Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer...
När barn är små så har man föräldrapenning, vilken kan spenderas på olika sätt, beroende på hur det passar just min familj. Man tar allt i ett och är hemma ett år, eller tar lite grann och blir hemma längre, eller sparar och är hemma hela somrarna. Men det ska tas ut innan barnet är i 8-årsåldern och då klassar jag dem fortfarande som "små". Så kan man ha förkortad arbetstid om man har yngre skolbarn hemma, fortfarande i mina ögon ganska "små". Sen tar det slut.
Det tar slut ungefär samtidigt som barnen kommer in i en ålder där de ligger i riskzonen för att bli narkomaner eller i just den åldern då det ivrigt förespråkas att man ska tillbringa mycket kvalitetstid med dem för att hinna hålla koll på att de verkligen går i skolan (inte bara går till skolan) och att de håller en god psykisk hälsa.
Det där är ju helt felvänt. När ett barn (eller 3, som jag har) är små så vill dom gå på dagis. Dom flesta vill det. I alla fall mina ungar blev aldrig glada när vi hade förkortad arbetstid och kom och hämtade tidigt. Vad det säger om mig som förälder behöver vi kanske inte granska under lupp...Men det var alltid hämtning vid fel tidpunkt, just till "mellis" eller när dom skulle ut eller när de var på väg till biblioteket, eller nåt annat som var mycket roligare än att gå hem och vänta på att en mamma skulle lyckas placera en väl sammansatt, näringsrik och trevligt upplagd middag på bordet.
Det är ju nu, när dom är tonåringar och kan hamna i allvarliga svårigheter om jag inte hinner hålla koll, som jag verkligen skulle behöva föräldrapenning och förkortad arbetstid! Det är nu jag borde kunna sluta vid 15-tiden för att gå hem och prata med dem, innan de försvinner ut på sina egna aktiviteter. Om jag kommer hem sent så har de ju redan försvunnit, och då har man ingen som helst koll på med vem de försvann, hur de betedde sig innan försvinnandet och hur de vid försvinnandet var klädda! Eller om de innan försvinnandet tagit hand om eventuella läxor. Det är nu jag borde kunna börja lite senare om morgnarna för att hinna med ett förberedande "håll-koll-samtal" vid frukostbordet, och bara för övrigt se till så att de verkligen lämnar hemmet i god tid för att hinna till dagens första lektion. Det är nu jag behöver kunna vara ledig hela somrarna och orka se till så att de inte langar knark till småbarn om nätterna, berusar sig med otillåtna medel eller bildar familj i baksätet på en raggarbil!
Jag har hört nåt löst om att nån politiskt engagerad person tänkt på det lite grann, och jag hoppas den personen tänker vidare och utvecklar det. Troligen kommer det för sent vad min familj anbelangar, men mina tonåringar är väl knappast de sista! Det kanske dyker upp ett nytt smart föräldrapenningsförslag för tonårsföräldrar lagom tills mina fina syskonbarn kommer i den åldern.
Tack och lov för mobiltelefonerna! För när inte de små änglarna, eller jag för den delen, är fysiskt närvarande i hemmet så kan man alltid nå dem, tack vare detta teknikens under, och även om det inte är lika bra som IRL så fungerar det. Man kan höra om äldste sonen låter normal eller om dottern verkligen är på den fotbollsmatch hon säger sig bevista....Vad gäller den yngste så föreligger inga tveksamheter någonsin, han tillbringar all vaken tid i ishallen (eller med landhockey när säsongen är över) och att han ens skulle tänka sig nåt annat finns inte på världskartan ännu :) Eller så är han på Vårdcentralen och blir ihopsydd/limmad/gipsad och där finns ju ansvarsfull personal som ser till honom.....
Det är faktiskt inte alls särskilt lätt bara för att barnen blivit större. Verkligen inte. Visst, de går på toaletten själv, duschar själv, äter själv och klär sig själv. Men, vem städar toaletten.... och duschen....betalar vattenräkningen.....får höra klagomål som att "aldrig äter vi oxfile"......måste stå ut med att se dem gå på bjudning hos äldre släktingar i trasiga jeans och vägra ta av sig mössan.....De blir små, vuxna människor med eget tänk och egna åsikter, och inte alltid passar detta ihop med mitt tänk och mina åsikter. De frigör sig från föräldrarna under våldsamma protester och ganska högljutt. Min kompis Å brukar säga att inte behöver dom göra det så högt och våldsamt...hon släpper dem alldeles frivilligt...:)
När de som små lämnade huset så var det tillsammans med ansvarig förälder eller annan vuxen, och gick de ensamma så var det tvärs över gatan till en grannunge. Det värsta de kunde råka ut för var att de snubblade i en vattenpuss eller glömde mössan. De faror som lurar nu, när de hellre skulle dö än ha en ansvarig förälder med sig....är mycket värre....Det är verkligen nu jag skulle behöva vara ledig och ägna all min energi åt att bara hålla koll, orka bry mig och finnas ifall nån behöver mig!
Men hur stora dom än tycker att dom är, nästan vuxna, och så himla självgående....så nog märker man hur dom uppskattar att man gnäller, tjatar och är i vägen, att man finns där för dom och att man är så där fruktansvärt jobbig av ren kärlek. Och om dom inte ser det så kristallklart idag så gör dom nog det när dom själva står där med sina egna, gallskrikande tonåringar framför sig....
Jag har nog inte fattat det här rätt.....
Jag tror jag har missförstått ganska totalt vad man förväntas delge er andra! Jag fortsätter med det. Att missförstå alltså. Jag kommer aldrig någonsin att avlägga en rapport om vilken tid jag steg upp, vad jag åt till frukost, vem som ringde mig före lunch eller vad jag har på mig. Ni som känner mig vet att jag stiger upp innan morgontidningarna gått i tryck, att jag inte äter frukost, att ingen ringer mig för jag jobbar eller är trött jämt och att jag alltid har ylletröja för jag fryser....
Ni kommer heller aldrig att få någon bild, tillsammans med fullständig specifikation, på vad mina barn går klädda i för dagen. Dels för att jag tycker det är väldigt oviktigt, det är inte kläderna som gör dem till de underbara ungar de är, och dels (MEST) för att jag skulle bli avsatt som mamma om jag skulle skämma ut dem så....Jag kan inte heller för mitt liv förstå att det ligger någon som helst intressegrad i att prata om kläder på det sättet! Så töntig är jag! Men hallååå...att livligt beskriva vad "dagens shoppingkasse" innehöll....är det verkligen intressant !? Och för den delen..."dagens shoppingkasse....Ni skulle kunna få en rapport om "årets shoppingkasse".....så ofta inträffar detta fenomen vad mig anbelangar. Säg till om ni känner behov av att veta vad min "årets shoppingkasse" innehåller så fixar jag det!
Jag har alltså inte riktigt fattat vilken typ av material man "borde" lägga ut här, och vilken typ av information andra tycker är av intresse! Jag som bara kör tankar direkt från en plats i huvudet ner till tangentbordet. Men så inser jag att det är helt skönt! Att det ger mig mycket mer (och den här sidan skapades för min egen skull) att blåsa de där tankarna ur skallen än att försöka underhålla er alla. Har man inte nog av det i det vardagliga livet, att alltid försöka tillgodose andras behov och att vara andra till lags? Fast det kan ju faktiskt var nåns viktigaste tankar, vad shoppingpåsen innehåller.....Ni som trodde att det skulle finnas nåt underhållningsvärde i min blogg...ni måste hitta nåt annat att roa er med! Jag är inte rolig, jag tänker för mycket!
Jag var nog inget bra på småbarn...
Nu kom jag bara på att det nog är en himla tur att mina barn är tonåringar och inte små! Jag var ingen bra småbarnsmamma, men jag tycker jag är rätt bra tonårsmamma. Jag menar givetvis inte att jag var dålig i mammarollen för några år sedan! Men hur rolig var jag....? Och hur många rätt gjorde jag? Eller hur många fel? Borde jag ha kokat allt deras dricksvatten tills de blev 8 år....
Jag tycker inte om att leka. Alltså ligga på golvet och bygga med lego, leka med bilar eller låtsas att det är middagsbjudning. Jag gjorde det, men jag tycker definitivt inte att det är roligt så jag tvivlar på att min medverkan lyfte leken till några höjder precis. Det är säkert därför jag skaffade 3 st på 3,5 år....så dom kunde ha varann att leka med, så jag skulle slippa. Förstås inte, det där var ett skämt! Egentligen kanske jag skulle ha tyckt det var roligt att leka om jag inte alltid haft så mycket annat att göra, ni vet det där med julpyntet fram i augusti och sånt. Eller, så kanske jag faktiskt inte bara tycker det är kul! Detta går ju att analysera och lägga mycket mer djup i, än vad som är nödvändigt förstås!
Men det var inte roligt. Jag tyckte inte om att försöka klämma ner min vuxna bakdel i en gunga eller en rutschkana och sedan försöka se oerhört förtjust ut! Inte för att min bakdel nu är SÅ stor, men den är mer anpassad för vuxenmöbler, än barnleksaker i alla fall. Ibland var jag ju gravid också. Den yngste (hockeyspelaren) är född på sensommaren, just under högsäsong för rutschkanor....tror ni det var kul att pressa ner 20 kg övervikt, försöka se nedanför en jättemage, smidigt glida nerför och sen (det värsta av allt) elegant försöka resa sig ur sandhögen man landar i....Herregud, jag måste ha sett helt vansinnig ut :)
Jag fick leka hur mycket jag ville när jag var barn, så jag känner inte heller av att jag måste tillgodose det behovet nu som vuxen. Och jag tror att dom flesta föräldrar som högljutt deklarerar sin förtjusning i att leka med barnen faktiskt ljuger....Jag känner massor av föräldrar och jag vet ingen som tycker det är roligt att leka! Till mitt försvar måste jag ändå få säga att jag var väldigt bra på att läsa för barnen!
Jag var inget bra med mat heller. Jag köpte inte 2 kg Findus djupfrysta ärtor och kokade själv, när barnen kom till det där smakstadiet. Jag köpte burkar. En burk räckte i flera dagar....gissa hur länge 2 kg frysta ärtor skulle ha räckt....Dom hade sannolikt hunnit börja blomma i frysen innan vi hunnit smaka dem färdigt! En mamma jag träffade ibland var uppriktigt arg på mig för att jag inte lagade barnmaten själv. Hon höll ständiga föreläsningar om hur näringsrikt det var med hemkokt morot och hemkokt fisk. Hon köpte 2 kg ärtor. Jag köpte burk. Hon kokade fisken själv. Jag köpte burk. Hon kokade kött. Jag köpte burk. Hon lagade mat. Jag promenerade i solen, med burken i skötväskan, njöt av det vackra vädret och slank in hos någon kär släkting för att öppna burk, umgås och ha det bra. Vem vann...
Fast det är klart jag var en bra mamma. Mina barn var lugna och trygga och glada. Jag behövde inte skola in dem i två veckor hos välkända närstående för att jag skulle kunna lämna dem där 30 minuter för att gå till läkaren. Jag behövde inte sitta och söva dem i timmar för att de skräckslaget trodde jag skulle försvinna om jag lämnade rummet. Jag behövde inte bråka om att äta, klä på sig, gå till sängs, bada osv osv. Dom var glada och soliga om dom inte nästan slog ihjäl sig, då betedde dom sig som de flesta andra barn....Fast det där gäller inte den yngste förstås, han har nästan slagit ihjäl sig mer än en gång och blir mer förvånad än ledsen...."Åh, fan, det gick inte att hoppa huvudstupa nerför klätterställningen utan att bryta näsan"....
Men tonårsmamma är jag lite bättre på! Det tycker jag i alla fall, låt oss hoppa över momentet "fråga tonåringarna". Jag är mycket bättre på att föra ett samtal om problem i skolan, pojk- eller flickvänner, kompisar, situationer i vardagen eller allmänna funderingar, än vad jag var på att leka. Jag är mycket bättre på att hålla koll på prov och läxor och utvecklingssamtal än vad jag var på att komma ihåg AD-dropparna. Och jag tycker det är mycket mer givande att prata om allt möjligt och ingenting med en tonåring med stor humor, än vad det var att prata till en 6-månadersbaby för att få den att skratta. Alltså, vilken tur att mina ungar blev tonåringar till sist!
Men logiskt: Dom har inte dött av näringsbrist. Dom har inga synbara mentala problem för att jag inte lekte med dem. Dom äter inte burkmat längre, utan den vanliga mat jag lagar fungerar utmärkt. Dom är fortfarande hyfsat glada och soliga (dock mulnar det ibland som hos andra tonåringar), dom är inte missbrukare och dom har inte hoppat av skolan. Ännu. Jag kanske var lite bra på småbarn i alla fall!
PS Det finns massor av funderingar kvar i ämnet "tonåringar".....:)
Det där med vila.....
Jag tror jag skriver för långa inlägg! Uppriktigt...bryr jag mig...nej, inte mycket! Det är en sak när man t.ex mailar till någon, man får ta det lite lagom läsvänligt, man vill ju inte trötta ut sina vänner. Men så här, när jag skriver mest för min egen skull, om nån då vill läsa så var så god, men blir det för långt så ingen orkar, läs inte! Jag har alldeles för många bokstäver som springer lös i huvudet för att kunna fatta mig kort! Det där lät ju verkligen inte klokt....
Det där jag tidigare nämnde att jag har ett allvarligt problem vad gäller vila. Det är så! För många år sedan var det så allvarligt så jag inte kom ihåg hur tvättmaskinen fungerade och för en tid låg jag hemma i nån slags koma av just den anledningen. Alltså inte just för tvättmaskinens skull, utan för det där vila-problemet. Jag menar, okey att man glömmer när t.ex syskonbarn fyller år, eller det är inte okey förstås (jag har tre, och jag har inte glömt era födelsedagar, det är ett exempel bara), men ändå, okey för att det händer en gång om året (ja, gånger 3 då). Men att inte fatta hur tvättmaskin funkar....som man använder två gånger om dagen varje dag, vecka ut och vecka in! Då är det inte bra! Men där stod jag en morgon, och glodde på den, liksom väntade på att den skulle sända ut någon slags signal, eller tala till mig. Och det var bara tomt i huvudet, jag fick ta fram instruktionsboken för att komma ihåg hur det gick till! Mycket obehagligt. Under den där tiden i koma sedan dök det upp både det ena och det andra som bara tycktes raderat ur mitt minne.
Med andra ord borde jag verkligen måna om att jag får vila och avkoppling egentligen. Jag borde akta mig för att hamna där igen, och ett säkert sätt att hamna där är att aldrig vila. Fast jag tror att jag är lite knäpp på riktigt, jag tycker inte om att vila, jag har svårt för att sitta overksam. Det är tråkigt och det ger mig ingenting. Jag inbillar mig att jag kan det där med vilken vila som är nödvändig, och att jag tar mig tid för sådan, och att jag klarar att avgöra när mina hysteriska "måste-göra-något-infall" bara är av godo och utvecklande....Låt oss hoppas att det är så. Jag kan ibland bli rätt arg på min familj som inte hjälper till så det direkt nominerar dem för ett Nobel-pris i hjälpsamhet....Men oftast vill jag nästan göra allt själv. Jag tror jag får skapa ett eget kapitel om det där med familjens hjälpsamhet, det går inte riktigt ihop med mitt viloproblem egentligen. Lite grann, men inte helt och hållet.
Från det jag öppnar ögonen tills jag sluter dem igen för natten så gör jag något. Nästan hela tiden i alla fall. Morgnarna är ett otroligt race i väckning, frukostar, sängbäddningar (jaaa, jag bäddar åt alla...hur så....!) och fixande och trixande och iväg. Jag hinner tömma torkskåp och diskmaskin och halvstäda badrummet och lite annat smått och gott. Under en tid i livet (f.k = före komatiden) klarade jag inte av att gå till jobbet om jag hade torr tvätt färdig i torkskåpet! Herregud, så kan man väl inte lämna!! Nu är det mest så att jag faktiskt KAN lämna det, men jag vill inte, jag har ingen lust att sitta med en kopp kaffe i flera timmar på morgon och bli ännu tröttare! Jag vaknar bättre om jag rusar lite grann, och eftersom det ser helt vanvettigt ut att bara springa omkring utan mål så tar jag torkskåpet samtidigt. Låter jag väldigt sansad och förnuftig....
Så håller jag på så där hela dagen, givetvis under betald arbetstid så ser det ju bara bra ut att man är så där hysterisk....När jag kommer hem och kliver in i tvättstugan (vår huvudentre av praktiska skäl...) så hinner jag nästan storstäda hela bottenvåningen på min väg till köket och middagsbordet i andra änden av huset. Jag är alldeles för mycket "varför lämna till senare när jag kan ta det nu". Alldeles för mycket. Jag skulle säkert kunna ta fram trädgårdsmöblerna i morgon om jag får tid över, för att då inte behöva göra det om två månader. Det skulle ju se snyggt ut....vi har en meter snö över hela trädgården...Jag skulle också kunna julpynta i augusti om jag fick tid över. Eller byta färdigt till ljusare vårgardiner i december. DET är ett problem, att jag liksom alltid måste ligga steget före, helst flera steg. Så fort jag får en minut över så kommer jag på nåt som jag kan göra nu, så jag slipper senare. Det händer att jag på lördagar packar yngste sonens gympaväska, för att inte behöva ta det på måndagkväll (gympa på tisdagar), för på måndagkväll är jag säkert tröttare än på lördag eftermiddag....Sådant borde jag kunna lägga av med. För på måndagkväll, när jag då är tröttare än på lördag, så kommer jag på nåt jag kan göra redan då som jag slipper om tre månader...Jag kommer alltså aldrig till den punkten att jag bara sätter mig ner och gör ingenting. Finns det kurser för sånt här, nån slags avvänjning? Där man sitter i en grupp och presenterar sig och berättar att man är en total stressoholist! Jag skojar inte, jag skulle allvarligt behöva en sådan grupp!
Men visst sätter jag mig ner. Varenda kväll försöker jag sitta ner och slappa lite. Är det hockey på tv så kan jag fastna och faktiskt ta det lugnt under 3 x 20 minuter. Visserligen kutar jag järnet genom huset och gör 3409240 saker mellan de där 3 x 20 minuter, men det blir ju lite vila i alla fall. Jag gillar korsord, och löser lite grann varenda kväll. Så där kan jag sitta och vila, lugn och fridfull, avslappnad. Ända tills ett gult blomblad skriker åt mig från en kruka med, en i övrigt, grön växt på fönsterbänken. Självklart hör jag inte det skrika, jag är inte skvatt galen, blomblad talar inte till mig! Men det hänger där i blomman och ser fel ut. Jag tittar nonchalant och tänker "häng du där bäst du vill, jag VILAR". Och det hänger kvar. Om det vore en skräckfilm om viloproblem så skulle det troligen växa där det hänger. Jag tittar, ur ögonvrån, lite mindre nonchalant för var minut som går. Och givetvis till sist måste jag hoppa upp och riva av det, slänga bort och se till så det inte finns 34 likadana blad i alla andra blomkrukor....Och när jag ändå är uppe så kan jag vattna också så slipper jag det i morgon....Det är nästan så jag hör blombladets "HA!" innan jag slänger det. Naturligtvis igen, jag hör inget av det där, och inte heller talar jag till blommorna (även om det visst ska vara bra), jag försöker bara ge en tydlig bild av mitt viloproblem! En målande bild alltså.
Det behöver inte vara blomblad. Det kan vara en sned tavla, eller en klädhög eller en felplacerad tidning. Eller nåt. Och är det ingenting alls, så nog hittar jag det ändå! Om jag verkligen tänker efter så kanske det finns en skruvmejsel som ligger i fel fack i verktygslådan i garaget! Nu är jag ironisk. Mitt hem må vara välstädat, och knappast något som nån kommer att anmäla till "Rent Hus", men jag har inte något som helst behov av att sortera skruvmejslar, eller tidningar, i någon slags ordning.....Men förstår ni hur jag menar? Att man som aldrig kan slappna av helt och hållet, alltid måste hålla på med nåt, det är rätt jobbigt ibland! Fast ibland gillar jag det, det erkänner jag, jag gillar att hålla på och plocka och ordna och greja. Jag gillar att skämma bort min familj (även om jag kan bli hur jäkla arg som helst då och då), jag gillar att inte vila. Men dom gånger jag verkligen skulle behöva den där vilan....hur gör man då?
Så man inte somnar när man väl sätter sig ner, och verkligen slappnar av utan att glo på blomblad och sneda tidningar.... Babben Larsson säger jag. Jag "älskar" henne, tycker hon är så himla bra. Hon var hit en gång för flera år sedan och höll föredrag om stressade människor. Sjukt stressade alltså. Jag gick dit, jag såg fram emot det i flera veckor och var verkligen jätteglad över att ha fått en biljett. Barnen var små då, jag kommer ärligt talat inte ihåg vad jag gjorde av dem den där dagen men jag måste förmoda att jag på något ansvarsfullt sätt placerat dem i goda händer....Under dagen städade jag. Naturligtvis, jag skulle ju bort på kvällen och tänk om jag dog eller nåt, då måste det ju vara nystädat hemma!! Fattar ju alla....På den tiden var det lite sparsmakat med aktiviteter på egen hand för mig, det hanns som aldrig med riktigt, och den där Babbengrejen blev som värsta fina festen för mig. Jag duschade och fixade och satt sen vid köksbordet och kopplade av och väntade på en väninna som skulle hämta mig till föreställningen. När jag satt där så började en fläck på köksfönstret att psyka mig. När den psykat mig i några minuter så insåg jag att jag självklart måste tvätta fönster innan jag sticker iväg, för herre min skapare, inte en vettig människa åker väl iväg på Babben-föreläsning utan att ha tvättat fönstrena!! Va! Nu i efterhand inser jag varför hon kom hit. Hon hade hört talas om mig.....I alla fall störtade jag ut och tvättade igenom lite fönster, så där 12 st på bottenvåningen för att vara helt exakt....Jag blev klar i god tid och vi åkte iväg till den efterlängtade föreläsningen. Gissa vad som hände? Babben var skitbra, verkligen, inte en skugga må falla på henne! Men jag somnade. Inte direkt, men när lite mer än halva föreläsningen gått så bara slocknade jag. Vet ni hur det grämer mig än idag! Babben! Kom tillbaka! Jag vill höra slutet på det du hade att säga!!
Så kan det gå när man inte kan koppla av....när man då väl kopplar av så gör allt i hela huvudet det....totalt och utan någon som helst tanke på var man är eller vad man gör....
Snälla, mina vänner, som läser det här...ni som känner mig...ni kan väl intyga för omvärlden att jag inte är rubbad....för inte låter jag alldeles klok när jag läser vad jag säger :)
Vad gör normalt folk som inte lever med hockey i familjen?!
(Jag som var lite orolig över att jag skulle drabbas av skrivtorka och inte få till nåt litet inlägg då och då....Det kommer nog inte att hända. Huvudet är fullt av "skriv ditt" och "skriv datt". Om inte jag hade en arbetsgivare som tar för givet att jag gör det jag betalas för, skulle jag kunna sitta hela dagarna och skriva! Nu har jag ju också ganska mycket att göra på mitt jobb, så jag hinner inte ens sitta och leka författare, men den del av huvudet som inte ockuperas av arbetsrelaterade frågor....den lever sitt eget liv!)
Hockeysäsongen är slut. Ja, alltså, om nån nu trodde det, så är det ju inte jag som spelar hockey, fast tanken har slagit mig att det kanske kunde vara lite roligt! Om inte annat skulle eventuell publik få sig ett gott skratt. Jag kan inte bromsa med skrillor på, men det är väl därför dom har sarger runt all is? Det är sonen den yngre som spelar. Och jag LEVER med! Jag minns när han började, då var jag så där moderligt intresserad på avstånd. Inte så långt avstånd så han skulle tro att jag inte brydde mig, men så pass så jag kunde intressera mig från hemmiljön. Jag ställde dom rätta frågorna och lyssnade "intresserat" på alla svar. Man har ju trots allt läst om hur viktigt det är att intressera sig för sina barn aktiviteter! Första året spelade han inte matcher, så det var inte ens aktuellt för mig att gå och titta, men när han började vara med "på riktigt" så var man ju liksom tvungen att sitta i publiken och vara engagerad. Det är engagemanget var väl inte direkt helhjärtat de första gångerna. Men hur det nu gick till, jag fattar det inte själv och jag är säker på att jag stretade emot mentalt, så bara blev hockey (hans hockey) det mest intressanta som fanns! Jag förstår att alla människor runt omkring inte förstår tjusningen, men samtidigt så förstår jag det inte alls! Fattar ni vad ni går miste om??!!
Vi är ett gäng hockeymorsor/farsor/syskon/andra släktingar som är med i publiken oavsett om dom spelar på hemmaplan eller på annan ort. Jag skulle inte kunna leva utan det. Jag har avstått från många "normala-människor-aktiviteter" för att det är hockeymatch... Den dagen ungen säger att han är för stor att ha med mig så kommer jag att bli totalt förkrossad! Vi lever oss in i matcherna och jag skulle tro att vi är minst lika slut som spelarna när en match blåses av. Vi blir ganska högljudda (till och med så annat lags föräldrar blev mycket griniga och protesterade mot oss....) men vi ropar inte otrevligheter och vi svär inte. Inte så högt i alla fall. Vi skriker som galningar, men allt skrik är (nästan) rumsrent. Man kan som inte hålla tyst helt enkelt, och jag har ingen som helst förståelse för föräldrar i publiken som inte ens vrålar ut ett hysteriskt "jaaaaaaa" när egna ungar gör mål! Är dom döda?? Det där andra laget, som klagade på oss, ropade inte "jaaaaaa" när deras ungar gjorde ett mål (det enda dom gjorde förstås, och "vi" gjorde flera...så det fanns ju inget att jubla åt i och för sig...) och jag tror än idag att dom föräldrarna var drogade! Om jag vill gå, som publik, på något där jag tyst och stilla bara är publik så skulle jag gå på bio eller pianokonsert...jag skulle inte gå på hockey!
Det här med hockey har eskalerat, nu följer jag (och familjen) allt som har med hockey att göra. Kvalspel till allsvenskor och elitserier och slutspel och gud vet vad. Så länge det är 10 personer med klubba i hand som 5 mot 5 försöker jaga en liten svart puck åt varsitt håll, så tittar vi med stort intresse. Det låter ju totalt rubbat, nu när jag läser vad jag säger! Men roligt är det! Ni kommer garanterat att få höra mer om hockey än vad ni önskar i framtiden...
Så vad gör ni då, alla som inte har en hockeyunge i familjen, när ni är lediga? Det är så det är nu, säsongen är slut. Inga duschväskor att hålla koll på, spel- och träningsschemor, planeringar inför bortamatcher/hemmamatcher, utrustningstvätt, middagsplaneringar för att inte krocka med träningar eller match, föräldramöten, kioskschemor osv osv. Vad i hela världen gör man när man är ledig?? Tack och lov så pågår ännu matcher mellan Linköping o HV71 (jag hejar på Linköping) så vi har nåt att prata om i alla fall, men all den här dötiden....Är det nu jag ska vara ledig och vila mig? Jag vet inte hur man är ledig och vilar sig? Jag vill inte ens vara ledig och vila mig! Jag kommer sannolikt att återkomma till ämnet "vila mig" vid nåt senare tillfälle...jag har ett problem med det! Men i alla fall, det finns säkert ett antal personer (närstående) som tycker att vi nu kunde ägna vår tid åt att vara sociala och umgås med normala människor. Eller så kanske vi kunde ägna nån minut åt de delar av hemmet som håller på att rasa samman. Innan hälsovårdsnämnden stänger hushållet med anledning "otjänligt"....Det kommer ju i och för sig knappast hända mitt hushåll (eller hur, nära vänner....:) Men jag har alltså ett problem nu, jag vet inte vad jag ska göra av min lediga tid, som jag inte vill ha! Jag räknar dagarna till nästa hockeysäsong och den kan inte komma fort nog! Och om den där ungen i mitt hem som spelar skulle komma och säga att han vill sluta....jag vet att det är olagligt att bruka våld mot barn...men.....:) Jag skämtar! Då skulle jag få börja spela själv, för jag vet inte vad normalt folk som inte lever hockey gör, jag är inte normal, jag är en hockeymorsa!
Så nära en bok man kan komma kanske....
Egentligen ville jag skriva en bok. Mina vänner säger "skriv en bok", som om det vore nåt man gör över en kafferast....Eftersom jag inte stavar mitt namn l-i-z-a-m-a-r-k-l-u-n-d, t.ex, så är "skriva bok" inte något som man bara gör för att man fick lust! Inte för att l-i-z-a....heller kanske bara kastar ihop en över en fika...men hon har nog något bättre förutsättningar än vad jag har. Just nu i alla fall! Hon vet i alla fall hur man gör, hur man börjar, vad man gör när man skrivit klart, och jag inbillar mig att hon har något att leva på medan hon skriver :)
Nå, i alla fall, det bidde ingen bok, det bidde en blogg! Det slog mig, eller nej, det slog min kompis Å att det vore kul att ha en blogg. När det slagit henne, och hon talat om för mig att det slagit henne, så slog det mig också så småningom. Så nu ska jag blogga tänkte jag. Försöka åtminstone. Jag läste nånstans att man måste skriva lite regelbundet (det kanske var ett inlägg per år eller nåt förstås) för att få ha kvar sin sån här, och det stressar mig lite. Tänk om jag inte hinner skriva och så försvinner det lilla jag har ut i cyberspace bara så där. Men eftersom mitt huvud känns som att det skulle behöva en redig "pyspunka" (så mycket skriv som vill ut) så kanske det inte blir nåt problem, jag kanske får ihop det "lagstadgade" minimi-inlägg som föreskrivs. Om inte, ja då får jag väl börja med boken istället.
Så ärade församling, välkommen till min blogg, och låt oss hoppas att det nu inte blir alldeles tomt på tankar framöver!
