totalt meningslöst. Med dagens stavningsfunktioner i mobilen kan man skicka precis vad som helst om man inte har brillorna på :) Det är klart att synen inte blev bättre av att jag körde upp en pinne i ögat förra påsken och ännu har ont av den, men jag erkänner....till största delen kommer sig mina ökade synsvårigheter troligen av att mina ögon inte blir direkt yngre. I det fallet kan man ju dock trösta sig med att det finns hjälpmedel som till och med av en del anses som en piffig accessoar.

 

Och vart tog den där kvällsmänniskan vägen som bodde i min förfallande muminkropp?! Jag som alltid varit ganska pigg om kvällarna, orkat sitta upp och läsa och orkat hålla på och flytta ljusstakar och blomkrukor till långt in på nätterna.....Nu är det bra om jag orkar hålla ögonen öppna över Rapport! Något som vi vänligt hånat mina föräldrar för....hur dom gör natt ungefär när andra fått middagen undanstökad. Nu skulle jag inte alls ha något emot att göra natt direkt efter middagen! Å andra sidan kan jag stiga upp halv 5 och ha hur mycket energi som helst. Någonstans i mitt inre försöker jag förtränga bilden av min farmor som på sin ålders höst hade avverkat en halv dag innan andra ens öppnat ögonen....Hon var ju gammal! Jag är bara nästan gammal! Jag kan skylla kvällströttheten (och jag menar inte lite lagom trött, jag menar på gränsen till medvetslös) på den långvariga förkylningen och på årstiden, alla är trötta nu. Men jag kan inte använda samma ursäkt för det faktum att jag gärna stiger upp före tuppen, för det har jag gjort en ganska lång tid nu, redan innan jag blev förkyld och innan den här årstiden....Så det kan vara ålder. Det kan också vara så att jag upptäckt, medan tid finns, hur skönt det är under dom tidiga morgontimmarna, och hur skönt det är att gå och lägga sig tidigt!

 

Jag hoppas jag blir lik min mor. Hon börjar bli till åren. Men jag tycker hon fortfarande är vacker. Hon ser pigg och frisk ut. Hon rör sig mycket, och hon rör sig som om hon har ork kvar att röra sig. Visst är det så att hon nästan inte hör något, och visst är det så att hon sjunkit ihop lite grann, blivit mindre, och hennes ork är säkert inte vad den varit. Men hon är vacker, och hon är aktiv. Jag hoppas hon får vara så länge än och jag hoppas jag blir som hon. Tänk om jag till och med plötsligt kunde baka som hon!! Ytterst tvivelaktigt.

 

Är jag en hårdsminkad muminmamma med glasögon tjocka som flaskbottnar, evigt sägandes "va sa", iklädd töjbara byxor med resår i midjan med totalt missmatchande tillbehör sovandes på soffan efter middagen.....Nej inte ännu. För mig kanske det är ett behagfullt åldrande, och om det känns så när det bär hän till det stadiet så tänker jag bli precis sån. För att jag vill det. Och om det känns som att jag vill vara lite piffig några år till, klä mig i jeans och somna/vakna när jag har lust, så blir jag sån. För att jag vill. Flaskbottnarna lär jag inte slippa, även om jag vill, inte heller "va sa", men det får väl vara det enda jag inte kan påverka. I övrigt så är jag medveten om att jag åldras, och jag är medveten om att jag kan göra det resignerat, bara ge upp, eller så kan jag göra det med någorlunda stil och behag. Och en del av det behagfulla är att jag är stor nog att välja själv hur jag vill göra, utan att bry mig om vad andra tycker. Det gillar jag! Precis som det sägs, man går i barndom igen, och på barnavis gör man som man vill, och kan själv, och man bryr sig föga om andras himlande ögon och avgrundsdjupa suckar. Man gör som man vill och kan själv....det är väl ändå en rätt skön del av åldrandet?