Fridfull jul....eller hur.....
Julen nalkas med stormsteg, om nu någon har missat det! OM man, mot all förmodan, skulle ha missat det så har man 2134202 chanser per dag att uppdatera sig....Bara all reklam som fyller brevlådan och som snurrar på tv är påminnelse nog. Överallt spelas ljuv musik om fridfulla, strålande jular och tindrande barnaögon och om en gubbe som egentligen faktiskt inte finns....Det blir rätt motsägelsefullt där egentligen, ljuv musik om julens andemening, frid på jorden och glädje över att bara få vara med sina nära och kära, krockar med en miljard uppmaningar att öppna plånboken och fläska på ordentligt för ingen är glad om man inte får en jättedyr systemkamera eller en snöslunga i julklapp....Utan kamera och snöslunga så får nära och kära och friden på jorden ganska dåliga poäng.
Och är det en glädjens högtid för alla? Jag känner inte många, men vi vet ju alla att det finns många, som kanske inte har ett hem, ingen familj, barn som lever på gatan eller i trasiga hem, människor som lever i krig, dom som inte har mat för dagen, de som är svårt sjuka, och dom är väl tillräckligt många för att man ska kunna såga en del av det där med fridfull och strålande jul till tindret av barnaögon....Och "fridfull".....Jag känner inte heller någon som klassar julen som "fridfull"! Däremot känner jag många som nära på får lägga in sig med hjärtflimmer innan julhelgen är över och normal vardag infinner sig. Vardag där det duger med korv och makaroner och där man inte måste vara så jävla glad hela tiden. Fast jämfört med dom trasiga barnen och dom ensamma och hungriga så är det ju förstås ett skrämmande "problem" det där med att man dör av stress medan man försöker få ihop en jul med ett överflöd som skulle räcka till en hel by i Långtbortistan.... Men det är en annan rad av bokstäver i mitt huvud som kanske formas till en text en annan gång.
Men det där med "fridfull".....Själv har jag givetvis många känslor inför julen, men frid hör inte till dem. Jag hör till dem som kommer att drabbas av hjärtflimmer innan det här är över. Tror jag. Och om jag tänkt längre än näsan räckte för några månader sedan så hade jag bestämt avvärjt allt firande av jul, what so ever. Faktiskt. Jag är ledsen om jag drar ner stämningen av bjällerklang och röda julhjärtan här nu.....Om jag skulle vara en julbelysning skulle jag vara en sån som finns på ett hus i vårt kvarter, de har inte missat EN färg och allt blinkar hysteriskt. Jag skulle inte vara en sån där enfärgad, stämningsfull grej som sprider ljuv julestämning.Kanske jag skulle vara mer fridfull om jag också trotsade snön och kylan och ägnade halva dagen åt att hänga upp såna enfärgade, stämningsfulla grejer runt huset....Med lunginflammation som resultat.
Jaha, fridfulla jul.....Hur ska vi lösa det här då? Jag och Mr Right vinner oväntat en stor summa pengar, kan ta alla barnen med oss och fly landet? Helt ok tanke....Jag och Mr Right låser huset och flyr landet på tu man hand? Skulle funka för mig....Jag och Mr Right sätter oss ner och ser glada ut medan "någon annan" fixar en fröjdefull jul åt oss? Alldeles bra idé.....Vi klonar hela familjen och får ihop ett par extragäng så vi kan delta i flera firanden samtidigt? Underbara tanke....Eller....jag får ansvaret för att fixa en fröjdefull jul åt alla och lägger mig med näsan i vädret på juldagen? Troligt scenario.....
Vi är 2 vuxna, 5 "barn" och 3 "svärdöttrar" i vår familj. Vi ska fira jul ihop på nåt sätt, och om någon har en fungerande lösning för det där "nåt sätt" så tar jag tacksamt emot ett förslag! Julafton, den stora dagen av firande, infaller under en dag. Under denna enda dag ska vi hinna fira jul tillsammans, vi 10 som ingår i basen av vår familj. Det är inget problem! Även om alla barnen inte riktigt till 100% funnit sina platser som de "syskon" dom blivit genom hopslagningen av familjer så är det inget problem. Skulle vår jul endast innebära att vi 10 myser på här hemma i godan ro, så skulle "fridfullt" kunna blinka i neon ovanför vår ytterdörr! Till tonerna av Bjällerklang om så vore!
Det som tar ner en på jorden lite, och som får mig att lätt hyperventilera är allt det där runt omkring oss.....Och visst, jag hyperventilerar en hel del vad gäller det här med julklappar också, men det löser sig säkert smidigare än det där runt omkring.....För oavsett hur mycket alla säger att julen ska vara fröjdefull för alla så går det inte ihop. Oavsett hur mycket alla tycker att man ska släppa på det här med förväntningar och bara ta det som det kommer, så funkar ju inte det heller. För alla har förväntningar. Och även om ingen kommer att säga det högt så vet man i sitt inre att någon är besviken och hur jävla kul är det då?
Vad har vi då runt omkring oss?Ja alla barnen har en förälder till som vill åtnjuta deras sällskap på denna dag. Alla barnen har en farmor som förväntar sig lite barnbarnsbesök i olika omfattning tidsmässigt. 3 av barnen har morföräldrar, moster och morbror, som enligt tradition brukar ingå i julaftonsfirandet. Och 3 av barnen har flickvänner som vill fira jul med sina familjer, och de 3 barnen förväntas delta i detta. Totalt har vi 10 hushålls julfirande-planer som ska synkroniseras med vårt hushåll, alltså 11 hushåll ska fungera ihop tidsmässigt under EN dag. Är det någon som fattar varför min andning blir en aning ansträngd....Det är här förslag emottages tacksamt! Och nej, bespara er förslaget "alla firar jul hos dig" för det är inte aktuellt på något som helst villkor. Hjärtflimret klarar sig så bra utan den lösningen.
Ett hett tips var att inhämta information om dom andra hushållen, vad dom tänker sig för tider och vem som har tänkt äta var. Bra idé tyckte jag, och försökte inhämta det, och resultatet av mina ansträngningar blev ett antal "jag vet faktiskt inte", vilket inte förde mig framåt ett endaste dugg i sammanhanget. Helst skulle jag vilja rita en karta och lägga upp en plan för alla, och sen bara be dem sluta fundera för jag har redan räknat ut hur det här ska gå till.....Och när det ska gå till. För jag får känslan av att allas "jag vet faktiskt inte" betyder ungefär "fixa du, och säg hur vi ska göra och så gör vi så".....Eller så är det här bara en samling människor med ringa begåvning i beslutsfattande. Och just nu funkar det väldigt dåligt att vara begränsat begåvad just i det! Just nu behöver vi fatta lite beslut, eftersom det blir en slags dominoeffekt om en eller tre eller åtta inte vet. I detta nu så hyllar jag verkligen beslutsfattande!! Dominoeffekten åsamkar mig hjärtflimmer och hastig andning! Jag kanske är överkänslig men jag känner en lätt stress över att inte veta om jag ska ordna något för 3 eller 10 personer. Jag känner en lätt stress över att inte veta ungefär när jag ska ordna det. Lätt stress.....eller hur....blodkärlen sprängs på löpande band i mig nu....
Det kan inte bara vara i vårt hushåll det är så här! Visst vill jag tro att vi är unika...men jag har svårt att tro att just vi fått ensamrätt på att se storhelger som ett kaos och en oreda i beslut som inte går att ta för att länk nr 4 och 7 i kedjan inte tagit sina.....Detta avhandlas på tv dagligen, tillsammans med familjeterapeuter och all annan sorts begåvning i att handskas med problem. Men det hjälper mig föga att man avhandlar småbarnsproblem, där det jobbigaste är att dela dagen med en annan förälder. Vad gör man med stora barn som dessutom skaffat på sig en partner med tillhörande svärföräldrar. Jag behöver en terapeut. Säkert mer efter jul, än nu före! Jag vill att mina barn, och bonusbarn, och svärdöttrarna, ska tindra med ögonen men det verkar rätt så kört att få dem att göra det genom planering in perfektum. Kan man få dem att tindra genom att förklara att jag verkligen, verkligen ville att allt skulle bli fridfullt och vackert och minnesvärt för alla?
Nej, jag tror att jag ska fatta beslutet att jag och Mr Right lägger oss ner med benen i vädret och leker döda tills det är vardag igen. När vi kan koka makaroner och steka korv och läsa tidningen vid matbordet och slippa känna pressen att våra och alla andras förväntningar ska uppfyllas och vi inte behöver tindra med ögonen längre för att man ska det, när vi kan tindra som vanligt som vi gör alla andra dagar. När ett samkväm blir som ett firande genom att vi tar en kopp kaffe i soffan efter middagen, och när alla bara är hemma och trivs som vanligt utan att det ska behöva göras nåt märkvärdigt av det. Det känns som ett fridfullt beslut.
Någon annan fixar.....
Jag tänker faktiskt klaga lite nu, och kasta skit! Men jag har tänkt på det länge, så det är inget oöverlagt skit i stundens hetta....Jag tycker på riktigt det jag tänker säga!
Jag har förmånen att få leva i en hockeyfamilj! Nåja, förmån och förmån.....ibland känns det kanske inte så värst förmånligt....men oftast är det faktiskt det! Eftersom Mr Right är både lagledare och materialare i stadens J20 Elit-lag så har Mr Right GANSKA mycket att stå i. Har jag märkt. Det vore jättetrevligt om andra också skulle märka det och kanske bistå Mr Right lite grann, men det kommer inte att hända så det är meningslöst att ödsla tid på att önska sig sådant.
När Mr Right och jag bara var "vänner" så insåg jag ganska snabbt att det faktiskt var lite synd om honom. Han skulle hinna med så mycket, och mellan varven hade han en jättegnällig och krävande "flickvän". Fråga inte mig, jag vet inte vem hon var :) Han var ensamstående med hus och allt vad det innebär. Han hade ett barn som åt (äter) lagade måltider FLERA gånger om dagen. Han skulle hinna införskaffa material till måltiderna. Och laga dem. Han jobbade 100% utanför hemmet. Och han tillbringade 3-4 timmar per dag i hockeyvärlden. Nu i efterhand fattar jag inte hur han ens lyckades klämma in mig nånstans där emellan, och inser att det var annat som fick bli eftersatt. Som sömnen till exempel. Stackars Mr Right. I alla fall led jag så med honom så vid något svagt tillfälle (förmodligen för att få någon egen vilja igenom) lovade jag att i framtiden skulle jag minsann alltid stå vid hans sida och hjälpa honom.....Ja, ja, jag vet...ibland säger man FÖR mycket.....
Men nu när vi är mer än bara vänner så har jag ju insett att för att vi ska få någon som helst kvalitetstid tillsammans, vilket är ett stort önskemål hos oss båda fortfarande (vi ser ju om några år....) så är det bra om jag kan hjälpa till med något. Andra, normala, par tillbringar sin kvalitetstid med restaurangbesök eller utlandsresor. Vi sammanställer lotterier och planerar inför kommande matcher. För övrigt så är det ju vintertid man åker till utlandet och eftersom vintertid är lika med hockeysäsong så finns det ändå inte på världskartan att vi skulle åka nånstans. Ens en helg. Men ja, Förare har valt själv och Förare valde rätt. Tycker hon än så länge :)
Jag har ju varit i denna världen tidigare, när den yngste sonen spelade, och har lite erfarenhet av ideellt arbete för föräldrarna. Trodde jag! Nu märker jag definitivt skillnaden mellan ett U12 och ett J20. När ungar spelar i t.ex U12 är dom SMÅ, och föräldrarna liksom bara fattar att dom behövs för att hela hockeykarusellen ska kunna snurra vidare. Man tog arbetsschema för kiosk, speaker, utvisningsbås och annat på allvar. Och stod det på schemat att det var den här mamman som skulle jobba så gjorde hon det, och kunde hon inte så ordnade hon med ett byte. Själv. Alltså inte bara DEN HÄR mamman, utan det gällde alla föräldrar, och det funkade. Fick man en lottlista i handen så sålde man lotterna. Och fick man en Newbodykatalog i handen så sålde man för Newbody. Det var liksom bara så. Givetvis var det inte roligt någonsin, men det var underförstått att man hade ett litet barn som bara ville spela hockey, och hade man en gång gett sig in i det så var det bara att gilla läget och stödja barnet och föreningen på bästa sätt. Man förstod att föreningen inte bajsade pengar och skulle ungarnas verksamhet kunna bedrivas vidare så var det bara så här. Såklart fanns det alltid ett par stycken som fick tvingas och mutas och hotas för att sköta sin del, men på det stora hela var dom få. På den tiden. Det var som självklart att man deltog aktivt i sitt lilla barns intresse.
Dom flesta som spelar i dagens J20 är min unges gamla lagkamrater, dom som fortsatte att idogt träna och såg till så föräldrarna aldrig skulle sakna aktivitet under helgerna.....Åren har gått och dom flesta har fyllt 18, alltså blivit "vuxna" och i samband med detta tycks det ha hänt massor. Ungefär som följer....
På måndag är spelare "Preben" 17 år, bor hemma, har mor, far och syskon, går i skolan och hela familjen jobbar ideellt för att Preben ska kunna spela i föreningen som inte bajsar pengar. På tisdag fyller Preben 18, men bor hemma, har mor, far och syskon, går i skolan och föreningen har fortfarande inte börjat bajsa pengar, men nu plötsligt säger familjen "nu är Preben vuxen, nu får han lösa det där med kiosk och sekretariat själv om han vill fortsätta spela"....Vad exakt som förändrades i Prebens liv var att han säger en annan siffra när någon ber om hans ålder, men i övrigt ser hans värld ut som den gjorde på måndagen. Nu är det inte alla familjer som säger så här, men dom finns, och bara det gör dem för många! Hur tänkte familjen att Preben skulle lösa det själv? Genom att kuta upp och sälja kaffe mellan bytena i en match? Eller be svärföräldrarna som han sett två gånger och ännu inte sagt "godmorgon" åt? Eller måste han helt enkelt sluta med hockeyn för att han inte har någon familj som backar upp honom längre? Efter att ha spelat, uppbackad, i större delen av sitt liv.
Det värsta med alla dom här föräldrarna är att dom verkar leva efter teorin "nån annan får göra det". Ungefär som jag har förklarat för mina tonåringar skulle jag vilja förklara för dessa föräldrar att "du tycker det är svintråkigt att göra det här, men din insats innebär att du gör det en gång, varför tar du för givet att någon annan ska tycka det är kul att göra det för alla, många gånger"....Men i de fall jag tagit det med tonåringar har det gällt saker som att bädda en säng eller lämna sin smutstvätt på avsedd plats. Och det har faktiskt varit lättare än att få vuxna föräldrar att fatta grejen!!
Det är dryga 25 spelare i laget, och det behövs runt 10 personer till kiosk, sekretariat och annan verksamhet under en match. Varför faller det sig alltid så, nu med de "vuxna" spelarna, att det är samma personer som nästan tvingas (för att dom inte kan säga nej) att ställa upp match efter match. Medan det alltid är samma personer som kommer till ishallen med åsikten "jag är väl här för att se hockey, inte jobba". Samma stackare som måste ställa upp på alla matcher, i stället för att ALLA delar det mellan sig och får nån enstaka gång var. Jag förstår inte hur man tänker när man tänker så, att det är så tråkigt så man inte har nån lust att hjälpa till, men man förutsätter att "nån annan" vill ta det tråkiga! Och när man säger "men NEJ, jag tänker inte stå i kiosken, vi har faktiskt jättemycket att göra hemma".....det får mig rätt ond och grinig....ALLA har väl mycket att göra hemma numera! Varför är just nej-sägarnas göromål viktigare än andras!? Och att ofta bara utebli, ibland med kort varsel, och lämna en lagledare att ringa runt och tjata på folk för att få ihop det som är ett MÅSTE.....Det är ett så omoget och hänsynslöst beteende. Visst, vi i min hockeyfamilj får ju kvällarna att gå.....Eftersom det blir vi som får försöka hitta någon som inte kan säga nej.....
Det känns som om mycket är på väg att bli så, man tänker bara på sig själv och man gör inget för någon annan om det inte är roligt. Inte bara i hockeyvärlden, utan i världen i stort. Man tar för givet att det finns "nån annan" som ställer upp. Man rycker på axlarna åt att man kanske sätter någon i skiten rejält genom att utebli, eller bara vägra vara med att dela. Det är i många fall så vi lär våra barn också. Om dom tycker det är tråkigt att plocka undan efter sig när dom ätit så gör någon annan det. Eller om dom tycker det är tråkigt att städa sitt rum så gör någon annan det också. By the way, vi som har söner som vi lär på det sättet....gör inget skoj med sonens rum när han flyttar ihop med sin första flickvän....han är tillbaka hemma innan tapetklistret under dom nya tapeterna torkat.....eftersom det inte finns flickor idag som fortsätter städa upp efter sönerna som tycker det är tråkigt......Och Prebens föräldrar lär ju Preben att man inte behöver ställa upp på någon annan om man inte har lust! En del Preben:ar kanske lär sig att man inte ska bete sig så, en del Preben:ar kanske blir helt tvärtom eftersom dom vet hur det känns att vara den där "nån annan". Men många Preben:ar blir precis som sina föräldrar. Hemska tanke.
Jag menar inte att man hysteriskt måste rusa runt och tänka på andra hela tiden, hjälpa till överallt där det behövs. Men normal hänsyn, om man är delaktig i en grupp t.ex, man drar sitt strå till stacken för att man bara ska göra det. Man gör det i en familj och man gör det på sitt arbete. Man ska inte förutsätta att det alltid finns någon annan där och tar sånt som man själv inte har nån lust med! Om det skulle utgå ersättning till dem som ställer upp så skulle det garanterat finnas många som plötsligt har både tid och lust och ork. Hur funkar det? Varför får man mindre att göra hemma om man erbjuds betalt för att stå i kiosken på en hockeymatch? Det är alltså knappast fråga om att man har så mycket att göra hemma, det är bara helt enkelt så att vi inte hjälper någon gratis. Man har dock inga problem att vara med att dela på frukterna av andras arbete.....
I vår grupp har en försäljning (för att få in pengar till bland annat mat under bortaresor) just avslutats. Många har sålt jättemycket och hela resultatet var mycket bra. Men en del, ganska många, har inte sålt EN ENDA SAK, och alltså inte dragit in en krona. Dom tycker det är okey. Uppenbarligen. Men tycker dom att det är okey att dom sedan under bortaresorna får stå för sin egen mat? Och om dom ändå får vara med och dela på "frukterna", eftersom det är svårt att dela lite hit och dit i ett lag....hur kul är det för dem som jobbat in allt? Vad lär sig dom som inte ansträngt sig ett dugg? Jo, att det faktiskt funkade med konceptet "någon annan" fixar.....Dom som å andra sidan jobbat duktigt lär sig visserligen att det ju för en del funkar att bara glida med på andras vågor, och dom tänker säkert att dom också skulle kunna göra så. Men dom kan inte, dom har ett samvete som säger åt dom, gång på gång, att man inte gör så. Åt det hållet går mycket av samhället idag och det är rätt skrämmande.Att man inte visar andra mer hänsyn än så, tar sin bit av bördan så den blir lättare för alla i stället för jättetung för några. Man gör inget som inte betalar sig i cash i fickan. Att få betalt i tacksamhet är inget värt. Det känns ganska sorgligt.
Men ni vet....."what goes around, comes around"....så dom utan samvete får nog tillbaka en vacker dag! Det kommer den dagen när dom behöver någon som fixar och jag skulle inte tro att kön av frivilliga ringlar så lång......
Vardagshjälten
Jag har många historier i huvudet, som rör människor jag känner, och har i min närhet. Jag vill verkligen påpeka att jag inte lämnar ut deras liv utan att ha pratat med dem först! Det är inte så att de får ta del av mina tankar först när de är publicerade här. Mer hänsynsfullhet än så har jag! Så ni är medvetna om det bara....
Jag har en man i mina tankar! Och det är inte Mr Right! Nå...han finns alltid där, men nu får han dela mitt middagstomma huvud med en annan man som besöker oss ibland. Han är inte min vän från början, jag kände inte honom alls, men hade hört talas om honom. Han är Mr Rights vän och har av naturliga skäl nu också blivit min. Och han är en vän man vill ha omkring sig, för att inte säga, det är en ära att ha honom som vän. Det låter ganska högtravande, men i vissa fall kräver vardagssituationer och liknelser lite högtravande ord! Ungefär som att man i vissa fall verkligen får och måste svära för att omgivningen ska förstå att det är seriöst menat det man säger....Men att ha lärt känna honom har då lärt mig både det ena och det andra och det är positivt! Jag hade varit en "mindre människa" utan de aha-upplevelser jag fått genom att prata med honom!
Vi människor kan vara ganska trångsynta, och har väldigt liten världsbild, även om vi gärna tror att det inte är så. Men jag erkänner, utan omsvep, att det gäller även mig. Innan jag träffade Honom, Mr Rights och min numera gemensamme vän, första gången hade jag en hel rad förutfattade meningar om honom. Nu i efterhand kan jag peka finger åt mig själv och påpeka att ingen av dessa meningar hade någon grund i vad jag verkligen visste, vad som var kallt fakta, det var bara baserat på vad jag sett och hört. Ungefär. Och jag skäms så jag rodnar när jag tänker på det! Jag hoppas Gud förlåter mig! Jag har faktiskt berättat detta för Honom, vännen, inte Gud, och han skrockade vänligt, och sa att jag inte är den första, och inte den sista. Han har förlåtit mig. Och eftersom min religiösa läggning är ganska måttlig så är det nog viktigare än det med den där guds förlåtelse-grejen.
För ganska många år sedan var han en aktiv och fartintresserad ung man i sina bästa år. Jag har förstått att han var omgiven av vänner och inte alldeles impopulär bland damer. Han hade ett fullvärdigt liv. Så kom en dag som säkert var som alla andra dagar för många, men som förändrade hans liv från en sekund till annan. Han kommer inte ihåg själva händelsen, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Är det bra eller dåligt att inte minnas en händelse som stjälper hela den grund man byggt sitt liv på? Jag vet inte. Det är säkert lika bra, som dåligt, beroende på hur man mår för dagen.
Han råkade ut för en trafikolycka, en mycket svår sådan, och under en tid var det högst ovisst om han ens skulle överleva. När det väl stod klart att han skulle överleva, så stod det också klart att han troligen skulle bli sängbunden, svårt hjärnskadad, och möjligen, eventuellt, kanske kunna föra sig i rullstol någon gång långt bort i framtiden. Om man stannar vid det en stund, så har vi pratat om det, och kommit fram till att alternativet "sängbunden" skulle ha varit ett öde, värre än döden. Jag vet inte om jag verkligen förstår det i ordets rätta bemärkelse, hur skulle jag kunna göra det som aldrig varit i den situationen, men jag "förstår" det med min begränsade erfarenhet på området. Det kan vara att man tänker "man lever ju i alla fall", men är det att "leva"....ligga till sängs och vara beroende av andra människor för de enklaste vardagsbestyr?
Under en lång tid var Han det. Beroende av andra människor för allt det enkla, som vi alla gör utan att tänka oss för. När jag tänker så, så känner jag en enorm tacksamhet över att jag fixar mina vardagsbestyr själv och att jag har många vardagsbestyr att fixa! Även det en läxa, var nöjd med det du har, det finns sådant som är värre!
Så småningom tränade han upp sig i rullstol och det ansågs som en bedrift. Han har berättat för mig att han sagt åt sjuksköterskorna som gav honom rullstolen, att "den här var inte bekväm, här tänker jag inte sitta länge", och att de gett honom lite svaga leenden, men skakat på huvudena. Misstroget och sorgset.
Sen följde en LÅNG tid av rehabilitering, och hur kan man annat än beundra honom för hur han kämpat, och jobbat, och svettats för att komma framåt! De timmar han ägnat åt träning går inte att räkna längre. Och hur lätt hade det inte varit att lägga sig ner och säga "det här går inte". Han säger att alla som har sagt så åt honom, "det går inte", har gett honom den styrka, och det jävlar-anamma han behövt, för att visa att "det går fan visst också"! Och föreställ er känslan, jag kunde känna den när han berättade det, att kunna GÅ in på återbesök och se sköterskorna som skakat på huvudena! Det är inget som man kan jämföra med andras glädje och stolthet för att dom orkat springa 4-tullars eller köra två pass på Everybody efter varann. Det är något så mycket mer outstanding! Han var dömd till sängläge, och han traskar!
Visst är han skadad, det är inte fråga om annat. Han har svårt att gå. Han har en arm som inte fungerar. Han har ett skadat tal, det går lite långsamt när han pratar och han sluddrar lite grann. Han har en del ofärdigheter som inte alla andra har. Och där stannar så många upp, och fokuserar, lägger märke till vad han INTE kan. Vad han har svårt för. Varför är vi så? Varför har vi en förmåga att nästan alltid tvärnita först vid det som är negativt, och det som inte är bra!! Och fastna där! Jag var också fast där innan jag fick nöjet att lära känna honom. Jag hade också fokuserat på alla dom saker som inte låg på hans plussida. Naturligtvis tyckte jag också, som så många andra, att det var otroligt imponerande det han åstadkommit. Men ändå....man hade sin förutfattade mening....och när man hör "hjärnskada" så tolkar man det på ett sätt som jag inte ens vill skriva ut i ord.
Men allt det han har då? Allt det som är positivt! Han GÅR, mot alla odds så GÅR han! Han kan köra bil (och har en ganska flådig sådan också....som han tvättar så ofta så jag får skratta åt honom för det.....) Han har en arm som fungerar. Han kan sköta sitt hushåll själv, han städar och lagar mat och gör upp eld och allt det vi andra gör. Vi har pratat om det också, hur enkelt det skulle kunna vara för honom att bara lägga sig och säga "jag kan inte städa badrummet, eller byta sängkläder"....och låta nån annan ordna det för honom. Men så gör han inte. Han gör det själv. Och som han säger, det går, det tar lite mer tid än vad som anses normalt, men å andra sidan har han inte bråttom någonstans. Han tränar varenda dag, varenda morgon, men för honom är det livsnödvändigt, inte bara av kosmetiska skäl. Även om han inte direkt tycker att hans magrutor är till nackdel :) Han sköter alla sina vardagsbestyr själv. Mot. Alla. Odds. Och han som inte skulle kunna resa sig ur sängen ens, som det spåddes för länge sen!
Även om hans hjärnskada gjort hans tal sluddrigt, och hans tankeverksamhet lite långsam, så är han fortfarande HAN där inne. Han pratar och berättar, han har en sjukt rolig humor, och han är ibland lite för rapp i käften....Man behöver inte prata med honom som om han vore 2 år gammal, man kan skoja och babbla hur mycket som helst och han är med. Han är varm och vänlig och han tycker om att få en kram när han kommer, och när han åker hem. Han tycker om människor. Ibland har han det tufft, svårmodet sätter in emellanåt, och vem skulle inte ge efter för det ibland. Vem skulle inte förbanna den dag som förändrade hela ens liv. Även om man glädjer sig åt det man lyckats med, så naturligtvis måste man få sörja det man en gång haft. Han pratar så öppet och rakt från hjärtat, så man kan inte annat än ta det så tillbaka, rakt in i hjärtat.
Han kan vara ledsen för det han saknar i sitt liv, och ändå så glad för det han har. Och han kan vara ledsen för det vi andra kan vara, så trångsynta. Vi tror att han är dum i huvudet bara för att han är långsam, vilket han defintivt inte är. Snarare tvärtom. Han bemöts som höggradigt berusad för att hans tal är skadat, vilket aldrig heller stämmer för han dricker inte. Han har tappat en hel del av sina gamla vänner, men visst också vunnit en del nya. De han tappade var nog inga riktiga vänner ändå, hur kan de ha varit det när de försvann då han behövde dem som bäst....Det är ju inte bara hans kroppsliga funktioner som slagits ur spel, och förändrats från en sekund till annan, det är ju hela hans liv. Allt det som var han. Så många, och så mycket, som ingick i hans liv är bara borta. Samtidigt som han ska lära sig att leva om från början, hitta en glädje i att göra det, ska han tvingas sörja det som var hans liv tidigare.
För mig är han en vardagshjälte. Att se så mycket positivt med sitt liv, trots att det är en skugga av det han haft. Att kämpa för att klara av och orka vardagliga saker, som tidigare kom så naturligt av bara farten. Att bli sedd som mindre vetande, och glodd på för de synliga men han fått, när han fortfarande är sig själv inuti, och medveten om det som syns. Att vara den han alltid varit i själen, och ändå bli sedd som någon helt annan. Det måste göra ont så in i helvete! Hur kan man vara annat än en hjälte när man går vidare i livet med de oddsen! Och vi andra....som alltid först ser det han inte kan, inte är, inte gör.....i stället för det han kan, det han är och det han gör..... Att vi faktiskt vet att det finns människor under synliga "fel och brister", det VET vi, men ändå beter vi oss ofta som om vi glömt att den människan troligen både ser och hör alldeles utmärkt. Det är nog så att det inte är han, och andra i samma situation, det är "fel på"! Det är oss andra det är fel på. På riktigt. För att vi inte tänker längre än näsan räcker och för att vi skapat en modell för vad som är "normalt" som är alldeles för trång för verkligheten. Fy skäms på oss. Jag skäms då i alla fall. Jättemycket.
Och du, min vardagshjälte.....din bil ÄR jävligt snygg....jag håller med dig....Men MÅSTE man tvätta den typ hela tiden....:)
Historien som ingen vill höra....
Jag tror inte han förändrades över en natt. Inte från att på måndagen vara Mr Gullefjun, ömsint och kärleksfull. För att sedan på tisdagen plötsligt vara Mr Helvetet, elak och våldsam. Så tror jag inte att det gick till. Om Mr Gullefjun förändras så plötsligt så tror jag att man har ryggrad nog att göra kraftigt motstånd, ryggrad nog att ta sitt barn och lämna. Men när Mr Gullefjun successivt, sakta, förändras till Mr Hell, hinner han effektivt och organiserat bryta ner ens ryggrad, tillintetgöra allt motstånd, och det som blir kvar av en har absolut ingen kraft att lämna. Inte ens för barnet. Det som blir kvar kommer inte ens ihåg hur stark, glad och vacker man varit en gång. Det som blir kvar är slitet och ledset, utan kraft och utan självbevarelsedrift.
Om han dessutom växlar mellan Gullefjun och Hell, så blir det ännu svårare. Man kanske sammanbitet bestämmer sig för att IDAG SKA JAG FAN LÄMNA HONOM. Man åker hem från jobbet och har redan sin flyktplan klar. Och när man kommer hem står Mr Gullefjun där med middagen på bordet och välkomnar en varmt, och Mr Hell är inte inbjuden. Hur upprätthåller man sin flyktplan i en sådan situation. Säger man, medan Gullefjun leker med barnet, att "jo, by the way, jag tänkte lämna dig ikväll och jag tar vårt barn med mig". Säger man så, när man är trött, nedtryckt, ryggradslös och när det är lugnt och trivsamt hemma. Knappast. Jag tror man resignerar, även om hela ens sunda förnuft vet att detta är tillfälligt, hela ens kropp och själ skriker "STICK". Jag tror inte man har någon energi, någon självkänsla kvar till att göra det ens sunda förnuft säger till en. Inte ens för barnet.
Man kanske vet att han skulle jaga en tills man dör. Och vad händer då? Vad händer med barnet? Vad händer med barnet om han gör det han säger så ofta, hugger kniven i en. Om han är som direktsänd från helvetet när man är hemma och tassar på tå och försöker, försöker och försöker göra allt för att han ska trivas....vill man ens veta hur han skulle bli om man stack. Och trots att Mr Hell skrämmer barnet från vett och sans så ofta, så är Mr Gullefjun en fantastisk pappa. Det kanske är hans taktik, ta in Gullefjun så pass ofta, så att ens tveksamhet skulle bli ännu mer tvekande. Eller kanske för att driva en från vettet bara. Han säger det också så ofta, att man redan är från vettet, att man är psykiskt sjuk och borde söka hjälp. Kanske det är så! Kanske man själv är orsaken till Mr Hell, man själv tigger och ber om det. Han säger ju så, att han inte skulle behöva vara så elak om man kunde uppföra sig. Man borde ha gett sig av den gången, då han kom hem och slog sönder hemmet. Men då blev man så chockad, barnet blev helt förtvivlat, och allt blev sånt kaos så man orkade inte ta sig samman. Och Mr Gullefjun lovade ju att det inte skulle hända igen!
Man vet säkert att det är vansinnigt när han ringer till jobbet för att kolla att man är där, men det börjar så sakta så man först tolkar det som ren välmening, han vill höra hur man har det. Sen ringer han flera gånger om dagen och det tar en tid innan man förstår att välmening inte är orsaken. Han börjar kanske dyka upp på ens arbetsplats, oanmäld, och till en början tror man att det är som han säger, han vill äta lunch, eller bara hade vägarna förbi. Det tar en tid innan man förstår att det är en slags kontroll. Det kanske är därför man håller sig för sig själv där, ifall han skulle dyka upp, när man inte vet exakt vad som kan uppröra. Det tar en tid innan man förstår att det inte spelar någon roll om man är för sig själv, eller inte, allt upprör. När det gått så långt så han dyker upp och kräver att få läsa ens jobbmail har man redan för länge sen blivit så kuvad så en tanke på att neka honom finns inte. I början tror man också, ganska länge tror man det, att det är omsorg om ens välmående som gör att han klockar ens tid mellan arbetet och hemmet, att han blir orolig om man dröjer, tror att det kan ha hänt nåt. Det tar en tid innan man inser att det är lättast att köra hem i något som vilar på gränsen till olaglig och farlig hastighet för att det blir lättast så. Man väljer mellan vansinne och vansinne, och det vansinne man väljer är det som kanske gör livet lättare hemma. Man förstår inte varför det alltid känns som fel val, varför det inte blir lättare. Man vet att kollegorna viskar om en, och man skäms, men man vågar inte göra det som kanske är rätt rent logiskt. Man gör det som underlättar hemma.
Han skulle inte behöva ringa, dyka upp eller ta tid på en, om man älskade honom mer, så som man gjorde från början, då skulle han veta att man inte är någon annanstans än på jobbet, att man inte gör annat än arbetar där och att man kör raka vägen hem när man slutar. Men det är svårt att älska honom lika mycket som man gjorde i början. I början var han bara Gullefjun. Det är för svårt att älska Mr Hell. Han säger att det är därför han blir så svartsjuk, för att man inte visar sin kärlek. Men inte ens när man försöker göra det blir han nöjd. Om man hade sin ryggrad kvar, sin egen styrka, så skulle man veta att det här inte är rätt! Men om man är en spillra av sig själv. Om man inte får sova, för att Mr Hell sitter bredvid en hela nätterna och vill att man ska erkänna något, man vet inte ens själv vad man borde erkänna. Om man inte får sova för att Mr Hell skrämmer barnet när han blir som tokig om nätterna. Har man någon som helst redig tanke i huvudet då? När man inte FÅR sova, eller när man inte VÅGAR sova för han tar så hårt i en när man somnar. Om detta pågår natt efter natt. Hur mycket av ens sunda förnuft finns kvar.
Det är säkert så att Mr Hell stärks ju mer man bryts ner. Hans anfall blir värre och värre. När kommer man till den punkt att man nästan slutar duscha för att Mr Hell vet med säkerhet att den enda anledningen till att man duschar är för att man bedrar honom? När kommer man till den punkt då man inte vågar bry sig om sitt utseende? Kommer man till den punkten när han inte låter en sova på några nätter, eller kommer man till den punkten när han förklarar att han ämnar avsluta ens liv? Eller låter man helt enkelt bli att duscha och bry sig om sitt utseende för att barnet skräms när Mr Hell blir upprörd?
Om man är så utmattad och pressad, förstår man då någonsin när växlingen sker mellan Hell och Gullefjun, eller går dagarna ihop i ett och all livslust rinner ur en som om man vore ett läckande såll? Jag tror man förstår att det här är fel, och skammen över att man låter sig leva i något sådant blir ytterligare en press som tar kraften ifrån en. Jag tror att det enda man tänker på är barnet, hur ska man få barnet ur det här, hur ska man komma ur det här med livet i behåll. Och när man tänkt det så kommer Mr Hell med sina hårda nypor, och påminner en om att man inte förtjänar att leva. Det är säkert då man tänker att det inte är någon idé, han skulle nog jaga en tills man dör. Det är kanske då man tänker att det är lika att man fogar sig, blir en skugga och lever för att göra Mr Hell nöjd, det blir lugnast för barnet.
För alla som inte lever i den skräcken är det säkert självklart att man inte låter sig dras ned, det är självklart att man sticker så fort man kan, och det är självklart att man inte utsätter sitt barn för ett sådant liv. Det är självklart att man har möjlighet till fria val över vad man gör i sitt liv, och det är självklart att man duschar och pratar med kollegor. Men alla som inte lever i det....på vilket sätt står de över den som lever i skräcken, hur kan de peka finger och vara förnuftiga....hur kan de veta hur de skulle agera.....Skammen över att man förmodligen borde agera på annat sätt, och inte gör det, blir säkert så stor så man håller ännu mer tyst. Man skulle nog vilja försvinna in i sig själv och det som tidigare varit ens JAG suddas ut mer och mer. Kommer man ihåg hur man skrattar när det blir så där. Knappast. Man vågar nog inte ens skratta, för Mr Hell tycker inte om det. Och efter en tid blir det något fullkomligt normalt att göra som Mr Hell vill. Det onormala blir normalt, hur kan det bli annat när man lever i det dag efter dag.
Man kanske har försökt berätta för sådana som man hoppas ska kunna hjälpa. Som känner Mr Gullefjun och borde ha anat att Mr Hell finns. Men om de blundar och inte vill se, om de inte vill höra, inte vill tro? Hur skulle man kunna stärkas av det. Varför skulle någon annan göra något? Utsätter man någon annan för fara om man försöker berätta? Vem skulle tro på det man säger? Och om de skulle tro, Mr Gullefjun skulle ta dem ur den tron snabbt och vad händer om han får veta att man berättat. Man förstår inte hur man kan låta barnet leva på det sättet. Hur man låter barnet höra förnedringen, höra Mr Hells utbrott, skrämmas så gravt så barnet inte ens vågar sova i sitt eget rum. Hur kan man göra det? Kanske man ändå är så tokig som Mr Hell säger? Blir man stärkt och rakryggad av alla dessa tankar? Eller trycks man ned än mer och får än mindre ork att förändra sitt och barnets liv? Allt man vill ha är lugn och ro, man vill att barnet ska ha en familj, och att barnet ska få ha den far Mr Gullefjun kan vara. Och jag tror man är så livrädd för vad som händer om man försöker förändra. Man resignerar och man sätter nog sig ner och bara väntar. Väntar på att allt ska ta slut.
Det kunde ha varit en historia ur min fantasi. Utan grund och bara en hel rad påhittade funderingar. Men historien finns. Hon var som ett skogsrå, lite tillbakadragen och blyg, men med ett glatt och vänligt sätt, hade lätt för skratt och vacker som en dag. Med ögon som mörka skogstjärnar, som ibland skuggades och verkade dölja något sorgset. Som om ett ensamt litet barn skymtade innanför, och då och då förvillade hon sig tillbaka till den känslan trots att hon var vuxen. Så mötte hon Mr Gullefjun. Hon var så förälskad. Och hennes mörka ögon skuggades inte av den där, nästan opåtagliga, sorgen längre. Hennes liv var som hon alltid velat ha det, en stilig man och ett litet barn och det enda hon ville var att barnet skulle få växa upp med en mor och en far och inte sakna något i sitt liv. Hon älskar barnet över allt annat. Mycket av hennes historia vet jag, hon har berättat för mig, men en del är mina egna tolkningar, jag har försökt tänka mig in i hennes liv. Och tänkt har jag....en tid gick mina tankar till henne under alla mina vakna timmar.
Han förändrades sakta, Mr Gullefjun, och hon med honom. Skogsrået, med vackra ögon som blev sorgsna igen, med livsglädje och med mycket skratt och vänlighet, som inte släppte alla så nära in på livet, förändrades och även om alla förstod att något var på tok gjorde vi ingenting. Varför gjorde vi ingenting. Nu i efterhand vet jag ju att vi inte fick all information, jag vet ju nu att hon av rädsla undanhöll de värsta delarna av sitt liv. Men vi borde ha gjort något ändå. När den vackra blev en skugga av sig själv, med bara sorg och allvar i de mörka ögonen, då borde vi ha gjort något. Jag vet varför hon inte lämnade. Jag har pratat med Mr Gullefjun, och Mr Hell. Jag vet hur manipulerande, övertygande och märkligt han kunde bete sig. Jag blev rädd för honom, och jag levde inte ens i hans närhet. Jag kan förstå hur hon tänkte, eller inte tänkte, när hon blev kvar. Även om barnet for illa. Jag förstår att den vanmakt hon kände när han vände på allt hon sa, allt hon gjorde, och när hon blev anklagad för att ljuga oavsett vad hon sa, när hon blev så anklagad för det så hon till sist själv trodde att hon kanske började bli tokig. En sådan som Mr Hell kryper in under skinnet på en, in i ens huvud, och han gör precis som han vill där inne, man har inte en chans. Man lämnar inte Mr Hell ostraffat.
Allt fick ett slut. Tvärt och abrupt. Och skulle hon inte ha gjort det hon gjorde, så tror jag inte att hon varit i livet längre. Blev det bra då? Jodå, till sist, men det tog tid. Mr Hell kunde inte skada henne längre, men nu skulle hon kämpa mot dem som bara sett Mr Gullefjun. Dem som stod honom nära och vägrade att förstå det de ändå så länge borde ha förstått. De som målade över alla ojämnheter och trodde att allt kunde glömmas. Och kampen mot dem var inte lättare att leva med. De gjorde sitt bästa för att övertyga henne om att allt var hennes eget fel, och de behövde inte göra mycket, det var ju så hon levt under lång tid, i tro och förvissning om att allt var hennes eget fel.
Allt kom över henne så plötsligt, och från den ena dagen till den andra var hon tvungen att ta sig samman och försöka ta itu med alla känslor hon undertryckt så länge. Plötsligt hände det för mycket, som tvingade henne låta sig att tänka på allt. På all förnedring hon utsatts för, återuppleva alla helveten, samtidigt som han levde sig in i sin Gullefjun-roll, men betedde sig som ett skrämt och sårat barn. Så småningom fick han hjälp och det visade sig att han inte var en Mr Hell för skojs skull, det fanns en orsak, och han fick hjälp. Trots att jag känner sån ilska mot det han gjorde, så är jag glad för att han fått hjälp. För barnets skull. Och för henne. Det är en lättnad för dem alla att veta och förstå att den Mr Hell han blev, inte var han, en lättnad för henne att veta att den man hon så hett älskat inte var en djävul. Inte utan orsak. Och hon var inte orsaken.
Jag tror att det var minst lika mycket helvete att ta sig ur helvetet som att leva i det. Jag vet att det var det. Jag fick se helvetet på närmare håll än många, och de gånger jag trodde att hon skulle braka ihop fullständigt är oräkneliga. Men mitt skogsrå, den vackra, fick lugn och ro en tid, fick styrkan tillbaka, långsamt, långsamt, men hon reste sig ur askan. Hon har sitt barn och barnet går före allt. Barnet fick henne på fötter igen. Och de som gjorde allt i sin makt för att slå undan fötterna för henne, de lyckades inte. De som ville ha henne på fötter, som hjälpte henne upp, var starkare, hon var starkare. Och när hon väl vågade tänka efter, inse hur hon haft det, visste hon att hon aldrig, aldrig skulle utsätta sitt barn och sig själv för det igen. Hon är som en vacker, livstörstande maskros, hur de än försökt trycka ner henne har hon kommit upp igen, greppat efter livet och ljuset. Och jag tror att den skugga av sorg som jag sett för länge sen i hennes ögon är en skugga av något som skapat den styrka hon besitter, fast hon stundtals inte ens själv vetat om den.
Jag beundrar henne så oerhört för att hon inte gick under, för att hon tog sig upp igen och för att hon inte gav vika för dem som inte ville henne väl. När jag tänker efter övergår det mitt förstånd att hon överhuvudtaget orkade samla sig. När man fick ta del av det som hände efter det som blev slutet......det övergår mitt förstånd att hon orkade. Men det är nog så människan är. Man reser sig om man känner att det finns något att resa sig för, om man känner att det kanske kan gå. En gnutta hopp, och man fixar det. Det finns så många som hon, som skulle behöva någon som ser innan det är försent. Någon som vågar lägga sig i. Varför vågar vi inte lägga oss i, fast det är så uppenbart att vi borde....
Mitt skogsrå lever. Hon och barnet lever. I lugn och ro. De uppskattar vanlig, tråkig vardag mer än vi kan förstå. Det finns dom som inte överlever. Och det finns dom som överlever så svårt märkta i både kropp och själ så kanske döden varit en lättnad. Men mitt skogsrå lever, hon får känna solen mot sitt ansikte en vacker dag, höra snön knastra under skorna under en skogspromenad, känna sina nära smeka hennes kind, höra barnets glädje över smått och stort, möta någons leende och lockas till skratt utan rädsla. Och hon är värd varje sekund av det, hon är värd all respekt för allt hon genomgått och för att hon reste sig. Hon är värd livet. Hon och barnet är värda livet. Hela livet.
Summering....
Sommaren är definitivt över. Hösten känns också ganska över. Vår gräsmatta vilar, vit av frost, i ett blekt solljus, en sol som står så lågt så man förstår att det inte är länge kvar tills den inte orkar upp alls på ett tag. Det ser vackert ut, men vemodigt. Jag brukar drabbas av riktig sorg i slutet av augusti, när kvällarna blir mörka och flyttfåglarna gör sig hörda på väg söderut. Det går över i september och jag inser att jag tycker om hösten, kanske för att jag är född på hösten, kanske bara för att det är vackert. Brukar vara vackert....i år har hösten inte varit det....det har varit grått, blött och fult. Så nu när det är så kyligt i luften och den bleka solen silar mellan frostade träd, i frostad gräsmatta, så känns det vemodigt, mitt augusti-vemod kommer först nu. Jag hade velat ha det där vemodet i augusti, för att sedan få den där hösten, när vemodet går över, med hög, klar luft, en sol som ännu värmer och vindstilla dagar. Oavsett väder är det dags att summera sommaren. Och hösten.
För mig är det inte nyår som är en löftenas tid, för mig är det veckorna innan semester, kring midsommar som är det. Varje år ska jag promenera en del, cykla mycket, vara utomhus så mycket det bara går, vara i stugan hos mor och far ofta, hälsa på alla mina släktingar och vänner och försöka göra det mesta möjliga av sommaren. Det enda som varje år funkar är det där med att vara utomhus....det är jag....det behöver inte vara strålande sol från klarblå himmel, men så länge regnet inte står som spön i backen så är jag utomhus. Men allt annat verkar fallera, i år mer än någonsin....
I år kan jag skylla på tiden. Lite grann i alla fall. Med flytten och allt så har sommaren varit ganska fylld av mycket att göra. Komma i ordning och göra boet till mitt och ungarnas också. Vänja sig. Det har också varit en stor glädje att så enkelt få umgås med Mr Right, ha honom så tätt inpå, bo in oss med varann. Men nu när vi bott in oss klart, och Mr Right har flyttat till ishallen, så drabbas jag av lite ångest. Över allt som jag inte gjorde under sommaren. I år heller.
Mor och far i stugan. Det är så skönt att komma dit ut och jag vill verkligen det varje år, och ändå tycks det så svårt att planera in och hinnas med. Promenera och cykla...kan jag leva utan....men ja, det skulle ha varit skönare att göra det under sommaren än få för sig att göra det nu.....Hälsa på släktingar. Och vänner. Varför är det så svårt att komma iväg?!?! Kanske för att dom bakar cheesecake och rabarberpaj för sällan.....:) Jag vet att jag borde ägna mer av min tid åt socialt samverkande....men det stannar vid tanken. Och varför gör jag inte det under sommaren när det är enkelt, varmt och skönt, kvällarna är långa, och man har TID. Varför lämnas det till nu, mitt i det gråa, kalla, blöta eländet...när jobbet tar hela ens dag och energin inte räcker kvällen ut. Jag hoppas alla släktingar och vänner kan nöja sig med att veta att jag skulle VILJA besöka dem i tid och otid, om orken räckte till. Jag hoppas ingenting är förändrat i stugan till nästa sommar och att mor och far finns där ute om jag får mer tid över då! Och jag hoppas jag och Mr Right har bott in oss så mycket med varann så vi får tid över till allt det där som jag brukar vilja hinna med under sommaren. Vem vet, vi kanske är så less på varann så jag inte gör annat än hänger hos släktingar och vänner!
Mr Right har inte fysiskt flyttat till ishallen kanske jag bör tillägga. Fast ibland känns det så. Jag klagar inte! Han bodde där innan vi hittade varann, och jag har känt honom så länge, som god vän, så jag vet vad han brinner för. Att börja förändra honom och komma med begränsningar nu är inte rätt, och inget som jag tänker göra. Det är ju en del av honom, det som jag fäst mig så mycket vid, hans förmåga att brinna för något. Det är tur att vi vet att han brinner för oss när han är hemma.....annars kanske han skulle vara tvungen att flytta till ishallen på riktigt.....Det är mycket med hockeyn nu, och har man valt att leva med en lagledare/materialare så är det bara att gilla läget. Dessutom är jag en person som behöver mycket ensam-tid, har alltid varit, och jag tror att jag skulle skicka Mr Right till en ishall tämligen omgående om han ändrade inriktning och började tassa efter mig här hemma all ledig tid....
Hans tankar är ofta, mycket ofta, någonstans i hockeyvärlden och jag har lärt mig att se när det inträffar. Om jag är osäker så är det bara att fråga "ska vi gå på Ikea hela lördagen när du är ledig".....om han svarar "okey" så vet jag att han varken hört eller sett mig....då vet jag att han just för fullt lägger upp resplanen för nästa bortamatch eller försöker få ihop statistik-folk till nästa hemmamatch. Det är vid sådana tillfällen man ska ta chansen att få honom att lova sådant som han inte skulle göra om han vore vid normala kroppsvätskor....Jag påminner honom då och då om att han borde tacka sin lyckliga stjärna för att han hittade mig, som förstår vikten av hockey.....Men det är också ett tydligt tecken på att sommaren och hösten är över och förbi, hockeysäsongen är igång och våra samtal hemma övergår från "ska vi ta kaffet på altan" till "hur ser träningstiderna ut för nästa vecka"....Vemodigt, men också en vardag som har en tjusning som inte alla förstår. Mr Right, JAG förstår, och du ska nog vara jävligt glad för det :)
Men jag kanske måste erkänna att jag gillar det här, snart, när vemodet lagt sig. Många minusgrader....hänga ut sängkläder hela dagen och sen krypa till kojs på kvällen och försöka somna till klappret av Mr Rights tänder....Jag har redan, som ett barn, plockat fram spadar och snöplogar och väntar, väntar på riktig snö! Jag har dock en vag aning om att jag kommer att få äta upp mitt "jag gillar att skotta snö".....Det var ju lätt att säga när man hade en ynka balkong att skotta.....Är det försent att tillägga "inte tidigt på morgon så man kommer ut med bilen" eller klassas det som rekonstruering i efterhand? Jag gillar när det blir mörkt så man kan tända ljus överallt och försöka bortse ifrån att man kommit i den åldern när ETT värmeljus kan orsaka en värmechock...
Jag gillar inte när man måste hålla stängt till uterummet, som är kallt, och en "något bastant" katt vill in-ut-in-ut-in-ut...Sommartid var ju det inget problem, då kunde dörren stå öppen och han kunde roa sig med att motionera någon annan. Nu är det ett fördömt hoppande upp och ner i soffan för att han inte tycks besitta förmåga att bestämma sig för om han ska vara ute eller inne. Ibland kan jag svära på att han gör det enbart för att irritera mig. Jag hade glömt honom där ute häromdagen (hoppas inte nåt barn läser det här....) och när jag så där ganska plötsligt tyckte att jag inte sett honom på ett tag och fick ila skyndsamt för att öppna dörren så såg jag ett jättestort katthuvud i fönstret ut till inglasningen, på utsidan, med jättestor gapande mun, han var skitförbannad och hade nästan frusit till döds. Svultit också för den delen. Jag tror att det är bäst att inte glömma honom där fler gånger.
Jag gillar stora halsdukar och fluffiga tumvantar, dom gör sig så bra på hyllan i hallen medan man ligger i soffan omgiven av värmeljus och svettas. Förresten lilla tös, du fick nog med dig VÅRAN GEMENSAMMA stora, mjuka, svarta "tubhalsdukgrej" till Kalmar....hade vi inte nästan kommit överens om att den skulle bli kvar här.....Behövde VI inte den här :)
Jag gillar jättemycket när det inte är sommarlov och man måste vara kreativ med måltider flera gånger om dagen! Jag gillar att någon annan tar den biten! Även om det är mycket med måltider hos oss ändå nu, en del varvar träning med intagande av föda, och det kan blåsa ganska tomt i huvudet ibland när man behöver "kasta ihop något". På tal om det, finns det något värre än när man ställer frågan "vad vill ni äta" till en hel hop yngre familjemedlemmar och får svaret "det spelar ingen roll"....Hur många middagstips får man ut av den informationen. Inte många. Jag har en påbörjad plan i mitt tomma, blåsiga, huvud....nästa gång jag får ett sånt svar "det spelar ingen roll" så kanske man skulle bulla upp med isterband. Eller pölsa. Eller broccoligratäng. Jag tvivlar på att "det spelar ingen roll" kommer att bli svaret många gånger till! Hm, jag måste nästan tycka att jag var lite smart där!
Så. Det är vemodigt att sommaren är över. Och hösten. Men ändå, det finns en viss fördel med vinter också, och kanske en av de största fördelarna är att det kommer en vår efter den, och sedan sommar igen! Och nästa sommar, då SKA jag kanske promenera, cykla lite, vara i stugan hos mor och far, besöka släktingar och vänner och äta cheesecake och rabarberpaj jätteofta, och jag ska vara utomhus! Jag lovar. Igen.
Hoh, jag tränar...och tränar.....sitdowns :)
Det är sanslöst vad det tar tid att lägga sig till med goda vanor....och med vilken ilfart man lägger sig till med dom dåliga! Eller, det kanske tar lika lång tid, det är bara det att det är så tråkigt med goda vanor, och roligt med dåliga, och det är ju så att allt som är roligt går för fort....Ungefär som skillnaden mellan 40 minuter lektion, och 40 minuter rast under ens skoltid. Jag hade dessutom svårt för att hålla rasten inom de angivna 40 minuterna....
En gång fick jag en god vana. Kanske jag har fått fler, men jag har förträngt dem. Effektivt. Jag var väldigt PÅ när det gällde att promenera och cykla och kombinera frisk luft med motion. Det tog en evinnerlig tid, men till sist var jag fast och beroende. Och jag förnekade bestämt att det gått mig åt huvudet....Jag har aldrig, kommer aldrig, att fatta tjusningen med inomhusträning i grupp. Det är inte min grej. Om jag måste röra på mig ska det ske utomhus och på tider som jag själv, ensam, anger. Jag var faktiskt en gång på nån slags "vad-det-nu-heter-dans-gympa-i-grupp" (aerobics kanske?). Jag är övertygad om att alla andra var mer roade åt mig än med mig, ända tills jag var i vägen precis hela tiden, och då blev dom roade på ett annat, mer elakt sätt. Dom skuttade graciöst åt höger, jag dundrade på åt vänster, dom gjorda symmetriska cirklar med armarna uppåt och jag viftade rätt tafatt neråt. Dom log. Jag log inte. Dom verkade trivas. Jag skulle hellre ha huggit skog. Det var EN gång, och den summa pengar finns inte som skulle få mig att göra om det. För alla inblandades skull. Jag har faktiskt lite stolthet.
Men jag började promenera och cykla och som sagt, efter ett långt tag (det känns som att det rör sig om ÅR) var jag fast och hoppade inte över detta på några som helst villkor. Det var DÅ det....
Så fick jag nåt så bagatellartat som ett skavsår. Garva lagomt, säger jag bara. Mitt skavsår täckte hela hälen och svullnade upp till något, mer likt en tennisboll än ett skavsår. Jag tog en bild på det och skickade till en kompis, som sen ringde mig och frågade lite generat varför jag tagit en bild på mitt bröst och skickat henne....Nu är jag väl inte SÅ välutrustad upptill, men ni får ett ungefärligt hum om hur mitt lilla skavsår såg ut? Detta hände under EN TIMMES promenad. Som det såg ut skulle man kunnat tro att jag gått med nya skor till Lund och tillbaka. Det blev infekterat och det blev penicillin och konvalecensen kunde inte ha varit längre om jag blivit lagd i gipsvagga. Det tog ungefär 2 dagar så hade jag glömt allt vad motion hette. TVÅ dagar. För att glömma något som tagit mig ÅR att komma igång med. Varför tar det inte TVÅ dagar att glömma sån skit som man VILL glömma...
Och efter det har mitt motionerande bara rusat i nedåtgående spiral och jag har haft många fler, bättre, ursäkter till att inte motionera än ett banalt skavsår! Det blev vinter och kallt. Och det blev faktiskt kallt på riktigt, det var en ovanligt kylslagen vinter. Sen blev det vår och det regnade jättemycket och då blev all snö omformaterad till is och man kunde inte gå. Det var himla blött överallt också! Sen blev det sommar och då var det jättevarmt och man hade så mycket annat att göra. Som man har på somrarna. Och så rullade det på under nåt år. Ni kan väl åtminstone hålla med om att det är ganska bra ursäkter? Det var en massa annat också, en del som kan klassas som ursäkt på riktigt, och annat som till och med jag skulle vilja syna i sömmarna lite närmare....Faktum är nog att jag haft bättre saker för mig! Jag har haft roligare saker att göra, ursäkterna är bara till för alla er som tror att jordsnurrningarna upphör om man inte motionerar.
Nu kan jag, ibland, sällan, faktiskt börjar känna lite, jag menar LITE, sug efter att kanske ta mig i kragen och börja promenera igen....då har jag inte tid! Jag vet att nån tror att det är en ny ursäkt, men det är sant på riktigt, att jag inte har sån tid då det inte finns nåt viktigare att ta sig för. Jag läste om en tjej som tränar ca 15 timmar per vecka och jag säger A) orka..... och B) hur hinner hon och vad avstår hon ifrån.....Kan hon ha ett jobb hela dagarna? När jag kommer hem är mitt läge inte "vad ska jag träna idag", mitt läge är bara kort och gott, "middag". Och tack så mycket på förhand, jag överlever utan kommentaren "men dina ungar är ju så stora, dom kan väl laga mat själv"....JA! Det kan dom! Kanske inte så att jag dunkar en 2 kg påse med kycklingfile i diskbänken och säger "laga själv", men jag kan rita en karta till frysen och dom hittar hamburgarna och pytt-i-pannan om dom måste. Jag tror att dom kan städa upp efter sig också.
Det är jag som, likt en kvarleva från stenåldern, finner en glädje i att äta middag tillsammans så ofta som möjligt! Det är jag som inte vill avstå från gemensamma måltider för att i stället gå ut och promenera. Vi har ganska körigt och fullt upp med aktiviteter i huset ändå, det är ett pussel utan dess like att få till så att så många som möjligt kan äta samtidigt. Och jag gillar det! Jag gillar det betydligt mer än jag gillar att ta min egen tid! Jag tycker om att vara med min familj, de stunder alla är hemma, och jag tycker det känns som att man nästan borde stå med skäms-kudden i ett hörn för att man säger så. För att man hellre tar tiden hemma med dem, än ger sig ut och vandrar, eller crossar och spinner, eller balanserar och pumpar och gud vet vad. Det blev mer påtagligt när min lilla tjej flyttade! Förr var hon ju här och tiden med henne var viktig, men inte oumbärlig. Men nu när hon är så långt bort så ångrar jag nästan den tid jag inte tillbringade med henne! Det är nästan så att en kvarleva från stenåldern kan klassas som modern jämfört med mig....
Men vad avstår man ifrån om man har tid att träna så många timmar i veckan? Är det sånt som är viktigt på ett annat sätt? Jobbet? Familjetid? Sömnen? Återhämtningen efter en körig dag? Vad vet jag! Jag vet bara att det inte passar in i min familj förrän klockan blivit ganska sen och då kommer nästa ursäkt in....Jag törs inte gå ut och gå ensam när det är svart som i säcken ute.....Den ursäkten är i alla fall på riktigt! Jag bor nästan i skogen, jag har ingen lust att i kolmörkret möta en liten, eller stor, björn som tänkte sig en liten festmåltid innan det är dags att knoppa in för vintern...Nån våldtäktsman lär inte intressera sig, jag tror dom har ganska stora krav nu för tiden....Men jag vill inte gå ut ensam i mörkret i alla fall. Seriöst.
Fast jag har insett att jag inte alls behöver några fina ursäkter för att slippa gå ut och röra på mig. Det räcker att vara ärlig och säga att jag inte vill. Jag är inte mentalt störd, jag är inte i behov av omvårdnad, jag är fullt kapabel att fatta mina egna beslut och reda mig själv.....Men jag vill faktiskt inte träna. Jag vill ägna mig åt familj och hem och sit-downs, och jag är gruvligt less på att det betraktas som stört på nåt sätt. Jag vill äta i lugn och ro, ta en kaffe i soffan med Mr Right, ta hand om tvätt och lite plock, duscha och sen gå ner i varv efter en stressig dag, i lugn och ro. Just nu vill jag ha det så och ändå tycker jag själv att jag kan klassas som normal.
För övrigt....på tal om stenåldern....så fick jag och Mr Right nåt fullständigt vansinnigt för oss för en tid sedan. Vi skulle äta som dom gjorde, nästan, på stenåldern. Extrema stenålderskoster förbjuder väl mejeriprodukter, och att ta bort ko-mjölken från bordet hos oss skulle föranleda skottpengar på ens huvud.....Men vi skulle avstå från kolhydrater och socker. A piece of cake, tyckte vi. I början var blomkålen, i stället för pastan, jättemumsig, men jag vet inte om nån av oss verkligen menade dom njutningsfulla "mmmm":en när vi käkade eller om vi försökte intala oss själva att det var "mmmmm".....Alltså, jodå, jag gillar blomkål, det gör jag ännu fast jag är vid sunda kroppsvätskor igen....men kanske inte varje dag...flera gånger....Det var när vi började känna att vi nästan ville gömma oss i tvättstugan och smygäta några makaroner som vi tyckte att det där var inte så himla roligt längre. Och när jag drabbades av extrem lust att bruka våld för att få tag i, sätta i mig, EN enda bit Marabou mintkrokant....ja, då gav jag upp. Eller rättare sagt, då sket jag i det, om ni ursäktar. Till ingens stora förvåning torskade jag på mintkrokanten, och när jag inte kunde låta bli den så kändes det som helt meningslöst att sitta och pressa i sig blomkål under ljudliga "mmmm":n....Då kunde jag lika komma ut ur garderoben och erkänna att pasta är fruktansvärt gott. Då var det lika att vara öppen med sitt pasta-ätande också. Det blev bara jobbigt till sist. Och inte blev jag piggare eller smalare eller nåt annat positivt heller! Nu äter vi som vanligt, och jag kan "mmmm":a till blomkålen på riktigt, för det ligger en potatis bredvid :)
Det är så mycket nu för tiden, som man borde. Man borde träna, och vara utomhus, och äta nyttigt, och sova mycket, och än det ena och än det andra. Det verkar vara jättejobbigt att överhuvudtaget hålla sig vid liv, det räcker inte med att öppna munnen för att få luft, och att inta näring så man överlever. Jag orkar inte vara så där jobbig, jag chillar vidare och kan väl lite, med en axelryckning, tänka att det är lite synd att det är så jobbigt att skaffa sig lite goda vanor, men det är rätt synd att om man orkar skaffa sig såna så måste det ske på bekostnad av något annat. Som kanske är mycket roligare....
Så tänker jag, och jag tror jag är alldeles normal.
Två kvinnor, två liv, i samma värld men ändå inte....
Två kvinnor ska gå ut. Kanske tillsammans, kanske inte, kanske känner dom varann, kanske inte. Kanske ska dom på en fest, ett party, eller en jullunch, eller en föreläsning om utrotningshotade bergsgetter. Dom ska avvika från hemmet. En kort stund eller en lång stund. Det finns saker som förenar kvinnorna, och saker som gör dem vitt skilda från varann. De är båda kvinnor, det förenar, och de har troligen en rad andra gemensamma nämnare. En sak som förenar "mina kvinnor" är att de lever i ett partnerskap, i ett förhållande. Egentligen behöver "mina kvinnor" inte vara kvinnor, det kan vara två män som ska gå ut, kanske tillsammans, eller kanske inte. Av förklarliga skäl är det dock lättare för mig att relatera till kvinnor, så just i detta nu är det två kvinnor som ska gå ut. Det är också lättare att berätta om kvinnorna om jag kallar dem A och B. Och det betyder inte Anna och Berit. Eller det kanske det gör det. Dom kan ha en verklig förankring i min bekantskapskrets, i mitt liv, men det kan också vara så att dom bara finns i mitt huvud.
Uppkomsten till deras planerade frånvaro från hemmet kommer en tid innan, kanske i form av en inbjudan. A blir glad. B blir också glad. De ser båda fram emot tillställningen, inte av någon särskild anledning, utan mest för att det är så människan är. Människan brukar glädja sig åt att det händer något utanför ramarna. Människor som aldrig går nånstans brukar bli glada, och människor som alltid går nånstans kan bli lika glada. Vi uppfostrar våra barn till det! "Oj, så roligt! På lördag ska vi gå på Kalles 2-årskalas" DET ska väl bli JÄTTEKUL"....Säger man inte så redan väldigt tidigt. Börjar man inte väldigt tidigt att "lära" sina små att det är roligt med fest, det är roligt att gå bort och det är roligt att träffa andra människor. En del behåller det efter vägen, andra verkar tappa bort det.
För A är inte en inbjudan till vilken bagatellartad tillställning som helst bara rolig. A får ont i hela innandömet och av och till känns det som om det ska vända sig ut och in. A:s partner blir inte glad. Ska hon lämna honom ensam en hel kväll?! Jaaaa....han är ju vuxen, en tänkte att det kanske kunde gå för sig, men ska man ordna med någon form av tillsyn.... Vad ska han göra då, hela kvällen?!?! Nå...han sitter ju med fjärrkontrollen i handen framför tv:n alla andra kvällar, kunde det gå att lösa även denna kvällen.....Hon tänker ragga på andra karlar!!! Eh...TJEJfest betyder TJEJfest....det är inga karlar där....eller Föreläsning om Utrotningshotade djur....inte så ofta ges tillfället till att ragga på såna ställen....eller man KAN faktiskt gå ut utan att detta är en given handling....Ska hon gå klädd SÅ DÄR, han ser HUD?!?!? Älskling, vår religion förbjuder inte att man ser en liten del av anklarna, halsen och handlederna.....När kommer hon hem då??? På natten?? På morgon??? Jag vet inte...men jag lovar att väcka dig så du kan kolla klockan....Tror hon att han kan sova när hon är ute, det kan ju hända vad som helst??!! Ja, det kan det, och det kan hända även om du är vaken...
A formulerar svaren i sitt huvud, hon vet bättre än att säga dem rakt ut. A lever i ett förhållande märkt av oresonlig svartsjuka, och där all glädje missunnas. Det spelar ingen roll vad A tar på sig, det är fel ändå. Det spelar ingen roll vart A ska, det är ändå källa till antingen svartsjukan eller missunnsamheten. Det spelar ingen roll hur mycket A bedyrar att tillställningen inte påverkar förhållandet, annat än möjligen positivt, partnern målar ändå upp egna bilder av hur det hela ska sluta och till sist tror han själv att han har rätt. Det spelar ingen roll om A går ut ofta, eller om A aldrig går ut, det är för mycket vilket som.
A vet redan innan hon går att partnern kommer att fantisera ihop saker som för normala människor ter sig helt hysteriska. A vet redan att hon kommer att anklagas för de mest otroliga saker när hon kommer hem. A vet att det inte spelar någon roll vad hon säger. Hon går på tillställningen, följd till dörren av glåpord och anklagelser, och hon finner ingen glädje över att gå ut längre. Hon är bara så trött. Hon ser på de övriga deltagarna, hur de verkar trivas med tillvaron, och hon önskar att hon hade kraft och mod att ge sig själv ett sådant liv. Ett liv i lugn och ro. Ett liv där inte varje mening hon säger misstolkas, vänds på, och möts av misstro. A vågar snart inte säga något, prata med någon, prata om någon, utan att först noga väga orden. Det kommer den dagen då det vänds mot henne. A inser att hon börjat fara med osanningar om de mest triviala, obetydliga ting, eftersom hon inte längre vet vad som ska göra partnern upprörd. A vill inte ha ett liv av lögner och konflikter. A är så trött, det enda hon vill ha är lugn och ro.
För B är det bara roligt. B berättar för sin partner om allt trevligt som ska hända under kvällen. Partnern anser sin stora lycka gjord när han inser att han kan titta på sport hela kvällen utan att nån klagar. Han tycker hon ser jätteläcker ut i klädseln som visar rätt mycket hud, och han känner sig stolt och glad över att han har en snån snygg hustru. Han hoppas att alla ska se på henne och avundas honom. Han hoppas att hon ska höra till dem som stänger stället och han menar vad han säger när han ber henne att inte väcka honom om det blir sent. Han unnar henne det roliga.
B har en partner som inte missunnar henne något roligt, ett liv är ETT liv och till vems glädje är det att missunna någon det som kan förgylla livet. B vet att hon kan komma hem när hon vill. Hon kan prata med vem hon vill och hon kan komma hem, och tillsammans med partnern gå igenom kvällen och skratta åt det som varit roligt. Hon behöver inte väga några ord, eller dölja några handlingar. Om hon skulle få lust att dansa på borden så skulle hon kunna göra det, och partnern skulle tycka att lite tokig är hon ju, men att hon haft roligt är enbart av godo. B vet att hon kommer att väcka honom när hon kommer hem och hon vet att han kommer att erbjuda sig att fixa en fika och de kommer att sitta tillsammans vid köksbordet och fnissa åt allt hon berättar. B:s partner har inte en tanke på att hon skulle bedra honom, och OM det skulle hända så anser B:s partner att det inte är mycket han kan göra åt saken genom att tro att det kan hända. Deras liv är sällsynt fritt från konflikter, och de har mycket roligt tillsammans.
Tyvärr är dom nog för många som har det som A. Som trycks ned och missunnas allt roligt. Som kanske var glada, utåtriktade, aktiva, festliga personer när de träffade sin partner, men som formades om. Av vilken anledning?! Av rädsla för att bli lämnade?!
A kommer med tiden att undra varför hon överhuvudtaget går hem. När hon sätter ner foten och säger "nu räcker det" så har hennes partner lyckats med precis motsatsen till det som han ville åstadkomma. Han ville hålla henne kvar med ett sätt som bara skickade henne längre och längre bort.
B kommer alltid att gå hem, hon kommer nog aldrig att överväga tanken på något annat. Varför skulle hon! Hon är välkommen hem och hon vet att hon unnas allt här i livet. Hennes partner vill också hålla henne kvar, men han är så smart så han inser att det bästa sättet att göra det är att släppa på löplinan, inte begränsa, inte säga "nej, du får inte". Hennes partner förstår att det är han som kammar hem extrapoängen när B är lycklig och glad.
Jag har försökt lära mina barn att det mest effektiva sättet att ta död på kärlek är att begränsa, binda och neka. Det finns ingen som helst vinning i det, och jag tycker uppriktigt synd om människor som inte förstått det. Jag lider med kvinnor, eller män, som inte har stora krav på livet, inte vill leva i sus och dus, bara vara lugna, glada och lyckliga, som inte kan det därför att de har en partner som har missat något grundläggande i hur man bygger ett bra förhållande. Det övergår mitt förstånd totalt vad man vinner på att begränsa någon. Man lider med djur i bur, men man kan utan vidare behandla sin partner som ett sådant....Två kvinnor. Två liv. I samma värld, men ändå inte. Av vilken anledning. Och vems förhållande varar längst.....
Och PS....jag är en B....Förr skulle helvetet frysa till is innan Mr Right skulle få för sig att säga "nej du får inte" till mig.....Det är en av anledningarna till att han är Mr Right :)
Var fan finns föräldrarna.......
Jag skulle vilja återkomma till ämnet "min yngste son" en stund. Förhoppningsvis utan att lämna ut honom för mycket! Vi har dock aldrig stuckit under stol med hans problem, och finner ingen anledning att göra det heller, så jag tror inte det är några världshemligheter jag kan smaska till med nu.....Jag kanske kan hjälpa någon, genom att berätta om honom. Eller så kan jag åtminstone få någon att känna "aha, det finns fler". Eller så lämnar jag alla totalt oberörda och det gör ingenting det heller, jag skriver som bekant för mig själv!
Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer....Så sant som det är sagt. Min lille son, S, har alltid varit OERHÖRT aktiv, och saker har alltid BARA HÄNT honom....På dagis gick det ganska bra, personalen påpekade givetvis att han var ganska mycket överallt där det hände något, och även om han oftast ingick i skaran som orsakade att "det hände något" så klagade dom inte mycket. S har nog vunnit mycket mark på att han är glad, snäll och extremt social. Det hade säkert varit lättare att klaga på honom om han varit butter och otrevlig, och gett intryck av att orsaka händelser av ren illvilja. Nu var han inte sån, ÄR inte sån. Det bara hände, och inte alltid var det lätt att skälla och försöka uppfostra en som soligt leende, och oerhört förvånad, bara ryckte på axlarna och sa "nå inte vet jag hur det gick till, det bara blev".....
Han var alltid smutsig och trasig, och alla hans ägodelar gick bara sönder. Det bara hände. Han kom alltid hem från skolan i ett bedrövligt tillstånd, och ofta med diverse klädesplagg kvarglömda någonstans. Hans förklaringar till allt var oftast väldigt långa och kunde låta som "nå inte vet jag, jag bara gick där och plötsligt kom den där vattenpölen liksom bara emot mig, och jag vet inte hur det hände, men....." bla bla bla. Hans gode vän, som alltid gjorde honom sällskap, var en sådan gosse som kunde hålla dom vita gympaskorna vita tills han växte ur dem. Min S höll sina vita gympaskor vita ungefär så lång tid som det tog att packa upp dem ur kartongen de ligger i när de inhandlas. Så mycket skäll som den stackaren fått för såna små bagateller som skitiga kläder och trasiga leksaker...Förlåt oss S, men det var inte alltid helt lätt för oss att förstå hur det gick till, och dina förklaringar gjorde oftast sakerna ännu svårare att förstå. Ärligt talat gjorde dina förklaringar saker helt obegripliga....
Han var ofta med om olyckor. Och det var samma där, han kunde aldrig förklara hur dom gick till eller varför. Det enda som ligger som en röd tråd genom hela hans liv är hans oupphörliga glada, soliga sätt! Han blev kompis med alla sköterskor på akuten, och han lärde sig tidigt hur man tog sig in där. Och bemöttes oftast med ett "nej men S....är du här IGEN....vad har du NU gjort...." Och han log och förklarade, och ingen fattade nånting. Dom bara höll med honom om att det var olyckligt att det hänt och så sydde dom ihop honom.
Han hade det jättetufft i skolan. En del skulle säkert ha velat klassa honom som dum, men kunde inte göra det för att dom tyckte om honom som person. Andra klassade honom som dum. Och en del förstod att han verkligen inte var det, han hade bara extremt svårt att koncentrera sig och därmed blev all input ganska osorterad och osammanhängande. Han hade en mattelärare som jag ännu idag gladeligen skulle kunna hjälpa till "andra sidan" närhelst hon minst anar det. Hennes första ord till honom någonsin, var oerhört nedsättande och föraktande, och att som utbildad lärare, lägga ribban med ett sånt beteende får mig att inse att en del lärare valde yrket på grund av de långa sommarloven.....Jag undrar om hon under alla år ens förstod hur duktig han egentligen är på matte om han får möjligheten att utöva ämnet i lugn och ro, med någon som peppar och stödjer honom, och inte söker anledning att kritisera honom FÖR ALLTING. Jag vet att man inte ska säga så om någon, men det är en kvinna jag verkligen, av hela mitt hjärta, avskyr, och eftersom jag redan talat om det för henne så spelar det ingen roll om jag skriver ner det här och hon råkar läsa det. Mitt råd till henne, då, nu och för evigt, är BYT JOBB. Förstör inte fler barn som har det svårt nog utan dig!
Sen fanns Eva. Hon var också utbildad lärare, men jag är övertygad om att hon inte gick på samma skola som matteläraren. Eva blev inte lärare för dom långa sommarloven. Hon förstod att det inte finns en elev-mall, där alla ska passa in, eller omformateras till att passa in. Eva förstod att en del har andra förutsättningar och om man ger dem det lilla extra verktyget så kan dom faktiskt åstadkomma en hel del. Man behöver inte läsa "Möss och människor" för att lära sig hur man skriver en recension! Man kan läsa "Bilsport"! Huvudsaken är att man fattar vitsen! Vi älskar Eva, och hon är en sådan lärare som S saknar! Tack och lov för att det finns såna ändå. Och ni lärare, hur många av er kan säga med sanning att ni har, eller har haft, elever som ÄLSKAR er....och SAKNAR er....
Sedermera startades en utredning för att komma fram till vad S egentligen hade för problem. Det var jätteskönt! Det utreddes och utreddes och vi fick bekräftat att han har en bokstavskombination, och att han behöver mer stöd i skolan. Det fattade ingen utom Eva. Eller, alla fattade det, men ingen liksom brydde sig om det. Allra minst matteläraren. Jag vet att det i många fall hänger på bristande resurser. Det finns ingen möjlighet att ge elever med koncentrationsproblem en lugnare miljö, eller mer stöd av särskild personal. Det vet jag. Men om man inte nu har resurser till att göra detta så ifrågasätter jag ändå på vilket sätt det blir resurskrävande att en lärare i ett fullt klassrum bara vänligt klappar en unge på axeln och vänligt säger "men försök igen, läs igenom det ordentligt, jag vet att du klarar det" i stället för att ignorera den ungen som ber om hjälp, i stället för att säga "jaha, du kunde inte svara på nån fråga på det här provet HELLER". Så allt det där om resurser...det är faktiskt inte bara resurserna det hänger på, prova med att vara vänlig, deltagande, förstående, intresserad och engagerad så kan det nog komma sig att några ungar i alla fall inte behöver slås ut som förtappade själar redan i 5:an....
Nu begicks ett litet fel med utredningen på S. Egentligen skulle den ha efterföljts av mer, men den tappades bort och eftersom jag inte är utbildad på området så förstod vi inte att det skulle ha blivit mer....med resultatet att det blev inte lättare i skolan för "mer stöd i skolan" var inte det enda han behövde.
Hans skoltid blev ett helvete. Faktiskt. Det var aldrig någon (förutom Eva) som hade något bra att säga om honom. Jodå, alla var helt eniga om hans trevliga sätt och attityd, men det var ingen som hade något gott att säga om hur det gick i skolan. Ett tag kändes det som att man hade behövt säga upp sig för att hinna engagera sig i skolan. Men by the way, en del lärare, här kommer er egen attityd in....Här kommer det lilla avsnittet in, där ni sågade ungen jäms med fotknölarna och klassade honom som dum....Om man en gång får påpekat för sig att "du kommer aldrig att lära dig något"...so guess what....man lär sig aldrig något! Hur många såna här stackars elever finns det egentligen!? Som inte är dumma i huvudet, som inte härjar på skolan av ren illvilja, som inte ens själv kan förklara varför en del saker bara händer, eller varför en del saker inte händer alls! Jag kommer aldrig att förstå hur man kan få behörigheten "lärare" utan att först betygsatts i empati, engagemang, och framför allt "tänk utanför mallen".....Om man skulle ta bort sommarlovet för dem, då skulle det nog bara bli kvar såna lärare som verkligen vill vara det för yrkets skull....Eva, du kan få ha dubbelt så långt lov....utan dig skulle jag ha blivit tokig på riktigt.....
Stora barn, stora bekymmer....suck...ja. En unge med bokstavskombination är hanterlig i låg ålder. Ganska i alla fall. De sattyg och ofog de ställer till med, utan att veta varför, är inte så allvarliga. På grund av den låga åldern är ju deras värld något begränsad. Förrsten, ni alla huvudskakande, smarta, skit-kastande andra föräldrar....lägg märke till det där jag sa nyss....om ofog de ställer till med UTAN ATT VETA VARFÖR.
Jag är glad för er skull att era BARN inte skulle ha gjort det som andras UNGAR gör, men prova tänk utanför er egen begränsade världsbild! Naturligtvis ställer de till med saker ibland fast de vet mer än väl att man inte får göra det! De är inte onormala, de är som vanliga barn i stort, och alla barn gör något korkat nån gång! Fast de vet att det är fel! Men, ibland vet dom faktiskt inte varför. Ibland saknar dom förmågan att risk- och konsekvensanalysera. Utan att dom för den skull är dummare än nån annan....
Nu är han 18...och tro det eller ej, men det är inte så länge sen jag trodde jag skulle få hälsa på honom på Kumla när han var 18....Jag vet inte hur det går till, och det vet inte han heller, men jag antar att det blir så mycket fel när dessa oroliga själar söker sig till likasinnade. Och tillsammans blir dom inget bra för varann. Jag skyller absolut, verkligen inte, på hans vänner!! Jag tycker om dem allihop och de är helt bra ungar!! Men tillsammans....Det har vart en del dumheter som de mycket väl vet om att man inte får göra. Och det har vart en del dumheter som går under "nå inte vet jag hur det gick till". Och det har vart en del dumheter som dom inte ens gjort men ändå fått skulden för. Det har vart mycket i alla fall. Utmattande för oss alla, men eftersom min S är som han är, så har man kunnat prata med honom om allt och jag vet att han varit uppriktigt ledsen för det mesta. Och ibland har hot om indraget ekonomiskt stöd hållit honom på banan....Allt har varit tillåtet.
Jag vill stanna en stund vid min rubrik "var fan finns föräldrarna"....Jag kan upplysa er, som säger så, om en liten detalj. De föräldrar som inte finns fattar inte vad ni pratar om. De fattar inte att de borde ha varit nånstans. De fattar ingenting. De bryr sig inte. Och deras ungar ställer säkert till stor del till med djävulskap som ett rop på hjälp, "se mig", "bry er"....Inte alla, men många. Det är tveksamt om "var fan finns föräldrarna"-åsikterna hjälper dem mycket....
De föräldrar som verkligen såras in i själen när ni säger så, de föräldrar som verkligen hör vad ni säger, det är helt fel föräldrar. Det är de som kämpar, och bryr sig, och försöker, försöker, försöker, som HÖR er, och som såras. Djupt. En gång när min S gjort en dum grej, som han fick en hel del skit för av arga föräldrar, arg ägare, arg domare osv osv, omnämndes händelsen i lokalpress här hemma. Behöver jag berätta hur out-of-space det kändes att läsa om honom.....Dom skrev om honom, men ingenting av det de skrev kändes som min unge, inte den ungen jag känner, som kunde ställa frågor som "hur gammal blir en gris på sommaren" när han var liten.....Och när jag senare fick höra att en tidigare kollega, som inte visste att det var S det handlade om, hade sagt med ovänligt tonfall och en del fula ord som förstärkning..."var fan finns föräldrarna"....Ja, kära läsare, var fanns vi....En sak är ju helt klar, vi fanns inte vid ungens sida. Inte heller den gången hade vi blivit inbjudna att tillbringa kvällen med honom och hans vänner, som alla andra jätteduktiga föräldrar verkar göra....Inte den gången heller ringde han och frågade om han fick ställa till med lite skit, som alla andra jätteduktiga föräldrars ungar säkert gör.....
Vi fanns i hemmet. Jag vet inte om det hade hjälpt något om jag varit en nattvandrande förälder, men det var jag inte. Jag var hemma. Och det sårade mig alldeles oerhört att någon säger så om mig, utan att veta vem föräldern bakom rubriken är, utan att tänka på att det faktiskt inte alltid är föräldrarna det är fel på. Ibland händer bara saker och inte alltid vet alla inblandade varför. Och sällan, aldrig, är de inblandade föräldrar tillfrågade före, och sällan, aldrig, har de gett sitt samtycke....De som känner mig vet att jag haft som extraknäck till 100% att försöka göra allting rätt med S. Så jag fanns faktiskt, och ändå gick det åt skogen ibland.Tänk på det innan ni svär över föräldrarna. Tänk på att det bakom såna här ligister kan finnas familjer som har det tungt, syskon som skäms och får ta skit som de verkligen inte förtjänar, mor- och farföräldrar som oroas djupt. Det är inte alltid familjen det är fel på.
Hur gick det sen. Jag krävde en ny utredning för en tid sedan. Rädda det som räddas kunde, tänkte jag. Det är troligt att vi fått vänta på den i ett kvarts sekel om det inte varit för det lilla faktum att dom tappat bort hans förra utredning och ville göra allting rätt den här gången. Det kan också ha varit för att jag hotade/lovade att jag skulle jaga dem tills jag dog om de inte hjälpte oss NU. Vi fick det stöd vi behövde och även om S inte riktigt förstod att han behövde prata med en psykolog om sitt liv, så fick han göra det. Han förstår nog inte ännu att han har haft det jobbigt....
I sina ögon är han lycklig, har alltid varit lycklig, och jag är så tacksam över den inställningen till livet som han har. Jag är tacksam för att han inte haft sociala problem, vilka varit svårare att reparera än bristande kunskap i teoretiska ämnen. Jag är så tacksam för att han hittat saker i livet som han är förbannat duktig på, vilket höjt hans självkänsla. Och jag är tacksam för såna som Eva, som gav honom verktyg att vara bra på nåt på sina egna villkor. Jag är tacksam för att jag orkat älska honom förbehållslöst genom hela hans liv och för att jag orkat med. Ibland på bekostnad av annat. Jag är tacksam för att han har landat med fötterna ner och huvudet upp och fått den hjälp han borde ha fått för länge sen, och för att han inte hann till Kumla innan hjälpen kom. Jag vet att det finns saker som kan störa den ordning vi har idag, jag vet att han är myndig och när som helst kan kapa mig från allt i hans liv, men jag vet också att den S jag känner, den S vi i hela familjen har sån glädje av, inte vill kapa mig, inte vill att livet ska gå åt helvete. Och framför allt, han är inte är en sådan ligist som det skrevs om i lokalpressen, det är inte han, det bara blev så....
En inte-ensam mamma söker.....
.....ja, det gör hon, men vad söker hon...? Hon vet att hon inte söker det som dom ensamma mammorna på tv söker!
Jag söker lite halvdant efter ett piffigt middagstips till morgondagen. Inget som innehåller sådant man inte kan stava till. Vanlig mat. Sådant man kan ställa på bordet till allmän beskådan utan att 4 (1 bonus, 2 egna o 1 flickvän)gamhalsade ungdomar förfärat tittar över grytkanten, för att sedan se på varann med desperation i blick. Inte sånt som man lite försiktigt omnämner som "jag provade ett nytt recept".... Att säga så i min familj innebär att en mamma äter ensam med Mr Right för plötsligt har alla barn andra middagsplaner. Mr Right äter nog. Dels har han ganska snabbt lärt sig hur man behåller husfriden och dels är han inte bortskämd med färdig mat på bordet, så han äter, det är jag lugn för :) Kanske 1 barn (bonusen) äter....Han äter mycket. Ofta. Gärna. En av dom små sakerna som jag visserligen hade hört talas om, men ändå inte förstod vidden av. Han tränar. Mycket. Ofta. Gärna. Och jag hade hört talas om att kombinationen ung man i växande ålder som tränar mycket kunde öka aptiten.... Nu vet jag. Man kan säga att jag fick lära mig den hårda vägen :) Mina egna 2 söner tränar inte så ofta....egentligen kanske faktiskt aldrig....så deras matvanor har inte varit så omfattande. Men nu vet jag.....Så jag söker något näringsriktigt, piffigt, vanligt, ätbart att servera i morgon. Och något för i övermorgon. Och dagarna efter det. Jag tycker inte ens om att laga mat minns jag nu!
Jag söker också en SAK. En sån där upphängningsanordning för kläder utomhus. För galgar. En sån pinne som man kan fälla ner från väggen och snyggt och prydligt hänga ut kläder på vädring. I dagsläget hängs galgar på kabeln till en lampa och det är allt annat än snyggt. Det stör någons ordningssinne....Och det känns som att det så småningom kan orsaka någon slags defekt på kabeln och jag har hört talas om vad defekta kablar kan orsaka...Eftersom en sån där sak inte verkar vara möjlig att köpa så får jag väl snart sätta mig och GÖRA en. Med tanke på att jag lagat min dammsugare med en blompinne, häftmassa och TeamSportia-tejp, så har jag gott hopp om att kunna ordna till en sån där sak också! Jag har redan hittat en del saker i garaget som jag bestämt tror att Mr Right inte skulle sakna. Kanske. Och gör han det så kommer vi in på detta med husfriden igen.....Han har lärt sig vissa saker :) Min äldste tyckte att jag inte skulle installera mig för mycket här....Mr Right kommer snart att inse vilken husdrake han släppt in och så åker jag ut igen :)
Lite grann söker jag förklaringen till att någon, en man i detta fallet, får en ingivelse att slänga sig ut och hoppa fallskärm från 39 000 meters höjd. Jag söker och söker i min hårddisk (huvudet) men utan resultat. Jag kan leva tills jag blir 150, men jag kommer nog aldrig att ens nästan förstå när och hur man liksom slås av en tanke så där...."om jag skulle hoppa fallskärm från yttre rymden"...."jag kanske dör, men vad fan....." Jag skulle inte ens komma på att göra det från hustaket, så att någon tar den tanken till 39 000 meter....Obegripligt. Att ha en sådan längtan av att söka faran, vara så dödsföraktande....varför?! Jag fattar det inte och jag tycker nästan lite synd om dem som inte kan nöja sig med, och glädjas åt det lilla i livet, utan måste driva sig till det yttersta hela tiden. Och jag tycker synd om deras nära och kära, att veta att det plötsligt kan gå åt helvete....Jag var orolig när mina grabbar körde moped, jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om dom kom hem och sa att dom tyckte det skulle vara rätt käckt att hoppa fallskärm från nånstans i närheten av månen....
Jag söker vinterkläder också. Jag har inte stort förråd, men det är rikt på innehåll....Eftersom det inte varit mitt förråd så himla länge så känns det som att jag borde ha mycket god kontroll över vad det innehåller! Mr Right fick bygga mer förråd i sitt garage för att jag skulle få plats där.....Och eftersom vi flyttade in och sorterade rätt nyligen så borde jag ha lite koll, och inte så mycket saker. Men nu när jag söker vinterkläder så inser jag att jag inte har någon som helst kontroll. Eller så har någon brutit sig in där o-ordnat alltihop. Det jag ser när jag öppnar dörren kan omöjligt vara mitt verk! I mitt förråd stod väl innehållet på givakt, prydligt ihopvikt och sorterat enligt färgskala och storlek....Det jag ser när jag öppnar dörren nu är allt annat än prydligt. När jag packat undan krukorna som huserat sommarens blomster, så kommer jag inte att kunna komma in i det där förrådet ens! Och där mitt i allt söker jag en kasse med halsdukar, vantar och mössor. Och en kasse med jackor. Eller var det kartonger? Eller säckar? Jag minns inte exakt vad jag lagt allt i, men jag minns att jag tänkte att "jag ställer det här så är det lätt åtkomligt när det behövs igen".... Det kändes smart och rimligt DÅ, men NU minns jag inte hur jag tänkte. Mr Right har ännu inte hämtat sig från upplevelsen att tömma mitt tidigare förråd på "det lilla" jag hade där. Vi är i alla fall överens om att jag är extremt dålig på att bedöma mängd av saker. Han hade aldrig sett mitt förråd innan det skulle tömmas, men jag bedyrade ju att där bara stod några få prylar och det skulle vara jättesmidigt att tömma det. Han vet nu att det betyder att "det finns hur mycket saker som helst, 3 män behöver bära i timmar, det fyller det stora släpet 2 gånger och garaget kommer att vara proppfullt"..... Sedan dess, varje gång jag svär vid mina barns liv på någonting, så ger han mig den där blicken...."jo, eller hur...." Fördelen med detta kan i alla fall vara att även om jag beter mig som en husdrake så är bara tanken på att tömma mitt förråd igen så överväldigande så han inte ens orkar slänga ut mig :)
Nu måste jag gå och hitta dom där kläderna. Det ska snöa och bli vinter snart och jag (ordningsmänniskan) hade ju tänkt att I ÅR skulle jag inte stå i panik och försöka hitta något samtidigt som jag behövde det....I ÅR skulle jag organiserat och väl genomtänkt ha plockat fram allt INNAN jag behövde det....Det är ungefär som med julklappar...Varenda år, dagen före jul, svär man på att "nästa år, nästa år tänker jag börja med det här i oktober"....Vilket får mig att inse att oktober är nästan slut nu. Shit...julklappar....
Long time, no see....VERY long time.....
Är det möjligt att tid kan gå så här fort?! Jag har väl aldrig varit så enormt aktiv här, men att det är 2,5 år sen....Det känns som att det inte stämmer! Jag som skriver hela tiden!! Nå....vid närmare eftertanke så slår det mig att jag skriver i huvudet. Jag är en urusel författare! Har hur mycket text som helst mellan öronen men får aldrig något på pränt. Det är samma med att mailledes hålla kontakt med vänner, oftast N i Uppsala. Då och då kommer jag mig för att "skriva en kort rapport om det senaste" vilket brukar mynna i något som skulle uppta 14 A-4 ark om man skrev för hand. Med små bokstäver. Men 2,5 år....Någon har stulit min tid!!
Men när jag tänker efter, på allt som hänt sen sist, så ja, det kan nog ha gått så lång tid. Jag har bytt jobb och äntligen fått det jobb jag verkligen, verkligen vill ha. Sluttjafsat med surpuppor som tror att jag kan allas telefonnummer utantill och förstår att deras efternamn inte behöver efterfölja förnamnet MIKAEL (t.ex) eftersom det bara finns EN Mikael i världen och alla vet att det är just han som ringer! Nu jobbar jag med siffror. Dom tjafsar inte. Dom ÄR. Och det är så roligt. Jag förstår att det inte låter roligt, men jag, ordningsmänniskan, finner en oerhörd tillfredsställelse i att ordna dom där siffrorna så dom tar ut varann :) Jag har också fått mig en arbetsgivare som tycker om att göra trevliga saker för sin personal. Det tyckte säkerligen min förra också, men kanske resurserna var annorlunda och jag gillar de här nya resurserna bättre.....Jag trivs alltså alldeles utmärkt och jag vill blir kvar. Länge! Det är stressigt och pressat mellan varven, egentligen alltid, men vad gör det! Jag tycker om att gå till jobbet.
Jag har hunnit vara ganska jättesjuk. Det är bra nu om jag tänker på vad jag gör, när jag gör det, och hur jag gör det. En del av mig kommer aldrig att bli fri den där inre stressen som gör mig sjuk, men jag hoppas verkligen att jag kan hantera det nu. En av mina närmaste vänner, K, har hunnit vara ännu sjukare och i jämförelse med henne så är jag en oerhört frisk person. Jag är glad att du överlevde, K. Verkligen glad. Förmodligen blev både du och jag starkare av våra motgångar, som inföll ungefär samtidigt, och det är bättre än om vi blivit knäckta. Det var så mycket där ett tag så att vi båda la oss med näsan i vädret en stund är kanske inte konstigt. Men nu går vi båda vidare och jag tror vi ser ljuset i tunneln :)
Lillbarnet har fyllt 18. Den lillaste sonen. Det har funnit stunder, särskilt på den tiden då vi hade klippkort till akuten, då vi tvivlat på att han skulle överleva så här länge, men det gjorde han och nu tror jag nästan den värsta faran är över för honom. Han är varken sydd eller gipsad på några år så det kanske "har gått över"....Han har också haft det lite jobbigt, och vi med honom. Men han fick hjälp och nu i efterhand känner jag sån oerhörd bitterhet över att den här hjälpen inte gavs tidigare. Bland annat skulle han kanske ha haft något utbyte av sin skoltid om ett ställe inte bara tappat bort hans utredning :/ På riktigt, fan vad förbannad jag kan bli när jag tänker på det!!! Jag var en gång fast förvissad om att han aldrig skulle bli vuxen och mogen och allt det där som ska hända nån gång i livet. Men jag har fått tänka om. Nu händer det allt som oftast att han är så vuxen och mogen så man nästan ser på honom och har lust att fråga "VEM är du och vad har du gjort med mitt barn"......En dam spådde mig en gång och sa att det kommer att vara jobbigt med lillgossen, men att vi inte ska oroa oss, han kommer att landa med fötterna ner och huvudet upp och allt blir bra. Då, när hon sa det, hade jag lust att bryta ut i ett hysteriskt gråt-skratt-anfall av vanmakt, men nu....hon har nog rätt.....Han har fötterna ner och huvudet upp och vi gillar honom. Jättemycket :) Faktiskt JÄTTEJÄTTEmycket!
Barnet i mitten, tösen, min lilla goa tös, har också gått vidare med ett steg in i vuxenlivet. Hon har lämnat mig! Hon tog sitt pick och pack (eller....bara sängen och kläderna faktiskt....resten skulle köpas på IKEA...) och drog till världens ände. Kalmar. En del av mig ville hålla kvar, hänga lite runt hennes fötter och grina och böna och be henne att stanna hemma. Lova henne vad som helst om hon bara stannade hemma. Men en större del av mig är så stolt och glad över att hon följer sin egen väg och gör det hon vill göra! Hon kunde ha stannat, stått kvar i stora butiken där hon skulle ha fått fast jobb, och alltid bott med mig (nåja, inte alltid, men ett tag till) och fått behålla sin 100%-iga service och varit här och underhållit mig tills jag blir gammal och trött. Men hon hoppade rätt ut i något helt annat, studier på högre nivå och till en stad där hon inte hade mycket till "skyddsnät". Heja dig, lilla hjärtat!! Nu fick hon av en händelse med sig en av sina bästa vänner och de har byggt bo tillsammans. Det känns bra för modershjärtat att veta att hon har nån hos sig som fattar hur hon funkar och som hon alltid haft omkring sig.
Sen skulle det förstås vara oerhört intressant att, som fluga på väggen, få studera dessa två damer som kommer från full-service-hem.....Nu ska det städas och tvättas och lagas mat på egen hand :) Det är säkert roligt i nån månad, ger en del vuxenpoäng och känns rätt häftigt. Jag väntar med att avslöja att det INTE är roligt så himla länge till....Hon kommer snart att förstå varför det ibland inte var så himla kulinariskt vid middagstid....Och varför det ibland hände sig så att de kläder man behövde NU, inte var tvättade...Hon kommer också att förstå (som jag redan påpekat för henne) att tvättmaskinen inte är trasig....det finns inte maskiner som tvättar, torkar, viker och skåpar....det är INTE något som vår tvättmaskin ombesörjt.....
Märkligt det här med när barn flyttar. Jag grät så hjärtat ville brista när hon åkte. Och sen kom hon hem på en snabb visit och åkte igen och då var det som att hon flyttade två gånger och det hade jag kunnat vara utan! Men om man tänker...Under en tid i deras liv hade man gladeligen packat ner vad som helst och hjälpt dem att flytta! Den där tiden då de är så pass små så de måste omhändertas på något sätt all ens lediga tid, men så pass stora så de beter sig som att man är en pain in the ass bara för att man andas samma luft som dem. DÅ kan dom flytta! Det känns som om livet lurar en lite grann....Dom flyttar inte då när man ibland känner att man får gå ut och dunka huvudet i garageväggen för att hindra sig själv från att bära hand på sina barn! Nej, nej, dom flyttar nu, när dom blivit små trevliga vuxna att umgås med! Som kan hjälpa till hemma, som är roliga att umgås med, som bidrar till familjeförsörjningen, och som passerat det där stadiet när man fick nya gråa hår av att bara höra deras röster!! Det har blivit ett fel nånstans!
Stora sonen "flyttade" för länge sen. Hem till flickvännen.....Men han är kvar i stan och han har sina fötter under mitt matbord tillräckligt ofta för att man inte ska hinna gråta efter honom! Det känns bra :) Nu har han också fått ett jobb och jag vet inte, men mognade han inte ytterligare lite grann med det....Min lugne, stillsamme stora pojke :) Han har varit vuxen och mogen så länge, men det hindrar inte mig från att undra om han har matlåda till varje dag :) Jag minns hur vi "hånade" min mormor lite då och då, som ringde mina medelålders mostrar i stora huvudstaden, och undrade om "flickorna ätit".....Jag kommer att bli likadan!
Sen har jag flyttat också, bara det i sig ganska tidsödande och energikrävande! Jag har fått mig en sambo :) Ett "bevis" på det man säger "gammal kärlek rostar aldrig"....Eller, den har nog varit rätt rostig dom senaste 30 åren, men vi putsade till den och gillar varann hemskt mycket nu. Utan att gå in på detaljer som får alla att tro att jag spårat ur och blivit nån gammal, romantisk fjolla, så får jag nog säga att jag hittat hem och skulle vilja stanna här. Det har vart en del med flytten, och att komma i ordning, som hållit mig ganska upptagen, men det har lagt sig nu.
Vi har i alla fall funnit oss till rätta och det fungerar bra. Tycker jag. Jag har funnit Mr Right. Och nu när jag har eliminerat volanggardiner och kristall-krimskrams (nästan så jag drev ut det med vitlök och besvärjelser....) så känns hemmet också som ett ställe för oss alla att trivas i :) Det finns en son i huset, en son på annan ort, och nu med tösen så långt borta, så har vi en grabb hela tiden, och två grabbar (plus ett extra par stora fötter under matbordet) varannan vecka och en liten, fet katt då och då. Om vi ska omskriva sanningen så kunde vi säga att allt gått som smort och är alldeles fantastiskt simpelt hela tiden....Men varför ska vi göra det! Det har gått ganska smort. Och är hyfsat simpelt hela tiden. Men inte alltid. Två ganska olika hushåll, med 5 halvvuxna och ganska olika barn, två helt olika familjerutiner.....inte slog man väl ihop det som en piece of cake precis. Att vi dessutom hanterat och uppfostrat våra småttingar ganska olika har väl gjort en viss nivåskillnad och nej, det är inte alltid lätt för alla inblandade. Men det blir lättare och jag hoppas jag kan tala för alla när jag säger att vi vill fortsätta ha det så här! Jag vet inte hur "styvmorsor" ska bete sig och han vet inte hur "styvfarsor" ska bete sig och vi gör säkert fel ibland. Men vi får väl göra om och göra rätt då. Sen.
Jag vet inte om det var ett uttryck av själviskhet när jag upplyste mina ungar om att nu är det så att JAG vill göra det här, och dom är så pass stora så JAG gör det och om dom inte gillar det så SKITER jag i det....Inte riktigt så, men nästan. Jag sa inte så, men jag menade så (fast det behöver dom inte veta). Det bara hade kommit till en punkt i livet när det började kännas som att det var dags för ungar att ställa upp på mamma och inte tvärtom. Och det har dom gjort. Dom bodde in sig på 15 minuter, och dom tycker allt är som det ska vara. De kanske såg framför sig hur dom fick slåss med varann om vems tur det var att förbarma sig över den ensamma mamman, och så tänkte dom att det var lika bra att min Mr Right fick ta hand om den saken :) Så dom dumpade mig mer än gärna på honom. Sammanfattningsvis: jag är lycklig, han är lycklig, barnen mår bra, alla verkar trivas och det som vi gör fel gör vi om och bättre.
Jaha.....en kort rapport om det som hänt sen sist.....Jag har sagt det tidigare och säger det igen, jag skriver hur mycket jag vill och om ingen orkar läsa så strunta i det! Det är för min egen del jag ordbajsar här lite grann, inte för någon annan. Kanske jag försöker upprätthålla det här nu och kanske det då inte blir så många ord....Eller det kanske blir ännu fler. Vi ser ju. Ha en bra dag i alla fall!
Bokstäver i strid ström
Nu har jag så där igen! Huvudet fullt av lösa bokstäver! Om jag skulle göra ett hål i huvudet skulle dom rasa ut i strid ström! Tyvärr inte i ordnade former, som meningar med betydelse, utan i ett enda jidder av just lösa bokstäver. Varför kan jag inte sammanställa dom där lösa bokstäverna till betydelsefulla meningar som jag ju verkligen vill göra?! Eller varför kan jag inte få ut dem högt, i tal, då skulle jag åtminstone kunna spela in dem på någon av de teknikens under som hushållet besitter, och senare kanske formatera om dem till betydelsefulla meningar! Är detta det som kallas "skrivtorka"? Eller är det bara det som kallas "vansinne"....Lite grann som "jag hör röster"....
På tal om bokstäver i strid ström....de får mig att tänka på mitt arbete som växeltelefonist. Vår funktion är bland annat att ta ett meddelande om eftersökt person ej svarar. Då frågar man vänligt efter "namn och telefonnummer" så man kan be "Xx Xx" återkomma till inringande. Ni som inte hört en strid ström av bokstäver skulle prova på denna arbetsuppgift. Det kan vara hur spännande som helst. För att säga så "kan jag ta ditt namn och telefonnummer så ber jag Xx Xx återkomma till dig" förorsakar den snabbaste, stridaste ström av bokstäver, blandat med siffror, som går att uppnå! Det framkallar någon sorts "extremt-snabb-framåtspolning" hos var och en som får detta lilla erbjudande.
Naturligtvis är det ju för att Kalle Larsson på Byggfirma Ringsåbygger vi nu, med telefonnummer 4509509345083455 är så väl förtrogen med sitt eget namn, företagsnamn och telefonnummer så han inte tänker på att a) det är första gången jag hör det, b) jag har svårigheter med hans dialekt eller c) jag ska hinna notera det också......
Naturligtvis vill inte Kalle Larsson vara otrevlig eller ställa till förtret! Inte Kalle Larsson i alla fall...men ja, det finns faktiskt såna som man på fullt allvar undrar om dom rabblar denna information extremt snabbt bara för att, på ren svenska, jävlas! Dom är inte många, men dom finns. I alla fall är det lite stressande att just ha noterat Kalles förnamn när han redan är inne på 5:e siffran i telefonnumret.....Och där emellan ska man ha in ett efternamn och företagsnamn....Kalle är helt ok, han skrattar och ber om ursäkt, och tar om allt i normal hastighet, och man noterar villigt, skrattar med Kalle och önskar honom en trevlig dag.
Men dom som rabblar för att jävlas, dom kan i princip ha en hur jävlig dag dom vill utan att det bekommer mig särskilt mycket! Dom reagerar inte som goa Kalle när man ber dem upprepa. Åh nej, dom upprepar i slow-slow-slow motion med en underton i rösten som inte är särskilt välmenande, och man får nästan lust att fräsa "det var DU som talade för fort och otydligt, inte jag som är lobotomerad".....Och givetvis säger man inte så, man tackar lika vänligt som man tackade Kalle och man önskar dem också en trevlig dag och man hoppas nästan att dom hör att man egentligen menar "hoppas din lunch smakar apa, och att du inte hinner med need-to-do-today-listan idag så du måste jobba övertid".....
Men som sagt, dessa är inte många och jag brukar tänka att dom kanske haft en överjävlig dag. Dom kanske försov sig, ungarna strejkade, bussen var försenad, chefen blev sur eller så kanske dom har andra övermäktiga problem. Så om jag på något sätt kan hjälpa till genom att bli lite mindre trevligt bemött när jag försöker sköta mitt arbete så är det ju ändå rätt positivt att jag fanns där till hands!! Men tack världen för såna som Kalle Larsson! Och tack för att 99% av inringande är som Kalle Larsson, det gör att man orkar ge det där lilla extra av vänlighet till dem som inte är det!
Och det där med strid ström av bokstäver! Kunde dom inte ramla ur huvudet i form av snabblagade, vansinnigt goda middagstips! Det skulle jag behöva. Även om det egentligen bara är varannan vecka jag behöver kunna vara mästerkocken med omväxlande, näringsriktiga och goda middagar, så skulle jag behöva de recepten i huvudet. Jag vet att dom finns på papper....men för mig fungerar sådant inte....jag glömmer att jag har allt det där inom räckhåll i pappersform. Ibland när jag flyttar runt lite bland mina ägodelar så hittar jag alla såna receptpapper jag samlat på mig, och varenda gång slås jag av "men just ja! Jag hade ju det där receptet! Det ska jag komma ihåg!". Sekunderna senare har jag glömt dess existens och det blir aldrig av att testa. Istället försöker man variera mellan sina 5 recept som finns i huvudet och det är ju för väl att de bara behövs varannan vecka för på så sätt blir det ju inte alldeles enformigt.
Dom andra varannan veckorna kör jag oftast med mitt standardrecept "rostat bröd med pålägg och mjölk".... Fast jag har faktiskt en alldeles extra fin vän, K, som skickar matlådor till mig lite då och då! Hon är inte fin bara för matlådorna, men jag tänker naturligtvis inte be henne upphöra med dem.... Låten matlådorna komma till mig! Jag är jättetacksam över dem, K, och du är en fantastisk kock!! Du glömmer inte ens att du har recept i pappersform, du använder dem till och med!
Jag påpekade på min FB för en tid sedan att det finns såna där riktiga matmänniskor som alltid, alltid använder sig av färska, mer eller mindre exotiska, råvaror som har piffiga åsikter om gemene mans matlagning. Eller det kanske inte är åsikter av sådan karaktär att det ska klassas om negativt, det kanske mer är en sån kärlek till kokkonsten som gör dem uppriktigt ledsna över att gemene man inte upptäckt hur fascinerande det är! Om jag skulle ha kortare arbetsdagar, mer pengar och inte minst några råvaru-handlare att välja mellan så skulle jag faktiskt också finna en glädje i matlagningen. Eller kanske inte....men jag kan låtsas som att jag skulle det. Det skulle säkert vara halvtrevligt att köpa en hel fisk och en massa glatt färgade grönsaker och skapa en överläcker, kulinarisk upplevelse till middag!
Fast nja....jag vet inte det där med hel fisk...jag kan inte ens tillaga en färdigskalad, halv sådan, vad i hela världen skulle jag göra med en hel?! Och det där med grönsaker....det är ju ändå ingen som äter dem, snacka om att kasta pengar i sjön....eller i kastrullen eller nåt! Men det skulle kanske vara lite kul, att överraska de hungriga vargarna med nåt annorlunda och spännande till middag, och deras fysik skulle säkert ha nytta av att man försökt dra in hela kostcirkeln i måltiden! Nog för att lille sonen en gång påpekat att hela kostcirkeln finns i ett Max Superskrov....där finns kött, fett, potatis, grönsaker och mejeriprodukten ost....Han har ju rätt förstås, på ett sätt.
Men. Jag jobbar inte kortare arbetsdagar. Jag har inte mer pengar. Och jag har inte några råvaruhandlare alls i närheten, utan får nöja mig med vanliga matvarubutiker i stora, kända kedjor. Och jag har jättehungriga ungar varannan vecka och dom överlever med nöd och näppe så länge som det tar för mig att komma hem från jobbet. Vid det laget har den lille sonen redan ringt mig tre gånger under eftermiddagen och frågat "när ska vi äta egentligen" och varje gång förklarar jag att jag först måste avverka min arbetsdag, och varje gång talar jag om för honom det han redan vet, vilken tid jag slutar och varje gång förklarar jag att det liksom inte blir middag snabbare och tidigare oavsett hur många gånger han ringer och tjatar....
Så när man då väl anländer till hemmet, möts av barn som är överlyckliga att se en (jag vet...det är för matens skull....) så känns det bara som att ok, jag kastar ihop nåt snabbt av korv eller köttfärs och vi kan äta inom en halvtimme och vi är glada när vi äter och alla skiter i om det är kulinariskt eller inte! Det kanske kan ingå i det jag så försöker leva efter "välj dina strider", stämningen inom våra väggar skulle inte vara lika godmodig och harmonisk om det skulle ta 2 timmar att få fram middagen och so what, skit samma, om det inte är i enlighet med mästerkockarnas syn på vad som är viktigt. Vi är glada och DET är viktigt! Med eller utan grönsaker! Och den där hela fisken....ingen skulle ändå ha ätit den! Det hade säkert slutat med att vi fått springa till grannen Max och hämta hela kostcirkeln.
Nu när jag bromsar upp lite och tänker efter så inser jag att mina bokstäver i huvudet faktiskt blev ord. Kanske inte betydelsefulla sådana, men det blev ord och jag känner ett något större lugn i kroppen. Vad skönt! Då slipper jag reglera harmonin i kroppen genom att släpa runt möbler igen! Jag visste det, jag mår bättre av att skriva av mig!
På återhörande!
Jag är så rastlös!! Det blir diverse kludd av det....
Nu är det så här igen....jag är så rastlös och vet inte riktigt vad jag ska göra av det! Har flyttat på sånt som går att flytta och plockat sånt som går att plocka, men det går inte över. Hänger upp saker, tar ner saker, byter saker, flyttar saker.... Lägenheten är snart helt perforerad av allt mitt upphängande :) Jag kommer aldrig att kunna flytta....man måste renovera efter sig om man perforerar för mycket.... Det är lite tungt att vara så här full av energi och inte ha nånstans att göra av det. Om jag inte gör av med det så blir jag deprimerad istället. Jag vill inte bli deprimerad!
Ta en promenad tycker säkert vänner av friluftsliv. Jodå, det hade jag tänkt. Ända tills jag gnuggade nattsömnen ur ögonen och upptäckte att det är -29,3 grader plus kraftig vind utomhus. Man går inte ut då. Inte mycket i alla fall. Kroppen är det ingen fara med, en rask promenad håller vem som helst varm, men det är lite trevligt att kunna andas när man går och man kan inte andas i -29,3 med kraftig vind. Inte heller kan man täcka för ansiktet så det överlever. Den här vintern har verkligen prövat oss medborgare i landet. I söder har de fått mer snö än de mäktar med och här uppe har det varit så kallt, så kallt! Jag tycker om vinter, verkligen, men nu är jag fruktansvärt less på 30 gradersstrecket och vind! Nu får det förbannat också ge sig och bli lite mildare! Solen har i alla fall åter dykt upp på arenan, och ja, den värmer, om än så lite, och det är positivt. Men denna kylan.....Jag är så less!
Skriv av dig säger en bekant till mig som har fått någon form av "livscoach"-plats i mitt liv. Bekant D har fått mig att avge ett löfte att skriva när saker inte känns som att de hittar sin plats längre. Egentligen vill han att jag ska skriva precis vad som känns mindre bra, och vilka saker som inte hittar platsen, men att vräka ur sig sina innersta tankar på det sättet på detta forum känns inte nödvändigt. Bekant D säger att jag borde skriva en dagbok. Tja, kanske det vore nåt. Då kanske jag kunde sluta perforera lägenheten och flytta runt vårt bohag, vilket skulle uppskattas av både hyresvärd och barn! Jag ska leka lite med datorn och hitta nåt roligt sätt att föra bok över livets berg och dalar.
Hur bar man sig åt förresten innan datorernas inträde i vardagen? Jag är en vän av Facebook. Tänk vilket utomordentligt sätt att hålla sig a jour med vänner ute i periferin! Tänk en tid tillbaka när man var tvungen att ringa en vän för att få veta vad de ätit till middag eller om de tränat ordentligt! Vad jobbigt! Nu loggar man in på FB och får all den informationen om sina vänner på några sekunder. Till en lägre kostnad än ett telefonsamtal i de flesta fallen! Nog för att jag, ärligt talat, inte alltid är så intresserad av att veta att A har ätit, B dammsugit och C hängt sin tvätt....Men det känns väldigt trevligt att kunna följa vännernas vardag på ett sånt smidigt sätt. Och att själv kort kunna meddela utvalda vänner om sitt liv. Nu har jag några nära vänner, Mamma G och Mamma K är två exempel och min dotter är ett...., som joinat "Våga vägra FB", och dem saknar man ju. Men Mamma G....skyll dig själv....för då ringer jag dig istället när du har som minst tid att prata med mig....
Och det här med att skriva. Det är inte alltför länge sen man satt och skrev A4 sida upp och A4 sida ner för hand när man ville kontakta en vän! Nu kan man inte ens skriva för hand längre, man orkar inte! Och det som jag så nyligt lärt mig, flytta bilder från en kamera till datorn och på så sätt ha kvar dem "nånstans" och kunna dela dem med andra, givetvis cybervägen! Jag önskar jag skulle kunna göra så med den jättekartong lösa foton jag har, som jag borde sortera för övrigt. I och för sig är det högst osannolikt att denna kartong drabbas av nån slags härdsmälta och försvinner....vilket ju kan hända med information i datorn..... Men ändå, det är praktiskt, om man är smart och spar dem på annat sätt också....
Bekant D har rätt....det hjälper att skriva lite grann! Ett lugn har spridit sig i mig, jag kan ta en kaffe, klappa katten lite och sätta mig och bara glo! En stund....sen torkar jag lite damm, flyttar lite saker eller hänger upp något. Katten Ture sitter för övrigt och glor surt på mig och jag misstänker att det innebär att hans matskål är tom. Han ser ut att säga "skit i det där klappa....mata mig".... Kanske bäst att ta tag i den saken nu innan han svälter ihjäl för han har ju ungefär inget fett alls nästan att ta av sen tidigare....Lilla Ture.....typ 8 kg katt....en stor, stilig ung man i sina bästa år! Nu kattmat, kaffe, koppla av! På återhörande!
Nytt år!
Då blev det ett nytt år igen och man har gjort bokslut på det gamla. Mycket har hänt, mycket sånt som inte händer varje år. Så har det ju givetvis hänt sånt som händer varje år.
Allt möjligt firas och o-firas. En själv blir ett år äldre, vilket går under kategorin "o-firas". Under året som gick fyllde äldste sonen 18 år och fick körkort. Det firades! Dottern började på gymnasiet och gör så bra ifrån sig så det borde firas ofta! Lilleman har skaffat flickvän, slutat med hockeyn (dessa två händelser har dock inget samband) och håller på och funderar på gymnasieval. Flickvännen kan vi fira, men att han la ner hockeyn firar vi inte! Inte jag i alla fall! Inte heller slutar jag följa hans gamla gäng, och att inte närvara vid en hemmamatch är uteslutet! Jag ser dem fortfarande, med rätta kläder och alla ritualer på plats! Vissa saker får man bara inte ändra på! Och se bara....tack vare alla mammors ritualer och rätta kläder (nåja...lite grann tack vare pojkarnas mycket goda hockeyspel....) så har de redan vunnit sin serie trots att några matcher återstår, och de har SM-spel framför sig om någon månad!! Det ni, där ser ni hur mycket ett lypsyl och rätt sorts tuggummi kan göra! Lilla, smala katten Ture har för övrigt också blivit ett år äldre. Det kunde ha blivit stopp på födelsedagar för hans del för nån vecka sen...han placerade svansen över ett brinnande ljus och hade inte tösen varit blixtsnabb så hade vi nog inte fått glädjen att fira honom mer....För att inte tala om hur vi knappast firat om han brinnande rusat in under en säng eller nåt och blivit svår att nå....Det hade blivit lite besvärligt!
Under året som gått, då under den senare delen, har jag och barnen installerat oss i nytt boende. Det går väl inte heller under kategorin "firas", men det känns på det stora hela ganska bra. Barnen har installerat sig, men är bara boende i vår nya, lilla, lya varannan vecka. Det har varit både roligt och vemodigt, men nu när några månader har passerat så har vemodet gett med sig. Vad som fortfarande känns märkligt är att jag inte har någon alls att ta hand om varannan vecka. Mycket ny erfarenhet för mig! Och kanske det svåraste att lära sig leva med. Det känns som att jag efter många, många år som administrativ chef/trafikledare plötsligt fått sparken. Även om det inte på något sätt var så det gick till, men ändå, jag har inte kvar jobbet som administrativ chef/trafikledare! Enligt tyst överenskommelse med barnens far så lägger jag mig inte i hur veckorna ser ut när de är hos honom, varför jag då känner mig lite överkvalificerad att bara vara själv! Det har slagit mig att grannarna kanske behöver någon som stakar upp deras vardag...Jag ska inom kort ta en sväng i närområdet och ordna med den saken :) Jag kan börja med att lära dem att städa i tvättstugan!
Jag som är van att från morgon till kväll ha fullständig kontroll på alla dagens aktiviteter, göranden och låtanden, för fler personer än en, ska nu alltså bara göra ingenting mellan varven. Naturligtvis har jag provat att hålla mig ockuperad genom att dammsuga 3 gånger om dagen, torka damm 2 gånger om dagen, flytta på alla saker så de står i symmetrisk harmoni med varandra (hela dagarna) och möblerat om så många gånger så man snart inte hittar sin säng :) Nu är det inte så väldigt roligt längre så jag har lagt ner det. Istället har jag återupptagit promenerandet. DET får mig att må bra och får mig kanske att fokusera lite mindre på räta linjer i lägenheten :) I mån av tid så tar jag en sväng före jobbet också och har upptäckt att man faktiskt blir lite piggare av det, något som inte alls är fel denna mörka tid på året.
Några käcka nyårslöften har jag inte avlagt. I år heller. Däremot har jag återigen planerat att upprätthålla någon form av regelbundenhet i det här skrivandet. Kanske inte nödvändigtvis just här, men skrivande i någon form. Det ger mig något, och allt som ger en något är bra, och allt som är bra och ger en något ska man försöka hålla fast vid. Skriv en bok, säger folk fortfarande. Men nej, ingen bok. Egentligen bara göra det jag så ofta gjort, bara skriva för min egen del rakt ut hur huvudet. Jag ska försöka! Jag har ju åtminstone väldigt gott om tid till det varannan vecka....istället för att ställa ljuslyktor och blomkrukor i dom där räta linjerna....
Avslutningsvis önskar jag er alla en God fortsättning på det nya året! Låt det bli ett bra år på alla sätt och vis! Och låt sådant som inte blir så bra, bli bättre till nästa år! Så klämmigt, positivt tänkande...man skulle kunna tro att jag gått på kurs :)
Egentligen bara rakt ur huvudet...
Länge sen jag avlade rapport här! Och inte har jag lyckats hålla mitt löfte om kvartalsvis rapportering...jag är en månad sen ungefär. Och då menar jag en månad sen med rapportering, inte på något annat sätt.
Min kropp har sedan en tid hemfallit åt det som händer med kvinnors kroppar när vi uppnår högre ålder, och tiden då man oroade sig för att vara sen är historia. Inte för att jag personligen tycker att min ålder är hög...men naturen gör det tydligen! Denna situation roar mig inte mycket, särskilt inte om nätterna när man finner sovrummet alldeles för varmt ena sekunden och alldeles för kallt i nästa. Min kära mor säger att det är så, kroppens termostat går sönder av ålder och det är helt "normalt" att aldrig känna sig behaglig, bara antingen kokhett eller svinkall! Nog är det en aning orättvist att vi kvinnor ska genomgå åratal av månadsvis perioder för att, när dessa upphör, drabbas av ännu mer besvär! Kunde inte de månadsvisa perioderna räcka som straff för det förfärliga brott den första kvinnan begick!? För jag antar att det är ett straff...Nej, nej, det räcker inte, när man äntligen slipper dessa så ska man minsann råka ut för något som är "svordom" så mycket värre! Undrar vad hon gjorde, den första kvinnan...Jag tror att hon käkade ett äpple, eller var det den första HAN som gjorde det...Men som jag upplever mina besvär nu så känns det som att hon åtminstone borde ha varit tidernas största massmördare...
Jag kommer att tänka på andra människors vikt. Eller, JAG tänker inte desto mer på just detta, jag har så mycket annat att tänka på som känns mer intressant. Men jag fascineras av hur mycket tid en del lägger på att lägga märke till andra människors vikt och högljutt kommentera detta. Inte övervikt, det är tabubelagt, man säger helt enkelt inte åt någon att "gud, vad rund du har blivit"!
Men när någon går ner i vikt, eller är av naturen spensligt byggd, snacka om att det är något som ska kommenteras högt och tydligt! Om det är den högre åldern jag uppnått, eller om det är min stegräknare, som är orsak till min egen viktminskning vet jag inte, men jag vet att andra tycker det är otroligt oroväckande och något som man helt enkelt måste kommentera var gång man ser mig.
Jag finner det rätt irriterande, och nästan på gränsen till sårande! "Äter du ingenting, du är ju på väg att försvinna?" Det är en fråga som kreti och pleti anser sig ha rätt att ställa. "Neeej, gud, neeeej", har jag lust att säga, "jag äter ABSOLUT ingenting, inte ens vatten"!! Naturligtvis äter jag, jag är vuxen och jag är ganska förståndig, jag har inte slutat äta av någon outgrundlig fåfäng orsak!! Det är allmänt känt att man måste inta ett visst antal kalorier var dag för att ens överleva och jag lever, så alltså äter jag! Då spänner man ögonen i mig med en blick som kräver total redogörelse för EXAKT vad jag äter. Jag äter som jag åt förra månaden, förra året, för 5 år sen och så vidare, och så vidare. Jag är fortfarande stenhårt beroende av Marabou Mintkrokant och pressar i mig X antal sådana per vecka. Jag äter frukost, lunch och middag och jag har inget emot lilla kvällsmackan.
Jag har, innan de 3 barnens födelser, aldrig varit speciellt stor. Med barnen kom några kilon extra och jag har aldrig bantat i ordets rätta bemärkelse. Nu plötsligt har jag bara gått ner, min mor har också gjort det vartefter hon blev äldre, hennes systrar är smala som pinnar, och det bara är så. Vi äter allihop, vi tycker mycket om god mat dessutom! Jag deltar i en tävling via jobbet där vi räknar steg, och eftersom jag inte tävlar (...eller hur...) så promenerar jag väldigt mycket, jag cyklar till och från jobbet på lunchen och jag sitter extremt sällan ner och bara glor. Det KAN vara en orsak. Sannolikt större orsak än den som omgivningen försöker få det till.
Jag ser på intet sätt utmärglad ut, och jag har fortfarande mer kilon än vid tiden innan barnens födelser, men det är tydligen väldigt, väldigt sensationellt, uppseendeväckande, oroväckande och framför allt, fritt fram att ifrågasättas. Och det irriterar ihjäl mig! Jag förstår inte att något så ointressant som vikt kan skapa sådan spekulationshysteri! Så jag vill nu meddela omvärlden att jag äter. Jag äter till och med ganska mycket. Jag är inte livshotande sjuk (inte som jag känner till). Jag är inte på väg att svälta mig till döds (det funkar inte när man är beroende av makrillmackor och choklad). Och jag mår alldeles utmärkt om man bortser från en del vardagliga problem som inte är orsak nog till att sluta äta! Så tack för att ni frågar, men lägg av! Och du kompis G...tack för tipset om makrill på tub...jag är beroende!
Det är för övrigt ganska intressant det där med hur en del alltid måste veta allt om alla och spekulera i vad som händer i andras liv. Inte bara vikt och andra synbara detaljer, utan mer personliga angelägenheter. Skvaller kallas det visst? Jag skvallrar också ibland, men jag har finkänslan att göra det med mycket nära vänner, där man vet att skvallret stannar och inte löper vidare runt i folkmun och växer till oanade proportioner. Jag vill inte ens kalla det skvaller, men är samtidigt klok nog att inse att det är hyckleri att kalla det något annat...Jag tycker inte om skvaller, och om det är något jag måste anse som en av mina positiva sidor så är det just det att jag aldrig, never ever, skvallrar vidare om någon ger mig ett förtroende! Skjut mig om ni vill, men ur mig får ni inget!
Men såna smaskigheter som t.ex att par splittras, vilken otrolig källa till livliga diskussioner hos omvärlden! Vanligaste frågan som dyker upp är helt klart "undrar varför". Ett litet tips...dom kunde inte leva ihop så dom gick skilda vägar...Men det räcker inte, helst ska denna upplysning kryddas med otrohet, missbruksproblem och kanske lite fysisk våldsamhet från den ena parten (eller varför inte från båda!). Mitt förnuft säger mig att om ett par som separerar verkligen vill att hela stan ska ha all information så berättar dom det åt alla. Gör dom det inte så har vi andra inte med det att göra och då är det väl helt onödig tidsspillan att sitta och grubbla över varför. Eller?
Något som också är till glädje för skvallertanterna är när andra kommunmedborgare börjar motionera regelbundet (tro mig...jag vet...även här har frågan ställts mig...). Naturligtvis motionerar INGEN vettig människa för motionens och hälsans skull! Det förstår ni väl, ni andra?! ALLA som börjar motionera lider av någon form av psykiskt besvär, eller har en otrohetsaffär! Det vet ni va? Dessa två anledningar är de enda godkända, acceptabla, som förklarar varför man motionerar. Tillåt mig att skratta hejdlöst, jag finner det så löjligt så jag saknar ord för det!
Vad skvallertanter också har stort nöje av är att hålla reda på andras barn, och självklart kallas dessa då "andras ungar". Andras ungar är alltid ute för sent, för smutsiga, i för dåligt sällskap och i icke-acceptabelt tillstånd. Om mina 3 gullegrisar skulle bli föremål för sådant skvaller skulle jag verkligen uppskatta om det lades fram för mig också, det är ganska ofta lösspringande "ungars" vårdnadshavare inte är informerade (av "ungarna") om att de ämnar vara ute sent, smutsiga, i dåligt sällskap och konstigt tillstånd...Istället för att sprida ordet vidare genom elakt förtal kanske man kan "rädda" en "unge" från förfall genom att slå föräldraparet en signal! Tack och lov är jag fullt övertygad om att mina egna 3 informerar mig om sina förehavanden och inte är till någon större glädje på den fronten för skvallerexpressen. Det har talats om för mig att min äldste son synts nyttja tobak...vilket jag varit medveten om så länge så det klassas som fornminnesmärke nu...och då han råkar inneha myndig ålder så känns det nästan skrattretande att man kommer springandes till mig med den informationen. Samma sak gäller om ni ser honom nyttja alkohol...för det första VET jag redan i förväg när han planerar göra det (vi pratar) och för det andra, han ÄR myndig! Men om han (eller något av hans syskon) begår brottsliga handlingar (i smutsiga kläder), skadar andra eller andras egendom eller ser hungriga ut på stan, så får ni väldigt gärna meddela mig! Eller, om dom ser hungriga ut...mata dem gärna!
Annars en regnig dag som denna så går mina tankar till min vän K som genomgår något av en tuff match just nu. Vi är många som tänker på dig och de dina, och om vi kunde göra något så skulle vi göra det! Det kommer att gå bra det här och en stor garanti för det är att ingen vill träffa 2 x Örjan i sällskap med 1 x K. Ni som behöver förstå en bokstav av vad jag menar gör det, och ni andra...ni kanske kan spekulera ihop er....
Halvårsrapport....!
Jag har förstått att ni saknat mig J Hur kan tiden gå så fort! Jag tyckte det var precis som igår jag sist gav ifrån mig ett livstecken på detta ställe och nu när jag kollar (för att mina vänner tjatar) så inser jag att det är över ett halvår sen!
Hockeysäsongen pågår...Behöver jag förklara närmare? Hockeymammor har inte tid med eget liv mellan det organiserande i hemmet som hockeyn kräver. Om hockeymammor mot all förmodan har tid så ägnas denna tid åt städning, tvätt och matlagning ,och ibland ett samtal med hushållets övriga ungdomar....
Vi hade för övrigt en föreläsning om just kost för våra killar som tränar väldigt mycket och om jag skulle följa föreläsarens rekommendationer så skulle jag inte ens ha tid att städa och tvätta....Ni fattar inte vilken enorm mängd mat (hemlagad o väl sammansatt) en sån unge egentligen ska sätta i sig! När man tänker efter så borde jag nästan få ha tjänstledigt enbart för matlagningen, ja nästan så att bara mellanmålen borde föranleda sådan ledighet....Klagar jag? NEJ! Hockeyn är det roligaste som finns, och hockeyfamiljen har kommit att stå en så nära så man nästan överväger att bilda kollektiv med dem! (Oroa dig inte hockeymamma G...vi ska inte flytta in hos er ännu....) Och jag överdriver en aning också, så mycket tid tar inte hockeyn under veckorna, det är oftast bara helgerna som är uppbokade. Men vardagkvällar går till allt det där tråkiga som man vill göra bort för att kunna vara "ledig" under helgerna. Dessutom gör ju det eviga mörkret att man inte direkt sprudlar av liv om kvällarna....Inte heller det övriga varandet speglas av något större välbefinnande tyvärr....
(Parentes: Egentligen nu när jag tänker efter...det är ju en ganska bra idé det där med kollektiv för hockeygänget....Tänk hur vi kunde samarbeta kring tvätt, matlagning, skjutsande o hämtande! Massor av vuxna som tillsammans kunde organisera upp hela laget! Jag tror förbaskat att vi faktiskt flyttar in hos dig, hockeymamma G ....)
Vad gäller det övriga varandets brist på välbefinnande... så har mina arbetsuppgifter ändrats "en aning", till det sämre (med risk för att min chef läser det här, men du E vet väldigt väl vad jag tycker redan). Detta har medfört en något sänkt psykisk hälsa, och jag tror faktiskt detta orsakat fysisk obalans också. I alla fall är jag i både psykisk och fysisk obalans, vad som sen orsakar vad lämnar jag åt bättre vetande att utreda!
Men. Jag hade ett sånt roligt jobb! Jag verkligen älskade det jag gjorde, och jag var jäkligt bra på det om jag får säga det själv, och hade kunnat fortsätta gratis om så krävts, för det gav mig något! Nu känns det inte lika roligt längre och min personliga åsikt är att det är därför jag drar på mig alla smittor som går, och rent allmänt känner mig väldigt nere och bedrövad. Jag borde ta tag i saken, men i väldigt bedrövat tillstånd har man inte riktigt energi till att ta tag i saker, det får bli en annan dag. Beslut fattade i bedrövat tillstånd riskerar också att vara helt fel beslut. Dessutom vet jag inte vad jag ska göra åt saken.
Jag kämpar dagligen, hela tiden, med mig själv för att försöka få till ett positivt tänk vad gäller de nya arbetsuppgifterna, men det går inte så bra. Jag kämpar också för att bete mig normalt, småprata och vara som vanligt, det går inte heller så bra...Jo, det går bra medan det sker, men jag blir alldeles utmattad av det och egentligen vill jag varken småprata eller vara som vanligt. Men visst, tack vare min närmast placerade kollega M, t.ex, så får jag dagarna att gå utan att falla i för mycket grubbel. Så det är nog lite bra att hon småpratar med mig ändå! Hon är så väldigt rar och trevlig också, så det är nog till och med mycket bra! Det finns fler kollegor som får mig att må bra, L är en annan av dem, sen finns det ju tyvärr personer som får mig att må sämre, men jag avhåller mig från att ens "namnge" dem med en bokstav....Men det är nog sant som man säger, "i nöden prövas vännen". Vänner pratar som vanligt med mig och försöker höja mig, mindre goda vänner blir sura för att jag inte är på topp och orkar vara gladast i världen. Jag hoppas jag har fel, men det känns så. Som sagt är jag i rätt mörkt tillstånd, det kanske förmörkar min syn på omgivningen
Det här med förlusten av de roliga arbetsuppgifterna...det kanske är nån slags sorgearbete som man måste gå igenom (jag har ju faktiskt förlorat nåt som jag tyckte otroligt mycket om), och det kanske måste få ta den tid det tar innan man känner sig redo för allt det nya? Saken kan troligen analyseras både bakåt, framåt, uppåt och neråt, utan att man kommer fram till något vettigt. Man kanske bara hinner bli tokig på riktigt under analysens gång. Jag är inte så mycket för att analysera, däremot är jag väldigt bra på att trycka ner sådana tankar och skjuta dem ifrån mig, bara må dåligt i lugn och ro. Min nära vän N (som alla kallar för K, utom jag) säger att det inte är bra, att alla dom tankarna kan komma i ilfart som en jättestor snöboll rullande tillbaka en vacker dag, och då får jag en fruktansvärd mängd tankar att reda ut...
Så ni förstår, hockeyn är väldigt rolig! Den är helt som vanligt, det är en helt egen värld där man släpper allt annat och bara koncentrerar sig på lypsyl, rätt tuggummi, rätt kläder, rätt halsband och en hel rad övriga rätta ceremonier....och förhoppningsvis segerrus....För oss fullständigt normalt, för icke inblandade förmodligen totalt vansinne. Men herregud, om inte jag har rätt tuggummi och bjuder rätt personer och lägger på lypsyl rätt när matchen börjar, har rätt kläder (G måste ha rätt skor o halsband dessutom, och dotter E måste definitivt ha rätt skor....och mamma K måste göra ett besök på ett ställe och göra en rätt sak) så fattar ju alla att våra killars chans att vinna matchen är lika med noll....Och när man en gång börjat tro på sånt så kan man verkligen inte släppa och utmana ödet så allvarligt....I alla fall, så är hockeyn det enda ställe just nu där jag kan släppa alla tankar på mindre roliga saker, känna mig som mig igen och bara vara. Så just nu ser jag fram emot ännu mer hockey! Mycket mer hockey!
I all denna bedrövelse så måste påpekas att mina tonåringar är en stor glädjekälla. Inte för att någon av dem gjort något märkvärdigt som föranleder denna glädje, men bara för att dom är som dom är! Nu växer vår familj med lite extra tonåringar, det är flick- och pojkvänner som mer eller mindre flyttat in. Jag erkänner (med risk för att någon av dem läser detta...) att det i början kändes ganska tungt att plötsligt få ytterligare halvvuxna ungar på halsen! Men nu, när t.ex äldste sonens flickvän varit med så länge, så kan jag inte ens föreställa mig vardagen utan henne! Och tösens pojkvän, det kändes oerhört märkligt att inse att lillflickan blivit stor....men hennes val av pojkvän kunde inte ha varit bättre! Alla mina tre telningar är värda att lovprisas, de sköter skolan, de använder inte droger och de visar sin mamma djup kärlek och respekt J Nåja...respekten kanske inte alltid flödar...det beror på vad saken gäller, men det där med djup kärlek, det stämmer i alla fall! Och lilleman, den yngste, han lovprisas så länge han spelar hockey...men passa dig, grabben, om du försöker sluta...inte under min livstid i alla fall....(för alla som inte känner mig: jag SKOJAR....)
Nu hoppas jag på att något händer som får mig på rätt köl igen! På återhörande! Jag ska försöka förbättra mig till kvartalsrapporter...
Nog har vi det bra!
Nog har vi det bra. Det far igenom mig när jag ser nyheterna eller läser en dagstidning. Vi har det så väldigt bra och vi glömmer att uppskatta det. Vi bor här i vår lilla ankdamm, och det värsta som kan hända är så fjuttigt så jag kan inte ens komma på vad det skulle vara!
Till exempel vill vi byta bil, den som idag står på uppfarten har hängt med några år och vi vill byta ut den. Den är helt bra, faktiskt rätt fin, den duger, och vi kan i alla fall säga att vi vill "byta" bil, vilket innebär att vi redan har en bil. Annars skulle det ju heta att vi vill köpa en ny bil. Jaja, vi vill alltså byta. Nu är det kanske inte exakt så att JAG så hemskt gärna vill byta. Eller, jag är inte aktivt delaktig i det beslutet, egentligen inte delaktig alls, eller faktiskt ärligt talat fruktansvärt less på status "vi-ska-byta-bil"... Vi har den uppdelningen i familjen, en tyst överenskommelse, jag tar aktiva beslut i om jag ska köra ljus eller mörk tvätt, och gubben köper ny bil....Nej, jag är inte en nertryckt stackars kvinna som inte har något att säga till om! Jag är inte intresserad av bilar bara! Men den bil vi har, den brinner inte på uppfarten. Den står där hel och hållen och oavsett när vi behöver använda den så startar vi och kör. Den saknar inte några vitala delar, och den är inte stulen. Vi skulle inte ens behöva låsa den för att vara säkra på att den står kvar där i morgon! Vi bor inte i ett område där små ligister sprayar "fuck" på allas bilar och sedan krossar alla fönster. Vi befinner oss i ett ekonomiskt läge där vi faktiskt kan fundera på om vi ska byta bil, och inte i ett läge där de sista kronorna måste gå till 2 liter mjölk som ska räcka i 3 veckor.
Jag däremot vill ha en ny soffa, och piffa upp vardagsrummet i övrigt. I såna beslut är det jag som är chefen, och aktiv, där är gubben en förtryckt stackare. Soffan vi har är ok, jag tillbringade all vaken tid under en vecka en gång med att klä om den, och den duger, den rymmer oss alla och vi har nåt att sitta på när vi vill det. Till den nya soffan vill jag ha nya fåtöljer och nya gardiner. Inte för att jag behöver varken fåtöljer eller gardiner, men jag vill ha. Vår soffa står idag i vårt vardagsrum som inte är utbombat, och våra (fula) gardiner fladdrar inte ur gapande svarta hål till fönster. Vi kan sitta ner i vår soffa om kvällarna och se på nyheterna om hur krig efter krig pågår i världen, men dom krigen når inte närmare vår soffa än tv-bilden. Vi kan välja att radera bilden av krig genom att byta kanal och se Vänner, Extreme Home Makeover eller OS. I delar av världen kan dom ju inte bara radera den bilden, dom lever i det. För dagens ungar verkar ett kärleksproblem hos Vänner, vara av större akut kris än ett riktigt krig någonstans i världen. Jag skulle tro att dom vet mer om vad som händer i årets dokusåpor än vad dom vet om riktiga katastrofer. Naturligtvis är barnen av den åsikten att vi verkligen borde investera i en stor, fläskig soffa som man kan bo i, så man får sitta komfortabelt medan man snaskar i sig jättepåsen med chips och avnjuter ännu en trevlig film. Vi behöver inte en sekund frukta att en missil vräker sig in genom ett fönster och utrotar oss alla! Vi tror att missil = någon ringer på dörren och avbryter oss i filmtittandet...
Vi sover väldigt gott i våra sängar. En del av sängarna skulle behöva bytas ut, men dom duger. Det värsta som händer under natten är att man blir lite stel och måste skaka igång sina leder lite grann på morgonkvisten. När jag drar upp rullgardinen finns fönstret kvar och jag ser ut över ett lugnt och stilla kvarter. Är det oroligt så är det bara grannen som klipper gräsmattan i okristlig tid och det går att lära sig att leva med! Det där med morgonstelhet skulle jag gärna vilja sätta i samband med att sängen behöver bytas ut, men det finns vissa tecken som tyder på att det kan ha med min egen ålder att göra...Men, vi har egna sängar. Vi behöver aldrig någonsin oroa oss för att vi måste dela dem med x antal okända personer, och vi har sänglinne, som byts ut regelbundet och känns rena och fräscha. Vi behöver heller inte sova med laddat vapen på sängbordet. Båda ögonen kan vara stängda till och med.
Vi äter varje dag. Vi kanske inte gottar oss åt fina fileer eller några stora gourmetupplevelser, men vi äter. Visserligen äter vi korv och köttfärs lite för ofta, men vi behöver i alla fall inte leta rätt på den i en soptunna innan vi kan tillaga den. Mina barn vet vad köttfärs är. Dom behöver inte tro att köttfärs är sammansättningen av resterna av alla dom 36 rätter som restaurangen serverade dagen innan och som blandats ihop i den soptunna man hittar det i....Om mina barn en dag skulle hamna i situationen att dagens måltider måste letas i soptunna så skulle dom ha stora problem. Jag tror inte dom vet hur en soptunna ser ut. I alla fall vet dom inte det när det står en påse på trappen som är på väg ut till just den tunnan....Mina barn kan unna sig att brista ut i ett "jag hatar sån här mat, jag vill ha nåt annat", och veta att deras underbara mamma troligen skyndsamt kommer att kasta ihop "nåt annat" att lägga upp för dem på det trevligt dukade bordet i det stora, ljusa köket med alla tänkbara tekniska hjälpmedel. Vi sitter på stolar vid bordet, i köket med riktiga golv. Det närmaste vi kommit jordgolv är innan mormor o morfar rev den gamla matkällaren i sommarstugan. Och där satt vi inte ens och åt, vi var bara in och tittade om det fanns nåt gott att äta där....
Vi har kläder på kroppen. Sannolikt tycker "delar av familjen" att vi kunde spendera lite mer kronor på just kläder, och sannolikt tycker dom att deras föräldrar borde ta sig in i 2000-talet, men vi har i alla fall kläder. Det har hittills aldrig hänt att någon av oss gått till skola/arbete som vi kom till världen, nakna. Vi behöver inte tillverka kläder av gamla jutesäckar, något som dagens barn troligen inte ens vet vad det är, och vi har riktiga skor. Vi har så många skor så jag tror vi skulle kunna hålla en hel behövande by i u-land med dojjor! När det mörknar och vintern gör sitt antåg så byter vi ut den lilla, ljusa jackan till en rejäl dunfylld, lång, värmande sådan. Med käcka matchande tillbehör som halsduk, mössa och vantar. Naturligtvis har vi ett flertal sådana jackor för olika tillfällen, en för jobbet, en för fest, en för hockeymatch, en för naturupplevelser, en för snöskottning.....Vi behöver inte låsa in jackorna med sjutillhållarlås och koder under skoldagarna, i rädsla att dom ska försvinna, alla andra har egna jackor och behöver inte ta någons olovandes. Den stora krisen kring ämnet kläder inträffar inte när man inser att man inte har ett enda plagg att ta på sig, mer än jutesäck då, den inträffar när man inser att man inte kommer att få vinterjackan för 4000 utan måste nöja sig med något för en bråkdel av det priset. Eller när man inser att man inte hittar en jacka i årets färg för att dom är slut överallt....Det kan man kalla kris!
Om vi inte hittar våra barn så behöver vi inte gå till en polisstation och be dem skicka ut en efterlysning, som hamnar bland tusentals andra efterlysningar som aldrig leder till ett finnande. Vi ringer våra barn på mobilen för att upptäcka att de står tvärs över gatan i grannens garage och mekar med moppen. Om dom utan tillstånd tagit sig längre än så med lokaltrafiken så behöver man bara kolla med någon på t.ex Busstation så vet han/hon exakt var ens unge klev av och vem som mötte.....Svarar dom inte när man ringer så beror det på att dom kanske istället befinner sig på en snabbmatsrestaurang och just var i färd med att beställa, eller hade munnen full. Det finns ingen, eller åtminstone enormt minimal, risk med att låta dem ta sig mellan punkt A och B utan att åtföljas av förälder eller annan vuxen. Vad gäller vår yngste, hockeyspelaren, så räcker inte A och B...jag tror inte alfabetet räcker till för de punkter han hinner med under en dag....Vad gäller den mittersta, tösen, så är det inte säkert att hon ens tar sig till B under en dag...Men i alla fall, om dom vill ta sig mellan punkter så är det alldeles ofarligt att göra så ensam. Mycket kommer de att råka ut för under sitt liv, men det ter sig ganska osannolikt att någon skulle få för sig att kidnappa dem. Av flera olika anledningar....
Vi har arbete och skola att gå till. Visserligen tvivlar jag på att alla, så här sista sommarlovsveckan, inser att uppskatta att de har en skola att gå till, men dom borde göra det! På vårt arbete jobbar vi glatt på med de uppgifter som tilldelats oss, förstås ibland med pyttesmå utsvävningar i ärenden som inte tilldelats oss (typ extra kaffepaus eller ett struntsnack med kollega). Vår chef piskar inte oss för att vi ska jobba hårdare, och vi får lön (plus semesterersättning för att vi måste ha semester!) för varje dag vi är där. Vår lön kommer på utsatt dag, den 25:e varje månad, och skulle den inte göra det har vi en hel mängd lagar att stödja oss på för att få det vi har rätt till. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte få bankkontot påfyllt den 25:e! Vår arbetstid är reglerad enligt lag och det finns massor av regler som skyddar oss från att falla från höga höjder, slita ut ryggen, förstöra synen eller andra katastrofer. Om vi mot all förmodan, sliter ut ryggen eller förstör synen, så finns säkert lagar som vi kan luta oss mot för att få hjälp att åtgärda våra problem. Vi kan inte bara bli utkastade från jobbet, oavsett vad vi ställt till med, för att kasta ut en anställd måste föregås av förhandlingar med facket och lite annat smått och gott. Även om det vissa dagar känns en aning mindre bra att vara tvungen att gå till det där jobbet, så har vi i alla fall ett att gå till.
Vi har sjukvård. Den är inte fri för oss vuxna, men skulle man räkna ordentligt så tror jag man tjänar på att betala nån hundralapp för att få göra en magnetröntgen istället för att vara tvungen att betala hela röntgenhistorien själv. Har vi ont nånstans så ringer vi till Vårdcentralen, inom kort har vi en bokad tid för ett besök hos utbildad sjukvårdspersonal och även om det händer ibland att dessa inte kan hjälpa en, så har man i alla fall en chans. Och om dom inte kan hjälpa en med ett knä som inflammerar inuti och orsakar stor smärta, så har vi massörer att gå till som lätt som en plätt upptäcker att knäet är ur plats och med en enkel handrörelse lagar massören (i detta fall massörska) problemet och smärtan är borta! Alla barn är vaccinerade mot livshotande sjukdomar, som mässling t.ex. Jag har dock ännu inte riktigt räknat ut vad som är så farligt med just mässling, när jag gick i 6:an hade hela klassen det samtidigt och vi har alla överlevt....men det finns säkert något som jag inte tagit till mig av rent ointresse bara! All hjälp vi får inom sjukvården får vi av kliniskt rengjord sjukvårdspersonal och med kliniskt rengjorda instrument. Vi behöver inte dela vaccinationsspruta med halva kommunen. Och vi behöver inte ha sjukvårdspersonal pillande på ens ett knä utan gummihandskar. Visserligen tror jag dom har handskarna för sin egen skull, och inte för min, men jag gillar att dom har handskar på sig, jag vet ju inte vilken typ av kroppsdel dom undersökt före mitt knä!
Vi har tandvård också. Även om det kostar några kronor mer än sjukvård så har vi den. Och alla barn går gratis och regelbundet, vilket innebär att barnet knappt fått sin första tand förrän man får bli informerad om att saft och mariekex är livsfarligt.
Jag tror faktiskt vi har allt. Ens problem som ibland kan te sig enorma, blir ganska små i jämförelse med vilka problem vi kunde ha haft om vi blivit födda nån annanstans. På ett ställe där gatuvåld och förstörelse hör till vardagligheterna. Eller ett ställe där barn bara försvinner. Eller nånstans där dom inte äter mer än en gång i månaden. Eller där det pågår brinnande krig. När jag tänker efter så är jag oändligt tacksam över att ödet placerade mig här hemma i den här ankdammen. Inte bara föddes jag i lugnets kvarter, jag fick växa upp med familj och vänner som brydde sig och om jag någonsin hade behövt vara hungrig så hade "förklädeshäxan" i kvarteret säkert sett till att jag fick mig en bit mat. Hon tyckte bara inte om att vi sprang ner hennes rabatter....hon är egentligen en väldigt snäll och god människa. Så tack ödet för att jag blev just jag, här hemma, med allt jag har omkring mig, istället för att hamna nån annanstans där livet bara är en strid och ett krig och ett elände!
Så var den ljuva sommaren slut.....
Fast jag tror att man ska "sjunga" "ljuva sommaren HÄR"...inte SLUT. Den känns slut. Det återstår en ynka (halv) lördag och en söndag och sedan ska man åter ut i arbetslivet! Semestern är slut, de 4 veckor som kändes som en hel evighet har blåst förbi som en tromb och jag förstår inte hur det gick till! De började ju just, det är ju bara några dagar sen jag tackade för mig på arbetsplatsen, skröt om att sommarvädret nu minnsann skulle parkera över Norrbotten och gick utan minsta sorg i hjärtat. Allt jag skulle göra då? På allvar, hur kan en semester ta slut innan man har hunnit göra allt som stod på "to-do-listan"!? T.ex skulle jag blogga jättemycket (jo, eller hur....inte en rad har jag fått ur mig....) och städa garaget och måla dörren i E:s rum och umgås med alla släktingar hela tiden och bygga om alla blomrabatter! Allt det är ogjort, och med en mindre panik försöker jag nu åtgärda punkt 1.
Fast jag har faktiskt fått massor gjort också. En dag låg jag i soffan och läste en god bok medan jag duschade alla krukväxter. Det regnade friskt....Jag har tvättat fönster och städat köksskåpen. Jag har fixat lite i rabatterna. Målat ytterdörren. Tvättat mattor. Eftersom jag är en sådan lugn och avslappnad person så har jag haft nåt projekt varje dag och ändå hunnit pausa lite grann. Jag är inte så mycket för paus har jag upptäckt, jag blir alldeles stressad när det är paus!
Men att påstå att jag har haft 4 veckor semester är en smärre överdrift! Jag har haft 4 DAGAR semester. I alla fall på det sätt som troligen hela andemeningen med ordet "semester" är tänkt. Förutom dessa 4 dagar har jag haft lika mycket att göra med tvätt, städning och matlagning och ett tröstlöst försök till pusslande med allas aktiviteter och underliga dygnsrytmer. När jag och gubbe är sugna på lunch har de tre småttingarna i familjen precis lagt sig till ro i sänghalmen och finner dessutom detta alldeles normalt. Och när jag och gubbe tycker att det är dags att knoppa in så tycker de tre småttingarna att det är dags att starta dagens sociala liv utanför hemmet. Jag har visserligen själv varit ung för en mycket kort tid sedan, men jag kommer faktiskt inte ihåg att man vände så totalt på dygnet! Lite grann, men inte i den omfattning som dagens ungdomar gör!
Nå, mina 4 DAGAR semester då! Fullständigt underbart! Min gamla goda vän N har en helt fantastisk sommarstuga ute på en ö i skärgården, utan rinnande vatten, med utedass och vedbastu. En relativt stor ö, men med få stugor och alla har gott om plats för sitt eget privatliv. Alla grannar är goda, men det är lugnt och stilla och inget tätt springande mellan varandras hemman i tid och otid. Det har blivit en tradition att hon tar med mig dit ut i några dagar. Första året var vi bara där en natt, men nu har vi (jag...) insett tjusningen med lugn och ro och i år blev vi där ute i 4 dagar. Min semester. Vi hade ytterligare en god vän, M, med oss. De båda bor inte här mer än några korta sommarveckor och eftersom vi varit vänner i så många år, sedan barnsben, så finner vi stor glädje i att umgås när dom är hemma. Eller, JAG finner stor glädje i det, dom kanske umgås med mig för att dom inte har nåt annat att göra!
I alla fall så planerades årets stugvistelse till en utsatt dag. Oavsett väder och vind skulle vi åka ut då och ansåg att man faktiskt kan ligga inne i stugvärmen och koppla av om vädrets makter skulle parkera lågtryck över ön. Eftersom sommarens väder varit fullständigt skit så tog vi nästan lågtrycket för givet. Men som alla andra år, så hade vi i alla fall tur med vädret! Det var kanon i 4 dagar. Så under dessa dagar har jag i princip legat still i en solstol och gjort absolut ingenting. Så välbehövligt och så fruktansvärt skönt! Emellanåt har vi lagat mat, kokat kaffe och badat bastu, men eftersom vi (enligt andemeningen med semester) gjorde allt tillsammans så kändes inte ens matlagning tråkigt! Jag kom hem full av energi och jag lever länge på dessa 4 dagar. Tack, underbara vän N, för att jag varje år får följa med dig dit ut, det är så värdefullt för mig så jag tror inte du kan förstå det ens! Och det var dubbelt trevligt i år eftersom underbara vän M också var med! Ni borde flytta hem igen så vi kan ha det så här trevligt hela tiden.....
Min familjs åsikt om dessa 4 dagar är nog troligen den motsatta....Det var just dessa 4 dagar de INTE hade semester....Nu återstår en vecka till gubben börjar jobba och två veckor tills skolan börjar. Jag ser fram emot skolstarten som om jag vore 7 år och skulle börja ettan.....Ni som har tonåringar förstår säkert varför! Det ska bli så SKÖNT med normala sovtider och mattider och umgägestider. Att veta att när jag låser dörren för natten så befinner sig alla samlade i hemmet, och att veta vilken tid alla förväntar sig middag. Inget umgänge med kompisar på konstiga tider ("jag far ut och cyklar lite med S"....klockan 01:00.....) och inget knattrande på tangentbord vid tidpunkten för morgontidningens anländande! Underbart! Och det bästa av allt, nu är det snart dags för hockeysäsong.....
Jag försöker bortse ifrån allt tjafs om att "det är dags att sova nu" och "gör dina läxor" eller "plugga till provet".....När vi kommer dit så är jag rustad till tänderna för dom striderna, jag har faktiskt haft 4 dagar semester!
Så trots viss bedrövelse över att sommaren är slut så känns det ganska skönt också. Den här människan är inte funtad så att extremt lång ledighet är att föredra. Jag behöver nog börja jobba nu! Innan jag rycker upp alla grässtrån i gräsmattan, tvättar dem med såpa en och en och därefter lägger tillbaka dem. Efter att ha dammsugit det lilla hålet där de suttit....
Jag ska försöka tänka lite mer i höst, och även få det på plats här!
När mina barn blir vuxna vill jag straffa dem....
Ja, alltså, jag tänker inte straffa dem på något sätt som kan klassas som skadligt, varken fysiskt eller psykiskt! Om det inte klassas som psykiskt skadligt att se en morsa, äldre sådan, lägga sig över matbordet och vråla ut sin besvikelse över det som serveras....Har man gäster hemma så kan det ju förstås orsaka visst lidande....Jag tänker inte STRAFFA dem, i ordets rätta bemärkelse, jag skulle bara vilja "ge igen" lite grann. Förmodligen kommer jag aldrig att göra det heller, men det roar mig att se situationerna framför mig! Dessutom är jag väldigt mån om mina barn och älskar dem över allt annat, jag tänker inte ta till metoder som är tvivelaktiga! Ingen behöver anmäla mig till någon instans, det är inte så farligt som det låter.
Men i alla fall. När jag blir äldre och mina barn förhoppningsvis har eget boende (ju förr desto bättre) och egen familj (ju senare desto....) så hade jag tänkt roa dem med mina besök. Ofta! Det som möjligen kan avhålla mig är flytt till utland längre bort. Min eller deras. Flytt alltså. När vi kommer till den här tidpunkten i livet är jag modell äldre och kan få njuta av att bete mig oberäkneligt.
Bland annat så kan de glömma att jag går ut på mysig shoppingrunda med de eventuellt kommande barnbarnen! Den tiden är över för mig, när jag genomvåt av svett, sammanbitet leende, försöker blidka gallskrikande, sparkande småbarn som vägrar att förstå att man inte får köpa leksaksaffärens 3 meter höga skyltlegofigur....Och att man, även om man fick det, definitivt inte skulle komma på tanken ens! När man till sist ger upp alla försök att liva upp barnets stämning med lirk och vänliga ord, får man faktiskt lov att väsa dödshot mellan tänderna! Tror jag....En rekommendation: vid sådana här situationers uppkomst köper man inte en leksak för att få tyst på barnet! Detta skulle direkt föranleda till ännu värre show nästa gång...
Till de offentliga platser jag inte tänker gå med eventuellt kommande barnbarn hör alla slags butiker. Min erfarenhet av att handla är att på några minuter fylla en jättevagn med en miljard välkomponerade middagsförslag, samtidigt som jag försöker organisera familjens kvällsaktiviteter per mobiltelefon, köandes fullt vinterpåpälsad i 35 minuter till en kassa dit alla med diverse problem köat, och givetvis just den kassan som tänker få tekniska problem när det är min tur.....Medan de frysta varorna tinar och svetten lackar ska man le vänligt mot kassörskan och bedyra att det inte alls gör något att man får vänta en kvart till. Behöver man en hop småbarn med sig då?? Inte ofta! !
Inte heller ämnar jag visa dem bibliotekens värld, där en skylt med "tystnad tack" hotfullt stirrar på en medan en eftermiddagssur 4-åring högljutt måste upprepa att "den" är hungrig eller behöver gå på toaletten....Eller ännu mysigare, man har 4-åringens syskon med sig så att de riktigt kan passa på att uttrycka sina aggressioner mot varandra...Mina barnbarn kommer inte att vilja läsa böcker, det har jag redan fastslagit. Det är troligen just pga såna här situationer som någon uppfann video o dator....
När då mina vuxna barn, så småningom, tänker sig samtala per telefon med myndigheter eller något arbetsrelaterat, så kommer jag att ila till deras sida. Är det någon annan förälder som märkt vilken strul-magnet ett viktigt samtal är? Bara för att påminna mina små gullungar om hur kul det är så kommer jag att kasta mig till golvet, klamra mig fast vid deras ben och som en upphakad, hysterisk leksak, ge konstiga ljud ifrån mig. Alternativt tjata om vad jag vill just då. Jag kommer att känna en aning av skadeglädjen när jag ser dem mörkna i ansiktsfärgen, få upp andningen lite grann, öka hastigheten och volymen i sitt ordflöde, samtidigt som de våldsamt försöker få mig att gå upp i rök....Om min sambo är med mig kan han och jag till och med ge oss på ett mindre slagsmål, det kan bli riktigt kul! Att mina stelnade, åldrande leder sedan behöver tre veckor på sig att hela efter en sådan golvföreställning....det är det värt!
Jag kommer att ha full koll på vilka dagar mina barn väntar gäster, och som en ren händelse kommer jag att råka promenera förbi just då. Även om vi skulle bo 14 mil ifrån varann så kommer jag av en ren händelse att ha vägarna förbi....Tänk vilken glädje att få avbryta vartenda försök till samtal mellan barn och gäst! Det här är verkligen gyllene tillfällen att påtala sina egna önskemål, informera om sina problem och vidareförmedla alla dumheter barnen någonsin sagt. Det sistnämnda kan leda till generade harklingar och total tystnad, under vilken man själv glatt pladdrar vidare och kan kosta på sig att kasta en "där-fick-du-blick" på barnet! Om det vankas fikabröd till kaffet kommer jag garanterat att kasta i mig 12 bullar på raken och se högst förvånad ut när gästen blir utan. Mina barn kommer också så småningom att förstå att man hemlighåller eventuella gäster eller inbjuder dem när man är säker på att man blir ensam med dem....
Mat. Med tiden så kommer jag säkert att ha full översikt över vilka tider middag serveras hos dem alla, och åter igen kommer jag att ha vägarna förbi. Vid dessa tillfällen tror jag min sambo måste vara med för att ge det hela en extra piffig touch. Naturligtvis kommer allt som serveras att vara äckligt, oätligt, och "det här nu igen"! Min åsikt kommer att vara uppenbar för alla närvarande. Jag kommer inte att sitta ner och be någon räcka mig mjölken, saltet, brödet heller. Jag kommer att ställa mig upp på stolen, hänga över hela matbordet, se till så allt klädludd och löst hår faller över detsamma, och vråla "ge hit mjölken/saltet/brödet". Jag och min sambo kommer att sitta och peta i ren illvilja på varann och inte sluta förrän man skapat märkbar irritation. Är vi trötta kommer vi också att halvlägga oss över bordet och inte bry oss nämnvärt över att någons tallrik därmed skjuts närmare bordskanten än vad som är nyttigt. Om vi har tur så ramlar dennes macka på golvet med smörsidan neråt.....
Jag kommer också att ligga raklång i deras soffor och vara utmattad, som en stenstod, utan förmåga att dra ihop mig om någon behöver få plats intill. Oavsett om det är ett eget barn eller en gäst hos densamma. Med tom, frågande blick kommer jag att klargöra att jag faktiskt inte kan flytta på mig och om jag kunde så vill jag inte. Jag ska sprida otvättade kläder omkring mig och se ut som ett frågetecken och utstöta ett "varför skulle jag" om någon vill ha min hjälp. Jag ämnar inte plocka undan efter mig, när jag ätit/fikat/grejat/läst, eftersom det ju faktiskt inte är mitt jobb! Om jag behöver laga min cykel så kommer jag att rulla in den i vardagsrummet/köket/badrummet och göra det i godan ro, eftersom detta syns vara den perfekta platsen! Det bästa vore givetvis om jag skulle vara mopedburen....alla delar kan med fördel rengöras/isärskruvas i badrummet och om där hänger vita handdukar är dom perfekta att torka delarna i, alternativt händerna innan man tvättat dem. Jag kommer aldrig att göra som jag blir tillsagd eller ombedd, jag kommer att göra precis tvärtom, för jag står över alla andras regler och rutiner, jag har min fria rätt att skapa mina egna! Jag kommer att kräva att de förser mig med det senaste modet i klädväg och att födelsedagspresenter/julklappar inte understiger ett värde av fyrsiffrigt belopp. Och jag kommer att fnysa föraktfullt och le överseende närhelst de försöker upplysa mig om att mitt beteende är oacceptabelt. "Och?" kommer att höra till min vardagliga, normala vokabulär. Jag kommer att lära mig telefonnumret till PRIS (pensionärernas rätt i samhället) utantill och vara beredd att slå det varenda gång någon försöker tala mig till rätta.
Så, hur kommer jag att vara då, egentligen, handen på hjärtat? Jag kommer att älska dem och deras kommande utvalda livskamrat, oavsett vad de gör. Jag kommer att älska kommande, eventuella barnbarn, och hålla dem som mina käraste skatter, till och med när de skriker och gråter i butiken, eller blir bajsnödiga på biblioteket. Naturligtvis kommer vi att gå till biblioteket och jag kommer att ge alla en mördande blick om de så mycket som antyder att mina små, underbara, följeslagare är lika en sanitär olägenhet. Jag kommer att tvinga leksaksaffären att sälja den 3 meter höga legogubben åt mig, och den kommer att byggas upp i mitt vardagsrum för jag har alltid önskat mig en 3 meter hög legogubbe. Jag kommer att vara glad och tacksam om jag får komma och gå i mina barns hem och jag kommer att göra allt för att underlätta för dem, så länge de vill ha min hjälp, oavsett om det gäller matlagning, städning, tvätt, barnpassning eller bara för att finnas där. Jag kommer deltagande att lyssna på dem när de missnöjt klagar över hur barnen beter sig, skriker vid matbordet, överröstar gäster, aldrig hjälper till och bara protesterar mot allt. Jag kommer att älska dem alla besinningslöst och jag kommer att ge mitt liv för dem om det behövs. För oavsett hur galen jag kan bli när man inte får telefonsamtala i fred, äta middag i lugn och ro med förnöjsamhet omkring mig, ta lite plats i soffan, få hjälp med hemmets göromål och respons när jag uttrycker regler o rutiner, så kan jag inte tänka mig en tillvaro med små robotar som gör exakt som jag säger och bara lyder mig hela tiden! Så det så, mina änglar.....ni driver mig till vansinne ibland....och det får mig att känna att jag lever :)
Som om jag inte har annat att göra...
Telefonförsäljare. Jag säger bara "telefonförsäljare". Jag vet att man kan registrera sig nånstans och slippa dem, men hur mycket jag än avskyr att det ringer oavbrutet, så kommer jag mig aldrig för att göra den där registreringen.
Ett företag har ringt hur många gånger som helst och vill skicka mig alldeles, "special-price-for-you", gratis strumpor. Eller det vill dom inte heller i första andetaget, dom vill bara ställa två korta frågor om vad jag tycker om strumpor. Första gången dom ringde blev jag helt ställd. Hur ofta i vardagen stannar jag upp och verkligen tänker på vad jag tycker om strumpor! Inte ofta. Det känns som att det finns mer akuta problem att ödsla energi på....Dom ställer sina två korta frågor, nåt om pris och kvalite och vad man tänker på när man väljer strumpor (vaddå, "tänker på"....jag tänker "oj, jag behöver strumpor" och så hugger jag första bästa par på min väg mot det jag verkligen måste tänka på...middagsmaten). Sen låter dom som om samtalet är avslutat och just när man tänker lägga på så hasplar de ur sig:
- Jättefint, jag har två par underbara strumpor av förnämligaste kvalite här, färdigt packade att skickas till dig, jag slänger dem på lådan nu med en gång
Man får typ en millisekund på sig att reagera.
-Hallåååå, stopp, jag vill inte ha några strumpor av förnämlig kvalite!
-Men dom är fantastiska och precis sådana som du alltid har önskat dig
-Va? Ursäka men, a)jag går sällan omkring och önskar mig strumpor och b)om jag skulle göra det så vet du inte vad jag önskar mig! Jag-vill-inte-ha-några-strumpor!
-Men dom är helt kostnadsfria, mycketbrajagpostardemidagochtackochhej
-NEJ.NEJ.NEJ. Det är garanterat inte kostnadsfritt och det är garanterat något jag måste göra för att avstyra att sådana underbara strumpor faller ner i brevlådan lite nu och lite då!
-Mummel, mummel, mummel....portokostnad....mummel, mummel, enkelt tacka nej....mummel....Här hummar försäljaren fram det där finstilta som innebär att jag visst får betala för dom där förbannat underbara strumporna och att jag visst måste hålla på och meddela varje vecka/månad/kvartal om jag inte vill ha dem.
Nu blir jag förbannad på riktigt och talar om för försäljaren (jag vet att denne försöker göra sitt jobb och kanske är ingenjörsutbildad men inte fick ett sånt jobb och har 4 barn att försörja och behöver sin provision) att jag inte kan tro att det är sant att vi för en lång, "seriös" diskussion om en sån mindre angelägen sak som strumpor och nej, tack, jag vill inte ha några strumpor skickade till mig och om jag någon gång vill det så kontaktar jag ett strumpskickarföretag alldeles själv!
Sen la jag på. Det kom inte några strumpor. De har ringt några gånger till och jag har inte ens svarat på deras enkla frågor de gångerna....
För en tid sedan så ringde en väldigt ung man, säkerligen inte en dag äldre än min yngste, och ville prata med mig om familjens försäkringar. Jag var på dåligt humör, det var mycket på jobbet, ännu mer hemma, jag var trött på gränsen till avliden och det ringde hela tiden hos oss. Men han lät så ung och ledsen så jag var tvungen att stanna upp och tänka igen. På nåt som inte direkt engagerar mig dagarna i ände, men ändå snäppet mer än strumpor....
Han ställde en massa frågor om vi hade försäkringar. Jodå, det har vi säkert. Var jag gift eller sammanboende. Jag var tvungen att fundera, svarade först "jag minns inte", men kom till sans och svarade att det var det sistnämnda som var aktuellt för dagen. Hur många barn? Ja....brukar vara 3....! Är alla barn hemmavarande? Menade han just då eller, i så fall var svaret nej...Jag hörde honom sucka...nej, han menade ju om dom bor hemma. Ja, det förstod jag, men jag var på dåligt humör och det liksom bara slapp ur mig! Så drog han en låååång harang om allt vad vi kan försäkra oss mot (dock inte sådant som jag verkligen behöver, dåliga dagar, regn när jag måste cykla till jobbet, sura ungar, tomt i kylskåpet, kö till duschen....). Lite försiktigt kom då frågan om jag funderat på hur det blir om min sambo skulle råka ut för något. Han lindade in det mycket fint i konstiga ord, men han menade alltså om gubben skulle dö.
-Oh, ja! Många gånger! Varje dag vissa perioder!
-Ja, men oj, du har funderat på det, då vill jag berätta om vår försä....
-Självklart har jag funderat på det (jag avbröt honom)!
-Det har alltså oroat dig, men vår försä....
-Oroat mig?? Nej, nej, det har inte alls oroat mig!
Jag hör honom skruva på sig. Han har säkert en fastställd samtalstid att hålla. Han harklar sig och börjar igen:
-Ja, alltså vår försäk....
-Du menar att du kan försäkra mig om att det ska hända!? Guuuud va braaaa! Jag är säker på att min sambo också skulle vara intresserad! Inte för egen del, men för min del då!
Det blir knäpptyst och jag hör honom dra efter andan. Nu börjar jag tycka att det här är väldigt roligt. Jag är ju på "mindre gott humör", nu kan jag spela ut det lite grann, och det är inte alltid man får chansen att fördärva en ung mans syn på "äktenskapet"! Jag fortsätter:
-Ja, men berätta! Hur gör ni? Jag funderar ofta på att själv skynda på förloppet, men om ni kan försäkra mig om att det ska hända så ....hur gör ni??
Han harklar sig. Är tyst. Jag riktigt hör hur han skruvar på sig. Jag kan slå vad om att han skriver en lapp åt sin kollega...."den här kärringen är galen, hon tänker döda sin sambo, ring polisen!"
Han släpper ut en lång inandning och försöker:
-Eh, eh, ursäkta?
-Jag är idel öra, berätta vad du tänkte!
-Eh.....
-Jag skojar bara, det förstår du väl?
-Jaa...he...he...he...du skojar!
Nu talar jag om för honom att jag inte är intresserad av de försäkringar han kan erbjuda, vi är så nöjda så, men tack för att han ringde och hejdå.
Han svarar ett ynkligt "hejhej", och låter inte alls säljande nåt mer. Jag är övertygad om att han i sitt register noterar "ring inte den här människan, hon är totalt vansinnig, vill mörda sin sambo och tror att vi hjälper till!". Jag tror inte att dom kommer att ringa mig mer :)
Självklart önskar jag inte livet ur min sambo, det hoppas jag att alla förstår! Tvärtom konstaterade jag och min vän C att han kanske är Mr Dream i alla fall (nåja....vi måste ta upp det där med delat ansvar för hushållet....), om man jämför med en del (man behöver nödvändigtvis inte jämföra med de värsta stolpskotten)! Men jag kunde bara inte låta bli, den unge säljarens sätt att uttrycka sig, tillsammans med mitt "mindre goda humör", det bara for i mig! Hoppas Han Där Ovan nu inte straffar mig....
Men dessa säljare! Det är strumpor (helt underbara av förnämligaste kvalite), försäkringar (dom funkar alltså inte som man vill), Barnens Lexikon och Barnens bästa Musik (till ungar där den yngste fyller 14....), musik för vuxna (vem köper musik numera...) och naturprodukter (som man måste äta annars dör man, och då kommer det där med försäkringar in...) och så vidare. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag får avbryta någon som kallar mig vid namn efter vartenda ord! Dom går på kurs och lär sig det (jag har jobbat med sånt, jag vet) och får höra att det gör samtalet mer personligt och säljchansen ökar. Inte vet jag, jag blir galen när de säger "Anna" hela tiden, det känns inte alls personligt, ingen av mina vänner som är personliga säger mitt namn oavbrutet! Och ja,ja, jag vet, de gör sitt jobb...Förlåt!
Nu ska jag a) registrera mig så dom slutar ringa, och b) ringa min sambo och fråga hur han mår.....
Ett förråd städat, 2 more to go....
Jag har äntligen tagit itu med det förråd där vi förvarar kläder (och en del annat också). Det är samma sak varenda vår! Man vaknar till och inser att det är dags att plocka undan vinterkläderna och att de även i år ska försöka klämmas in i ett, redan överfyllt, förråd. Vet ni hur det är med vinterkläder x 5 personer....Om dom ändå skulle växa så mycket från år till år så man vet att man kan slänga det som nu ska undan. Inte för att jag skulle slänga det i alla fall, det kan vara bra att spara äldste sonens jackor som yngste sonen kan ha om 4 år....Eller så kan kusinerna ha det om 12 år....Eller så är dom bara så fina så jag inte kan med att slänga!
Men nu fick jag ett anfall och slängde allt som högst sannolikt inte kommer att användas någonsin mer. 5 säckar skräp och 2 säckar till Röda Korset....Ur ETT förråd. Lite för mycket sparande genom åren skulle jag vilja påstå. Som lilla sonen sa om en jacka som var modern för 3 år sen och som fortfarande är så stor så han knappast kommer att kunna ha den förrän om 2 år...."hur modern på en skala tror du att den är när den passar mig".....Jag har till och med haft kvar en gammal jacka som jag köpte under min höggravida period med son nr 1! Och där går gränsen, för det första fyller han 18 år nästa gång han fyller...och för det andra....skulle jag verkligen, verkligen någonsin mer velat använda något ur min gamla mamma-garderob!? NEJ!
Så hittade jag en söt liten kruka med torkade blommor i. Och ja, dom var vid det här laget extremt torkade. Den fick son nr 1 av min vän N (alla kallar henne K, men för mig har hon varit N i hela mitt liv och får fortsätta med det), när han föddes. Jag förde en dialog med honom innan jag slängde den. Förlåt, N, men den är snart 18 år gammal....Jag frågade om jag skulle spara den åt honom.
-Varför det?
-För att den är lite söt och du fick den av N när du föddes
-Jaha??
-Vill du ha den, när du flyttar hemifrån t.ex, då kan du ha den i ditt eget hem?
(Här såg jag hans tankar vandra. Tonåringar av idag är ju alldeles införstådda med att den dagen de får flytta hemifrån så har de också på något sätt ett totalt överfyllt bankkonto. Som alla andra vuxna. De kan köpa vad de vill och inreda sitt hem precis så flashigt och coolt som deras egen person är. De har redan skrivit inköpslistor och kollat in nödvändiga behöver-stuff på "fina affären". I hans fall såg jag hur han livligt försökte föreställa sig den lilla blå krukan (närmast antik i hans ögon) med döda växter i, i sin egen hypermoderna, luxuöst inredda våning....)
-Var skulle jag ha den?
-Tja, i bokhyllan, eller så...
-BOKhyllan....varför skulle jag ha en BOKhylla?!?! (nej, just det, om man aldrig läser, varför ska man ha det....)
-Ja, ja, men nån annanstans, som minne?
-Inte vet jag.....vad är det för något???
Jag slängde den. Förlåt igen N, men den skulle ha sett ännu värre ut om några år......
Jag hittade gamla påskägg också. Alltså inte riktiga ägg, utan såna pappersägg som vänliga människor fyller med godsaker och ger små barn. Och nog var dom små när dom fick dem....Det stod inuti, "påsken 1993 av farmor och farfar". Nogsamt sparade som minnen och ifall att någon av dem vill ha ett sånt med sig till sitt egna hem så småmingom.
Jag frågade sonen igen.
-Vill du ha kvar det här då, det vet du vad det är i alla fall?
-Vad ska jag göra med den?
-Spara, som minne, du har fått det av farmor och farfar.
-Var skulle jag ha den?
-Tja...bokhyl.....äh, glöm det, jag kastar den va?
-Gör det!
Jag slängde alla gamla ägg. Senare frågade sonen mig varför jag inte bara kunde skriva in i deras böcker att de påsken 1993 (också) fick ägg av farmor och farfar, eller blommor i en vas av N, så behöver man ju inte spara allt, utan kan läsa i boken, allt samlat på ett ställe, och komma ihåg att man fick allt det där. Jag har såna där böcker, som alla föräldrar har, där man noterar allt som händer dem under deras första 4 år eller nåt. Och det är ju sant, varför kunde jag inte bara skriva in såna här små minnesdetaljer i dem, om jag hade gjort det så hade jag inte haft förrådet fullt av 18 år gamla blommor och 15 år gamla ägg.
I eftermiddag hade jag tänkt ta uteförrådet. Då ska vi se om sonen så livligt påhejar att allt ska slängas.....Där finns hans mycket-bra-att-ha-moppe-delar.....Plus en hel del annat som unga herrar samlar på sig, som behövs för att man ska kunna föra ett värdigt liv!
Dom där böckerna förresten! Varför slutar dom med "första skoldagen"? Varför finns inte utrymme för andra minnesvärda detaljer som följer dem ända upp till vuxen ålder? Första flick-pojkvännen, första betyget, första idrottstävlingarna och första moppen/bilen/skotern...osv. Varför inte, för att burdust väcka er småbarnsföräldrar, första fyllan och första skolket.....Det inträffar ju, förr eller senare, och förhoppningsvis kommer det där med första bilen före första fyllan.....Varför har jag inte tänkt på det tidigare, och gjort en egen bok om alla såna minnen! Första fyllan har vi inte kommit till ännu (i alla fall ingen påtaglig, uppmärksammad sådan) , så den minns jag inte, men allt det där andra. Första moppen lär jag inte glömma, även om det inte står i skrift nånstans, den var inte helt laglig och vi fick tala med farbror polis några gånger....Så jo, egentligen står den i skrift, men inte hemma hos oss, utan i berörd myndighets register.....Jag tror dom som tillverkar böckerna vill få alla nyblivna föräldrar att tro att hela det kommande livet som förälder bara kommer att vara så där rosigt sött....första tanden...första leendet....första stegen....Lite för mycket kalldusch kanske, om nästa sida heter "första fyllan"....
Dom där böckerna ligger också i förrådet som nu är städat. Tre stycken, kära minnen och noteringar om hur dom utvecklades. En med en sten inklistrad, som vi fick vara till läkare och ta ut ur lillgrabbens näsa....Dom böckerna slängs inte, dom är typiskt bra-att-ha-saker!
