vanligadagarstankar

Det känns som att det kanske kommer att göra det och det är anledningen till att jag finner ro att dela med mig till er. Det hade ju varit trevligt om jag känt samma ro att delge er trevliga upptåg och roliga händelser i min vardag, såsom att jag målar om något eller fått skitmånga poäng på ett ord på Wordfeud, men det här blir väl bättre än inget. Om inte annat, som alltid, får jag tömma mitt huvud på, mycket länge, insamlade bokstäver och tankar.

Jag är fortfarande hemma, och om någon sagt detta åt mig när jag gick hem för så länge sen så hade jag seriöst skrattat ihjäl mig. Eller, det hade jag nog inte, jag var inte så lagd för skratt då, nu, kanske aldrig, men jag hade aldrig haft det som ett alternativ. Så lite man vet om allting och ingenting. Men nu kanske det händer saker och även om jag försöker att inte ta ut någon glädje i förskott för att fallet blir så mycket större när saker inte går min väg, så känner jag en slags stilla glädje. Nästan som att jag inte vågar tänka det för att det kanske försvinner då.

Jag var till Kalix i veckan och fick ADHD. Alltså, någon form av ”humor” har jag kanske kvar eftersom jag tycker det låter rätt lustigt när man säger så…. Men det är faktiskt så. Jag åkte som jag, som en helt obegriplig person och kom tillbaka med adhd och en massa aha-tankar som är begripliga. Det kan ju tänkas att man låter än mer galen än vanligt, men ni fattar inte hur glad jag är över att jag fått ADHD!!! Eller….nu är det ju knappast så att jag fick det i onsdags, ni kanske känner till att det inte är en virus som kommer lite nu och då och när som helst. Men jag fick den bekräftad i onsdags och fast jag förstår att det kanske är något man ska känna sig ledsen över, så känner jag bara en oerhörd lättnad. Äntligen fattar jag vad det är för fel på mig. Äntligen har jag något som jag förstår. Och äntligen har jag fått piller som lagar det. Jag blir mer tårögd över detta faktum än mina tre barnafödslar gjorde mig.

Nu förstår jag varför jag blir så oerhört pressad inne i min själ, varför mitt inre roterar så vansinnigt fort åt fel håll. Naturligtvis har jag misstänkt det en tid, men nu vet jag. Jag förstår varför jag kan arbeta så lugnt, snabbt och säkert med något som ingen annan än jag regerar över, sådant som jag själv styr, och som jag planerat att göra. Jag förstår varför min inre roterande själ går fullständigt i spinn när det sätts krav på mig av andra, när jag inte kan följa min egen plan, när det dyker upp något oförväntat, och när kraven blir lite svåra att leva upp till. I stället för att kunna andas lugnt och prestera, blir jag alldeles….jag vet inte vad….hysterisk inuti….på nåt vis, och handlingsförlamad. Det bästa sättet att förklara det är att hela världen snurrar i sakta mak åt höger, lugnt och fridfullt, medan mitt inre fullkomligt skenar åt vänster. Det blir ett sådant kaos så kaos är bara förnamnet. Men nu vet jag varför. Nu vet jag helt säkert varför. Och det gör mig alldeles tårögd.

Nu förstår jag varför min vardag är som den är. Som jag sa åt mina två bästa vänner (skrev….dom behagar sola sig i Thailand medan allt detta pågår….) när jag viker tvätt så har jag tre högar. En för var boende i hushållet. Jag viker i ordning, per person.  Och ni förstår inte vilket kaos och vilken känsla av stress som skapas om jag råkar ta person 1:s strumpor när jag egentligen håller på med person 3. Eller om jag har en tid att passa, eller väntar gäster. Jag SÖKER saker som MÅSTE göras innan detta och även om jag kommer på två saker, typ gå och släcka i tvättstugan och ta på mig en tröja, så blir jag alldeles uppe i varv även om det finns två timmar tid till att hinna detta. Jag blir oerhört stressad om kvällarna om jag vet att jag har något att göra nästa dag. Det kan vara allt från planerad storstädning till att gå och posta ett brev, eller ringa ett samtal. Jag kan inte sova och vaknar ur mardrömmar om hur jag inte hinner, eller misslyckas. Inte sällan stiger jag upp klockan mitt i natten för att hinna sitta och vänta på att jag kan ta itu med de stordåd jag planerat. Om jag planerat något som inte blir av, av anledning som jag inte ställt till med, så är en naturkatastrof i Asien en piss i havet jämfört med den katastrof jag upplever. Jag skrämde Mr Right en gång. Vi skulle köra vänner till ett flyg och hade bestämt (jag hade bestämt) att vi skulle komma iväg tidigt för att hinna ta en skogspromenad med deras hundar innan. Vi försov oss. Inte så att de på någorlunda vis riskerade att missa flyget, långt därifrån. Men vi skulle inte hinna ta ut hundarna. Jag grät och den hysteri jag uppvisade tydde nästan på att jordens undergång var nära. Jag hade inte planerat att försova mig och jag hade definitivt inte förberett mig på det. Det här är bara axplock ur hur min själ roterar när något, eller inget, händer.

Att börja rotera inuti på morgon för att man vet att man måste åstadkomma något på kvällskvisten….det är ganska tröttsamt. Att hela tiden försöka tänka på olika lösningar för att få slut på roterandet. Att hela tiden känna att någon, eller jag själv,  har ett krav på prestation och samtidigt känna att det kravet är övermäktigt eller åtminste svårt att leva upp till. Att hela tiden ha ett rus inuti. Att alltid behöva ha full koll, veta vad som ska hända, vara den som styr över vad som ska hända, och när, att alltid ha pedantisk ordning…..bara för att få ett lugn i kroppen. Det är inte lätt. Det är inte heller lätt att få andra att förstå det och jag inser varför jag alltid haft förståelse för min yngste sons gärningar i livet. Jag HATAR när folk säger ”men lämna det där, det kan du göra en annan dag”. Nej. Jag kan inte göra det en annan dag, för jag har bestämt att det ska göras nu. Jag hatar när jag kommer på en fyndig idé och det inte går att genomföra genast. Om jag exakt nu får en tanke om att jag borde gå på Ikea eller flytta en tavla så kommer inte mitt inre att vila från den tanken förrän jag gjort det. Jag fungerar inte som ”oj, det skulle vara rätt fint att flytta den stolen dit och den blomman hit nån gång”….jag fungerar ”oj, det skulle vara rätt fint att flytta den stolen dit och den blomman hit OMGÅENDE”. Mina tankar far oavbrutet. Kors och tvärs och jag tror jag blivit en mästare på att tänka i förväg för alla. Om inte annat så har jag det kravet på mig, jag själv har lagt den ribban. Mina tankar är inte sorterade och jag märker ibland att jag uttalar dem högt och ingen fattar varken början eller slut för jag säger bara halva tankar. Jag upplevs som att jag hör dåligt, men det gör jag nog inte av det skälet att det är ett fel på mina öron. Jag hör dåligt för att jag inte fokuserar på det som sägs. Jag kanske tänker på vilken färg jag ska ha på gardinerna i gillesstugan om ett år….eller så körde en bil förbi….hur ska jag kunna höra vad andra säger just då!

Och omgivningens inställning. Suck. Jag ser ut som vanligt, naturligtvis gör jag det, det är inte lepra jag lider av. Hur kan jag se ut som vanligt och samtidigt påstå att jag inte är frisk! Ja, jag vet inte. Hur kan jag? Jag kanske borde be om ursäkt för att jag inte ser sjukare ut, men om ni tittar noga har jag åldrats ganska mycket på kort tid. Om ni tittar noga så är sömnbristens mörka ringar under ögonen i alla fall väldigt påtagliga. Och om ni analyserar mina göranden utan att färga dem med egna åsikter så kanske ni får en aha-upplevelse ni också.

Efter alla samtal jag haft under lång tid med medicinskt kunniga personer så har jag förstått mycket av saker jag gör, saker jag gjort och varför jag reagerar som jag gör, varför jag roterar. Den här sista bekräftelsen, att jag faktiskt har en bokstavskombination, kom liksom bara som pricken över i. Jag vet varför jag är bra på att förtränga sådant som inte är trevligt, jag vet varför jag inte kan fokusera på sådant som är viktigt, jag vet varför mitt inre är i ett sådant kaos så jag inte kan hantera vanliga, normala åtaganden som andra har som prio 1. Och tänk, tänk om alla i min omgivning skulle kunna förstå varför, också veta, och ta mig utifrån det och inte utifrån sin egen uppfattning om hur alla ska fungera. Vi föds inte i en mall. Inte heller dör vi i en. Och snälla alla. Jag har verkligen försökt. Så till den milda grad att jag faktiskt inte orkade längre.

Men i förra veckan var jag i Kalix och fick det klart för mig. Jag får/bör/ska medicineras och halleluja, jag är på väg upp ur gropen. Kanske. Hoppas jag. För att få dessa mediciner, det är liksom inget som de bara skriver ut som en godispåse direkt, fick jag genomgå diverse provtagningar. Allt är finfint. Hjärtat klappar på och blodtrycket är som blodtryck ska vara. Vikten var ju ingen höjdare och sköterskan log förstående när jag sa ”du får titta på siffrorna på vågen, jag vägrar”…..Det visade ju sig att hon inte fattade för hon läste högt…..Jag tror jag borde köra lite påse-diet ett tag nu….. Att sedan försöka frammana minnet av trevliga festkvällar med tjejkompisar i tonåren, när man klämde in sig på en minimal toalett och utan problem kunde utföra sina behov….funkade verkligen uruselt när man som 50+ måste göra det samma, utföra behov på en minimal toalett, medan en sköterska står och tittar på en för att kunna intyga att resultatet verkligen är mitt och ingen annans…… Att under de där festkvällarna i tonåren ”ramla” ut ur en minimal toalett i en stor klunga var inte heller något som generade en, men jag kan garantera att det kändes extremt genant att stillsamt kliva ur en toalett tillsammans med en sköterska, bärandes på min lilla mugg, och mötas av andra patienters förvånade blickar….Jag vet inte om jag kände någon, jag var alldeles för illa berörd för att titta ordentligt, men om någon såg mig…. De gör så där för att dessa mediciner inte skrivs ut om man fifflar i sig lite narkotika då och då och för att kontrollera det kommer sådana urinprovstagningar med mycket kort varsel (jag antar att man inte ska hinna rena sig eller nåt) och ska göras med en sköterska närvarande. Också en upplevelse, det förstår ni som känner mig, att behöva kissa i en mugg med publik för att kontrollera om jag har narkotikaproblem….. Jag förmodar att det inte hittades något sådant i min mugg för en dag senare fick jag ett recept. Men ja, jag hann blir orolig för att de två Ipren jag tagit dagen innan kunde vara något otillåtet….

Det här är så märkligt. Jag tog en tablett min första morgon och jag var ganska tveksam till om det skulle vara nåt, den ska verka direkt, men det trodde ju jag knappast på.  Det här är inte klokt och det är så märkligt, en sån underlig känsla, så jag vet inte ens om jag kan börja beskriva den. Jag är fortfarande jag. Känner mig som jag. Pratar som jag. Jag är jag. Men mitt inre….det är så stilla!!! Det är helt lugnt. Inte lugnt som i apatiskt, eller nerdrogat. Bara lugnt. Jag vet inte ens om jag vill prata om det, för det känns som att jinxa och plötsligt tar det kanske slut! Jag är lite på högvarv, känner mig väldigt pigg och är extremt på gång hemma med en massa projekt. Jag har alltid varit det men jag är något mer sån nu, de senaste dagarna. Men den där stresskänslan, den finns inte. Jag vill göra en massa saker, och jag kan tänka ”jag ska göra någon gång”. ”Omgående” är borta. Jag fick inte ens panik när jag tjorvade om ordningen på tvättvikningen! Det är så otroligt konstigt och så otroligt skönt. Det är som om nån hängt upp hela mig på en galge så jag liksom bara behöver hänga med och inte behöver gå för egen maskin. Eller som när man stänger av fläkten efter ett långkok, det blir så vansinnigt tyst! Och inte på något sätt så det blir tyst och stilla för att jag känner mig slö, drogad, påverkad eller apatisk. Bara tyst och stilla i själen.

Kan det vara så enkelt. Kan det verkligen vara så enkelt, att jag med dessa små (svindyra) piller kunnat forma mitt liv på ett annat sätt. Det är seriöst inte klokt. Det är ta mig fan inte klokt att det var så enkelt. Visst har dessa små under-piller, som nästan står i neonupplyst glasskåp hemma nu, biverkningar. Låt oss hoppas att inte de drabbar mig för mycket. Jag märker redan av sömnsvårigheter och har svårt att somna, och vaknar fruktansvärt tidigt. Jag tror att det var morgon för mig idag, samtidigt som det var morgon för mina vänner i Thailand…. Jag har länge, länge haft problem med sömnen, men tidigare stördes den av min oro i kroppen, min känsla av att sömn var slöseri med tid. Nu vaknar jag bara. Det känns bara….som att jag vaknar helt enkelt.

Det är en överdrift att påstå att jag nu, omgående, efter några dagars medicinering, känner att jag kan återgå till det andra kallar normalt liv. Nej. Jag blir rädd, inte stressad, rädd inuti att en massa krav just nu blir för mycket. Jag hoppas att jag ska få lite mer tid, att landa i det här nya, vänja mig vid den här känslan. Det är inte min sak att avgöra, men jag hoppas. Det är ju också så att det är först nu, med ett lyckopiller till frukosten, som jag kan sätta igång och bearbeta allt som varit tungt, allt jag inte kunnat hantera. SÅ lyckliga är dom inte så man liksom bara gör ett lappkast från ganska mörkt till total happiness. Men nu kan jag i alla fall tänka klart. Nu kan jag tänka framåt. Inte lång tid framåt, men i alla fall någorlunda framåt, som typ till nästa vecka eller så. Och jag blir inte ens stressad i själen och börjar rada upp måste-göras innan ”framåt” är här.

Det är fan inte klokt. En liten tablett och livet verkar vända. Varför, varför, varför tog det så lång tid för mig, för andra, för alla, att komma fram till det här. Det är något som gör mig sorgsen, samtidigt som jag vet att min mormor sagt att allt händer av en anledning, och att allt som händer lär en något. Sant. Men vissa lärdomar hade varit bra mycket roligare att läsa sig till än lära sig genom att uppleva. Hur många såna här som jag finns det och hur många måste vänta alldeles för länge på hjälp!? Hur många orkar inte vänta. Om man väntar på något gott så väntar man aldrig för länge…..jo det gör man.

Väntan på sådant här är alldeles för lång. Jag är så tacksam att min är över.